Miracle's Boys - Jacqueline Woodson

 

Finns det någon ungdomsroman av Jacqueline Woodson som man inte gråter hejdlöst av? Miracle´s Boys är ännu en fantastisk fullträff och handlar om tre bröder som bor i Harlem. Vi får allt berättat ur tolvåriga Lafayettes synvinkel, om hur mycket han saknar sin mamma som dog två år tidigare i diabetes. Hur den två år äldre Charlie precis har kommit hem från ungdomsanstalt efter ett väpnat rån. Och hur äldsta brorsan Ty'ree försöker hålla den lilla familjen samman genom att jobba istället för att gå på college. Brödernas pappa dog i en olycka innan Lafayette ens var född.

Mellanbrodern Charlie må vara tillbaka från anstalten, men han är en annan pojke än den som försvann två år tidigare. Han är arg. Rasande. Och har skaffat farliga vänner som bär gäng-färger. Lafayette vet inte hur han ska hantera allt och försöker bara göra allt rätt: sköter skolan, gör som storebror Ty'ree säger och kämpar för att hantera sorgen över mamma. En sorg som hela tiden bubblar över av skuldkänslor, för kunde han inte ha gjort saker annorlunda där innan ambulansen kom? Visst kunde han ha gjort mer? 

Miracle's Boys är en bok där i stort sett allt redan har hänt och alla kapitel är samtal mellan Lafayette, Charlie och Ty'ree. Ändå är man helt trollbunden från sida ett, plöjer igenom från pärm till pärm tills allt är slut och man sitter där med ett fullt hjärta och en enorm ömhet för de tre bröderna. Woodson skriver böcker som är på riktigt, om känslor som egentligen är för stora för att ta in men som i slutändan blir till ett slags poesi. Storartat.

Det farligaste djuret av alla - Gary L. Stewart

 

Gary L. Stewart var bara ett spädbarn när han hittades övergiven i en trappuppgång i New Orleans. Nästan 40 år senare får han ett brev som är adresserat till hans adoptivföräldrar. Det är från hans biologiska mamma. Allt eftersom han lär känna sin mamma blir han mer och mer nyfiken på vem hans biologiska pappa är, och han bestämmer sig för att ta söka upp honom. Det resulterar i tolv års envis research i myndighets- och tidningsarkiv och mängder av intervjuer, som till slut leder fram till sanningen. En sanning som tvingar honom att ifrågasätta allt han trott sig veta om sig själv och sin bakgrund.

Att läsa (lyssna på) den här boken var en självklarhet eftersom jag sett filmen Zodiac oräkneliga gånger och läst allt annat jag kommit över om den här mördaren. Som visserligen inte var en av de som dödade flest, men ändå lyckades bli en av de mest omtalade - förmodligen mycket för att han aldrig har fångats. Han är med största sannolikhet död nu, mannen som döpte sig själv till The Zodiac Killer, men gissningarna om vem han var florerar fortfarande. Just den här boken har många poänger, men jag skulle nog tro mer på allt om författaren åtminstone tagit med ett par anledningar till varför hans pappa inte skulle kunna vara The Zodiac. Allt är lite för glasklart, helt utan tvekan. Men det är en jättespännande true crime-berättelse som ringlar sig fram i en lagom takt och som vanligt vill jag se om filmen med Jake Gyllenhaal och en rasande imponerade Robert Downey Jr.

The Southern Book Club's Guide to Slaying Vampires - Grady Hendrix

Patricia lever tillsammans med man och två barn i en stilla förort till Charleston, South Carolina. Hennes liv går ut på att hålla huset snyggt och städat, se till att barnen fortsätter vara välartade och kommer till skola och övernattningar i tid, samt att vara markservice åt maken som ofta åker på jobbresor till andra städer. För att få tiden att gå har Patricia och hennes vänner startat en bokklubb där de läser snaskiga true crime-berättelser och dricker vin medan de diskuterar de blodiga detaljerna. Men så flyttar en ensam man in i förorten. James Harris tar över en gammal släktings hus och till en början välkomnas han av alla men en dag börjar Patricia ändå undra om allt verkligen står rätt till med den artige grannen. Patricias svärmor, som visserligen är dement, börjar prata om att hon känner James Harris, att hon träffade honom som barn och att han ser exakt likadan ut. Att han inte har åldrats en dag. Och när barnen i en närliggande och mycket fattigare förort börjar försvinna och dö - då har Patricia inget annat val än att börja gräva i de mystiska händelserna. Tillsammans med väninnorna i bokklubben börjar hon undersöka mannen som sakta men obönhörligt nästlar sig in på alla nivåer i det sömniga lilla samhället.

Jag har varit så arg på den här boken och jag har burit den med mig till och från jobbet, trots att jag egentligen hade tillräckligt att släpa på varje dag. Men jag har på riktigt läst varje ledig stund och fullkomligt slukat allt. Precis som Grady Hendrix tidigare böcker så är den oemotståndlig. Han skriver skräck på ett sätt som kryper under huden på en. I den här får man inte ens se monstret och vad han går för förrän i slutet av boken, även om det kommer riktigt äckliga scener redan i början. Men det James Harris gör går utanför vanlig skräck och förmodligen bär jag med mig mycket av det Michelle McNamara berättade i I'll be Gone in the Dark och den TV-serie som just nu går på HBO, men jag blev äcklad, upprörd och förbannad utan att riktigt kunna hantera det. Det här är läskigt på riktigt. Och jag älskar att författaren i förordet berättar att han vill uppmärksamma allt föräldrar gör för sina barn för att de ska slippa smärta, allt de fångar upp utan att barnen ens märker. The Southern Book Club's Guide to Slaying Vampires rekommenderas på alla sätt jag kan tänka mig.

Äntligen får man spendera tid i Panem igen!

Nyligen såg jag om alla Hungerspels-filmerna och blev ännu en gång snabbt trollbunden av den dystopiska framtiden i Panem. För trots sina brister så har den här berättelsen något väldigt speciellt, en känsla av sanning och på riktigt, trots gladiatorspel för barn och muterade hittepådjur. Tror jag måste läsa om böckerna också och anar ett möjligt sommarprojekt. Men först ska jag läsa klart Balladen om sångfåglar och ormar, den prequel som författaren Suzanne Collins släppt. Jag är ungefär halvvägs in och kan inte sluta läsa om hur Coriolanus Snow blir mentor till flickan från Distrikt 12, Lucy Gray i de tionde hungerspelen.

Närmar du dig mjukt - Jacqueline Woodson

Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.

TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

Gun Love - Jennifer Clement

Pearl är fjorton år och har vuxit upp i framsätet på en gammal Mercury. Hennes mamma Margot bor i baksätet. Hon kan se in i folk och känna vad som gör ont. De bor i en del av Florida där det mexikanska heroinet håller på att ta metamfetaminets plats och de överlever på en diet av mjölkpulver och insektssprej, kärlekssånger och stulna, halvrökta cigaretter. Men när Margot blir tillsammans med Eli Redmond ändras allt. En dag får hon en egen pistol av Eli, ungefär som man ger någon en blombukett.

En hypnotiserande bok om livet, såsom det kan te sig i en trailerpark i de mindre välbesökta delarna av Florida. En ort som ligger långt ifrån alla Disneyland och sandstränder, en plats där det finns tre saker: alligatorer, knark och vapen. Pearls mamma Margot är så skör att man inte förstår hur hon ens existerar, än mindre hur hon lyckats uppfostra sin dotter i mitt i ingenstans. När sedan Eli kliver in i historien så förstår man genast vart det barkar, det är faktiskt nästan omöjligt att det ska gå på något annat sätt och man går med vidöppna ögon mot katastrofen som man kan se på flera mils avstånd. Ändå slukar man vartenda ord, njuter av det fantastiska språket och läser om poetiska stycken. Varför har jag inte läst något av Jennifer Clement tidigare?

Gileads döttrar - Margaret Atwood

Som jag har väntat på den här boken. Vi är många världen över som hållit tummarna för en fortsättning på Tjänarinnans berättelse från 1985, en bok som Margaret Atwood länge inte ville skriva vidare på. Den här gången får vi följa tre olika kvinnor, två inifrån Gilead och en från Kanada. Det är väldigt snyggt att de tre kvinnorna har varsin symbol som börjar varje kapitel, så det är enkelt att förstå vem man kommer få läsa om. Jag tror att jag kan avslöja att en av dem är tant Lydia, dock en äldre och tröttare variant än den vi mötte i första boken och tv-serien, för nu befinner vi oss femton år framåt i tiden. Vilka de andra två är kan man få läsa sig till själv, vilket även gäller för så mycket av själva berättelsen, för den är svår att skriva om utan att avslöja för mycket. Länge var jag trollbunden, låg vaken om kvällarna för att få veta hur det skulle gå, och länge var det riktigt bra. Min sambo frågade flera gånger: Kan du inte sluta läsa för att det är så bra eller för att du måste få veta vad som händer? Och jag måste tyvärr säga att det mot slutet visade sig att det mest var för att jag ville få ett facit, ett slut. Vilket jag känner att man i slutändan fick lite för mycket av och ingen är mer förtvivlad över det än jag. Det är en invecklad historia, med många trådar som alla ska knytas ihop mot slutet och vägen dit har en tendens att bli till en check-lista mer än en berörande text. Där Tjänarinnans berättelse var minimalistisk och gastkramande blir Gileads döttrar alltför förklarande. Mycket av den första bokens storhet låg i det som inte berättades. Dessutom blir det lätt förvirrande när somliga av händelserna i tv-serien bekräftas i den här boken, medan andra händelser inte verkar ha hänt alls. Det hade varit lättare att acceptera allt eller inget. Boken fungerade dock väldigt länge, jag skulle vilja säga att tre fjärdedelar var spännande och jag köpte historien. Det var bara den sista lilla delen där allt gick åt pipsvängen. 

50 år sedan månlandningen: From the Earth to the Moon

Jag fortsätter att gräva ner mig i månlandnings-jubileet som sker på lördag. Inte nog med att jag läser Maria Küchens Rymdens alfabet, jag ser även om den fantastiska TV-serien From the Earth to the Moon som finns på HBO. Den består av tolv avsnitt och är en dramatisering av hela resan fram till Apollo 11. Trots att den gjordes 1998 och därmed är över tjugo år så fungerar den fortfarande finfint. Man får följa arbetet hos NASA såväl som underleverantörer, lära känna astronauterna och deras familjer, samt de som jobbade bakom kulisserna. Och det är storslaget. Ett visst mått av God Bless America, som vi i min familj kallar det när det viftas med flaggor, presidenter talar och stråkmusiken pumpas ut, är givetvis ofrånkomligt. Men åtminstone jag står ut, för de här händelserna var stora på riktigt. Hela den amerikanska skådespelareliten från den tiden passerar förbi och håll utkik efter Chris Isaak! Han spelar astronaut Ed White som dog när kommandomodulen till Apollo 1 började brinna. Serien är ett måste om du är rymdnörd som jag, men kan med fördel ses annars också.

En rymdnörds första rapport om jubileumsveckan

Lördagen den 20 juli 2019 är det femtio år sedan människan för första gången satte sin fot på månen. En av de stora milstolparna i den senare världshistorien, även om till och med en rymdnörd  som jag måste erkänna att det nu i efterhand känns lite tomt, nästan futtigt. Vi åkte till en död sten för att... vi kunde? Självklart var det början på något mycket större och även om en stor del av rymdhistorien har stått på paus sedan 2011 när USA satte stopp för sina space shuttles, så har vi nu återigen börjat prata om bemannade rymdfärder till mars. Kanske tar vi oss ännu längre ut i ett senare skede? Kan bli lämpligt då vi är i full färd med att förstöra vår enda planet. 

I januari 2017 åkte jag, sambon och bonusbarnen till Florida, USA. Det stora målet var Universal Studios men jag hade även planen att hyra bil för att åka ut till Cape Canaveral och Kennedy Space Center. Mina medresenärer var inte i närheten lika entusiastiska som jag men ändrade sig när vi väl kommit dit. Det var en livslång dröm som uppfylldes för mig, som alltid sett barn och ungdomar i amerikanska serier och filmer åka på Space Camp, som lusläst all litteratur jag kunnat hitta och sett alla filmer om och om igen. Tänk att få vara på den plats varifrån vi sände upp människor till månen! Jag ville aldrig åka därifrån. Gick fram och tillbaka mellan raketerna, satte mig i varenda kontrollmodul som fanns tillgänglig och handlade upp alla mina pengar i shoppen. När min sambo sade åt mig att jag faktiskt inte fick sova i rymdfärjan Atlantis hoppade jag motvilligt in i hyrbilen och åkte tillbaka till hotellet i Orlando. Men jag kommer aldrig att glömma besöket hos NASA och kommer ta varenda chans jag får att få komma dit igen. Och i väntan på det stora jubileet på lördag så läser jag Maria Küchens Rymdens alfabet, återkommer om den senare. 

Michaela lycklig.

 Månen sedd från den plats på jorden varifrån vi sände upp människor till just månen.

Den pensionerade rymdfärjan Atlantis.

Allt jag fått lära mig - Tara Westover

Det här är en av de absolut bästa böckerna jag läst på mycket länge. Trots en feber, som i vanliga fall brukar förvandla mig till ett sovande knytte, plöjde jag de här fyrahundra sidorna på ett dygn. För det är en bok som pallade för förväntningarna, som höll precis allt den lovade. 

Tara växer upp helt avskärmad från samhället, tillsammans med sina föräldrar, bröder och en syster bor hon på gården vid berget Buck Peak i Idaho. Pappan är strängt religiös och tror varken på skolväsendet, sjukvården eller regeringen och styr sin familj med järnhand. De fyra yngsta barnen har inte ens en födelseattest då de inte fötts på sjukhus och aldrig besökt en läkare, i samhällets ögon existerar de inte. Mamman har åtminstone till en början egna åsikter och revolterar då och då emot pappans idéer även om hon håller med i mångt och mycket, men en händelse i Taras barndom sätter stopp även för det sista lilla stödet av normalitet. Om somrarna konserverar de persikor och kokar de salvor som mamman säljer, om vintrarna jobbar de på pappans skrotverkstad. En våldsam händelse i en annan del av delstaten, belägringen vid Ruby Ridge, får pappan att isolera dem alla ytterligare, helt säker på att myndigheterna kommer att dyka upp och tvinga hans barn att gå i skolan. Det är först senare, när Tara börjat college vid sjutton års ålder, som hon inser att pappan med stor sannolikhet är psykiskt sjuk och vilket fängelse det skapat för alla andra i familjen. Det är även då hon för första gången får lära sig begrepp som Förintelsen och att Europa är en världsdel och inte ett land. Det är en bror som hjälper henne att finna kraften att lämna gården men det är hon själv som tar sig igenom college och senare även universitet. Allt jag fått lära mig är en magisk bok. Men den är även otäck med många tydliga beskrivningar av de skador som familjemedlemmarna ådrar sig på pappans skrot och i bilolyckor. Skador som självklart inte tas om hand av läkare på sjukhus utan hemma på gården med mammans örter och salvor som enda medicin. En bror är dessutom otroligt våldsam mot flera i familjen, och hans hot, slag och härskartekniker kan vara svåra att läsa om. Men trots all smärta är det här en bok jag kommer tänka på och prata om länge framöver.

Kulturkollos veckoutmaning: Det glömmer jag aldrig!

Det mest framträdande minnet bara måste vara 9/11. Jag arbetade på en satellit-tv-operatör som säkert hade ett femtiotal tv-apparater uppsatta på väggar och pelare på Kundservice. Sakta men säkert byttes alla de olika kanalerna som visats till de utländska stora nyhetskanalerna: BBC, CNN, Sky. Samtalen in slutade i stort sett helt att komma och till slut satt vi allihopa och bara tittade på tornen som brann, repriserna av flygplan som kraschade om och om igen. Ett amerikanskt hockeylag som var på besök i huset behövde hjälp att ringa hem men det gick inte att ringa till USA, hur vi än försökte. När jag senare på kvällen tog tunnelbanan hem så minns jag att jag nästan var rädd att lämna tv-rutornas sken, för vad skulle kunna hända under tiden det tog mig att ta mig hem? George Bush kunde skicka iväg atombomber, starta världskrig. Nu inser jag att risken för det förmodligen var liten, men känslan var katastrofal just då. Hela världen var i chock, jag var i chock.

Ännu en tv-händelse som jag aldrig kommer att glömma: Utøya. Vi skulle handla den där fredagseftermiddagen i juli och vi stod på parkeringsplatsen när det kom en flash från Aftonbladet och jag sade: Det har hänt något i Norge. När vi kom ut från affären var det hela mer tydligt med bomben i Olso och när vi kommit hem blev det så hemskt att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Jag satt framför NRK hela kvällen, tills jag somnade av utmattning. Bilderna som ganska urskillningslöst sändes ut går inte att glömma, skadade och döda ungdomar, förtvivlade föräldrar och en norsk räddningstjänst som slet i förtvivlan. 

