onsdag 22 maj 2019

Kärleken vi inte förstår


Det har fram tills väldigt nyligen inte gått att läsa något på svenska av 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Men nu i dagarna kom äntligen den första översättningen och jag slängde mig på Kärleken som vi inte förstår, knappa etthundra sidor om en familj med en mamma och några syskon, en familj som är på väg att falla sönder. Allt cirkulerar kring tre händelser och med mycket små medel får författaren fram oändliga känslor. Det som inte skrivs ut utan bara hintas blir till inre vrål. Har kommit halvvägs och läser varje ord med andakt, allt är knivskarpt och att läsa för fort blir som att få en kallsup när texten ramlar in lite för fort i huvudet. Men jäklar vad vackert!



lördag 18 maj 2019

I väntan på Eurovision - Chernobyl


Så här i väntan på kvällens och vårens stora Eurovision-final ser jag det andra avsnittet av HBO's nya serie Chernobyl, som handlar om katastrofen den 26 april 1986. Allt är så grått och brunt, åttiotalet i Sovjet var inte vackert, och händelserna är helt och hållet outhärdliga. Ändå går det inte att sluta titta. Om alla avsnitten hade lagts upp på ett bräde så hade jag tittat tills ögonen blödde, för det handlar om en definierande punkt i mitt liv. Jag minns hur rädd jag var när nyheterna på tv rapporterade om ett utsläpp vid Forsmarks kärnkraftverk, hur de anställda stod i kö utanför för att få strålningen på sina kläder och skor uppmätta. Jag var elva år och det var knappt två månader sedan statsminister Olof Palme hade blivit mördad, världen kändes kall och otrygg. En av de sakerna som fascinerar mest med Tjernobyl, som på ukrainska betyder malört, är hur officiella organ behandlade den här händelsen. Det mörkades, förnekades och grävdes ner. Partitoppar och anställda inom den sovjetiska atomenergin stod hundra meter från den öppna härden och hävdade att strålningen inte var farlig, att det inte alls förekommit någon explosion och att allt skulle lösa sig bara man fick in mer vatten för att täcka styrstavarna. Den här totala dementin försenade arbetet samt skadade och dödade de som skickades in för att hjälpa till. Det är mörkt, tröstlöst men ändå beroendeframkallande. En bit historia som inte får glömmas bort.





onsdag 15 maj 2019

Kampen om Järntronen - separationsångest och ett glatt återseende


Det är både med glädje och en hel del sorg som jag ser den sista tv-säsongen av Game of Thrones. För jag är glad att det tar slut, oändliga serier brukar inte vara bra i slutändan. Men givetvis är det samtidigt tårframkallande att komma till det oundvikliga slutet, att få veta exakt hur det går för alla och när man kan sin George R.R. Martin så vet man att det kommer bli blodigt. Så min vana trogen har jag samtidigt börjat om från början. Det är precis så här jag alltid gjort när jag kommit till slutet av en serie, om det så varit Kulla Gulla eller Harry Potter, och allt har känts tomt och ödsligt: slagit upp första boken för att återigen bli innesluten i den trygga början. Så nu har jag med hjälp av Storytel börjat lyssna på Kampen om Järntronen, som den första boken heter på svenska. För något måste jag göra för att dämpa separationsångesten. Alla karaktärerna känns så unga och naiva och många gånger vill jag skrika åt dem att akta rygg, att inte vara så förbannat oskyldiga. Men mest njuter jag av att insupa miljöerna, att få gå i korridorerna, sitta framför eldstäderna och klappa skräckvargarna.




måndag 13 maj 2019

Allt jag fått lära mig - Tara Westover


Det här är en av de absolut bästa böckerna jag läst på mycket länge. Trots en feber, som i vanliga fall brukar förvandla mig till ett sovande knytte, plöjde jag de här fyrahundra sidorna på ett dygn. För det är en bok som pallade för förväntningarna, som höll precis allt den lovade. 

Tara växer upp helt avskärmad från samhället, tillsammans med sina föräldrar, bröder och en syster bor hon på gården vid berget Buck Peak i Idaho. Pappan är strängt religiös och tror varken på skolväsendet, sjukvården eller regeringen och styr sin familj med järnhand. De fyra yngsta barnen har inte ens en födelseattest då de inte fötts på sjukhus och aldrig besökt en läkare, i samhällets ögon existerar de inte. Mamman har åtminstone till en början egna åsikter och revolterar då och då emot pappans idéer även om hon håller med i mångt och mycket, men en händelse i Taras barndom sätter stopp även för det sista lilla stödet av normalitet. Om somrarna konserverar de persikor och kokar de salvor som mamman säljer, om vintrarna jobbar de på pappans skrotverkstad. En våldsam händelse i en annan del av delstaten, belägringen vid Ruby Ridge, får pappan att isolera dem alla ytterligare, helt säker på att myndigheterna kommer att dyka upp och tvinga hans barn att gå i skolan. Det är först senare, när Tara börjat college vid sjutton års ålder, som hon inser att pappan med stor sannolikhet är psykiskt sjuk och vilket fängelse det skapat för alla andra i familjen. Det är även då hon för första gången får lära sig begrepp som Förintelsen och att Europa är en världsdel och inte ett land. Det är en bror som hjälper henne att finna kraften att lämna gården men det är hon själv som tar sig igenom college och senare även universitet. Allt jag fått lära mig är en magisk bok. Men den är även otäck med många tydliga beskrivningar av de skador som familjemedlemmarna ådrar sig på pappans skrot och i bilolyckor. Skador som självklart inte tas om hand av läkare på sjukhus utan hemma på gården med mammans örter och salvor som enda medicin. En bror är dessutom otroligt våldsam mot flera i familjen, och hans hot, slag och härskartekniker kan vara svåra att läsa om. Men trots all smärta är det här en bok jag kommer tänka på och prata om länge framöver.




tisdag 7 maj 2019

Vad man gör när man ligger hemma i feber


Såsom det kan bli ibland så har jag haft lite för mycket med allt annat, så bloggen har fått vila en stund. Att jag har tid nu är för att jag ligger hemma i feber och halsont och tycker lite synd om mig själv, när jag i själva verket mest är ynklig och klagar. Jag har en varm säng, en katt vid mina fötter och mat i kylskåpet när jag vill ha. Samt ett jobb som inte vill ha tillbaka mig förrän jag är frisk. Så nu sysselsätter jag mig med den nya HBO-serien Chernobyl som givetvis handlar om den fruktansvärda katastrof som inträffade 26 april 1986. En av de stora händelserna som har etsat sig in i mitt minne. Men jag läser även Allt jag fått lära mig av Tara Westover, en helt magisk berättelse om en uppväxt utanför samhället och utan konventionell skolgång.



fredag 26 april 2019

Jenny of Oldstones


Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.


High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost and the ones she had found
And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long
She couldn't remember their names
They spun her around on the damp old stones
Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day
And into the night through the snow that swept through the hall
From winter to summer then winter again
Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave
And she never wanted to leave, never wanted to leave
Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost and the ones she had found
And the ones
Who had loved her the most






tisdag 23 april 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Det glömmer jag aldrig!


Det mest framträdande minnet bara måste vara 9/11. Jag arbetade på en satellit-tv-operatör som säkert hade ett femtiotal tv-apparater uppsatta på väggar och pelare på Kundservice. Sakta men säkert byttes alla de olika kanalerna som visats till de utländska stora nyhetskanalerna: BBC, CNN, Sky. Samtalen in slutade i stort sett helt att komma och till slut satt vi allihopa och bara tittade på tornen som brann, repriserna av flygplan som kraschade om och om igen. Ett amerikanskt hockeylag som var på besök i huset behövde hjälp att ringa hem men det gick inte att ringa till USA, hur vi än försökte. När jag senare på kvällen tog tunnelbanan hem så minns jag att jag nästan var rädd att lämna tv-rutornas sken, för vad skulle kunna hända under tiden det tog mig att ta mig hem? George Bush kunde skicka iväg atombomber, starta världskrig. Nu inser jag att risken för det förmodligen var liten, men känslan var katastrofal just då. Hela världen var i chock, jag var i chock.




Ännu en tv-händelse som jag aldrig kommer att glömma: Utøya. Vi skulle handla den där fredagseftermiddagen i juli och vi stod på parkeringsplatsen när det kom en flash från Aftonbladet och jag sade: Det har hänt något i Norge. När vi kom ut från affären var det hela mer tydligt med bomben i Olso och när vi kommit hem blev det så hemskt att jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Jag satt framför NRK hela kvällen, tills jag somnade av utmattning. Bilderna som ganska urskillningslöst sändes ut går inte att glömma, skadade och döda ungdomar, förtvivlade föräldrar och en norsk räddningstjänst som slet i förtvivlan. 

Jag önskar nästan att jag vore rojalist så att jag kunde byta ut de här hemska tv-minnena mot bröllop och glamour.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green


Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.



torsdag 18 april 2019

Pow Wow - Tommy Orange


En pow wow är en sammankomst inom den amerikanska ursprungsbefolkningen där man träffas och dansar, äter gott och är sociala över stamgränserna. Berättelsen som Tommy Orange skrivit handlar om just en sådan, och är gestaltad genom många olika personers synvinklar. De berättar alla varför de tar sig till en arena i Oakland för det här evenemanget; vi får se vägen dit och vad de tänkt göra när de väl är där. De allra flesta med gott uppsåt, för att komma närmare sin kultur, för att träffa andra med samma bakgrund och filosofi, men somliga med ont i sinnet. En majoritet av personerna slår ur underläge, är märkta av att växa upp inom en trasig folkgrupp som under flera århundraden slitits i bitar. Nu är de arbetslösa, sitter i fängelse, tampas med alkoholmissbruk eller befinner sig bara allra längst ner på samhällsstegen med underbetalda jobb. Man kanske inte vet vem som är ens pappa, eller växer upp hos sin mormor för att mamma inte kan ta hand om en. Men Pow Wow är långt ifrån en sorglig eländeshistoria, det är en bok fylld av kraft från människor man oftast inte hör så mycket ifrån. Människor ingen någonsin räknar med. Det är en helt fantastisk debut som det praktiskt taget lyser om, fylld med livsöden som borde fått komma till tals tidigare.Varför har vi inte saknat dem? Boken är även en uppgörelse med indianen som symbol i främst det amerikanska samhället, där exempelvis ett indianhuvud tidigare prydde testbilden på tv. Vad gör det med människor att hela tiden bli förvandlade till en schablon? När hela ens rika kultur förminskas ner till att barnen leker "indianer och cowboys". Det enda negativa med den här boken är att jag tyckte att det var lite för många olika personer och röster, något som ledde till att somliga nästan glömdes bort mot slutet av boken. Man fick bläddra fram och tillbaka för att lista ut allt. Men det var också det enda lilla. 




onsdag 10 april 2019

Suicide Club - Rachel Heng


Beskrivning av boken från förlagets hemsida:


I en nära framtid har forskningen tagit ett avgörande framsteg: odödlighet är nu en realitet men bara för dem som förtjänar den. De kallas långlevare: De som tränar, utövar yoga, dricker hälsosamma juicer och går och lägger sig i tid. Den 100 år gamla Lea är genetiskt perfekt: en postertjej för de odödliga. En dag får hon syn på sin far på gatan. Då har det gått 88 år sedan senaste gången de träffades. När hon följer efter honom stirrar hon plötsligt döden i vitögat. Det gör Lea osäker – om hon kunde vara så oförsiktig, är hon verkligen, på riktigt, värd sin odödlighet? Medlemmarna i Suicide Club har inte alltid varit aktivister. De började som ett gäng desillusionerade långlevare som ägnade sig åt förbjudna aktiviteter som livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Men nu har de stämplats som terrorister av staten. Och Lea bestämmer sig för att kontakta dem.


Den här boken lockade mig under en lång tid likt en färggrann karamell i bokhyllan, men så har det ändå dröjt. Så här i backspegeln hade jag kunnat hoppa över den helt. Jag ville mer att den skulle vara jättebra mer än den faktiskt var det. Huvudpersonen Lea känns kall och otillgänglig, hon pratar oftare detaljerat och passionerat om nyttig mat än om vad hon känner och tycker. Det är alldeles för lite handling och inte ens när boken är slut förstår jag riktigt vad som hände. Skedde det något överhuvudtaget? Huvudpersonerna är hundra år men beter sig som tjugoåriga nyblivna karriärister och när Lea börjar agera milt sagt psykopatiskt så blir jag först både förfärad och road och hoppas att det ska vara början på något mer, något större. Men inte. Det är inte en dålig bok, det är faktiskt en helt okej framtidsdystopi, men den lämnade inga som helst spår i mig. Några dagar efter läsningen tänker jag inte alls på den.



torsdag 4 april 2019

Bokfynd på Stockholms Katthem


Varannan onsdag jobbar jag som volontär på Stockholms Katthem och i köket finns några bokhyllor där man kan lämna böcker som sedan säljs till förmån för katterna. Det är inte ofta jag hittar så mycket jag är intresserad av men igår dök Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall upp och jag var bara tvungen att ta med den hem. Trots att jag vet att den är oerhört hemsk och handlar om det där otänkbara, om döden som vi så sällan pratar om. Nu ska jag bara finna tiden att läsa den. Att-Läsa-högen därhemma växer sig högre och högre och det känns som att läs-timmarna bara blir färre.



tisdag 2 april 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Om jag säger Tyskland, så säger du...?


En tysk bok/författare

Som vanligt tipsar jag om om Högläsaren av Bernhard Schlink, läs gärna mina inlägg om boken här och här.

En tysk film/regissör

Himmel över Berlin, med nyligen bortgångna Bruno Ganz. Gissar att jag inte kommer vara ensam om att nämna den här filmen men så är den också oerhört drömsk, vemodig och vacker. Den är faktiskt nästintill obeskrivbar, inte för att berättelsen är svår på något sätt, utan för att den nästan enbart består av känslor. För mig, kanske jag ska lägga till. Det handlar om hur man är människa, vad som gör livet värt att leva. För vill man leva i all oändlighet om det också betyder att man aldrig får röra vid någon, aldrig får älska?

Ett tyskt musikstycke/låt och/eller kompositör/artist

There can be only one! Rammstein. Som precis har släppt låten Deutschland från det kommande nya albumet. Självklart har videon varit uppmärksammad på grund av kontroverser, såsom det i stort sett alltid är med det här bandet. De har blandat in många händelser ur Tysklands blodiga historia och det som gjort somliga upprörda är scenerna från ett koncentrationsläger. Se videon på egen risk. Jag ser oerhört mycket fram emot att få se dem live i Stockholm i sommar, för en konsert med Rammstein är lika mycket skådespel som musikframträdande. 



onsdag 27 mars 2019

En kärleksförklaring till Stephen Fry's uppläsning av Harry Potter


Det finns sju böcker i serien om Harry Potter och jag har plöjt dem alla oräkneliga gånger. Jag har läst på svenska och engelska, de "vanliga" böckerna, specialutgåvorna, de illustrerade och så ljudböckerna. Nästan hela tiden har jag faktiskt min favorit-trollkarl i lurarna, på vägen till och från jobbet. Många är dagarna när jag bara inte orkar med något annat, i tröttheten om morgonen och den totala utmattningen om eftermiddagarna. Jag har provat att lyssna på svenska med Björn Kjellman men kommer inte ifrån att det är mycket bättre på engelska med Stephen Fry som uppläsare! Han gör rösterna så individuellt att man vet vem han föreställer redan innan namnet nämns. När saker ropas ut i högtalare har man lagt till ett burkigt eko och han läser med en sådan inlevelse att jag blir lycklig ända ner i tårna varje gång. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt hör hans röst i huvudet när jag själv läser text-böckerna. Allt det positiva överglänser med råge det faktum att han till en början inte uttalar "Gryffindor" som de gör i filmerna. "Accio" uttalar han, enligt mig, felaktigt rakt igenom sju böcker. 




Sedan blir lyssningen lite extra kul när man får veta roliga fakta som att han hade svårt att uttala meningen "Harry pocketed it" och sägnen berättar att J.K. Rowling sedan noga petade in den meningen i alla följande böcker. Vilket så här i efterhand sägs vara delvis sant, men jag gillar ändå tanken.

måndag 25 mars 2019

Läslov och skidsemester


Vi åkte till Kungsberget i ett par dagar, sambon och bonusbarnen för att åka skidor, jag för att läsa. Jag hann inte igenom allt jag hade med mig, långt ifrån, men jag fick många timmar ensam i stugan med bok, juice och täcke. Ibland tog jag mig en tupplur, ibland gick jag ut och tog en promenad. Ibland gjorde jag inget alls. Men nu ska jag ta mig för att blogga lite igen, efter en veckas välbehövlig paus.





torsdag 14 mars 2019

Ædnan - Linnea Axelsson



Ædnan är sjuhundrafemtionio sidor ren magi. En versberättelse om samernas historia de senaste hundra åren, skildrad genom tre generationer. Allas liv rivs upp och förflyttas när de nordiska länderna i början av 1900-talet gör gränsdragningar som tvingar människor och renar att plötsligt ta nya vägar. Sedan kommer gruvor och vattenkraftverk vars ingrepp på naturen även de tvingar fram folkförflyttningar. Boken slutar i modern tid när Girjas sameby stämmer svenska staten och vinner i hovrätten. Vi får se allt genom två samiska familjers ögon, hur de ser på sig själva och världen runtomkring dem. Rasismen, sexismen; både det slentrianmässiga, om än lika förlamande; och det hårt riktade. Men även ohälsan, självmorden, alkoholismen. Det här är en stor bok, både vad gäller fysisk storlek och innehåll. Texten liksom sjunger för en, vaggar en över fjället och genom historien. Det var länge sedan jag läste något så gripande.




tisdag 12 mars 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Det bästa av Stephen King


Det är nästan omöjligt att välja en favoritbok ur Stephen Kings enorma utgivning. Så givetvis fuskar jag och väljer två! King är absolut bäst när han skriver om livet och döden, när han undviker de överdrivna monstren som oundvikligen dras ut i solljuset i slutet av böckerna och blir till något fånigt, ibland till och med skrattretande. 

Jurtjurkogården (Spoilervarning på länken till recensionen)

Det som i min barndom var närmast en splatter-film med människor och djur som återkommer från döden och skär hälsenorna av gamla farbröder har nu när jag är vuxen blivit till en av de ikoniska berättelserna om sorg. Det är en av de absolut otäckaste böckerna jag någonsin läst, och då pratar jag inte om de övernaturliga bitarna utan de som handlar om förlust. Författaren var själv osäker på om han verkligen kunde ge ut den här boken, var den inte aningen för hemsk? Jo, det är för hemskt. Förmodligen därför det är så rackarns bra.





Duma Key

Ännu en bok om förlust, men den här gången förlusten av en arm och en fru. Edgar Freemantle blir av med armen i en olycka och när han i smärtorna efteråt nästan dödar sin fru får hon nog och lämnar honom. Så han flyttar till Duma Key i Florida där han tar upp ungdomsintresset att måla och han visar sig vara en talang utan dess like men samtidigt börjar underliga saker hända i samband med hans tavlor. Är det Edgar som styr framtiden med sin pensel eller är han styrd av något större? Duma Key är förmodligen den bok med Stephen King som jag tycker är bäst rent litterärt. I början av karriären hade han historierna men inte hela språket, något som (tillsammans med en nykterhet) gjort hans verk så innerligt mycket bättre. Man läser inte den här boken, man förflyttar sig till Florida  för att spendera tid tillsammans med Edgar, Wireman och Miss Elisabeth.



Stand By Me


Den bästa filmatiseringen är utan tvekan Stand By Me. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag gråter Varje Gång. Det är  historien om fyra omaka pojkar som söker tröst och stöd hos varandra när vuxenvärlden sviker, såsom den så ofta gör i Kings världar. Det handlar om Döden, om en förlorad storebror och föräldrar som inte förmår se den kvarvarande sonen. Ramhistorien med liket som pojkarna ger sig av för att hitta och titta på, är i slutänden inte viktig. Stand By Me är en berättelse om livsviktig vänskap, sådan man bara har när man är tolv.




lördag 9 mars 2019

TV-serielördag: The Umbrella Academy


1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.








tisdag 5 mars 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Kvinnor med makt


Av någon anledning så tänker jag på brittiska kvinnor när jag tänker på kvinnor med makt. Jag får som en inre bild av strama dräkter och perfekt oxfordengelska, en whiff av femtiotal. Men jag tänker även på klottret i England under åttiotalet: Fuck Maggie! Självklart var det Margaret Thatcher som åsyftades, en kvinna som dominerade stor del av den västerländska politiken under min uppväxt. Hon blev till själva sinnebilden av Kvinna Med Makt. Se gärna filmen The Iron Lady med Meryl Streep. Men jag tänker även på drottning Elizabeth II av Storbritannien och den tv-serie som finns om henne: The Crown. Jag såg första säsongen av den med något slags hopp om att få se människan bakom all pompa, ståt och plikt men lämnades snarare med en obehaglig känsla av att hon avhumaniserats av sin tjänst. Serien är dock fantastisk.





Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter


En mamma går plötsligt bort och kvar står hennes make och två barn. Vad ska de göra med sig själva nu? Vart ska de ta vägen med sin sorg. För världen rullar obönhörligen vidare, ingen hänsyn tas till döda mammor. Men då kommer Kråka, han till och med flyttar in för att hjälpa familjen att ta sig vidare. Han är ingen gullig fågel, han är faktiskt både ganska äcklig och burdus och tar många okonventionella metoder till sin hjälp för att få alla att långsamt må bättre, eller bara acceptera den här nya verkligheten. I korta stycken får vi följa Pappa, Pojkarna och Kråka. 

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag öppnade den här boken, jag kan bara säga att jag verkligen inte fick det. Det är udda, framfusigt och en gnutta magiskt. Texten virvlar såsom tankarna faktiskt gör vid sorg. Jag älskar att de båda pojkarna gör uppror och är arga, att pappan stänger in sig i sin egen sorgebubbla, för det är vad man gör. Allt känns väldigt trovärdigt. Det är en svår bok att beskriva och det här är det bästa jag förmår, så jag kan bara be dig att själv läsa Sorgen bär fjäderdräkt.



lördag 2 mars 2019

TV-serielördag: Preacher - Säsong 1


Jag har aldrig haft sådana problem att beskriva handlingen i en tv-serie som jag har nu. Preacher är sannerligen obeskrivbar men vi gör väl ett försök. Det handlar om prästen Jesse Custer som förtvivlat försöker driva sin pappas kyrka, trots fallande besökssiffror i den alltmer döende småstaden. En dag flyger en stor kraft in i honom, en kraft som innebär att han kan få människor att göra som han vill. Jesse ser givetvis sin chans att få fler besökare till gudstjänsten varje söndag och börjar dessutom att försöka medla i konflikter i staden, göra Guds arbete helt enkelt. För han är säker på att han fått den här kraften av en anledning. För att göra gott. Ungefär samtidigt kommer en över hundra år gammal vampyr till staden, samtidigt som Jesses gamla flickvän vill ha hjälp med ett jobb. Det dyker även upp två änglar som på alla möjliga sätt försöker ta tillbaka den här kraften som de tappat bort... 

Preacher är något av det blodigaste jag har sett. Men det är samtidigt fyllt med en sådan torr humor och värme att jag inte kunnat värja mig. Jag tycker så förtvivlat mycket om alla de tre huvudpersonerna: prästen, hans ex-flickvän Tulip och vampyren Cassidy. Även om det förekommer många tokerier så finns där historier och ett förflutet som aldrig glöms bort, mitt i blodbadet känns historierna genuina. Men det kan ta ett tag att vänja sig vid berättarsättet, så få inte panik och ge upp efter ett eller två avsnitt. Låt allt sjunka in och fortsätt bara titta, se åtminstone fem eller sex avsnitt innan du anser att du fått nog.






torsdag 28 februari 2019

Ulrike och freden - Vibeke Olsson


Kriget är slut och absolut ingenting har blivit bättre för Ulrike, snarare tvärtom. Hon bor i en utbombad och delvis vattenfylld bunker och tvingas prostituera sig för att få mat för dagen; lönen för arbetet som städerska på Hauptbanhof räcker inte på långa vägar till det nödvändiga. Hon har förlorat hela sin familj och fortsätter att kämpa med känslorna för Stortyskland, Führern och nazismen. Hon ser sig fortfarande som nationalsocialist och hatar de amerikanska soldaterna som är hennes kunder men förstår att hon är beroende av dem. Så blir hon gravid med en av dem. 

Det är svårt att läsa om det tyska folkets umbäranden strax efter andra världskriget, hur människor dog i ruinerna av det som varit deras hem, långt efter krigsslutet. Det är så lätt att tänka "skyll er själva" eftersom de startade kriget men verkligheten var självklart långt mer nyanserad och komplicerad. Precis som i Ulrike och kriget så blir det mesta till en oändlig uppräkning av elände och umbäranden. När barnen dör på grund av brist på mat och sjukvård och Ulrike tänker på sin bäste vän som "flickan med de blonda flätorna" när denne precis fått en könssjukdom och blivit arresterad för prostitution, så är inte tårarna långt borta. Först mot slutet blir det lite ljusare för Ulrike, men hon har ändå inte släppt på lojaliteten till den ideologi som gått i graven med Hitler. Jag undrar så hur det gick för Ulrike när hon fick komma till Sverige.





tisdag 26 februari 2019

Bokrea 2019


För fjärde året i rad firades bokrean in 07:00 på morgonen tillsammans med kollegan. För den här dagen är bättre än julafton! Nej, jag har inte läst alla som jag köpte förra året, men det gör det samma. Det är känslan av att kunna köpa åtta stycken inbundna böcker för en bråkdel av dess ursprungspris som är grejen. Att för en gångs skull kunna frossa i fina utgåvor och tjocka historieböcker, som man inte skulle haft råd med annars. 

Årets första kap:

Max Porter - Sorgen bär fjäderdräkt
John Green - Sköldpaddor hela vägen ner
Jenny Diski - Den sista resan
Chris Kraus - I love Dick
Paula Hawkins - I djupt vatten
Mikael Niemi - Koka björn
Anthony Doerr - Grace
Simon Sebag Montefiore - Den sista tsardynastin Romanov




tisdag 19 februari 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Visa mig din bokhylla


Den här veckan ber Kulturkollo oss att visa upp våra bokhyllor och läshörnor, vilket är väldigt roligt! Vi börjar med bokhyllan som finns i min lägenhet som jag inte bott i på två år, men bokhyllan står kvar och botaniseras i av min mamma som är nuvarande hyresgäst. Precis innan jag flyttade till sambon gick jag igenom alla böckerna, sorterade efter färg, gav bort och slängde en massa som jag visste att jag aldrig mer skulle titta på och heller inte ansåg vara någon annan till värde. Kvar blev något ganska stilrent om än inte bokstavssorterat. Varför gjorde jag inte så här tidigare?




Sen favoritläshörnan då. Vid brasan med en kopp te i muminmugg och en orimligt stor läshög. Det är långt ifrån alltid så här välstädat och snyggt men principen är oftast den samma. Tror inte jag förstod just hur rogivande en sprakande eld faktiskt är, förrän jag blev med sambo och kamin. Mysfaktor deluxe. 



måndag 18 februari 2019

I döden för dig - Mian Lodalen, Maria Ahlsdotter


Ninas liv är rent ut sagt förjävligt. Hon kan inte sova inomhus på grund av mammas nya man, allt blir outhärdligt för hela familjen när hon försöker men hur ska hon överleva på balkongen hela vintern? Hon får dessutom inte tillräckligt med mat hemma utan överlever på det hon får i skolan samt det som grannen Onni smyger till henne genom ett hål i betongen mellan deras balkonger. Onni, ja. Den mobbade pojken vars mamma ingen någonsin ser. Finns hon ens? Trots de olika erfarenheterna och familjekonstellationerna väcks en vänskap som kan förflytta berg och när de upptäcker att båda har någon de vill döda börjar planer att smidas. När de sedan blir bekanta med de kusliga tvillingarna Cecilia och Carl börjar en nedåtgående spiral mot helvetet.

Jag mådde oerhört dåligt när jag läste den här boken. Om jag kunnat så hade jag ruskat om Ninas mamma och skrikit åt henne att hon måste ta hand om sin dotter! Plocka in ungen från balkongen och ge henne något att äta för bövelen. Gör slut med din barnmisshandlande galning till karl. Den sistnämnda hade även jag försökt röja ur vägen om jag haft honom i min närhet. Det är en fruktansvärd roman om mobbning, utanförskap och dödslängtan. Det är även en helt fantastisk roman om vänskap och kärlek, om att överleva de värsta förhållanden man kan tänka sig. De sista tvåhundra sidorna låg jag vaken med svidande ögon och läste klart trots att det var söndag natt, det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag kunde heller inte sluta frossa i och jämföra tvillingparet i boken med Cheryl och Jason Blossom i tv-serien Riverdale, båda paren är alldeles för nära varandra på ett obehagligt sätt. Men alla personerna kommer stanna kvar hos mig länge, på olika vis. I döden för dig är en gudomlig bok om det allra svåraste, det som man inte ens kan prata om utan att gå sönder.



torsdag 14 februari 2019

Ulrike och kriget - Vibeke Olsson


Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar. 

Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.



måndag 11 februari 2019

Kärlekens Antarktis -Sara Stridsberg


Kristina är prostituerad och heroinist. Hon styckmördas av en man som slänger hennes huvud i en avfallsgrop medan hennes kroppsdelar dyker upp runt om staden. Det är ett mord som speglar ett riktigt som inträffade på åttiotalet, men det mesta i den här boken är hittepå. Ändå är det svårt att inte tänka på förlagan. Mordet utspelar sig om och om igen, med fruktansvärd detaljrikedom och skärpa, tills man tänker att man inte orkar mer. Men det som på riktigt får en att gå sönder är beskrivningarna av Kristinas liv, den trasiga uppväxten, lillebror som råkar illa ut, missbruket och barnen som tas ifrån henne. Det är inte som att hon inte förstår varför hon inte får behålla sonen och dottern och slutligen till och med välkomnar hon myndighetsingripandet. Det är svårt att skriva om Kärlekens Antarktis, för den beskriver allt det som gör mest ont, det som sipprar in trots att man försöker hindra det. Allt är obeskrivligt grymt men samtidigt så vackert att man nästan skäms för att man njuter av läsningen. En av de bästa böckerna jag läst på länge.



torsdag 7 februari 2019

Harry Potter Book Night 2019


För sjätte gången firar vi Harry Potter Book Night, något som på många ställen i världen innebär fysiska träffar i den lokala bokhandeln, men även att man sitter hemma och läser sin favoritdel i serien. Här i Sverige uppmärksammas det (mig veterligen) enbart som fysiskt event på The English Bookshop i Uppsala men rätta mig gärna om jag har fel! Det här årets tema är "Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry". Jag tänker nog sätta mig framför brasan med en kopp te och öppna någon av de fantastiska illustrerade böckerna med hisnande bilder av Jim Kay.



onsdag 6 februari 2019

The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes


Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.







måndag 4 februari 2019

Kvinnan i fönstret - A J Finn


Anna Fox har inte kunnat lämna sitt hus på nästan ett helt år, hon beställer hem allt hon behöver (i ärlighetens namn mest vin och tabletter) och får dagarna att gå med hjälp av online-schack och gamla svartvita filmer. Ibland pratar hon med sin före detta man och dotter, som hon inte bor med, och en gång i veckan gör hennes psykolog hembesök. Men hennes favoritsysselsättning är att spionera på grannarna, hon kan allt om när de kommer och går, vem som är otrogen och vad de ser på tv. En dag flyttar det in en ny familj i huset mittemot, en man och en kvinna med tonårsson och snart har både mamman och sonen knackat på hos Anna och presenterat sig. Är det möjligt att den instängda Anna faktiskt har träffat en vän? En kväll får hon se något otäckt hända hos de nya grannarna och ringer såklart polisen. Men ingen tror på det hon berättar. Hon får frågor om hur mycket hon egentligen druckit och är hon verkligen psykiskt stabil? Mycket snart börjar hon även ställa de frågorna till sig själv. Som läsare vet man heller inte riktigt vad man ska tro, vilket gör historiens alla vindlingar och tvärvändningar till riktigt spännande läsning. Precis när man tror att man listat ut hur det ligger till händer något som visar på motsatsen. Väldigt skickligt gjort. Man kan praktiskt taget ta på Annas ångest, det gör ont att befinna sig i hennes huvud hela tiden. Möjligtvis lever Kvinnan i fönstret inte helt och hållet upp till förväntningarna i och med alla überpositiva recensioner som jag tidigare läst men det kommer nära. Väldigt nära. Det enda negativa är hur alkoholismen porträtteras (såsom den ofta gör i liknande böcker) som något nästan pikant och givetvis inte något som längre är ett problem när berättelsens slutkläm spelats ut. 





