När historien börjar har Erik Steinbeck nyligen fått sin fyraåriga dotter Sarah bortförd från gräsmattan framför hemmet. För att komma ifrån en stillastående polisutredning och för att ge ett krackelerande äktenskap en ny chans beslutar sig han och frun Winnie Mason att byta stad, land och kontinent. De flyttar till New York där de gör tappra försök att skaka liv i sina respektive kreativa yrken, han är författare och hon bildkonstnär, båda tämligen framgångsrika. Erik skriver på ett bibliotek medan Winnie använder lägenheten som ateljé.
Det finns inga spår efter Sarah. Detta trots att Erik såg både mannen som tog henne och bilen som han färdades i. Erik kämpar med att börja förstå att hans dotter med största sannolikhet är död och förmodligen fick ett plågsamt slut. Winnie är övertygad om att Sarah lever och mottar fler och fler ”tecken” på att det förhåller sig så.
Flera gånger kommer jag på mig själv med att, nästan tvångsmässigt, kika på omslaget för att kontrollera att jag verkligen inte läser en roman av Paul Auster. Personerna och miljöerna är in till förväxling desamma. Men är språket verkligen så likt? Kan vara så att jag inte känner igen min Nesser när han inte beskriver ett dåtidssverige (jag har inte läst hans deckare om Barbarotti). Det är mörkt, förtvivlat och ändå läser jag så glatt vidare. För det är spännande. Man slussas mot slutet, dras dit. Det lämnas små spår här och där, likt huvudpersonerna känns det som att man lägger ett pussel av livsviktiga detaljer. Främmande människor kommer fram på gatan och ger udda ledtrådar, ett medium spelar en roll, liksom en dikt av en sedan länge död poet. Riktigt, riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar