Gileads döttrar - Margaret Atwood

Som jag har väntat på den här boken. Vi är många världen över som hållit tummarna för en fortsättning på Tjänarinnans berättelse från 1985, en bok som Margaret Atwood länge inte ville skriva vidare på. Den här gången får vi följa tre olika kvinnor, två inifrån Gilead och en från Kanada. Det är väldigt snyggt att de tre kvinnorna har varsin symbol som börjar varje kapitel, så det är enkelt att förstå vem man kommer få läsa om. Jag tror att jag kan avslöja att en av dem är tant Lydia, dock en äldre och tröttare variant än den vi mötte i första boken och tv-serien, för nu befinner vi oss femton år framåt i tiden. Vilka de andra två är kan man få läsa sig till själv, vilket även gäller för så mycket av själva berättelsen, för den är svår att skriva om utan att avslöja för mycket. Länge var jag trollbunden, låg vaken om kvällarna för att få veta hur det skulle gå, och länge var det riktigt bra. Min sambo frågade flera gånger: Kan du inte sluta läsa för att det är så bra eller för att du måste få veta vad som händer? Och jag måste tyvärr säga att det mot slutet visade sig att det mest var för att jag ville få ett facit, ett slut. Vilket jag känner att man i slutändan fick lite för mycket av och ingen är mer förtvivlad över det än jag. Det är en invecklad historia, med många trådar som alla ska knytas ihop mot slutet och vägen dit har en tendens att bli till en check-lista mer än en berörande text. Där Tjänarinnans berättelse var minimalistisk och gastkramande blir Gileads döttrar alltför förklarande. Mycket av den första bokens storhet låg i det som inte berättades. Dessutom blir det lätt förvirrande när somliga av händelserna i tv-serien bekräftas i den här boken, medan andra händelser inte verkar ha hänt alls. Det hade varit lättare att acceptera allt eller inget. Boken fungerade dock väldigt länge, jag skulle vilja säga att tre fjärdedelar var spännande och jag köpte historien. Det var bara den sista lilla delen där allt gick åt pipsvängen. 

The Soundtrack of my Blog

Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett The Soundtrack of My Blog.

Min blogg har egentligen inte någon specifik låt eller artist som är dess ledmotiv även om musik är en väldigt viktig del av mitt liv; jag växlar mellan den mörkaste dödsmetallen (Dark Tranquillity) och peppigaste musikalen (Chess), med lite schlager och jojk däremellan. Så jag väljer den friare tolkningen och berättar om den enda företeelse som på riktigt kännetecknar Beroende av Böcker, ett verk som helt håller taktpinnen och ackompanjerar just min plats på internet: Harry Potter. Jag skäms inte det minsta för att säga det högt då jag älskar den världen mer än den riktiga men jag vet hur det ofta(st) mottages av andra. Med skepsis, gärna lite nedlåtande. Är inte det en barnboksserie? Som om det skulle göra den mindre värd. Men det är ju bara hittepå. Precis, exakt vad jag behöver för att överleva i den här orättvisa, hårda världen. 

Harry Potter är böckerna och filmerna jag ständigt återkommer till, min referensram, och det är en vy över Hogwarts som är min blogg-bild. Allt som oftast finns en av ljudböckerna under "Just nu lyssnar jag på", helst på engelska och inläst av Stephen Fry. Kärleken är så stor att jag tagit familjen både till filmstudion i Watford utanför London samt Orlando, Florida.

Warner Bros. Studio Tour - Dumbledores kontor

Universal Studios, Florida - Gringotts Bank

Men sedan finns det även ett gäng tjejer och kvinnor, både verkliga och fiktiva, som allt som oftast sitter på mina axlar (och kaffemuggar) och tjattrar när jag läser och skriver. Ni vet sådana tjejer man inte har där man placerar dem, som högljutt bryter mot reglerna men inte för att jävlas utan för att de helt enkelt inte står ut med något annat. Lilla My. Ronja Rövardotter. Joan Jett. Margaret Atwood. Som bestämt berättar att de inte står ut med att vara ledsna, de klarar av glada eller arga. Som beskriver orättvisor man knappt orkar läsa om. Som skriker att de inte bryr sig om sitt j*vla rykte. Som bara är dem de föddes till. De är alla mina bästa vänner, som jag behöver vid olika tillfällen på året och i livet. Precis som den fiktiva världen i Harry Potter.

The Handmaid's Tale, av Margaret Atwood

Det är svårt att skriva en recension enbart om boken då jag läste den samtidigt som jag såg de första sju avsnitten av tv-serien på HBO Nordic. Så jag gissar att det här blir lite om båda.

Vi befinner oss i en snar framtid. På grund av miljöförstöring har människorasen blivit i det närmaste steril och när knappt några barn föds längre bestämmer sig en grupp människor  för att ta makten över USA, mördar presidenten och störtar kongressen. En diktatur är född, vars enda mål är att återgå till "gamla hederliga värderingar" för att säkerställa mänsklighetens fortlevnad. Offred är en av de, fortfarande fertila, kvinnor som offras för majoritetens skull. Självklart är Offred inte hennes riktiga namn, det har hon fått försaka tillsammans med sin man, sin dotter och sin frihet. Hon hålls fången i en högt uppsatt mans hus, där hon förväntas sära på benen en gång i månaden för att bli gravid med honom och sedan föda familjen ett barn. Ett barn som hon ska lämna där när hon fortsätter till en annan familj som behöver samma tjänst. Berättelsen är långsam och närmast klaustrofobisk. Vi ser allt genom Offreds ögon och trots att hennes värld är väldigt liten så lever hon mitt i orättvisorna och hon minns! Om nätterna ligger hon i sin säng och tänker på hela den värld hon förlorat. Det är fruktansvärt bra, förmodligen tack vare allt det otäcka. Det som för bara tjugo, trettio år sedan var en otänkbarhet i väst börjar nu krypa allt närmare även i verkligheten; högt uppsatta män tar beslut som gäller kvinnors rätt till sina kroppar, eventuell graviditet och abort. Även träffande är beskrivningarna av hur våra rättigheter mycket snabbt kan dras in, hur lagarna ändras genom snabba beslut och hur man en dag kan vakna upp utan demokratiska möjligheter. Att man inte protesterar nu för att en sådan händelseutveckling känns så osannolik. Men The Handmaid's Tale beskriver allt det som kanske är på väg att hända i USA just nu, så var inte så säker på vår demokrati, våra rättigheter. De kan tas i från oss hur enkelt som helst.

Läsa på altanen medan tvätten torkar

Vad jag gjorde under stor del av den här långhelgen; låg i en solstol på baksidan av huset och läste. Ibland var det helt enkelt för varmt för både mig och katterna, då bara satt jag där i skuggan och åt vindruvor och drack bubbelvatten. Inte så dumt det heller. Har ännu inte kommit igenom The Handmaid's Tale men vill låta den ta den tid den behöver, språket är nästan outhärdligt vackert trots allt det hemska den beskriver. Lite av Atwoods kännetecken. Jag har börjat bläddra i Sofia Nordins Om du såg mig nu samt hållit och även känt lite extra mycket på Mats Strandbergs Hemmet. 

Kulturkollos veckoutmaning: Orättvisa och förtryck

Ett för mig väldigt lämpligt ämne på Kulturkollo den här veckan, nu när jag precis börjat se tv-serien The Handmaid's Tale skriven av Margaret Atwood, på HBO Nordic, samt bestämt mig för att läsa om boken. Hittade den inte i mina hyllor så jag gick in på Adlibris och beställde den på nytt, den här gången på engelska. 

Den här serien är så isande obehaglig att min pojkvän såg ett halvt avsnitt och sedan bestämde sig för att det räckte. Och visst är det grymt, becksvart och så gastkramande läskigt att man tappar andan, flera gånger per avsnitt. Vi befinner oss i ett framtida USA där (påhittade?) terroristattacker har lett till undantagstillstånd, lagändringar och slutligen diktatur. Som fattig kvinna har man ingen rätt till något, inte ens sitt eget liv. Bara om man fortfarande är fertil, något som ytterst få fortfarande är, har man en chans att leva som livegen i en rik familj som inte kan få egna barn. Man blir våldtagen och om man har "turen" att bli gravid och det mot alla odds föds ett friskt barn så får man lämna det ifrån sig och fortsätta till nästa familj. Homosexualitet är förbjudet och "könsförrädare" avrättas offentligt. Allt är så tröstlöst, så hjärteknipande och rått. Att se på den här serien är som att få den oskyddade själen gnuggad mot sandpapper. Men samtidigt är det det bästa jag har sett på många, många år. 

Maddaddam, av Margaret Atwood

Som jag skrev tidigare, det tar tid att återigen komma in i den speciella värld som är Atwoods framtidsvision. Man får öva på begreppen, börja tänka annat än rakt upp och ner linjärt. Naturen har gjort revolt utan människans närvaro, isbjörnarna dog inte ut utan migrerade söderut. Nassongerna, grisarna med mänsklig hjärnvävnad, är inte längre dumma slaktdjur utan varelser som både tänker, känner och kan överlista människor. 

Texten sväller av nyord, jag fick verkligen jobba när jag läste. Att läsa Maddaddam är inget man gör samtidigt som man har ett öga på teven eller mobilen men det är så värt det. Det finns en briljans i Atwoods prosa, det är starkt, provocerande och predikande. I den här avslutande tredje delen får vi höra Zebs historia, lära känna crakerianerna bättre och åter följa Toby som jag älskar så mycket. Jag vågar inte säga mer om historien utan att avslöja för mycket men jag lovar att man inte ångrar läsningen, hela den här trilogin är ett mästerverk.

Storslaget och dystopiskt!

Det tar lite tid att återigen komma in i den värld som är Margaret Atwoods. Men när man väl är där så är det fantastiskt. Mer än fantastiskt! Det här är litteratur som får ta tid, som smyger sig in och sedan exploderar. 

Äntligen Atwood

"Äntligen" räcker inte. Margaret Atwoods fortsättning på Oryx och Crake samt Syndaflodens år är här och jag vill bara gräva ner mig i soffan med filt och katter och läsa tills den tar slut. Tror inte det finns bättre dystopi och världens undergång att läsa just nu. Hur galet än framtiden ter sig i Atwoods ögon så tror jag på vartenda ord, hon gör det helt enkelt trovärdigt. Vi ses på andra sidan.

Upp till ytan, av Margaret Atwood

Det var inte lätt att läsa den här boken. Det var tungt, jobbigt och tog mer tid än jag trodde det skulle göra. Jag tog pauser för att läsa annat. För detta är nattsvart och trots, eller tack vare, att det mesta är outtalat så känns det ända in i skelettet.

