Kulturkollos veckoutmaning: resor i kultur och verklighet

Jag är ambivalent till resor. Blir mest stressad av flygplatser, okända tågstationer och slappnar först av när jag kan låsa dörren till mitt (förbokade) hotellrum. Min inre hobbit gör uppror. Men samtidigt så finns där en tjusning, en anledning till att man minst en gång om året packar sin väska och far iväg. Är det sedan ett bra resmål så är jag den första som säger: Hit måste vi åka igen! För då är jag trygg med platsen, vet vad som väntar. Att läsa om resor däremot, det är en helt annan femma! Det är perfekt att resa nerbäddad i sängen eller fåtöljen, introverten i mig jublar. Några favoriter är: 

Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, alla reseskildringars reseskildring.

Till jordens medelpunkt av Jules Verne, en bok som fullkomligt förhäxade mig i tonåren.

Vi kom över havet av Julie Otuska, om en mer eller mindre frivillig resa över havet för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Skrämmande bra.

Road movies. Vilken är min favorit och varför.

Det bara måste bli Stand By Me, skriven av Stephen King. Det är något med de fyra omaka pojkarna från helt olika uppväxter som ändå är bästa vänner, så där som man bara är i en viss ålder. Som ger sig ut på en resa för att hitta och titta på liket av en pojke ungefär lika gammal som de själva är. Det är makabert på ett sätt som nästan bara Stephen King lyckas med men mest av allt handlar det om kärleken mellan en bortgången storebror och lillebror som blev kvar, om överväldigande sorg och föräldrar som inte förmå se sina barn. Det blir liksom inte finare. Eller mer outhärdligt.

I sommar planerar vi att åka till London! Gå på museer, se Harry Potter-studion, sitta på pub och äta pommes. Då jag inte är så förtjust i varma resmål har jag aldrig varit i Thailand och mitt drömresmål just nu är Svalbard för att se djurlivet där medan det fortfarande finns ett. 

Sagan om ringen - tio år senare

Läser hos Sara att det är tio år sedan första Lord of the Rings-filmen hade premiär. Hon tipsar om bloggen Drömmarnas Berg där ett gäng skribenter, inklusive Sara själv, berättar om vad de kände inför och efter premiären samt vilken relation de haft till Sagan om ringen i stort. Riktigt rolig och nostalgisk läsning.

Min första kontakt med J.R.R. Tolkien var som för så många andra när jag hittade Sagan om ringen i mammas bokhylla (de flesta av min barndoms aha-upplevelser vad gäller läsning har börjat där). Det var en utgåva med alla tre böckerna i en och bladen var bibeltunna men ändå hade de lyckats klämma in ganska många illustrationer (om jag ska vara helt ärlig så var det bilderna som lockade). Där någonstans föddes en evig kärlek till Midgård och alla dess invånare och jag blev minst sagt förskräckt när jag långt senare förstod att det var Peter Jackson som skulle regissera… Hur kunde de ge en B-filmsregissör (Braindead, Bad Taste) ansvar för det viktigaste verket någonsin inom fantasy?! Jag var på dejt den där första gången jag såg Sagan om ringen på bio. Egentligen hade jag nog föredragit att se den med vänner men plötsligt stod vi där i kö med biljetterna i hand, några dagar efter premiären. Det tog inte lång stund innan jag glömde vem jag var där med, han försvann någonstans i öppningsscenerna och ersattes av de karaktärer som gått bredvid mig under så många år. Att se dem komma till liv var bland det största jag upplevt i en biosalong. Nu är Peter Jackson redan Sir Peter Jackson och väldigt gift men om det stod i min makt så skulle jag adla honom igen. Samt fria.

Men jag håller med dig Sara, det finns inte många som går upp mot Aragorn. Har till och med förlåtit honom för att han brast ut i sång i slutet av tredje filmen.