Kvinnan i fönstret - A J Finn

Anna Fox har inte kunnat lämna sitt hus på nästan ett helt år, hon beställer hem allt hon behöver (i ärlighetens namn mest vin och tabletter) och får dagarna att gå med hjälp av online-schack och gamla svartvita filmer. Ibland pratar hon med sin före detta man och dotter, som hon inte bor med, och en gång i veckan gör hennes psykolog hembesök. Men hennes favoritsysselsättning är att spionera på grannarna, hon kan allt om när de kommer och går, vem som är otrogen och vad de ser på tv. En dag flyttar det in en ny familj i huset mittemot, en man och en kvinna med tonårsson och snart har både mamman och sonen knackat på hos Anna och presenterat sig. Är det möjligt att den instängda Anna faktiskt har träffat en vän? En kväll får hon se något otäckt hända hos de nya grannarna och ringer såklart polisen. Men ingen tror på det hon berättar. Hon får frågor om hur mycket hon egentligen druckit och är hon verkligen psykiskt stabil? Mycket snart börjar hon även ställa de frågorna till sig själv. Som läsare vet man heller inte riktigt vad man ska tro, vilket gör historiens alla vindlingar och tvärvändningar till riktigt spännande läsning. Precis när man tror att man listat ut hur det ligger till händer något som visar på motsatsen. Väldigt skickligt gjort. Man kan praktiskt taget ta på Annas ångest, det gör ont att befinna sig i hennes huvud hela tiden. Möjligtvis lever Kvinnan i fönstret inte helt och hållet upp till förväntningarna i och med alla überpositiva recensioner som jag tidigare läst men det kommer nära. Väldigt nära. Det enda negativa är hur alkoholismen porträtteras (såsom den ofta gör i liknande böcker) som något nästan pikant och givetvis inte något som längre är ett problem när berättelsens slutkläm spelats ut. 

Vassa föremål - Gillian Flynn

En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 

Silvervägen - Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter Lina, han lämnade henne vid busshållplatsen i byn Glimmersträsk och därefter är hon som uppslukad av jorden. Lelles äktenskap har nu gått i bitar och han spenderar sommarnätterna med att åka mil efter mil längst med Väg 95 som går mellan Skellefteå och nordväst mot Arvidsjaur, Arjeplog och slutligen norska gränsen. Alla småvägar undersöks minutiöst, han går in i ödehus och lador. För livet är inte värt att leva utan Lina, han måste få henne tillbaka. Det viskas om att hon är död men det kan Lelle inte tro på. Samtidigt har tonåriga Meja flyttat in i byn, hennes mamma Silje har träffat en man på nätet och nu bor de på hans gård mitt i granskogen. Meja har aldrig bott någon längre tid på samma plats och heller inte haft någon fungerande förälder, så när grannpojken Carl-Johan bjuder in till sin familj blir hon som hypnotiserad av kärnfamiljen som lever helt utanför samhället samt är självförsörjande. Att hon måste lämna ifrån sig sin smartphone känns som en bagatell mot att efter skolan få komma "hem" till nybakat och nyktra vuxna. 

Då försvinner ytterligare en tonåring från området, en flicka som är väldigt lik Lina. 

Vad gör man när ens barn försvinner spårlöst? När slutar man leta och bara försöker överleva nästa timme, nästa dag? Lelle är helt oförmögen att lägga ner sökandet och jag tycker så förtvivlat mycket om honom men även Meja kommer hålla sig kvar i mina tankar. Beskrivningarna av hur det kan vara att leva med en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar med vin, är hjärtskärande. Jag har så himla mycket jag skulle vilja skriva om den här boken, hur historien vindlar fram och tillbaka och alla de fantastiska personporträtten. Men jag är rädd att ge ifrån mig för mycket av händelseförloppet så därför kommer jag inte skriva så mycket mer än det här; förutom att det är mörkt, hisnande sorgligt samt obehagligt - och helt, helt fantastiskt. 

The Mountain - Luca D'Andrea

1985 sker ett ohyggligt trippelmord i bergen utanför byn Siebenhoch, belägen i Dolomiterna mellan Tyskland och Italien. Trettio år senare anländer den amerikanske dokumentärfilmaren Jeremiah Salinger för att spela in en tv-serie och blir i det närmaste besatt av massakern som ännu inte fått någon lösning. Han är dessvärre med om en svår helikopterolycka som dödar alla andra i sällskapet, djupt inne i de hemlighetsfulla bergen. En händelse som han av de lokala byborna får skulden för. Själv kämpar han med posttraumatiskt stressyndrom och upplevelsen han hade när han ensam efter olyckan noterade närvaron av något uråldrig och ondskefullt i bergen. Samtidigt försöker han vara en god make och pappa, frun Annalise är uppvuxen i samma by som de nu bor i och tillsammans har de dottern Klara, fem år gammal. 