En namnlös ung kvinna återkommer till den ö i Canadas ödemark där hon vuxit upp, hennes far har försvunnit och det är hennes uppgift att leta efter honom. Med sig har hon pojkvännen Joe samt vännerna David och Anna. Efter att till en början ha varit tveksam blir hon snabbt besatt av att få reda på vad som hänt fadern, den isolerade stugan lockar fram barndomsminnen och snart letar hon tecken från både honom och modern som gått bort tidigare. Vad har de lämnat kvar åt henne? De båda paren är bohemiska storstadsmänniskor som gärna ser ner på medelklasslivet, slår sig för bröstet om att vara toleranta, öppna och jämställda. Men i själva verket är kvinnorna nedtryckta av otäckt kletiga könsroller och missriktad manlighet. Anna känner sig tvingad att sminka sig, varje dag i ödemarken, trots att där inte finns någon förutom de goda vännerna som kan se henne. David och Joes sexualitet är närmast skrämmande. Den vecka de spenderar på ön blir snabbt klaustrofobisk, snart försvinner de lagar och regler de lever efter i vanliga fall och den miljö som skulle göra dem friare lämnar dem snarast som vildar. Fantasier om invasion och krig gör dem förvirrade och nervösa. Turistande amerikaner åker runt på sjön i sina motorbåtar och blir fienden, de som ska motarbetas. Mycket i boken handlar om och beskriver en natur som Atwood tidigt (1972) ansåg var hotad. Det är vildmarken kontra staden, självhushåll gentemot slöseri av resurser. Det är ett upprop för djuren som dödas för skojs skull, som sport. Den här boken har framförts som Atwoods mästerverk i jämförelse med hennes senare verk som också handlar om natur och undergång och jag kan hålla med om att den ger en större effekt med mindre medel. Stämningen i Upp till ytan piskas långt snabbare upp till vansinne trots att nästan ingenting händer. Världen i Oryx & Crake samt Syndaflodens år är mer invecklad och händelserna rasar över en när man läser. Så jag har svårt att jämföra dem. För mig är det olika sorters rädsla. Upp till ytan är en riktigt bra bok, men man måste komma ihåg att ta det långsamt, kanske läsa om vissa stycken och ta sin tid. Texten är poetisk och nästan drömsk.

Syndaflodens år, av Margaret Atwood

Varje gång jag släpar runt på en framtidsskildring frågar pojkvännen om det är en utopi eller dystopi jag läser och varje gång svarar jag att det inte längre skrivs några utopier. Då jag gillar den här typen av böcker så har det blivit ett internt skämt av det hela, ett noga inövat replikskifte. Och så skrattar vi lite. Men ju mer jag tänker på det, desto mer får jag en oroskänsla i magen. Självklart vill vi inte läsa lyckliga sagor om en framtida värld där allt är glänsande perfekt men var är böckerna där människan existerar utan krig, svält eller pandemi? Har vi en sådan liten tilltro till oss själva och vår framtid? (Fast det kan ju vara så enkelt att det bara är jag som gått förbi dessa lyckligare skildringar utan att lägga märke till dem.)

     År 25 drabbas mänskligheten i Syndaflodens år av en fruktansvärt snabb och dödlig sjukdom som i ett nafs får de allra flesta att smälta ihop och dö. De få som överlever gör det för att de av en slump varit isolerade i karantän, i en världsfrånvänd sekt eller i fängelse. Samhället har länge varit uppdelat mellan de som har allt och de som har ingenting. De rika lever i en typ av amerikanska gated communities, får den bästa utbildningen, sjukvården och kan lätt ändra sina utseenden med operationer och läkemedel. De fattiga lever i en livsfarlig slum där de bokstavligen får kämpa för livet.

     Vi får följa två kvinnor, Ren och Toby, genom natursekten Guds Trädgårdsmästare och ut på andra sidan, in i den nya världen. Större delen av boken utspelas före katastrofen men man ges hela tiden aningar om vad som komma skall. Guds Trädgårdsmästare lever på det som jorden ger, utan att slösa på resurser och äter djur endast i nödfall. De driver runt i en storstad och ”bärgar” det som andra människor slänger, tar vara på vad de kan hitta. Som så ofta är intentionerna goda medan resultatet haltar.

     Det är hårt, hemskt och alldeles underbart. Atwood vet vad hon gör och även om jag inte tycker att den lever upp till mina förväntningar efter Oryx & Crake (Syndaflodens år löper så att säga parallellt med den) så slukar jag boken på några få dagar. Som någon mycket smartare person sagt före mig så handlar det om att få läsarna att köpa vissa saker, att skriva trovärdigt, även om det med våra mått är helt uppåt väggarna tossigt. Så trots att det förekommer hittepådjur i form av blandningar av lejon och lamm som jag aldrig skulle tro är möjliga, så gör jag ändå det när jag läser. Det är stor litteratur.