Creepypasta - Jack Werner

Detta är en något omarbetad version av samma bok som kom 2014 och är underbara 450 sidor med spökhistorier från nätet. Just ordet "creepypasta" kommer från copypasta som i sin tur är en lek med copy/paste. En Creepypasta är alltså en spökhistoria som publicerats på internet, kopierats och publicerats igen och igen. Vi får allt serverat i olika kategorier och går igenom alltifrån berättelser om Slenderman, konspirationsteorier och skräck om när tekniken fallerar. Och man bör kanske inte göra såsom jag gjorde: plöja den här boken på ett dygn, för det kan bli mastigt om man inte tycker spökhistorier är det absolut bästa som finns. Men jag älskade det. Speciellt när jag låg vaken mitt i natten och skrämde upp mig själv. Somliga har jag hört förut i podd-form men de flesta var helt nya för mig. Efter varje berättelse finns en kommentar och typ av analys, men den kan man i många fall hoppa över om man vill, för åtminstone jag tycker det är mycket roligare att befinna sig inuti historierna istället för att plocka isär dem.

Thornhill - Pam Smy

Thornhill är en historia som är skriven ur två perspektiv. Ella är flickan som flyttar in i huset bredvid det övergivna gamla hemmet för föräldralösa flickor och hennes historia berättas genom bilderna. Mary är flickan som bodde på hemmet 35 år tidigare och hennes historia får vi genom de dagboksanteckningar som är insprängda mellan bilderna. Det är nästan helt obeskrivligt mörkt berättat om mobbning, ensamhet och utsatthet. Man bläddrar frenetiskt för att få veta hur det ska gå, stannar till och går då och då tillbaka för att se närmare på utkanterna av vissa sidor för det händer ofta saker lite ur fokus. Sen när man får veta hur allt verkligen gått till så blir man helt kall inombords och vill nästan sudda ut det ur hjärnan. För det blir på gränsen till för mycket men kanske just därför drabbar det en så himla hårt. Boken är kategoriserad som unga vuxna men kan nog vara lite för läskig och brutal för somliga, den var nästan lite för brutal för mig. Men bara nästan.

Skräcken på Wakenhyrst - Michelle Paver

En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck. I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake's End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake's End, särskilt det mystiska kärret… En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna…

Jag har länge väntat på en ny spökhistoria av Michelle Paver och slängde mig därför över Skräcken på Wakenhyrst när jag hittade den. Visst är det spännande och mystiskt med det gamla gods på den engelska landsbygden, ensliga tjut från det uråldriga kärret och demoner i kyrkor. Men. Det blir aldrig läskigt på det sätt som Evig natt var, vilket för mig blir en liten besvikelse. Fast det kan också bara handla om mina förväntningar på boken. Jag tycker väldigt mycket om Maud som kämpar mot en omöjlig tidsperiod vad gäller förväntningar på kvinnor. Det finns mycket att bli förbannad på när hennes pappa är mer än omöjlig och invävt i alltsammans finns en kärlekshistoria som är riktigt fin.  Sammanfattningsvis så gillar jag boken, som har ett bra språk. Men den där förväntade skräcken infinner sig aldrig. 

Halloween-vecka!

Att jag älskar Halloween är ingen hemlighet så lagom till den här veckan har jag passat på att läsa lite spöklika historier. På tisdag recenserar jag Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst, på onsdag skriver jag om Thornhill av Pam Smy och vi avslutar på fredag med en genomgång av de fina men faktiskt lite läskiga böckerna om Monstret Frank av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem. 

Nightflyers - George R.R. Martin

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Skeppet bemannas endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram. När besättningen börjar falla offer för ett mystiskt hot faller det på forskaren Melantha Jhirl att undersöka vad som ligger bakom. Men först måste hon hålla sig levande.

Till skillnad från Vargnatts Bokhylla så älskar jag rymden och skulle mer än gärna vara en av de som hänger på utsidan av ett rymdskepp. Därför älskar jag nästan varje ord av George R.R. Martins kortroman från 1980. Men självklart inte bara därför. Nightflyers är praktiskt taget lika mycket spökhistoria som science fiction och eftersom författaren är den han är så kan vi även slänga in en hel del "Och så var det bara en" av Agatha Christie. Det är mörkt, pirrigt, läskigt och helt, helt underbart. Möjligtvis är författaren en aning för besatt av sex, för jag struntar faktiskt i hur många gånger besättningsmedlemmarna ligger med varandra och varför, men det är något jag är van vid från Game of Thrones och kan bortse från. Som helhet är detta underbart rysmysigt och något som man läser ut på ett par timmar. Jag rekommenderar starkt till alla som gillar spänning. Och rymden. Och mysterier.

Varmt tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Hemsökelsen på Hill House - Shirley Jackson

Kan ett hus vara ondskefullt - ha känslor, tankar eller till och med uppsåt? Dr Montague har hyrt Hill House över sommaren för att undersöka just hur hemsökt det är. Med sig har han de, förhoppningsvis, övernaturligt känsliga kvinnorna Eleanor och Theo samt den framtida arvingen till huset: Luke. Det excentriska kråkslottet kommer med både en vaktmästare och hushållerska i form av de äkta makarna Mr och Mrs Dudley men båda vägrar vara kvar på markerna efter mörkrets inbrott. Hill House ger alla de tillfälliga gästerna krypningar längs med ryggraden vid första anblicken men det är inget mot vad som väntar när de ligger nedbäddade på sina rum efter läggdags. 

Hemsökelsen på Hill House bjuder på något så ovanligt som subtil skräck med oförklarliga ljud, dörrar som lever sina egna liv och vägrar stå uppställda samt en allmän känsla av ren ondska. Aldrig får man "se" för mycket vilket är ett av kardinalmisstagen inom genren. För visst fasen blir man rädd, till och från även skräckslagen. Den här boken har fått oerhört mycket beröm från stora författare och jag måste säga att den fortfarande håller trots att den kom ut 1959. Det är inte ovanligt att skräck, liksom humor, är en färskvara. Jag ska genast fortsätta med Vi har alltid levt på slottet av samma författare och ser fram emot den TV-serie av Hemsökelsen som just nu spelas in och produceras av Netflix!

Joyland - Stephen King

Devin Jones har fått sitt hjärta krossat. För att komma bort från flickan i fråga, och för att försörja sig själv fram till nästa termin av college, tar han ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland. Han är en av många nya säsongsarbetare som utan krusiduller snabbt blir inslängda för att köra pariserhjul, sköta diverse stånd eller underhålla de yngsta barnen med hjälp av en utklädnadsdräkt i form av en hund. Sommaren är lång och kvav under blinkande lampor, doften av sockervadd och hårt slit. Ett par år tidigare blev en ung kvinna mördad i spökhuset, The Horror House, där hon fick halsen avskuren och mördaren är fortfarande på fri fot. Nu påstås hon spöka därinne och visar sig ibland för besökarna med händerna utsträckta framför sig som om hon bad om hjälp. Tillsammans med vännerna Tom och Erin börjar Devin intressera sig för det olösta mordet.  

För att vara av Stephen King är detta en kort bok med sina knappa trehundra sidor men det betyder inte att något saknas för den är proppfylld med en enorm läs- och berättarglädje. Det är så oerhört roligt att läsa Joyland! Man får ungdom, kärlek, ett par synska personer (varav en faktiskt jobbar som medium), en fruktansvärd mordhistoria och sorg. Kan man sin Stephen King så känner man igen karaktärstyperna, händelserna och beskrivningen av att växa upp. Jag föll rakt igenom den här boken, jag varken kunde eller ville slå på bromsen. Omslaget är lite tveksamt, jag vet, men det har ändå sin grund i berättelsen och jag kan trots mina invändningar inte riktigt sluta titta på det. Jag förstår poängen med att boken ser ut som en kioskdeckare från sjuttiotalet och färgerna är fantastiska. Egentligen borde jag läst den här boken i en solstol en varm sommardag för tror den är perfekt som semesterläsning, men att plöja den en helg i september framför en kaminbrasa var inte så dumt det heller. Den får gärna göras till film när som helst, i händerna på rätt person så skulle det kunna bli hur bra som helst. Tills dess så rekommenderar jag boken varmt!

Horrorstör - Grady Hendrix

Amy är inte så väldigt förtjust i sitt jobb på möbelvaruhuset ORSK men det är en anställning hon är beroende av för sitt uppehälle. Hon ligger efter med hyran så när hennes närmaste chef Basil erbjuder henne övertid kan hon inte säga nej. Tillsammans med kassörskan Ruth Anne ska de tre spendera natten på varuhuset för att se om de kan lista ut vem eller vilka som förstör möbler nattetid, för det hittas bajs i Brooka-soffor och glas är sönderslaget. Någon bryter sig uppenbarligen in för att vandalisera. Tidigt under kvällen springer de även på de anställda Trinity och Matt som är där för att dokumentera de spöken som de är övertygade hemsöker ORSK. När de hittar den hemlösa mannen Carl tror de sig förstå vad som har hänt men en ödesdiger seans, med vita vaniljdoftande blockljus från hem-avdelningen, släpper lös krafter de inte kan hantera. 

Det här är helt fantastiskt underhållande! Boken är gjord som en IKEA-katalog och alla möblerna heter roliga saker när man kan svenska; vad sägs om hyllsystemet KJËRRING eller matbordet ARSLE. För amerikanska öron så låter det förmodligen mest som vilka IKEA-möbler och skandinaviska nonsensord som helst. Om man sedan också har arbetat på en arbetsplats med en liknande stark företagskultur som hela tiden pumpas in i de anställda som upphöjd sanning, så är igenkänningen stor. Det hela börjar ganska lågmält, man får lära känna huvudpersonerna och då speciellt Amy, och hennes avsky för sin arbetsledare, uppgifterna hon måste utföra varje dag. Men när helvetet verkligen brakar lös så görs det med besked. Det blir blodigt, otäckt och ångestframkallande. Underbart! Ännu en riktigt bra sak: ingen nedrans romantik! Jag njöt av varje sekund av den här boken och kommer nog aldrig mer kunna se på IKEA på samma sätt. 

Expedition Kanchenjunga - Michelle Paver

Kanchenjunga är världens tredje högsta berg och finns i Indien. Dit kommer den unge läkaren Stephen år 1935 tillsammans med sin bror Kits samt några andra män och lokala bärare, för att bli de första att nå toppen. Ända sedan de var barn har de två bröderna dyrkat en bok om bergsbestigning och vid foten av berget träffar de en av de få män som faktiskt överlevde det senaste försöket, den expedition som skickade upp fem män men där enbart två återvände. Mycket snart inser Stephen att något är väldigt fel uppe på det väldiga berget. Är de förföljda? Vad är det som hemsöker alla som försöker bestiga den mytomspunna toppen? Det blir kallare och kallare, de drabbas av höjdsjuka och tvingas gräva grottor i isen för skydd. 

De här övermodiga och till dumhet kaxiga männen från hundra år tillbaka, åh vad jag älskar att avsky dem för deras inbilskhet! Äventyrare som var så säkra på att de var skapelsens krona och att enbart en eventuell brist på mod var det enda som stod mellan dem och storslagna dåd. Hela deras liv var uppfyllda av tävlan och förstaplatser, man slöt leden, talade viskande på klubbar för likasinnade (läs: rika människor) och bara visste att man skulle bli den hjälte man läst om sedan barnsben. Jag älskar även att se dem falla, vilket de alltid gör mot slutet av sådana här böcker och oftare än man tror; även bokstavligen. I övrigt så är Expedition Kanchenjunga en rysande spökhistoria som fick mig att bli isande kall mitt i sommaren. Det är ett bra betyg. 

Help For the Haunted, av John Searles

En snöig vinternatt blir Rose och Sylvester Mason skjutna till döds i den lokala kyrkan. De var väldigt religiösa och lade all sin kraft på att uppfostra de båda döttrarna till goda kristna samtidigt som de hade det ovanliga yrket andeutdrivare. Vi får följa fjortonåriga Sylvie när hon sörjer föräldrarnas bortgång och samtidigt försöker lösa deras mord. För trots att hon var där i kyrkan när det hände så var hon nyvaken efter att ha sovit i bilen utanför och allt hände så snabbt att hon knappt vet vad hon såg. Med lätthet hoppar vi i tiden från när föräldrarna fortfarande levde, till när systrarna får sköta sig själva.  Storasyster Rose är fyra år äldre och den mer självständiga dottern som tjuvröker, upptäcker sex och har börjat skaffa sig ett liv utanför den stränga ramen som föräldrarna satt upp. Vad är egentligen sant om alla de besatta människor som paret Mason påstått sig hjälpa? Vem var flickan Abigail som en sommar var inneboende hos familjen? Jag gissar att somligt av den här berättelsen är löst baserad på det riktiga paret Ed och Lorraine Warren och att den besatta trasdocka, Annabelle, som faktiskt fanns i deras ägo i den här historien heter Penny. Jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i tonåriga Sylvies värld när hon lärde sig saker om sig själv, sin familj och samtidigt löste gåtan med de mördade föräldrarna. Men jag saknade att det inte var mer mystiskt och att spökhistorien faktiskt uteblev.

