Många gånger har jag tänkt att jag ska läsa To Kill a Mockingbird. Speciellt när de nämnde boken i de otaliga amerikanska high school-serier jag satt klistrad framför under uppväxten. Åtminstone under åttiotalet verkade den vara i det närmaste obligatorisk läsning ”over there”. Ändå har det inte blivit gjort förrän nu, jag får tacka Albert Bonniers nyutgivning i pocket för tillfället.
Scout Finch växer upp tillsammans med sin pappa och bror Jem i den sömniga lilla staden Maycomb, Alabama. När boken börjar är hon sex år gammal. Pappan Atticus är advokat och en sommar får han i uppdrag att försvara en svart man som anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, något som när boken utspelas (1935) var en garanterad dödsdom. Det hisnar när jag för ett ögonblick stannar upp och försöker förstå vad det verkligen betyder. Att man som svart man var dömd till döden samma sekund en vit kvinna anklagade en för att ha våldfört sig på henne. Visst fick man en rättegång, men bevisbördan var långt ifrån så nogräknad som för en vit man åtalad för samma brott. Och främst, en svart vann aldrig i rättegång mot en vit. Det är ändå inte så länge sedan, trettiotalet är fortfarande nåbart genom mina föräldrars föräldrageneration. Ändå känns det som forntid. Boken är ett enda långt skrik mot rasism och förtryckande av människor som är annorlunda. Ändå beskrivs ofta den svarta och fattiga minoriteten i nedsättande uttryck. Ordet ”nigger” förekommer fyrtioåtta gånger och de svarta karaktärer som beskrivs får inte något djup. De förblir de som ”inte kan planera” och ”springer utan tanke”. Inte ens familjens hembiträde Calpurnia blir annat än en schablon. Harper Lee beskriver den verklighet hon kände från sin egen uppväxt och boken var ett viktigt verktyg under sextiotalets medborgarrättskamp, men mest av allt är boken nu ett bevis på att synen på vad som är kränkande ändras. Lee’s goda intentioner räcker inte lika långt femtio år senare.
Men ändå tycker jag om boken. Scouts uppvaknande när landsortsstaden förändras runtomkring henne, eller kanske snarare visar sitt rätta ansikte, är rörande och upprörande att läsa om. Pappan Atticus använder en uppfostringsmetod som aldrig tillåter Scout och Jem att vara otrevliga, ens när andra är otrevliga mot dem. Att få vara med barnen när de tråcklar sig igenom kniviga situationer är en påminnelse om hur stort men ändå enkelspårigt man kunde tänka som liten. De flesta karaktärerna är lätta att förstå även om man inte alltid håller med, eller ens tycker om, dem. Så trots mina tidigare invändningar så tycker jag ändå att det är en mycket läsvärd bok, det är inget man hastar igenom utan kräver att man har koncentrationen på plats, men desto större blir belöningen när man verkligen lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar