Parasitus, av Christian Johansson

Jack och Sarah har nyligen flyttat med sina barn från Stockholm till den lilla byn i Norrland när de en natt passerar en ensam man i rullstol utanför en bensinmack. Han är gammal, skadad och skulle inte överleva länge ute i kylan så de tar med honom hem till huset i skogen. Mannen heter William och berättar en historia om misshandel men vill inte bli tagen till sjukhus. Samtidigt börjar flera familjemedlemmar minnas minnen som inte är deras egna och Sarahs moster börjar bete sig mer än underligt. Det talas om en mörk kraft som bebott området i mer än hundrafemtio år och den kryper allt närmare.

Jag älskar den här genren med skräck, uråldriga mörka krafter och känslan av hjälplöshet och speciellt gillar jag när det utspelar sig i en miljö som är mig bekant. Parasitus möter väl upp till de förväntningarna, det är obehagligt och jag läste längre om kvällarna än jag förmodligen borde ha. Jag tycker genuint om huvudpersonerna även om jag inte alltid förstår deras reaktioner. Det kom ett glapp i det spännande mot slutet, när allt skulle få sin förklaring och många sidor maldes ner till regler om monstrets existens. Som så ofta mår det läskiga bäst av att inte visas upp för mycket men som kompensation var slutet mer fantastiskt än jag vågade tro det skulle bli! Nerven kom tillbaka. För det handlar, såsom bra skräck alltid gör, om rädslan för att förlora de man älskar och vad man är villig att göra för att få ha dem kvar.

Stort tack till Epok förlag för recensionsexemplaret!