Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson skriver om sin barndom och uppväxt på fri vers, den enda av hennes trettiotal böcker som än så länge finns på svenska. Efter att ha läst denna hoppas jag vilt på att fler blir översatta för vilket språk hon har, vilken ton! Med korta men exakta meningar vecklas en hel värld ut. Jacqueline föds, tillsammans med sina tre syskon, in i den amerikanska Södern under sextiotalet, med allt vad det innebär. Där finns mamma och mormor som med näbbar och klor kämpar för barnen de älskar så mycket, pappan försvinner ganska snabbt ut ur bilden. Morfar får kliva in och bli en av få manliga förebilder. De flyttar så småningom till Brooklyn, New York, där fattigdomen är av en annan sort men ändå förlamande begränsande. Woodson skriver om segregation, vänskap, rasism, kärlek och avundsjuka och gör det så vackert att man vill gråta. Nu bara måste jag leta fram hennes ungdomsböcker på engelska och plöja igenom - jag anar ett sommarprojekt!
Tidigare i år tilldelades Woodson Astrid Lindgren Memorial Award.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar