Maze runner, av James Dashner

När Thomas vaknar upp i en metallhiss så vet han inte mer om sig själv än sitt namn. Han vet inte hur gammal han är, vad som hänt honom innan eller ens om han har en familj någonstans. När dörrarna till hissen öppnas möts han av en grupp tonåriga killar som välkomnar honom till Gläntan, en plats omgiven av en enorm labyrint. Ingen av de andra pojkarna vet något om världen utanför, de är lika tömda på minnen som Thomas, och om nätterna är det något otäckt som rör sig i labyrinten, något som är ute efter att döda. Så ändras allt när hissen en dag levererar en tjej, Theresa. Aldrig tidigare har det funnits något annat än killar i Gläntan och Thomas chockas av att upptäcka att han på ett ogripbart sätt faktiskt känner igen henne. Men från vad? Tillsammans börjar alla arbeta på en plan att ta sig ut.

Jag älskar ungdomsböcker och den här genren med hemska dystopier är jag både lite ledsen över att den inte kom när jag var tonåring, samtidigt som jag älskar att jag nu ändå får vara med om den (dock som vuxen). Det finns så många nyanser av bra och dåligt inom genren, med Hungerspelen på en absolut förstaplats, och jag är ständigt redo att bli besviken på nyskrivet. Vilken tur att jag slapp bli det här! Under de första etthundra sidorna hade jag ett par invändningar, bland annat klichén att Theresa är så oerhört vacker att Thomas inte vet vad han ska göra med sig själv. Varför är kärleken alltid fotomodells-snygg? Samt några andra saker angående att de snälla ser bra ut. Men om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt glömt flera av de sakerna jag var tveksam inför i början, för när historien väl tog fart så gjorde den det ordentligt. Det är spänning non-stop och jag sträckläste boken på några få dagar. Har stora förhoppningar på fortsättningen, för ja, givetvis är det en trilogi. 

Idag har filmen sverigepremiär, se trailer HÄR.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret.