Tretton skäl varför, av Jay Asher

Hannah Baker är död. Hannah Baker har tagit livet av sig. Varför gjorde hon det? Innan hon dog spelade hon in ett antal kassettband där hon förklarar de tretton anledningarna hon har funnit till varför hennes liv måste avslutas. Dessa band skickas i tur och ordning till de tretton som hon tycker är medskyldiga till hennes beslut. Om de inte skickar vidare till nästa på listan så kommer banden bli hörda av många fler än just dessa individer.

     Clay är en av de som en dag tar emot ett stort paket med posten. Förstummad och förkrossad spenderar han en natt med Hannas röst i lurarna till en gammeldags Walkman. Med en karta i handen åker han runt i den lilla staden och lyssnar på historierna samtidigt som han ser platserna där de utspelade sig.  Och väntar med fasa på berättelsen om sig själv. Han var förälskad i Hanna, men hur mycket visste hon om det? Hur kunde han vara så feg och framför allt – hur kunde han tro på dåliga rykten och agera efter dem, när han egentligen visste bättre?

     Många minnen om hur det var att vara tonåring dyker upp när jag läser den här boken. Allt var så tokigt skört och ömtåligt. En pinsam händelse kunde förstöra ett helt läsår, elaka rykten om vem som var slampig kunde förstöra mycket mer än så. Hur kan unga människor på gränsen till vuxenvärlden vara så oerhört grymma mot varandra? Men samtidigt var det ofta storm i ett vattenglas, man förstorade upp saker och tänkte att man aldrig någonsin skulle komma över det. Sen blev man vuxen och hur ofta funderar man på de ”jätteviktiga” händelserna idag? Jag vill ruska om Hanna, och Clay, pränta in i deras självupptagna sinnen att high school är övergående, att livet ofta börjar ”på riktigt” först efteråt. Det går över. Att man både kan och får uppfinna sig själv på nytt när skolan är avklarad. Även om jag inte tycker att Hannahs anledningar för att ta sitt eget liv är självklara så måste jag tvinga mig själv minnas hur det kunde vara. Hur ens tankar och orsakssystem ofta var uppochnervända. Just då kunde det vara SÅ illa. Just då hade hela världen gått under. (Även om jag många gånger vill örfila Hannah tills hon ångrar sig och förstår det oåterkalleliga i självmord.)

     Clays tankar blandas med Hannahs kursiva berättelse. Det är lätt att komma in i och veta skillnaden på vem som är jaget. Allteftersom Clay trycker på play, pausar eller stoppar bandet så skrivs symbolerna för detta. Jag får filmbilder i huvudet, mest av allt liknar det en road movie.

     Katastrofen har redan hänt, hon kommer inte bli räddad i slutet av boken. Det är både en lättnad och irriterande, för man vill att allt ska bli bra. Vill man det oftare när det handlar om böcker för ungdomar? För det är absolut inget krav jag har på vuxenlitteratur.