torsdag 31 januari 2019

Oktagonen - Emanuel Blume


Efter en olycka hamnar Emanuel på sjukhus och där får han dela rum med Gunnar, en äldre man som varje onsdag försvinner ner i ett hemligt rum i källaren där en kvinna med en lustig dialekt leder en berättargrupp. En dag tar Gunnar med Emanuel till gruppen som har alltid åtta deltagare och där de som har berättat sin kusliga historia försvinner till veckan därpå. För det är sannerligen spöklika berättelser man får höra, somliga av dem är som moderna versioner av gamla vandringssägner. Inte blodigt otäckt, utan mer som en kliande oro man ibland inte riktigt kan sätta fingret på och ibland en isande skräck man vet exakt vad den beror på. Samtidigt som huvudpersonen blir friskare börjar han fundera på vem kvinnan med dialekten faktiskt är, varför hon hela tiden antecknar i en stor skrivbok med oläslig handstil och varför hon samlar historieberättare varje vecka. Långsamt börjar en plan att ta reda på mer formas.

Somliga av de här berättelserna kommer att stanna kvar länge hos mig, det är helt min typ av fasa. Som mannen som undersöker konspirationsteorin om att Paul McCartney i själva verket dog i en bilolycka 1966 och blev ersatt av helt annan man. Eller kvinnan som inte kan sluta titta på det unga paret som flyttat in i grannhuset, hon till och med köper en kikare. Hon gillar inte det hon får se. Liksom kvinnan som reser iväg för att vara med på en gammal väns bröllop, en vän hon inte träffat på några år och enbart tänker gott om. Men så träffar hon ytterligare en bröllopsgäst på tåget dit och snart har hon börjat fundera på vad som är sant och inte. Det är svårt att inte avslöja för mycket om de här historierna och det vill jag absolut inte göra så jag rekommenderar varmt att lyssna själv! Avsnitten finns som pod samt på Storytel och i skrivande stund har ännu inte alla släppts (jag fick tjuvlyssna i recensionssyfte) men det är värt att vänta på. Senare i år ska den även släppas som e-bok.




tisdag 29 januari 2019

Belätet - Elisabeth Östnäs


Tolvhundratalets Sverige är ett hårt land. En namnlös och laglös ung kvinna bor med sin mamma och när de under en längre tid plågats av svält går de över en gräns som det inte finns någon återvändo från. Belätet är en ljudnovell om vad som händer när motstånd är allt man har, en berättelse om hämnd och hat. Men även om vad man gör när man gråtit klart. När hungern urholkat dig så mycket att du inte längre bryr dig om konsekvenserna. Det är en kall, blodig och orättvis berättelse men även fylld av moderskärlek och urstyrka. Det gör ont att lyssna, det är äckligt och grovt men också alldeles, alldeles underbart.



tisdag 22 januari 2019

Kulturkollos veckoutmaning: Vad händer efter kriget?


En av mina absoluta favoritböcker som utspelar sig Efter Kriget är Högläsaren av Bernhard Schlink. Tonåriga Michael blir kär i den mycket äldre Hanna i efterkrigstidens Tyskland. De har en himlastormande men kort kärleksaffär innan Hanna mystiskt försvinner. Sju år senare dyker hon åter upp i hans liv men under helt andra förutsättningar och former. Boken pratar om skuld och skam. Hur överlever man i en tid när alla antingen är före detta förbrytare, medlöpare eller offer? Hur kommer man överens om rätt och fel i fredstid och hur dömer man krigsbrottslingar?  

Har även gjorts till film med fantastiska Kate Winslet som Hanna.





En mer nyläst skildring av en tillvaro Efter Kriget är Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir. Även om jag hade flera problem med boken som helhet så var den ändå bra på att beskriva livet när bomberna slutat falla, när vapenstilleståndet trätt i kraft. Isländske Jónas har bestämt sig för att ta livet av sig men vill inte göra det hemmavid. Så han åker till ett land där kriget precis tagit sina sista skälvande andetag, tänker att de nog är vana vid död, vad gör ett lik till? Men väl där sätts han omedelbart i arbete av lokalborna som är i stora behov av alla slags reparationer. Den unga kvinnan som driver hotellet han bor på berättar om sina och sonens upplevelser när det var som värst och snart inser Jónas hur bortskämd och självisk han varit. En av de bästa lärdomarna från den här boken är hur länge kriget lever kvar i människor, hur svårt det är att tvätta bort den ständiga rädslan för döden.



lördag 12 januari 2019

Severus Snape and the Marauders


Det har kommit ännu en film gjord av fans till Potter-verse och jag måste säga att jag gillar! Mycket förmodligen för att den handlar om min absoluta favorit i den här världen: Severus Snape. Filmen heter Severus Snape and the Marauders och är ca 25 minuter lång. De blir i allmänhet bara bättre och bättre, de här hyllningarna till en värld som så många av oss bara vill se mer av. Just den här filmen är ovanligt snygg med bra val av skådespelare för de välkända rollerna och den är stundtals riktigt rolig, jag skrattade högt vid ett par tillfällen. Men mest är den sorglig och faktiskt ganska våldsam. Jag gillar att de läst på och kan sin Harry Potter, att händelserna faktiskt knyter an till både J.K. Rowlings böcker och filmerna. Rekommenderas!




torsdag 10 januari 2019

Ärr - Audur Ava Ólafsdóttir


Jónas är 49 år, nyskild och bor i Reykjavik på Island. Hans fru har lämnat honom och dottern flyttat hemifrån, kvar finns grannen Svanur som inte riktigt går att tala med då han mest för monologer och inte förväntar sig svar. Jónas är inte helt säker på att han vill leva längre och för att inte dottern ska vara den som hittar hans kropp när han tagit sitt liv köper han en flygbiljett till ett land som tills nyligen legat i krig. Han anländer till ett vapenstillestånd och checkar in på Hotel Silence som drivs av ett ungt syskonpar och ger sig själv sju dagar att lyckas med sitt uppdrag. Men så kommer givetvis människorna i det sönderbombade landet emellan, för de behöver hjälp med att laga alltifrån dörrar, badrum och golv. Och är det något Jónas kan så är det att reparera saker. 

Det börjar riktigt bra. Jag gillar den introverte Jónas som tycker att folk i allmänhet pratar för mycket, åtminstone om sådant som inte är så viktigt. När han själv försöker ta upp att han inte mår så bra, pratar hans familj och vän på om annat över hans huvud. Jag kan verkligen förstå att han drar iväg med en borrmaskin som enda bagage. Men mot mitten av boken blir det kortfattat poetiska snabbt mest enfaldigt och tunt, det håller inte hela vägen. Jag begriper också att människor som tills nyligen levt under krigets terror kan vara handlingsförlamade men finns det verkligen ingen annan som kan hantera en hammare eller skölja ur ett rör? Självklart måste Jónas känna sig behövd för att historien ska få sin välbehövliga vändning men det känns inte troligt. Mycket är övertydligt och när han sedan äter alla sina måltider på Restaurang Limbo så kan jag inte hejda mig från att himla med ögonen. En liten twist mot slutet höjer ändå slutbetyget till knappt okej, men det är med nöd och näppe.




tisdag 8 januari 2019

The Soundtrack of my Blog


Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett The Soundtrack of My Blog.





Min blogg har egentligen inte någon specifik låt eller artist som är dess ledmotiv även om musik är en väldigt viktig del av mitt liv; jag växlar mellan den mörkaste dödsmetallen (Dark Tranquillity) och peppigaste musikalen (Chess), med lite schlager och jojk däremellan. Så jag väljer den friare tolkningen och berättar om den enda företeelse som på riktigt kännetecknar Beroende av Böcker, ett verk som helt håller taktpinnen och ackompanjerar just min plats på internet: Harry Potter. Jag skäms inte det minsta för att säga det högt då jag älskar den världen mer än den riktiga men jag vet hur det ofta(st) mottages av andra. Med skepsis, gärna lite nedlåtande. Är inte det en barnboksserie? Som om det skulle göra den mindre värd. Men det är ju bara hittepå. Precis, exakt vad jag behöver för att överleva i den här orättvisa, hårda världen. 

Harry Potter är böckerna och filmerna jag ständigt återkommer till, min referensram, och det är en vy över Hogwarts som är min blogg-bild. Allt som oftast finns en av ljudböckerna under "Just nu lyssnar jag på", helst på engelska och inläst av Stephen Fry. Kärleken är så stor att jag tagit familjen både till filmstudion i Watford utanför London samt Orlando, Florida.


Warner Bros. Studio Tour - Dumbledores kontor


Universal Studios, Florida - Gringotts Bank

Men sedan finns det även ett gäng tjejer och kvinnor, både verkliga och fiktiva, som allt som oftast sitter på mina axlar (och kaffemuggar) och tjattrar när jag läser och skriver. Ni vet sådana tjejer man inte har där man placerar dem, som högljutt bryter mot reglerna men inte för att jävlas utan för att de helt enkelt inte står ut med något annat. Lilla My. Ronja Rövardotter. Joan Jett. Margaret Atwood. Som bestämt berättar att de inte står ut med att vara ledsna, de klarar av glada eller arga. Som beskriver orättvisor man knappt orkar läsa om. Som skriker att de inte bryr sig om sitt j*vla rykte. Som bara är dem de föddes till. De är alla mina bästa vänner, som jag behöver vid olika tillfällen på året och i livet. Precis som den fiktiva världen i Harry Potter.




onsdag 2 januari 2019

Idag släpps första avsnittet av Oktagonen!


För snart ett år sedan läste jag Emanuel Blumes otroligt spännande science fiction-bok Nomadplaneten med stor behållning och därför blev jag väldigt glad när han kontaktade mig och frågade om jag ville lyssna på hans nya skräckserie Oktagonen vars första avsnitt släpps idag på Storytel eller där du vanligtvis lyssnar på poddar.

Varje onsdag träffas åtta människor i ett hemligt rum i källaren under ett sjukhus. De träffas för att berätta spökhistorier för varandra, men vart tar egentligen folk vägen när de delat med sig? Vem är kvinnan med den underliga dialekten som leder allt? Varje onsdag från och med 2 januari kan du lyssna på ett avsnitt i veckan och den första delen handlar om en oskyldig kväll precis i gränslandet mellan tonår och vuxenvärld, en kväll när allt borde vara perfekt men ändå går så himla fel...

Oktagonen är en samtgivning mellan Typ förlag och Mörkersdottir förlag. Podcasten kommer att sändas en gång i veckan, ljudboken på Storytel släpps varannan vecka och e-boken kommer att komma som en helhet någon gång under 2019.