Jag önskar nästan att jag vore rojalist så att jag kunde byta ut de här hemska tv-minnena mot bröllop och glamour.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.

Kvinnan i fönstret - A J Finn

Anna Fox har inte kunnat lämna sitt hus på nästan ett helt år, hon beställer hem allt hon behöver (i ärlighetens namn mest vin och tabletter) och får dagarna att gå med hjälp av online-schack och gamla svartvita filmer. Ibland pratar hon med sin före detta man och dotter, som hon inte bor med, och en gång i veckan gör hennes psykolog hembesök. Men hennes favoritsysselsättning är att spionera på grannarna, hon kan allt om när de kommer och går, vem som är otrogen och vad de ser på tv. En dag flyttar det in en ny familj i huset mittemot, en man och en kvinna med tonårsson och snart har både mamman och sonen knackat på hos Anna och presenterat sig. Är det möjligt att den instängda Anna faktiskt har träffat en vän? En kväll får hon se något otäckt hända hos de nya grannarna och ringer såklart polisen. Men ingen tror på det hon berättar. Hon får frågor om hur mycket hon egentligen druckit och är hon verkligen psykiskt stabil? Mycket snart börjar hon även ställa de frågorna till sig själv. Som läsare vet man heller inte riktigt vad man ska tro, vilket gör historiens alla vindlingar och tvärvändningar till riktigt spännande läsning. Precis när man tror att man listat ut hur det ligger till händer något som visar på motsatsen. Väldigt skickligt gjort. Man kan praktiskt taget ta på Annas ångest, det gör ont att befinna sig i hennes huvud hela tiden. Möjligtvis lever Kvinnan i fönstret inte helt och hållet upp till förväntningarna i och med alla überpositiva recensioner som jag tidigare läst men det kommer nära. Väldigt nära. Det enda negativa är hur alkoholismen porträtteras (såsom den ofta gör i liknande böcker) som något nästan pikant och givetvis inte något som längre är ett problem när berättelsens slutkläm spelats ut. 

Ensam kvar - Rhiannon Navin

Zach är sex år och går i första klass när en ung man kommer till hans skola för att skjuta ihjäl så många elever och anställda som möjligt. Förövaren lyckas döda nitton människor innan polisen i sin tur skjuter ihjäl honom. Zach gömmer sig tillsammans med sina klasskamrater och lärare i en garderob och överlever men det gör däremot inte hans tioåriga bror Andy, som dör i skolans aula. Familjen faller isär. Mamman riktar sin sorg och ilska utåt, mot gärningsmannens familj, medan pappan vänder sig inåt och gör sitt bästa för att upprätthålla någon slags normalitet för sin kvarvarande son. Zach själv ser det som sin uppgift att föra alla samman igen.

Det finns många problem med den här boken. Främst är att den är skriven ur en sexårings synvinkel och det håller helt enkelt inte i en hel bok, jag hade gärna sett det ur flera människors perspektiv. För det blir svårt att upprätthålla intresset hela vägen när huvudpersonen har ett barns känslospann, förståelse och syn på världen. Sedan tar författaren inte alls upp det brännande ämnet gun control, vilket är helt oförståeligt med tanke på hur många skolskjutningar som hela tiden sker i USA och debatten som pågår. Slutligen så får allt detta (spoilervarning!) ett sliskigt lyckligt slut när alla hux flux blir sams på de sista sidorna och Zach får tillbaka både sin mamma och pappa igen. Nej, det här var inte alls min kopp te. Om du vill läsa en fantastiskt bra bok om skolskjutningar och vad det kan göra med en familj så rekommenderar jag We have to talk about Kevin av Lionel Shriver.

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!

Det lilla huset i stora skogen - Laura Ingalls Wilder

Flickan Laura växer upp mitt i den stora oändliga skogen. Familjen bor i en timmerstuga och nästan allt de äger och äter har de skaffat sig själva. Pappa Charles jagar, odlar och åker ibland in till staden för att byta till sig de få saker skogen inte kan ge dem. Mamma Caroline tar hand om de tre barnen och hushållet medan flickorna får rycka in där de kan. Det är en otroligt långsam berättelse där nästan ingenting händer, förutom när mamma Caroline av misstag daskar en björn på rumpan, och där beskrivningar av hur man tillreder olika matvaror och kulor till geväret får ta hur många sidor som helst. Det är nästan lite hypnotiserande. Det är svårt att gilla det här lika mycket som jag vet att jag gjorde som barn, just för det är så monotont och händelsefattigt, men av nostalgiska skäl så är det lite mysigt ändå ibland. Men mycket mer än så blir det aldrig, allt är så gammaldags och idylliserat att man vrider sig obekvämt i de stärkta kläderna och unkna könsrollerna. Men det är meningslöst att klaga på en berättelse som utspelar sig för närmare hundrafemtio år sedan, vi kan ju inte ändra på hur världen såg ut. Även om det gör ont i själen att flickor helst bara skulle vara tysta och söta och fick stryk om de protesterade. Jag ger mig genast på nästa bok i serien, Det lilla huset på prärien, som är mest känd och namngav hela serien av böcker - och hoppas på lite mer action!

Den lilla kannibalismen på prärien

På tal om sommarläsning och den amerikanska prärien. Lyssnar på Hunger av Alma Katsu som bygger på den väldigt kända händelsen som i USA blivit känd som historien om The Donner Party. Jag har ju hört talas om detta tidigare och fått klart för mig att det hade något med kannibalism att göra men ändå blandat ihop det med någon flygkrasch i oländig bergsterräng och därmed ändå inte förstått alls. För The Donner Party var ett sällskap som i mitten av artonhundratalet skulle förflytta sig från östkusten till västkusten och det lockande Kalifornien, något man på den tiden fick göra till fots eller med häst och vagn. En resa som i vanliga fall tog mellan fyra och sex månader men som i det här fallet, på grund av flera ödesdigra misstag, tog mycket längre tid och slutade i snöstorm, svält, död och ätande av människokroppar. Än så länge har jag inte nått så långt in i boken att vi kommit till katastrofscenerna och författaren har givetvis enbart utgått från de verkliga händelserna, vad jag förstår så har hon lagt till en mer övernaturlig förklaring till allt, men jag hypnotiseras av de väldigt målande bilderna av ekipagen med häst och vagn som långsamt gungar sig över prärien. En mycket bekant bild från min barndom. Jag kommer nog behöva Laura i Det lilla huset på prärien som paus i den här, mycket, blodigare historien.

Planerad sommarläsning - Laura Ingalls Wilder

Jag vet ju med mig att det jag bestämmer att jag ska läsa innan semestern ofta visar sig inte bli läst när ledigheten väl är där, men ärligt talat så är ju planerandet nästan det roligaste. Samt brytandet av reglerna. Nu har jag visserligen en månad kvar tills mitt "sommarlov" men det känns ändå som hög tid att lägga sina beställningar så böckerna hinner komma hem. I år har jag bestämt mig för att läsa om Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-serie, åtminstone de två första böckerna.

Det lilla huset i stora skogen samt Det lilla huset på prärien har fått nya fina omslag; även den tredje boken finns och fler är på väg. Jag dyrkade de här böckerna när jag var barn. Läste med mamma, läste själv, läste om och om igen. Flickan Laura var så lätt att identifiera sig med, även om hennes vardag inte liknade min på något sätt. Självklart har jag även sett TV-serien med samma namn men då den är en nästintill outhärdligt präktig och moraliserande sak som praktiskt taget inte har några som helst likheter med böckerna, behandlar jag dessa som två helt olika saker. Intressant är dock att det tydligen görs en ny film med böckerna som förlaga, ska bli roligt att se om den blir originalet mer trogen. Fast man måste även ha i åtanke att den historia som berättas i böckerna är väldigt städad på många saker, för livet som nybyggare var tuffare än vad som nämns, en död lillebror tas inte upp alls och den gloria av rättskaffenhet som pappan Charles har var långt ifrån hela sanningen. Jag är inte alls rädd att på något sätt förstöra en av min barndoms största läsupplevelser, för jag har läst så mycket om författaren och hur berättelsen kom till, att mina illusioner på något sätt redan har spruckit. Kommer dock få värja mig från en världsbild som var mycket mer tillåtande vad gäller främlingsfientlighet och rasism än vad som är gängse idag.