Miracle's Boys - Jacqueline Woodson

 

Finns det någon ungdomsroman av Jacqueline Woodson som man inte gråter hejdlöst av? Miracle´s Boys är ännu en fantastisk fullträff och handlar om tre bröder som bor i Harlem. Vi får allt berättat ur tolvåriga Lafayettes synvinkel, om hur mycket han saknar sin mamma som dog två år tidigare i diabetes. Hur den två år äldre Charlie precis har kommit hem från ungdomsanstalt efter ett väpnat rån. Och hur äldsta brorsan Ty'ree försöker hålla den lilla familjen samman genom att jobba istället för att gå på college. Brödernas pappa dog i en olycka innan Lafayette ens var född.

Mellanbrodern Charlie må vara tillbaka från anstalten, men han är en annan pojke än den som försvann två år tidigare. Han är arg. Rasande. Och har skaffat farliga vänner som bär gäng-färger. Lafayette vet inte hur han ska hantera allt och försöker bara göra allt rätt: sköter skolan, gör som storebror Ty'ree säger och kämpar för att hantera sorgen över mamma. En sorg som hela tiden bubblar över av skuldkänslor, för kunde han inte ha gjort saker annorlunda där innan ambulansen kom? Visst kunde han ha gjort mer? 

Miracle's Boys är en bok där i stort sett allt redan har hänt och alla kapitel är samtal mellan Lafayette, Charlie och Ty'ree. Ändå är man helt trollbunden från sida ett, plöjer igenom från pärm till pärm tills allt är slut och man sitter där med ett fullt hjärta och en enorm ömhet för de tre bröderna. Woodson skriver böcker som är på riktigt, om känslor som egentligen är för stora för att ta in men som i slutändan blir till ett slags poesi. Storartat.

Närmar du dig mjukt - Jacqueline Woodson

Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!

After Tupac and D Foster - Jacqueline Woodson

Jag hade tidigare inte läst Jacqueline Woodson när jag av en slump plockade upp Brun flicka drömmer, vilket är hennes memoarer skriven på fri vers, men efter bok två har jag nu definitivt fått en ny favoritförfattare. Det finns inga som helst tvivel om varför hon fick ALMA-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för hon har ett språk och en röst som är helt unik och till och med lite beroendeframkallande. After Tupac and D Foster handlar om den sortens vänskap man kan ha som barn, när man nästan sitter ihop vid höften och kan tolka varandra ordlöst. Bokens huvudperson (som förblir namnlös hela berättelsen) och hennes granne Neeka växer upp i Queens, New York. De är tolv år gamla när det en dag står en ny flicka på deras gata, hon kallar sig för D. Trots att D bor en lång bussresa bort blir de nära vänner och spenderar all ledig tid tillsammans. Samtidigt handlar mycket om deras kärlek till artisten Tupac Shakur, en ung man som de identifierar sig med på många olika plan. Woodson har en förmåga att beskriva rasism, segregation, kärlek, förlust och vänskap utan att använda för många ord, hon får en att känna oerhört mycket genom till synes små medel. Tjejerna pratar en något svårläst slang, vilket är det enda "negativa" jag har att säga, men det tar inte många sidor innan man vänjer sig. Den här boken är ren och skär girlpower, en av de skickligaste och mest gripande ungdomsböckerna jag någonsin har läst och nu bara måste jag fortsätta läsa hennes verk. 

Brun flicka drömmer - Jacqueline Woodson

Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson skriver om sin barndom och uppväxt på fri vers, den enda av hennes trettiotal böcker som än så länge finns på svenska. Efter att ha läst denna hoppas jag vilt på att fler blir översatta för vilket språk hon har, vilken ton! Med korta men exakta meningar vecklas en hel värld ut. Jacqueline föds, tillsammans med sina tre syskon, in i den amerikanska Södern under sextiotalet, med allt vad det innebär. Där finns mamma och mormor som med näbbar och klor kämpar för barnen de älskar så mycket, pappan försvinner ganska snabbt ut ur bilden. Morfar får kliva in och bli en av få manliga förebilder. De flyttar så småningom till Brooklyn, New York, där fattigdomen är av en annan sort men ändå förlamande begränsande. Woodson skriver om segregation, vänskap, rasism, kärlek och avundsjuka och gör det så vackert att man vill gråta. Nu bara måste jag leta fram hennes ungdomsböcker på engelska och plöja igenom - jag anar ett sommarprojekt!

Tidigare i år tilldelades Woodson Astrid Lindgren Memorial Award.