Skönheten, av Christian Johansson

"Vi kommer aldrig att lämna den här ön. Vi har kommit hit för att dö."

Kan en plats vara ond? Eller ligger det mörka alltid i människornas hjärtan och själar? Man får möta många personer i Christian Johanssons Skönheten, bland andra det barnlösa paret Karin och Erik som tycker sig ha accepterat sin livslott. Men en dag flyter det de önskat sig i så många år iland vid deras brygga - och allt slås konstigt nog i bitar. Vi får även följa Tomas och Pål som i en mardröm som tagen från filmserien Saw vaknar upp skadade i ett nedgånget hus där det inte verkar finnas någon väg ut och där någon eller något är på jakt efter dem. Och så Ann-Marie, som tillsammans med kärleken och sin dotter intet ont anande flyttar till vad som verkar vara drömboendet på den enskilda ön.

Detta är verkligen många karaktärer som lever i olika tider och det kan till en början vara lite svårt att hålla isär allt. Men det är även som det ska vara, för det blir lättare, och hur allt hänger ihop är något som kommer med tiden. Jag fullkomligen dyrkade författarens första roman Parasitus och såg väldigt mycket fram emot Skönheten. Det var väl värt väntan! Det är ibland en väldigt blodig och äcklig historia, lite för blodig och äcklig faktiskt. Om jag får välja så tar jag min skräck lite mer psykologisk. Men det här är fortfarande väldigt bra. Christian Johansson får mer än gärna skriva fler romaner.

Stort tack till Swedish Zombie för recensionsexemplaret!

Parasitus, av Christian Johansson

Jack och Sarah har nyligen flyttat med sina barn från Stockholm till den lilla byn i Norrland när de en natt passerar en ensam man i rullstol utanför en bensinmack. Han är gammal, skadad och skulle inte överleva länge ute i kylan så de tar med honom hem till huset i skogen. Mannen heter William och berättar en historia om misshandel men vill inte bli tagen till sjukhus. Samtidigt börjar flera familjemedlemmar minnas minnen som inte är deras egna och Sarahs moster börjar bete sig mer än underligt. Det talas om en mörk kraft som bebott området i mer än hundrafemtio år och den kryper allt närmare.

Jag älskar den här genren med skräck, uråldriga mörka krafter och känslan av hjälplöshet och speciellt gillar jag när det utspelar sig i en miljö som är mig bekant. Parasitus möter väl upp till de förväntningarna, det är obehagligt och jag läste längre om kvällarna än jag förmodligen borde ha. Jag tycker genuint om huvudpersonerna även om jag inte alltid förstår deras reaktioner. Det kom ett glapp i det spännande mot slutet, när allt skulle få sin förklaring och många sidor maldes ner till regler om monstrets existens. Som så ofta mår det läskiga bäst av att inte visas upp för mycket men som kompensation var slutet mer fantastiskt än jag vågade tro det skulle bli! Nerven kom tillbaka. För det handlar, såsom bra skräck alltid gör, om rädslan för att förlora de man älskar och vad man är villig att göra för att få ha dem kvar.

Stort tack till Epok förlag för recensionsexemplaret!

Någorlunda ikapp

Äntligen känns det som att jag är ikapp vad gäller de (flesta) böcker som var halvlästa av olika anledningar. Somliga för att jag inte riktigt kände för att läsa ut, andra för att jag ville spara dem ett litet tag till. Jag har ett dåligt samvete vad gäller ett recensionsexemplar som jag bad om för länge, länge sedan och så har jag ett par hundra sidor kvar i min omläsning av Det av Stephen King (det tog bara tvärstopp) men de två fick stå tillbaka inför två nya fina böcker: Parasitus av Christian Johansson, samt Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Parasitus recenserar jag i morgon. Den fallande detektiven läser jag varje ledig stund jag får.