Syndaflodens år, av Margaret Atwood

Varje gång jag släpar runt på en framtidsskildring frågar pojkvännen om det är en utopi eller dystopi jag läser och varje gång svarar jag att det inte längre skrivs några utopier. Då jag gillar den här typen av böcker så har det blivit ett internt skämt av det hela, ett noga inövat replikskifte. Och så skrattar vi lite. Men ju mer jag tänker på det, desto mer får jag en oroskänsla i magen. Självklart vill vi inte läsa lyckliga sagor om en framtida värld där allt är glänsande perfekt men var är böckerna där människan existerar utan krig, svält eller pandemi? Har vi en sådan liten tilltro till oss själva och vår framtid? (Fast det kan ju vara så enkelt att det bara är jag som gått förbi dessa lyckligare skildringar utan att lägga märke till dem.)

     År 25 drabbas mänskligheten i Syndaflodens år av en fruktansvärt snabb och dödlig sjukdom som i ett nafs får de allra flesta att smälta ihop och dö. De få som överlever gör det för att de av en slump varit isolerade i karantän, i en världsfrånvänd sekt eller i fängelse. Samhället har länge varit uppdelat mellan de som har allt och de som har ingenting. De rika lever i en typ av amerikanska gated communities, får den bästa utbildningen, sjukvården och kan lätt ändra sina utseenden med operationer och läkemedel. De fattiga lever i en livsfarlig slum där de bokstavligen får kämpa för livet.

     Vi får följa två kvinnor, Ren och Toby, genom natursekten Guds Trädgårdsmästare och ut på andra sidan, in i den nya världen. Större delen av boken utspelas före katastrofen men man ges hela tiden aningar om vad som komma skall. Guds Trädgårdsmästare lever på det som jorden ger, utan att slösa på resurser och äter djur endast i nödfall. De driver runt i en storstad och ”bärgar” det som andra människor slänger, tar vara på vad de kan hitta. Som så ofta är intentionerna goda medan resultatet haltar.

     Det är hårt, hemskt och alldeles underbart. Atwood vet vad hon gör och även om jag inte tycker att den lever upp till mina förväntningar efter Oryx & Crake (Syndaflodens år löper så att säga parallellt med den) så slukar jag boken på några få dagar. Som någon mycket smartare person sagt före mig så handlar det om att få läsarna att köpa vissa saker, att skriva trovärdigt, även om det med våra mått är helt uppåt väggarna tossigt. Så trots att det förekommer hittepådjur i form av blandningar av lejon och lamm som jag aldrig skulle tro är möjliga, så gör jag ändå det när jag läser. Det är stor litteratur.