Snögloben, av Amanda Hellberg

Maja Grå är tillbaka och den här gången arbetar hon för den engelska polisen i en insatsstyrka inriktad på mordfall. När den 25:e earlen av Oxford mördas under sin bröllopsnatt kallas teamet ut till Wytham Hall mitt under en rasande snöstorm. Snart förstår Maja att det som hänt på godset har kopplingar till hennes egen sambo Jack, vars bror blev dödad för många år sedan. Men Jack är inte till så stor hjälp då han är gravt deprimerad efter händelserna i Tistelblomman och Maja får ensam försöka hantera sitt nya arbete samt den mörka stämning som omger mordfallen.

Längst ner till vänster på bokens framsida så står det: ”En Maja Grå-deckare” och där har vi nog mitt största problem med hur den här serien har utvecklats. Mer och mer frångår Hellberg det mystiska, spökerierna, och går mot renodlad kriminalroman, något jag har erkänt svårt för. Egentligen vill jag inte jämföra Snögloben mot de tidigare böckerna men det är svårt att låta bli. Styggelsen var en av de bästa debutantromanerna jag läst, det var hjärtskärande, snyggt och oerhört obehagligt. Sedan har varje följande bok gått längre och längre ifrån det konceptet och att en författare slutar skriva en typ av böcker till förmån för en annan, det finns det inte att säga så mycket om. Det får man bara acceptera. Jag måste nog bara inse att Hellbergs böcker inte längre är för mig, även om jag väldigt gärna skulle vilja att de vore det.

I övrigt så tror jag att den här boken hade vunnit på att vara längre. Vissa saker känns som att de hastas igenom, jag hade exempelvis gärna läst mer om Jack och kollegan King (som jag tycker mycket om). Delen när de var insnöade på Wytham Hall hade även den gärna fått ta mer plats med mer detaljer. Snögloben är långt ifrån en dålig bok och jag plöjde igenom den på två kvällar, för trots allt så vill jag veta hur det går för Maja och Jack. Men den lämnade inte några djupare spår och jag får se hur jag gör när nästa Maja Grå-deckare kommer ut.

När skruven dras åt, av Henry James

En ung och ej namngiven kvinna får anställning på godset Bly på landsbygden för att ta hand om de två föräldralösa barnen Miles och Flora. Barnens förmyndare lever i London och vill på inga sätt bli kontaktad om eventuella problem eller frågor. Guvernanten får klara sig själv tillsammans med den övriga personalen på Bly och mycket snart blir hon god vän med hushållerskan Mrs Grose. Men det är något konstigt med godset och kanske även med barnen, guvernanten ser syner av döda personer. 

Jag har läst så många recensioner av den här boken där den beskrivs som "den bästa spökhistorien någonsin" och liknande. Tyvärr upplevde jag den inte alls så och jag är riktigt besviken över det. Det är alldeles för snirkligt skrivet för min del och huvudpersonen berättar alltid innan det läskiga händer att det kommer att hända. "Oh, ni kommer inte tro mig men det som sedan hände skrämde skiten ur mig!" Okej, det där var som du säkert misstänker inget ordagrant citat men du förstår nog hur jag menar. Och jag VET att boken skrevs för hundra år sedan och man inte kan ha samma förväntningar på jämställdhet och klass nu som då men jag fastnar ohjälpligt i beskrivningarna av det svaga och mindre intelligenta könet och varför simpla arbetare ska hålla sig på mattan gentemot sina arbetsgivare. Jag ser liksom inte spökhistorien för allt krafs. Barnen är så söta, så söta, hushållerskan så fast i sin torftiga roll. Nej, jag blir mest irriterad av det här. Gammalmodigt var ordet. 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Historieintresserade spöken

Om Historien om Jeusalem, en stad - tre religioner av Karen Armstrong inte bara ramlar ur bokhyllan, utan fullkomligt hoppar ut och landar en meter ut på golvet, vad betyder det? Inte en katt var i närheten och jag satt i soffan och såg det. Jag har historieintresserade spöken? Rena rama Ghostbusters här hemma.

The Painted Darkess, av Brian James Freeman

I paint against the darkness.

När Henry var fem år var han med om något hemskt i skogen, en händelse så fruktansvärd att han knappt kunde berätta om den utan fick uttrycka sig med hjälp av kritor och teckningar. Med tiden förträngde han allt men fortsatte att måla och nu tjugo år senare försörjer han sig som konstnär och lever med fru och barn ute på landet. Fast det är något som inte stämmer med källaren i det gamla stenhuset, inte nog med att den uråldriga värmepannan krånglar, är det något mer än spindlar och råttor som lever där nere? När en vinterstorm närmar sig dras allt till sin spets.

Förutsättningarna är en aning kliché: det ensamma huset på landet, det förträngda barndomsminnet och konstnären som målar det han inte kan verbalisera, det sistnämnda givetvis till frugans frustration så i början av boken packar hon in barnet i bilen och åker till föräldrarna. Och lämnar Henry i det stoora hemska huset i skoogen där yxmördaren gick bärsärkagång och dödade femton tonåriga flickor som badade toppless för många år sedan mitt i natten. Fast okej, det där kursiva hittade jag på. Men jag får lite den känslan, för det är en berättelse som berättats tusentals gånger förut och för att det fortfarande ska vara intressant så måste något nytt tillkomma. En annorlunda twist eller något språkligt. Men tro nu inte att det här är enbart dåligt, bitvis så är det en nervkittlande historia som jag ivrigt läste ut för att få veta hur allt hängde ihop. Men som spökhistoria kände jag att något saknades och mot slutet så blev det ganska likt Stephen King när han sabbar finalen genom att visa för mycket av monstret. Och ärligt talat så blev jag inte särskilt rädd av The Painted Darkness vilket jag gärna annars blir då jag har en överaktiv fantasi. Då jag dessutom läste hela boken (det tog en kväll, boken har bara 171 sidor) i mammas hus, i rummet där min pappa gick bort och där garderobsdörrarna lever sina egna liv nätterna igenom, utan att ens misstänka att jag inte var ensam – det är inget gott betyg för en spökhistoria. När jag läste exempelvis Evig natt av Michelle Paver så vaknade jag tidig morgon och var vettskrämd. Så för att sammanfatta: en okej historia, men inte särskilt läskig.

Nevermore, av David Dunwoody

Har nu läst David Dunwoodys novell Nevermore som var en del av den fina vinsten från Swedish Zombie! Givetvis började jag med det lilla häftets (103 sidor) andra del då tävlingen var en Dunwoody-tävling, den första delen är en novell av Kim Paffenroth som nu står på tur som pendelläsning. Nevermores öppningsmeningar är inget annat än fantastiska:

Malcolm Witt died in his sleep at 11:07 PM. Four minutes later, his body rose and walked from the room. Malcolm watched it happen.

Är lite rädd att avslöja för mycket av handlingen vilket är väldigt lätt när historien endast är femtiotalet sidor men grunden är Malcolm som ska gå på restaurang med ett gäng vänner. Mycket kretsar kring hans före detta (otrogna) pojkvän Leo och Malcolm hinner dricka ganska mycket alkohol innan han stupar i säng. Sedan spelade Megadeths "Wake up Dead" i huvudet på mig när Malcolm som ett spöke såg sin kropp resa sig för att ge sig efter vännerna, en efter en.

Det är något med dessa historier där huvudpersonen dör redan på den första sidan, allt blir så oåterkalleligt men bådar samtidigt för en berättelse där allt är tillåtet. När Dunwoody sen gör allt till en blandning av en sorglig spökhistoria och blodig zombiehunger så kan jag inget annat än le. Det är långt ifrån logiskt och ibland fick jag läsa om för att förstå full ut men slutbetyget blir riktigt bra. Ela likes mashups.

Evig natt, av Michelle Paver

Året är 1937 när den fattige och ensamme Jack får en chans att lämna smutsiga London för att följa med som radiotelegrafist på en arktisk expedition till Gruhuken, Spetsbergen i Norge.  Hans resekamrater är alla från överklassen och länge kan Jack inte se bortom deras privilegierade liv. Med på resan finns även åtta polarhundar som Jack till en början har svårt att se något värde i. Men en efter en tvingas de unga männen ge upp och återvända till civilisationen. Olyckor, sjukdom och vad som verkar vara en slump gör att Jack till slut tvingas spendera en lång tid ensam i totalt mörker, den arktiska sommaren är slut och natten är evig. Slutligen måste han inse att platsen han befinner sig på är hemsökt. Där finns ett mörker förutom nattens och vad var det egentligen för skepnad han såg stiga ur havet en av de första dagarna?

Evig natt är en klassisk spökhistoria som utspelar sig på en magisk plats som inte är en herrgård på den engelska landsbygden. Jag älskar beskrivningarna av det arktiska, både det grymma djurlivet och det vackra i det omväxlande rytande och omväxlande lugna vädret. Att läsa den med stormen Dagmar som kuliss var enbart stämningsförhöjande, kunde verkligen känna hur lyckligt lottad jag var som låg i en varm säng och när som helst kunde plocka upp telefonen för att ringa någon. För Jacks isolering blir till slut flämtande klaustrofobisk. Hans växande kärlek till en av polarhundarna, men även en av de andra männen, är jättefint beskriven. Om jag ska nämna något negativt så är det att bokens slut är lite för… tillrättalagt. När det gäller spökhistorier så får författaren gärna lämna lite åt fantasin mot slutet. Men i stort så tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Väldigt, väldigt mycket.

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Maja Grå har kommit in på Konstakademin i Oxford och flyttar dit från Sverige samtidigt som hennes mamma som varit försvunnen sedan Maja var tio år blir mördad i Brighton. Trots en omtänksam och noggrann polis så kommer inte utredningen någonstans och Maja jobbar på att komma in i skolarbetet och skaffa vänner på elevhemmet.

     Jag har alltid älskat internatmiljön och faller givetvis pladask för den även här. Det är något väldigt boknördigt med brittiska gamla skolor, jag känner knappt någon storläsare som inte suttit på kammaren som barn och önskat sig rumskompisar, nattliga räder och bus. Här lägger vi till en spökhistoria, en legend om döda unga flickor och en förbannelse. Samt att Majas döda mamma inte riktigt lämnar sin synska dotter ifred. Toppen! Jag är fast.

     Jag måste tyvärr säga att den inte drabbar mig som Hellbergs första bok, Styggelsen, gjorde. Den var andnöd och klaustrofobi, samt en läsglädje mitt i allt det otäcka. Läsglädjen finns onekligen kvar, hela tiden tänker jag ”bara ett kapitel till” och håller på att åka förbi pendeltågsstationen samt ligger vaken alldeles för länge om nätterna. Men jag saknar det där obeskrivligt läskiga, det man inte kan värja sig emot.  

Jag ser sannerligen fram emot fler äventyr med Maja och hoppas att åtminstone somliga av karaktärerna följer med till nästa bok. Polisen Steve kanske..?

The Woman in Black, av Susan Hill

Jag var mäktigt kaxig när jag fick tips om Woman in Black av Fiktiviteter och såg fram emot en läskig historia men hade verkligen inga förväntningar om att bli skrämd på riktigt. Inte så som jag blir av zombier. (Jag vet verkligen inte varför jag blir så rädd av just zombier och inte mer vardagliga saker som faktiskt kan hända.) Tji fick jag. Min ursprungliga plan var att plöja hela den korta boken vid ett lästillfälle fast det grusades av sen leverans och sedan av att jag var tvungen att börja jobba igen. Så det fick bli kvällsläsning uppdelat på ett par dagar. Och redan andra kvällen kände jag hur håret på armarna reste sig där jag låg nedbäddad i sängen… Sedan vaknade jag svettig några timmar senare, fullkomligt övertygad om en ond närvaro i rummet. Så nog letade sig historien in i mitt huvud på ett sällan upplevt sätt. Det är en mycket effektiv spökhistoria som känns så mycket mer än de faktiska 160 sidorna.

  

Den unga advokaten Arthur Kipps kommer till den lilla staden Crythin Gifford på Englands östkust för att närvara vid Mrs Alice Drablows begravning och sedan gå igenom hennes papper. Den gamla damens hus, Eel Marsh House, ligger långt ifrån resten av bebyggelsen och vägen dit kan endast användas vid lågvatten. Trots tysta varningar och vädjanden från ortsborna så bestämmer sig Arthur för att bo i huset under de dagar som han beräknar att det kommer ta honom att gå igenom kvarlåtenskapen. Redan vid begravningen ser han en underlig kvinna klädd i gammaldags svarta kläder och senare dyker hon upp igen vid huset. Sedan börjar han höra konstiga ljud i natten.