Jurtjyrkogården, av Stephen King

Där han nu satt i sängen i denna förlamande baksmällas grepp, medan regnvattnet rann i slöa strimmor nedför fönstret bredvid honom, kom sorgen över honom med full kraft, likt någon grå föreståndarinna från krets nio i helvetet. Den kom och löste upp honom, överväldigade honom, undanröjde det försvar som fanns kvar, och han satte händerna för ansiktet och grät, gungade fram och tillbaka i sängen och tänkte att han skulle göra vad som helst för att få en chans till, vad som helst.

Louis Creed flyttar med frun Rachel och de två barnen Ellie och Gage till Ludlow, Maine, där han ska arbeta som läkare på det lokala universitetet. Familjen blir goda vänner med det äldre paret Jud och Norma Crandall som bor tvärs över vägen och Jud visar dem snart stigen till Jurtjyrkogården där traktens barn begravt sina döda husdjur i åtminstone hundra år. Men bakom Jurtjyrkogården finns ännu en begravningsplats, en som till och med ursprungsbefolkningen övergav då det är något djupt oroande med den lilla platån i skogen. När familjekatten Church blir överkörd av en lastbil begraver Louis kroppen där bortom Jurtjyrkogården och sedan tar det inte lång tid innan Church åter igen stryker sig kring Louis ben vid köksbänken. Men det är något som inte stämmer med den återuppståndna katten, något som inte är helt rätt. Och sedan drabbar en katastrof av enorma mått den lilla familjen, varvid onda krafter Louis inte ens visste fanns släpps lös över alla han älskar.

Jag kan inte skriva om mina känslor inför den här boken utan spoila stora delar av vad som händer, så om du inte har läst boken och vill ha kvar alla överraskningsmoment så ska du sluta läsa nu. Även i kommentarerna är spoilers tillåtna.

Jurtjyrkogården är en berättelse om döden, det som händer alla människor men som vi sällan eller aldrig talar om, vi skjuter det framför oss och försöker fly. Vi får möta Döden genom läkarens ögon, han som ser den i vardagen, samt genom hans fru som efter sin systers död är paniskt rädd att ens närma sig ämnet. Vi får vara med när femåriga Ellie för första gången tar till sig tanken att hennes katt, hennes föräldrar och hon själv en gång ska gå bort. Och vi får se den lite mer accepterande tanken från åttioåringarna som nästan levt klart sina liv.

Stephen King var osäker på om han verkligen skulle ge ut Jurtjyrkogården då han tyckte att det var den hemskaste bok han någonsin skrivit. Sedan kom den ut ändå men jag förstår så väl vad han menar. Visserligen tycker jag inte om när djur dör i böcker heller, men när King ”dödade” familjen Creeds tvååring så höll mitt hjärta på att brista. Även fast jag visste att det skulle komma. Även fast jag vet att det bara är på låtsas. Om jag ska vara ärlig så läste jag mellan fingrarna, svepte över textstycken och skumläste de värsta delarna. Förmodligen hade det varit lite lättare om jag inte vetat vad som komma skulle, om jag inte suttit och oroat mig flera hundra sidor i förväg. Den andra delen av boken är så nedtyngd av sorg att man knappt kan andas. Men samtidigt så slutade det att vara läskigt ungefär där också, precis efter sonens död och begravning. Det värsta hade redan hänt och inget kan vara otäckare än ett litet barns sönderdelande död under en långtradare med föräldrarna som åskådare.