Det var inte lätt att läsa den här boken. Det var tungt, jobbigt och tog mer tid än jag trodde det skulle göra. Jag tog pauser för att läsa annat. För detta är nattsvart och trots, eller tack vare, att det mesta är outtalat så känns det ända in i skelettet.
En namnlös ung kvinna återkommer till den ö i Canadas ödemark där hon vuxit upp, hennes far har försvunnit och det är hennes uppgift att leta efter honom. Med sig har hon pojkvännen Joe samt vännerna David och Anna. Efter att till en början ha varit tveksam blir hon snabbt besatt av att få reda på vad som hänt fadern, den isolerade stugan lockar fram barndomsminnen och snart letar hon tecken från både honom och modern som gått bort tidigare. Vad har de lämnat kvar åt henne? De båda paren är bohemiska storstadsmänniskor som gärna ser ner på medelklasslivet, slår sig för bröstet om att vara toleranta, öppna och jämställda. Men i själva verket är kvinnorna nedtryckta av otäckt kletiga könsroller och missriktad manlighet. Anna känner sig tvingad att sminka sig, varje dag i ödemarken, trots att där inte finns någon förutom de goda vännerna som kan se henne. David och Joes sexualitet är närmast skrämmande. Den vecka de spenderar på ön blir snabbt klaustrofobisk, snart försvinner de lagar och regler de lever efter i vanliga fall och den miljö som skulle göra dem friare lämnar dem snarast som vildar. Fantasier om invasion och krig gör dem förvirrade och nervösa. Turistande amerikaner åker runt på sjön i sina motorbåtar och blir fienden, de som ska motarbetas. Mycket i boken handlar om och beskriver en natur som Atwood tidigt (1972) ansåg var hotad. Det är vildmarken kontra staden, självhushåll gentemot slöseri av resurser. Det är ett upprop för djuren som dödas för skojs skull, som sport. Den här boken har framförts som Atwoods mästerverk i jämförelse med hennes senare verk som också handlar om natur och undergång och jag kan hålla med om att den ger en större effekt med mindre medel. Stämningen i Upp till ytan piskas långt snabbare upp till vansinne trots att nästan ingenting händer. Världen i Oryx & Crake samt Syndaflodens år är mer invecklad och händelserna rasar över en när man läser. Så jag har svårt att jämföra dem. För mig är det olika sorters rädsla. Upp till ytan är en riktigt bra bok, men man måste komma ihåg att ta det långsamt, kanske läsa om vissa stycken och ta sin tid. Texten är poetisk och nästan drömsk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar