Nattavaara - Thomas Engström & Margit Richert

 

Vi befinner oss i en nära framtid där klimatkatastrofer helt förändrat världen och Norrbotten har brutit sig loss från Sverige. Den nya staten Nordmark styrs nu av en Jarl och på den fattiga landsbygden stryker gäng i Mad Max-stil omkring (fast här på cyklar) och plundrar människor på den lilla mat de fortfarande har kvar. Vi får, bland andra, följa tonåriga Erik som efter föräldrarnas självmord blir ensam med sin lillasyster när byborna tar deras hus. Till fots börjar de ta sig mot Kiruna där de hoppas få laglig hjälp att ta tillbaka sin egendom. I en annan del av Nordmark blir Marja tillfångatagen av landstrykare och gör sitt bästa för att bli en av dem, allt i kampen för att överleva ännu en dag. I Kiruna styr samtidigt ett få antal personer hela Nordmark med en blandning av propaganda, pådyvlad främlingsfientlighet och matkuponger. 

Det är lite väl många personer att följa i den här första delen av trilogin men allt är samtidigt oerhört spännande och fartfyllt. De lugna stunderna är lätträknade och jag ramlade igenom de dryga trehundra sidorna på ett par kvällar. Det är våldsamt, sorgligt och förvånansvärt ofta riktigt muntert. Jag tycker trots allt om den här skrämmande världen som jag på intet sätt skulle vilja leva i, är nämligen helt säker på att jag skulle vara en av de första att gå under i den. Det är väldigt effektfullt att placera hungersnöden i en miljö som är en så bekant, att förvandla landsbygden i Norrbotten till vad vi annars mest ser på Afrikas horn. Att människor faktiskt dör av svält. Att folk med knivar och skjutvapen försvarar det de anser vara sitt - och faktiskt dödar varandra i den kampen. Nattavaara är den perfekta julklappen till spänningssökaren som vill spegla sig i en möjligt nära förestående framtid.

Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins

Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar. 

Äntligen får man spendera tid i Panem igen!

Nyligen såg jag om alla Hungerspels-filmerna och blev ännu en gång snabbt trollbunden av den dystopiska framtiden i Panem. För trots sina brister så har den här berättelsen något väldigt speciellt, en känsla av sanning och på riktigt, trots gladiatorspel för barn och muterade hittepådjur. Tror jag måste läsa om böckerna också och anar ett möjligt sommarprojekt. Men först ska jag läsa klart Balladen om sångfåglar och ormar, den prequel som författaren Suzanne Collins släppt. Jag är ungefär halvvägs in och kan inte sluta läsa om hur Coriolanus Snow blir mentor till flickan från Distrikt 12, Lucy Gray i de tionde hungerspelen.

Gileads döttrar - Margaret Atwood

Som jag har väntat på den här boken. Vi är många världen över som hållit tummarna för en fortsättning på Tjänarinnans berättelse från 1985, en bok som Margaret Atwood länge inte ville skriva vidare på. Den här gången får vi följa tre olika kvinnor, två inifrån Gilead och en från Kanada. Det är väldigt snyggt att de tre kvinnorna har varsin symbol som börjar varje kapitel, så det är enkelt att förstå vem man kommer få läsa om. Jag tror att jag kan avslöja att en av dem är tant Lydia, dock en äldre och tröttare variant än den vi mötte i första boken och tv-serien, för nu befinner vi oss femton år framåt i tiden. Vilka de andra två är kan man få läsa sig till själv, vilket även gäller för så mycket av själva berättelsen, för den är svår att skriva om utan att avslöja för mycket. Länge var jag trollbunden, låg vaken om kvällarna för att få veta hur det skulle gå, och länge var det riktigt bra. Min sambo frågade flera gånger: Kan du inte sluta läsa för att det är så bra eller för att du måste få veta vad som händer? Och jag måste tyvärr säga att det mot slutet visade sig att det mest var för att jag ville få ett facit, ett slut. Vilket jag känner att man i slutändan fick lite för mycket av och ingen är mer förtvivlad över det än jag. Det är en invecklad historia, med många trådar som alla ska knytas ihop mot slutet och vägen dit har en tendens att bli till en check-lista mer än en berörande text. Där Tjänarinnans berättelse var minimalistisk och gastkramande blir Gileads döttrar alltför förklarande. Mycket av den första bokens storhet låg i det som inte berättades. Dessutom blir det lätt förvirrande när somliga av händelserna i tv-serien bekräftas i den här boken, medan andra händelser inte verkar ha hänt alls. Det hade varit lättare att acceptera allt eller inget. Boken fungerade dock väldigt länge, jag skulle vilja säga att tre fjärdedelar var spännande och jag köpte historien. Det var bara den sista lilla delen där allt gick åt pipsvängen. 

Ättlingarna: Hotet av Mats Söderlund

Vi befinner oss inte alltför långt in i framtiden och miljökrisen är ett faktum, de smältande isarna har fått Golfströmmen att stanna av och dricksvatten har blivit en bristvara. Sverige har tillsammans med Finland och sina vattenrikedomar blivit ett mål för klimatflyktingar som ofta lever utan fullständiga rättigheter och utnyttjas som billig arbetskraft. Jenny bor tillsammans med sina syskon och sin mamma, som är FN-ledamot, i Skelleftehamn. Några år tidigare försvann Jennys pappa i samband med en campingtur och trots att hon var det enda vittnet minns hon inte riktigt vad som hände. Men nu börjar saker trots allt komma tillbaka. Jenny och hennes syskon är annorlunda än de flesta andra ungdomarna i skolan, de har starkare sinnen, kan hoppa högre och orkar mer. Men exakt hur annorlunda har de ingen aning om. Samtidigt som mamma Gaupa måste åka till Hong Kong i sitt arbete med att fördela jordens vatten rättvist mellan alla länder ställs saker på sin spets hemma i Skelleftehamn. 

Hotet börjar riktigt jäkla bra och jag älskar att det dröjer innan både vi och Jenny får veta sanningen om hennes ursprung. De inledande sidorna om när Jennys pappa försvinner är inget annat än fantastiska. Det är efterlängtat att läsa dystopi om Sverige och miljöer som vi känner igen, namn som rullar lätt på tungan (även om Augpalligtok inte är ett av dem). På den negativa sidan så är det för många berättarperspektiv som man slängs mellan lite för snävt men som helhet är det här jättefint. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien Ättlingarna.

Suicide Club - Rachel Heng

Beskrivning av boken från förlagets hemsida:

I en nära framtid har forskningen tagit ett avgörande framsteg: odödlighet är nu en realitet men bara för dem som förtjänar den. De kallas långlevare: De som tränar, utövar yoga, dricker hälsosamma juicer och går och lägger sig i tid. Den 100 år gamla Lea är genetiskt perfekt: en postertjej för de odödliga. En dag får hon syn på sin far på gatan. Då har det gått 88 år sedan senaste gången de träffades. När hon följer efter honom stirrar hon plötsligt döden i vitögat. Det gör Lea osäker – om hon kunde vara så oförsiktig, är hon verkligen, på riktigt, värd sin odödlighet? Medlemmarna i Suicide Club har inte alltid varit aktivister. De började som ett gäng desillusionerade långlevare som ägnade sig åt förbjudna aktiviteter som livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Men nu har de stämplats som terrorister av staten. Och Lea bestämmer sig för att kontakta dem.

Den här boken lockade mig under en lång tid likt en färggrann karamell i bokhyllan, men så har det ändå dröjt. Så här i backspegeln hade jag kunnat hoppa över den helt. Jag ville mer att den skulle vara jättebra mer än den faktiskt var det. Huvudpersonen Lea känns kall och otillgänglig, hon pratar oftare detaljerat och passionerat om nyttig mat än om vad hon känner och tycker. Det är alldeles för lite handling och inte ens när boken är slut förstår jag riktigt vad som hände. Skedde det något överhuvudtaget? Huvudpersonerna är hundra år men beter sig som tjugoåriga nyblivna karriärister och när Lea börjar agera milt sagt psykopatiskt så blir jag först både förfärad och road och hoppas att det ska vara början på något mer, något större. Men inte. Det är inte en dålig bok, det är faktiskt en helt okej framtidsdystopi, men den lämnade inga som helst spår i mig. Några dagar efter läsningen tänker jag inte alls på den.

Händelsehorisonten - Balsam Karam

Vad händer med människor när samhället inte länge anser att de har några rättigheter? Vart tar man vägen när man förvisats och deporterats från staden till ett berg och soptipp, när man blir papperslös. Kvinnorna och barnen har huvudrollerna i Balsam Karams Händelsehorisonten. De har namn och en historia, alla männen är vita och poliser, domare eller vetenskapsmän. Ansiktslösa. Milde var bara sju år när hon och hennes mamma förflyttades till berget och tältlägret, till Utkanterna, och hon minns knappt hur det var att vara medborgare i staden. Allt utspelar sig i en vag framtid och äger rum utanför en stad som inte har något namn men dock avenyer; bredvid finns ett hav med en strand och vita besökande turister. Utkanternas befolkning överlever på att sälja krimskrams och läsk till de i bikini och badbyxor, de rotar igenom soptunnor och stjäl. Vad gör man när man inte längre har något att förlora? När Milde är sjutton år tänder hon eld på flera viktiga byggnader i staden och blir dömd till döden men straffet ändras till att hon ska bli den första människan som åker genom ett svart hål, enbart för att vetenskapsmännen ska kunna studera vad som då händer. Just den delen av berättelsen hade lika gärna kunnat utelämnas, för det viktiga händer inom systerskapet. Språket är poetiskt och drömskt, ofta får jag läsa om meningar eller läsa dem högt för att till fullo förstå allt. Men det är värt det. Jag älskade den här boken på ett sätt som är svårt att beskriva, den kröp in under min hud och jag kommer tänka länge på Milde och hennes mamma Essa och de andra kvinnorna i lägret. 

Fandom - Anna Day

Violet ska på Comic Con i London och givetvis är hon utklädd till hjältinnan i boken och filmen hon dyrkar: Rose från Galgdansen, en framtida dystopi där människorna delats upp i Gemmar (opererade, genmanipulerade och "perfekta") som lever i rikedom i skyddade samhällen  samt Impar (vanliga människor) som lever i total misär. Givetvis vill imparna få till en ändring och det är där Rose kommer in, hon är den som startar och leder revolutionen. Violet och hennes kompisar kan den här historien utantill och bästisen Alice skriver till och med egen fanfiction om Galgdansen-världen. Så det är inte utan att förväntningarna är skyhöga när de anländer till mässan där de dessutom ska få träffa skådespelaren som porträtterar Willow, gemmen som Rose blir kär i och  som givetvis är underskön även i verkligheten. Men väl på plats börjar mässhallen skaka, inredningen faller ner och när de fyra vännerna vaknar upp befinner de sig i boken Galgdansen. Inom några minuter har de dessutom orsakat hjältinnans död, Rose blir skjuten och nu måste Violet kliva in i hennes plats för att revolutionen ska kunna starta. Men verkligheten i Galgdansen är mycket mer brutal än både boken och filmen beskrivit, människorna är inte heller sig helt lika vilket är både på gott och ont. Historien vill gärna följa samma spår som den alltid gjort men det visar sig vara nästintill omöjligt när en av huvudpersonerna inte längre finns.

Det kan vara förvirrande med en historia i historien och allt är väldigt meta men jag fullkomligt älskar det här. För hur mycket man än gillar de världar som man lärt känna genom böcker och filmer så är det ändå lättare att identifiera sig med andra fans som plötsligt landar i dessa världar. Jag har ingen aning om hur det är leva i en dystopisk framtid men däremot vet jag precis allt om att dyrka Hungerspelen, Harry Potter eller Sagan om Ringen. Rent litterärt är Fandom inget mästerverk men den är ändå tillräckligt bra skriven och har ett fantastiskt driv som gör att man fullkomligt rinner igenom boken och om jag älskade den, vad kan den då göra för en sjuttonårig fangirl eller fanboy?

Tänk om du en dag vaknar upp i Hungerspelen?

Snubblade över den här boken av en slump och blev lite lycklig när jag insåg att den finns som ljudbok på Storytel. För när det inte finns någon ny Harry Potter eller Hungerspelen att plöja igenom kan en alltid läsa om andra (dock påhittade) fans som älskar fantasy, dystopier och science fiction. Anna Days bok är, åtminstone inledningsvis, rent briljant! Huvudpersonerna i Fandom klär ut sig till karaktärerna i deras favoritbok och film Galgdansen för att gå på Comic Con i London och träffa en av huvudrollsinnehavarna, den unge mannen som spelar den undersköne Willow. Fast någonting går snett och snart befinner sig Violet, Alice, Katie och Nate i historien de dyrkat så länge, de befinner sig i boken Galgdansen, men det är en historia som ändrar sig och tar nya vägar, den följer inte längre mallen de kan utantill. Framför allt: hur i hela friden ska de komma hem igen?

Jag har bara lyssnat några få kapitel men är som du märker oerhört förtjust. Funderar dock på om jag ändå ska köpa pappersboken för allt händer i en rasande fart och jag tror att historien skulle vinna på att läsas i min egen takt, det blir fler naturliga pauser än när jag lyssnar. Håller tummarna för att det här håller hela vägen ut!

Passagen - Simon Stålenhag

Jag skulle bara slå upp Passagen och bläddra lite, kanske läsa ett par få sidor för det var onsdag kväll, jag var trött och mitt uppe i åtminstone två andra böcker. Två timmar senare släckte jag lampan med svidande ögon och hade som i trans plöjt hela boken för jag var bara tvungen att se hur det skulle gå för Michelle och roboten Skip. Som vanligt i Simon Stålenhags böcker så är det dåtid, 1997 den här gången, men på samma gång även en framtid som ännu inte varit. En för mig helt oemotståndlig blandning. Det är en framtid med högteknologi i form av hjälmar som skänker människorna en fristad från sina trista liv men samtidigt får dem att glömma den riktiga världen, att äta och ta hand om sina barn och djur. Det amerikanska samhället håller på att kollapsa och Michelle försöker ta sig till kusten; under resans gång får vi veta mer om hennes liv innan kriget, om föräldrarna och kärleken som försvann någonstans längs med vägen. Det är en mörk berättelse, becksvart och dystopisk, och en krypande känsla följer en när man försöker ta in all information som finns i de enorma bilderna. Med andra ord helt fantastiskt. Jag kan inte nog rekommendera Passagen som följer samma koncept som författarens tidigare böcker, ur Varselklotet och Flodskörden. Kanske är det mer speciellt för oss som är födda på 70- och 80-talen då det slår an på vår barndom men jag kan på riktigt inte få nog av bilderna på enorma maskiner i öde landskap samt de tillhörande historierna.

Varmt tack till Fria Ligan Förlag för recensionsexemplaret!

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Sjuttonåriga Noria Kaitio lever tillsammans med sina föräldrar i Skandinaviska Unionen på en plats som heter Nya Quian. Hela Europa är ockuperat av Kina.  Hon går som lärling hos sin far för att bli temästare, en titel som har ärvts ner genom otaliga generationer. Hon bor i en fjällvärld men inte såsom vi idag känner till den; den globala uppvärmningen har smält polarisarna och totalt gjort om världskartan. Dessutom är det en skriande brist på färskvatten. Alla lever under hårda ransoneringar och människor blir sjuka och dör för att de inte får tillräckligt. Noria har dock turen att ha fötts in i en familj med en egen hemlig vattenkälla, något som till varje pris måste döljas från militären som ständigt är på jakt efter vattenförbrytare. De som döms för brott mot vattenlagarna avrättas. Både Noria och hennes bästa vän Sanja brottas med att hålla vänskapen vid liv samtidigt som båda deras verkligheter växer sig väldigt mer komplicerade då de blir äldre och förväntas ta mer ansvar för sina familjer, dessutom sniffar militären runt i byn i jakt på brottsliga aktiviteter. 

