Tusen gånger starkare, av Christina Herrström

När jag som skoltrött sextonåring genom kommunen fick ett jobb som lärarassistent på lågstadiet så genomfördes på den skolan ett försök till att få bättre rättvisa mellan könen på barnen. De flesta lärarna (nästan enbart kvinnor, ofta äldre) tyckte inte alls att de gav killarna fördelar och slog ifrån sig att de ens omedvetet skulle vara orättvisa. Men väldigt snart visade det sig att det var precis så det var. Och när lärarna med hjälp av ett ”varannan flicka varannan pojke-system” fördelade frågor och sysslor med millimeterrättvisa så tyckte både pojkarna och lärarna att de med snopp fick för lite uppmärksamhet.  Hur kan det bli så snett? Hur kan vi tycka att det är rätt att killarna tar uppemot åttio procent av all klassrumstid? Någonstans har vi bestämt att det är okej att tjejerna får spendera en stor del av sin skoltid med att ta hand om pojkarna. Att det sker på bekostnad av deras arbete och integritet tycks vi ignorera. I det avseendet är Tusen gånger starkare en mycket viktig bok.

   

 Signe är femton år och en av de tysta tjejerna, de som balanserar på den gräns som finns mellan plugghäst och tönt. Ibland syns hon men oftast inte. Ända sedan dagis har hon varit en sådan som fröknarna har placerat stökiga killar bredvid, som en buffert och för att lugna. Hon har alltid misstänkt att detta är fel, men då ingen riktigt har opponerat sig så har även hon fallit in i könsmaktordningen utan att krångla.

     Så kommer dagen när Saga börjar i klassen. Full av en självklar känsla för sitt eget värde kliver hon in och börjar ändra på vad som tidigare verkat vara ristat i sten. Saga har bott utomlands med sin pappa under många år, sett delar av världen och träffat människor som hennes klasskamrater knappt ens sett på teve. Hennes referensramar är annorlunda. Givetvis möter hennes förändringar motstånd, både från de tuffa killarna som förlorar på att tappa kontrollen, samt lärarna som till en början hejat på den här starka tjejen som de väntade skulle ge de andra av samma kön bättre självkänsla. Men är de verkligen redo att betala priset? Lärarna har med sin underlåtenhet förstärkt killarnas dominans och tycker att allt fungerar bättre när det är som det ”alltid” varit. Jämställdhet kräver mer av alla.

     Kanske blir man ibland lite skriven på näsan och somligt känns upprepande, lite tjatigt. Många saker skulle vinna på att inte uttalas, men det kanske är skillnaden på ungdoms- och vuxenlitteratur. Fast oftast dras man rakt in i tonårsvärlden och jag hoppar av ilska och förtrytelse. Speciellt träffande är beskrivningarna av hur det lirkas med de struliga killarna och att de kan undvika det mesta som är jobbigt men sen när de sent omsider väl lyfter ett finger så möts de av jubel. Scenen när de inte får repa inför julshowen för att de demonstrativt tågar ut när tjejerna sjunger värmer mitt högstadiehjärta, tjugo år senare.

     Jag läser snabbt, skyndar genom sidorna för att se hur det går för tjejerna, nyfiken på hur de ska lösa situationerna. För egentligen har de alla verktyg, varför går det ändå som det gör?