Det är en otäck värld som målas upp i Minnet av vatten. Författaren Emmi Itäranta är fantastiskt skicklig på att beskriva drömska miljöer, solsvedda fjällsidor och underjordiska vattenkällor. Men även vad gäller att gestaltningen av människorna som bor i den här totalitära miljön med ett ständigt hot om törst och våld över sina huvuden. Språket är poetiskt och vackert. Boken får mig verkligen att tänka på vatten, vad som skulle ske om det vi i väst nu tar för givet bara skulle ta slut, vilka ritualer som skulle försvinna och tillkomma. Där vi lever nu i början på tvåtusentalet kallas i boken för Skymningens århundrade, tiden när allt på riktigt gick åt skogen, och det är spännande men ändå mest skrämmande att läsa om vad våra handlingar idag kan skapa för elände för kommande generationer. Minnet av vatten är helt klart en av de bästa dystopierna jag har läst på länge. 

PS: Läs helst inte baksidetexten som spoilar en händelse som jag trodde skulle komma i början av boken men som faktiskt kom först i mitten. Det är inget som förstör historien som helhet men de borde ha låtit det vara osagt.

Dagar utan ljus nätter utan mörker - David Norlin

En bok som har blivit hundra gånger viktigare på de två år som gått sedan den gavs ut och redan då var den superviktig.

Vi befinner oss i Sverige efter kärnvapenattacken som dödade flera miljoner av befolkningen. Exakt vilka som attackerade vet vi inte men tjugo år senare har en plan om hämnd vuxit fram och svenska ubåtar med kärnvapen skickas ut på haven. På en av de ubåtarna finns en ung man vars föräldrar med nöd och näppe överlevde den där attacken innan han själv fanns till. Han har vuxit upp i en helt annan värld fylld av strålning, fara och aktsamhet. Varje gång ubåten närmar sig ytläge sänder han krypterade meddelanden till en kvinna han aldrig träffat men som han ändå är knuten till. Han berättar om sitt liv med föräldrarna och om hur det är att arbeta isolerad långt nere i havet, med paranoia och misstänksamhet. Dagar utan ljus nätter utan mörker är en långsam berättelse med exakta uttryck och ett allvar som får en att tappa andan när man väl förstår vad man har läst. Vissa saker får man aldrig något svar på, andra så mycket svar att man vill spola tillbaka bandet för att ha det oläst. Jag blev drabbad av den här boken, den åt sig in i varje vrå och nu har jag lite svårt att släppa taget om den. Min barndoms rädsla för kärnvapenkriget har kommit tillbaka på grund av världsläget och absolut inget mildrades med hjälp av den här boken, snarare tvärtom. Men det är just därför är den så otroligt viktig att läsa. Speciellt nu.

The Handmaid's Tale, av Margaret Atwood

Det är svårt att skriva en recension enbart om boken då jag läste den samtidigt som jag såg de första sju avsnitten av tv-serien på HBO Nordic. Så jag gissar att det här blir lite om båda.

Vi befinner oss i en snar framtid. På grund av miljöförstöring har människorasen blivit i det närmaste steril och när knappt några barn föds längre bestämmer sig en grupp människor  för att ta makten över USA, mördar presidenten och störtar kongressen. En diktatur är född, vars enda mål är att återgå till "gamla hederliga värderingar" för att säkerställa mänsklighetens fortlevnad. Offred är en av de, fortfarande fertila, kvinnor som offras för majoritetens skull. Självklart är Offred inte hennes riktiga namn, det har hon fått försaka tillsammans med sin man, sin dotter och sin frihet. Hon hålls fången i en högt uppsatt mans hus, där hon förväntas sära på benen en gång i månaden för att bli gravid med honom och sedan föda familjen ett barn. Ett barn som hon ska lämna där när hon fortsätter till en annan familj som behöver samma tjänst. Berättelsen är långsam och närmast klaustrofobisk. Vi ser allt genom Offreds ögon och trots att hennes värld är väldigt liten så lever hon mitt i orättvisorna och hon minns! Om nätterna ligger hon i sin säng och tänker på hela den värld hon förlorat. Det är fruktansvärt bra, förmodligen tack vare allt det otäcka. Det som för bara tjugo, trettio år sedan var en otänkbarhet i väst börjar nu krypa allt närmare även i verkligheten; högt uppsatta män tar beslut som gäller kvinnors rätt till sina kroppar, eventuell graviditet och abort. Även träffande är beskrivningarna av hur våra rättigheter mycket snabbt kan dras in, hur lagarna ändras genom snabba beslut och hur man en dag kan vakna upp utan demokratiska möjligheter. Att man inte protesterar nu för att en sådan händelseutveckling känns så osannolik. Men The Handmaid's Tale beskriver allt det som kanske är på väg att hända i USA just nu, så var inte så säker på vår demokrati, våra rättigheter. De kan tas i från oss hur enkelt som helst.

Kulturkollos veckoutmaning: Orättvisa och förtryck

Ett för mig väldigt lämpligt ämne på Kulturkollo den här veckan, nu när jag precis börjat se tv-serien The Handmaid's Tale skriven av Margaret Atwood, på HBO Nordic, samt bestämt mig för att läsa om boken. Hittade den inte i mina hyllor så jag gick in på Adlibris och beställde den på nytt, den här gången på engelska. 

Den här serien är så isande obehaglig att min pojkvän såg ett halvt avsnitt och sedan bestämde sig för att det räckte. Och visst är det grymt, becksvart och så gastkramande läskigt att man tappar andan, flera gånger per avsnitt. Vi befinner oss i ett framtida USA där (påhittade?) terroristattacker har lett till undantagstillstånd, lagändringar och slutligen diktatur. Som fattig kvinna har man ingen rätt till något, inte ens sitt eget liv. Bara om man fortfarande är fertil, något som ytterst få fortfarande är, har man en chans att leva som livegen i en rik familj som inte kan få egna barn. Man blir våldtagen och om man har "turen" att bli gravid och det mot alla odds föds ett friskt barn så får man lämna det ifrån sig och fortsätta till nästa familj. Homosexualitet är förbjudet och "könsförrädare" avrättas offentligt. Allt är så tröstlöst, så hjärteknipande och rått. Att se på den här serien är som att få den oskyddade själen gnuggad mot sandpapper. Men samtidigt är det det bästa jag har sett på många, många år. 

Stjärnklart, av Lars Wilderäng

Det här är ångest på en hög nivå för mig. Man kan till och med säga att det är hela anledningen till att jag läser dystopi över huvud taget: kontrollerad världskollaps som jag kan pausa genom att enkelt smälla ihop boken.  Fast det hände sällan under den här läsningen.

Elektroniken börjar gå sönder och kan inte lagas, allt från mobiltelefoner och kylskåp till bilar och flygplan. Strömavbrotten sker allt oftare och blir bara längre, maten börjar ta slut. Vi får följa många olika personer på skilda platser i samhället genom dess undergång. En Svensson-familj, en prepper i storstaden, en militär, en riksdagsledamot, det unga nykära paret och så vidare. Som vanligt så har jag problem med alla personer och vad de heter, blandar ständigt ihop dem. För de är många men men med en fusklapp i boken så tog det sig snart. Till en början är det väldigt mycket uppräkning av personer och miljöer då man snabbt ska ta sig in i ett tiotal människors liv, men när alla kommit på banan så blir det en lättare text att läsa. Ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att släcka lampan för natten. Även när ångesten låg som tätast, när människor man tycker om faktiskt började råka riktigt illa ut, så kunde jag inte sluta läsa vidare. Hur hemskt och sorgligt det än blev. Det är verkligen en bladvändare, som blurben på baksidan utlovar, och nu måste jag lägga vantarna på del två, Stjärnfall.

En annan gryning, av Camilla Sten

Är du en av oss eller en av dem?

Vi befinner oss i ett möjligt "snart", ett kanske-kommer-att-hända. Sverige leds av det högerextrema Partiet som förbjudit islam, stängt gränserna och delat in människor i olika klasser. Klass A betyder fullblodssvensk och ett ganska bekvämt liv om man följer reglerna. Från Klass B och nedåt ända till E betyder olika restriktioner vad gäller boende, skolor och sjukvård. Är du klass E och får cancer måste du själv bekosta hela din vård. De yttre norra förorterna till Stockholm är övergivna av samhället, där bor de klasslösa i byggnader som nästan bara består av betongskelett. Isa är klass B. Hon har ett jobb och en lägenhet, även om det är en väldigt nedgången sådan. Men hon är även med i en hemlig motståndsrörelse som sprider flygblad mot regeringen och hackar partibloggar. Gör motstånd. När de får information om att en anonym bloggare säger sig ha information som kan störta regeringen måste de bestämma sig om de är redo att gå från vandalism till vad som i samhällets ögon räknas som terrorism. 

Det är så lätt att vara självgod. Man slår sig själv för bröstet och tycker att så illa, som det är i den här boken, det är det inte på långa vägar i verkligheten. Inte nu. Inte än. Sedan tänker jag på de som lever längst ner på samhällsskalan idag och så är jag inte så säker längre. Rasismen finns ännu inte inskriven i lagen men tankesättet har börjat gro i samhället, för vi är rädda att bli av med det vi har. Vi tänker gärna att det är du och jag mot dem.

I början av boken finns det en tendens att låta karaktärerna, i dialog, berätta för mycket av hur Partiet kom till makten och annan allmän historia. Folk pratar inte så och det blir lite krystat. Men det är ett väldigt litet aber för en i övrigt riktigt bra historia. Jag tycker så mycket om Isa, Sumita, Levi, Fabian och de andra! Och man får inte veta hur det ska gå förrän på de allra sista sidorna, det är nagelbitande spännande ända till slutet. Samt underbart samhällskritiskt. Läs!

Det oändliga havet, av Rick Yancey

Fortsättningen på Den femte vågen.

Jag hade glömt bort att jag hade del två hemma men kom tack och lov på det efter att ha sett The 5th Wave på bio. Samma kväll plöjde jag nästan hundra sidor i Det oändliga havet och bara några få dagar senare var den utläst. Cassie har hittat sin lillebror men tappat bort Evan. Den utomjordiska attacken har nästan utrotat hela mänskligheten men en grupp ungdomar har inte gett upp kampen. Större delen av boken utspelar sig under ett par få dagar men de många tillbakablickarna gör att tidsspannet känns större än det verkligen är. Och jag älskar Cassie, fortfarande. Karaktären har blivit lite mer nyanserad och man får fler svar på vad som i hela friden pågår i hennes huvud.

Det är så här jag vill ha min dystopi: svår och enkel på samma gång. Författaren litar på sina unga läsare, vet om att de kan förstå en komplicerad berättelse och genomför allt utan att skriva en på näsan. Samtidigt är det en grundberättelse om livet och döden. Kärleken. Om allt man gör för de man älskar. Del tre får jättegärna komma på svenska nu!

Nästa måste-dystopi-läsning är hittad!

Detta verkar vara en spännande historia och omslaget är magiskt vackert. Jag bara måste lägga tassarna på David Norlins bok Dagar utan ljus, nätter utan mörker så fort som det bara går. Vi pratar krig, atomubåt och hemliga meddelanden. Ska köpas innan helgen!

Läs ett provkapitel här!

På flykt

Bild lånad från den här sidan.

 

 

Jag fick en utmaning av Fiktiviteter, en utmaning som inte bara känns intressant utan till och med nödvändig att skriva. Ursprungligen kommer det hela från bloggen Bläddra som började tipsa om böcker med temat barn på flykt. Det som händer just nu i Europa är ofattbart, orden räcker inte till. Det vi hela tiden svär på inte ska få hända igen, det händer igen, och ofta med så fruktansvärda verkningar att det inte går att ta in. Man skänker några hundralappar till valfri organisation medan verkligheten fortsätter att vråla precis utanför EUs gränser. Här kommer mina boktips om barn på flykt, både för vuxna, ungdomar och barn.

 

Molnet av Gudrun Pausewang. En härdsmälta i ett kärnkraftverk tvingar syskonen Janna och Uli att fly på cykel genom dåvarande Västtyskland för att komma undan radioaktiviteten. Det är naket, grymt och stundtals outhärdligt.

 

Om det var krig i Norden, av Janne Teller. Tänk tanken att det är krig i Sverige. Allt det som du i vanliga fall bara läser om, som bara händer i andra länder, det händer nu dig. Du flyr, kanske kommer ifrån din familj och hamnar i ett tältläger i Egypten. Hur anpassar du dig till ett nytt klimat, en ny religion och en helt ny uppsättning värderingar? Ett tänkvärt experiment i passformat.

 

Den femte vågen, av Rick Yancey. Jorden har blivit invaderad av något vi inte riktigt vet vad de är för något. Deras skepp hänger långt över våra städer och i våg efter våg försöker de utrota människorna. Tonåriga Cassie och hennes lillebror Sam har förlorat sina föräldrar och försöker klara sig i den här nya världen där man inte kan lita på någon. Det är inte krig i "vanlig" bemärkelse men ger ändå en bra bild av hur ensamma och utsatta barn kan bli.

 

Carrie Ryans zombietrilogi. Återigen ett okonventionellt boktips men även dessa barn och ungdomar är på flykt. Zombier har tagit över världen och de få levande som finns kvar lever i stängda byar och städer. I slutändan handlar alla tre böckerna om unga människor som tvingas kämpa sig fram utan vuxna i en värld fylld av våld och kaos. Rekommenderas å det varmaste.

Jag utmanar Boken är tankens barn, Vargnatts bokhylla och Det mörka tornet att göra detsamma.

Sammansvärjningen, av Ursula Poznanski

Det här är andra delen i en ungdomstrilogi, den första heter Sveket. 

Ursula Poznanski går från klarhet till klarhet. Bokhuset hade helt rätt i att tvåan är bättre än ettan, och den var helt suverän! Det är äventyrligt, sorgligt och man får exakt rätt dos kärlek på köpet. Ria är en stark ung kvinna som nojar precis lagom och hon måste inte utstå övermänskliga kroppsliga strapatser. Historien har (ännu inte) tagit sådana vändningar och jag hoppas att vi slipper det i framtiden också. Hon älskar. Åh, vad hon älskar! Men hon låter det inte ta över hela hennes personlighet och hon baserar inte alla sina beslut på den kärleken. Det här är viktigt och stort, exakt det jag så ofta efterlyst i dystopisk ungdomslitteratur. En normal tjej, helt enkelt.

Äntligen får vi veta mer om vad som hänt världen, vad som orsakade Den långa natten och tiden därefter. Ria och hennes vänner är kvar i vildmarken, i kylan. De har fått veta vem förrädaren är och planerar hur de ska få veta mer om varför någon ansåg dem planera sfär-fientliga aktioner. Ria och Tomma är inte så säker på att ta sig till närmaste sfär är rätt väg att gå medan Aureljo och Dantorian har högflygande planer på att nästla sig in i den värld som är deras igen. Det här är ruskigt spännande! Ligga och läsa till långt inpå natten-spännande och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv om jag inte får lägga tassarna på bok tre snart.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!