The Mountain är en spänningsroman där det är svårt att förstå vem man kan lita på, hela alphistorien vänds ständigt på ända och man tvingas tänka om. Där finns krypande skräck av samma typ som även existerar i Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, det är något särskilt med otillgängliga berg som bakgrundsmiljö. Men. Gör inte samma misstag som jag gjorde när jag lyssnade på den här boken på engelska. De flesta i byn Siebenhoch har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Dottern Klara låter mest som en karaktär ur Mupparna. Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta åt skådespelet. Så vad du än gör - lyssna inte på den "engelska" uppläsningen, den här boken är värd så mycket mer. Jag är så less på uppläsningen att jag till och med funderar på att läsa om boken men då pappersversionen och om några månader. När jag inte längre tänker på fejktyska... 

Rökridå - Krysten Ritter

En bok om att återvända till den lilla barndomsstaden och att inse att somliga saker, på gott och ont, är precis likadana som man lämnade dem medan många andra har blivit helt annorlunda. Så skrapar man på den redan trasiga ytan och inser att det som var illa faktiskt blivit ännu värre. Abby kommer tillbaka till Barrens som miljörättsjurist för att undersöka ortens stora arbetsplats Optimal då deras vattenutsläpp misstänkts innehålla giftiga ämnen. Hon tvingas återigen konfronteras med de gamla klasskamraterna som mobbade henne i high school, de som blev kvar och startade egna familjer och fortsatte småstadslivet. Den stundande miljöskandalen får Abby att minnas Kaycee, den tidigare bästa vännen som blev plågoande och som sista året i skolan drabbades av någon slags sjukdom som senare spred sig bland tjejerna. Eller hittade de bara på för att få uppmärksamhet? Även Kaycee flydde staden efter att skolan tagit slut, men hennes vittnesmål skulle vara betydelsefullt. Rökridå är en bok om svagheter, det där man inte talar om och framför allt småstadsmentalitet. Abby själv är en ganska trasig själ men jag kan inte annat än gilla henne, mycket till och med. Själva berättelsen är spännande och trots att man har sina misstankar så dröjer till slutet innan man vet hur det (mesta) ligger till. Just eftersom det är Krysten Ritter som skrivit så får man inget trams om skeva könsroller eller liknande, det är en feministisk bok helt enkelt! Det kan dock vara svårt att tänka bort Jessica Jones ur ekvationen men det "problemet" ligger hos läsaren och är nog en träningsfråga. Ritter får mer än gärna skriva fler böcker.

X: den sista platsen - John Ajvide Lindqvist

Sista delen i John Ajvide Lindqvists trilogi som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.  

Tommy T är kriminaljournalisten som en gång var den störste i Sverige; den som alltid var på plats vid stora händelser och fick de bästa historierna tack vare sina kontakter. Nu har han sedan länge blivit förbisprungen av yngre kollegor men en förskräcklig mängd underliga självmord i den undre världen får honom att tro att hans stjärna åter kan vara på väg uppåt. Tommys grundliga journalistiska förmåga ska göra honom störst igen! Samtidigt dras hans sjuttonårige systerson in i verksamheten med knarkförsäljning: Linus bor i miljonprojektet Gårdsstugan där han redan som trettonåring började sälja sin ADHD-medicin. När den mystiske X dyker upp som från ingenstans med obegränsade mängder kokain får Linus chansen att flytta upp några divisioner. 

Kanske är det i detta författarens framtida storhet ligger; kriminalromaner med en smidge av övernaturlighet! För det här är ruggigt bra. Den skulle kanske till och med kunna läsas som fristående, för det är så få saker som man missar i i trilogin, i jämförelse med vad man får med den här otroliga berättelsen om sorg, hopp och kärlek. Som alla stora berättelser så handlar det om vad man är beredd att göra för de man älskar, hur mycket man är villig att förlora. De övernaturliga bitarna hänger kvar från de två första böckerna och ger lagom kalla kårar, ändå är jag många gånger rädd när jag läser. Rädd för ångesten, för bedrövelsen. För det där man vet inte kommer gå att fixa. X den sista platsen är förmodligen det bästa han har skrivit. 

Se mörkret, av Elizabeth Hand

Den fristående fortsättningen på Generation Loss. Återigen får vi följa Cass Neary när hon knarkar och super sig fram genom tillvaron och - givetvis - lyckas hamna rejält i klistret, den här gången också. Hon åker till Helsingfors för att se på några fotografier då en uppdragsgivare tycker att hon har ett öga för vad han gillar och vill ha hennes åsikt. Ett par mord senare befinner hon sig i Reykjavik där hon stöter på en gammal pojkvän som är alldeles för insyltad i den gamla dödsmetall-scenen och dess utdöende (pun intented) utövare. Vi slänger in en flygande korp över det isländska höglandet och utfattiga människor i övergivna hus så har du ett bra hum av Se mörkrets visuella stomme. Är man kräsmagad ska man nog inte ge sig på Elisabeth Hand. Man får en hel del detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, ingående redogörelser  av knarkandets vedermödor. Men jag kan ändå inte sluta läsa för språket är snudd på magiskt. Cass själv är en strulputte av rang men hon tillåts vara det utan pekpinnar och tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon är inte en hjältinna som undviker att åka på stryk för att hon är kvinna, om vi säger så. Tvärtom är hon benhård mitt i allt elände och jag tycker så himla mycket om henne. Knark och allt. 

Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins

Varje morgon tar Rachel tåget från förorten in till London och sitt jobb, hon sitter vid fönstret och längtar efter att passera Blenheim Road nummer 15 där tåget alltid stannar för röd signal. I ett parhus alldeles invid spåret finns Jess och Jason. Eller, det är vad hon i sin fantasi tänker sig att de heter. De ser så lyckliga ut, är allt vad hon själv inte är: vackra människor i ett underbart hus. För Rachel mår inte så bra. Hon är inneboende hos en gammal studiekamrat och dricker alldeles för mycket alkohol. När hon sedan förlorar sitt arbete vet hon inte hur hon ska förklara detta för sin rumskamrat utan fortsätter ta samma tåg in till staden varje morgon och en dag ser hon något oroande där hon sitter och dagdrömmer om Jess och Jason, något som sker på deras uteplats. Snart rapporterar nyheterna att den unga kvinna hon tänkt på som Jess är spårlöst försvunnen.

Det är gruvligt spännande det här. Redan på de första sidorna dras man in i en historia i vilken det tar lång tid innan man benar ut exakt vem som är vem och vad som är sant. Det finns några saker som drar ner betyget rejält för mig, som klibbiga idéer om att kvinnor bör längta efter barn och om de inte gör det så har de definitivt varit med om något hemskt. Samt att någon som inte är smal automatiskt är äcklig och ful och att männen är något klichéartat beskrivna. Men som helhet är det här en otroligt spännande deckare, skriven på ungefär samma sätt som Gillian Flynns Gone Girl, även om den boken har en helt annan upplösning. Jag ser fram emot att se filmen The Girl on the Train som har premiär snart!

Generation Loss, av Elizabeth Hand

Det är svårt att läsa och recensera något som är så tokhyllat och nästan sönderälskat som den här boken. Jag har misslyckats med sådana tidigare. En läser med ett öga fem rader ner hela tiden, försöker lista ut: när kommer det där som alla talat om? När blir det storslaget. Inte alltför sällan förstör jag böcker på det sättet. Men Elisabeth Hand lyckades hålla mig intresserad hela vägen ut. Jag skulle vilja beskriva bokens huvudperson Cass Neary utan att gå in på att hon är vulgär, ljuger, självmedicinerar, snattar, knullar och är kvinna. Att hon faktiskt tillåts vara allt det där men nu har jag ändå tagit upp det och uppenbarligen misslyckats. Attans. Men det är så befriande med den här typen av fiktiva hjältinna! Även om jag avskyr att använda ordet "befriande" i det här fallet. Hennes till en början lovande karriär som fotograf gick i stöpet för trettio år sedan men när hon får ett jobb som går ut på att intervjua en legend inom fotografikonsten kan hon inte låta bli att åka till den isolerade ön utanför Maine. En plats som verkar ha ovanligt många saknade samt en hel uppsättning övervintrade hippies. Väl där går allt från illa till sämre väldigt snabbt och man läser till långt inpå kvällarna för att få veta hur det ska gå. Att boken sedan avslutas med de första sidorna i bok nummer två, Se mörkret, gör att jag givetvis måste köpa även den inom en snar framtid. Förväntningarna höll, Gud ske pris!

Barn 44, av Tom Rob Smith

Det var länge sedan jag läste något så innerligt mörkt och ångestframkallande. Och älskade varje sekund av det. 

Säkerhetsagenten Leo lotsar oss igenom en mordhistoria som ingen, inte ens han själv, tror på till en början. För de lever ju i ett samhälle utan brott, mord för mordets skull är något som endast existerar i det degenererade väst. Eller? När tvivlet börjar leta sig in är det omöjligt att värja sig och tillsammans med bland andra sin fru Raisa driver Leo en nationell mordutredning. Men det är med risk för livet och inte bara deras egna utan även vänner, föräldrar, grannar och kollegor är hotade. Boken bygger på en sann historia, dock flyttad några årtionden och givetvis ändrad på många sätt. 

Tror inte jag tidigare har fått en sådan insikt i hur det totalitära angivarsamhället fungerar, såsom Sovjet beskrivs i den här boken. Ångest är det enda ord jag tycker beskriver det. Jag kan inte förstå hur man överlevde i en sådan miljö. Jag känner hur min själ krymper bara av att läsa om det och jag fylls av skräck när jag försöker närma mig tanken på att faktiskt leva så. Folk dör som flugor, blir ivägskickade till Gulag, svälter och misshandlas. Många barn råkar väldigt illa ut i Barn 44, det är tungt att läsa om. Språket är väldigt lättflytande och stundtals vackert vilket gör läsningen till en stor upplevelse. Jag blir överraskad av hur historien vänder och sväljer allt med hull och hår. Man får tänka och framför allt känna sig smart! Det är viktigt i en bok som denna. Har möjligtvis ett litet problem med slutet med det är verkligen pyttelitet och inget jag kan prata om utan att spoila, så vi glömmer det. Den här boken har varit en av mina stora läsupplevelser på sistone och nu kan filmpremiären inte komma fort nog.

Vassa föremål, av Gillian Flynn

Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll. 

Från Modernistas presentationssida om boken.

Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Heavy Metal Murder, av Lemmy Loot

Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg. Som vanligt har hårdrocksfansen samlats för att avnjuta flera dagar av solande, ölande och spelningar. Journalisten Carl Barfoth har rest dit tillsammans med ett gäng vänner och förutom att göra det sedvanliga så har han även uppdraget att skriva ett reportage om hårdrockens själ. Med husvagnen som nav ser de band, jobbar sig igenom whiskyflaskor och äter langos. På området finns även Grethe som med enorma kameror dokumenterar festivallivet. Hon håller sig för sig själv och planerar sitt uppdrag. Under fredagskvällen sker det otänkbara; basisten i bandet Desanguinator, skjuts till döds på scenen och mördaren verkar vara borta som i ett trollslag. Vem sköt honom? Carl börjar vid sidan av polisen att försöka ta reda på sanningen. 

Pseudonymen Lemmy Loot har skrivit en hårdrocksthriller. Och oj, vilken hårdrocksthriller! Till en början var jag lite orolig att jag gillade så mycket just för att igenkänningsfaktorn var så hög. Jag har spenderat tre festivaler på den dammiga (om man har tur) alternativt blöta och leriga plats som är Sweden Rock och att läsa om det i romanform var roligare än jag kan beskriva. Att återigen få möta alla dessa människor, stånden med tveksam mat och konserterna, var som att klä sig i en nött och älskad band-t-shirt. Men snart insåg jag att jag gillade även för att det är roligt och smart skrivet och för att jag verkligen ville få veta hur allt hängde ihop. Roligast av allt är styckena med Grethes berättelse. Författaren skulle ha kunnat brodera ut historien något mer, med sina knappa 170 sidor finns det verkligen utrymme för det och slutet kom för snabbt. Men annars så var det enbart mysläsning för mig, till och med till den grad att en resa dit i sommar inte skulle kännas helt osannolik.

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

"Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där!"

Stod bredvid ett par äldre damer som på Akademibokhandeln ondgjorde sig över ett omslag. Fy så hemskt! Vilken äcklig bild. När det ser ut så där så vill jag absolut INTE läsa boken. Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där! Och så vidare, och så vidare. Vilken bok de talade om? Glaskroppar av Erik Axl Sund. Efter att ha läst på baksidan så kände jag att det här absolut kunde vara något för mig. Ville nästan gå efter kvinnorna och förklara vad de kan missa om de enbart väljer böcker på fina framsidor men orkade inte just då.

Den osynlige mannen från Salem, av Christoffer Carlsson

En natt vaknar den avstängde polisen Leo Junker av blåljus utanför sin lägenhet. När han går för att undersöka vad som hänt förstår han att en ung kvinna blivit mördad i det härbärge för hemlösa som finns längre ner i huset. Trots att han inte borde så börjar han nysta i fallet, följer lösa trådar och dyker upp där han verkligen inte borde. Samtidigt får vi följa en tjugo år yngre Leo under hans uppväxt i stockholmsförorten Salem. Där fanns några år när han var vän med syskonen John och Julia, en vänskap som förbyttes mot något annat.

Jag är lite orolig över att skriva för mycket av den här bokens handling för jag tycker att det mesta ska man få upptäcka själv. Och vilken bok att upptäcka! Miljöerna är oklanderligt skrivna, jag själv är uppvuxen i en förort liknande den som beskrivs och det är på pricken. Dagens Stockholm likaså. Jag läste Den osynlige mannen från Salem på några timmar på min balkong, den rann iväg i mina händer. Det var spännande och riktigt bra skrivet. Då jag har gillat Carlssons tidigare böcker så har jag stora förhoppningar om vad som komma skall, han har alla förutsättningar att bli hur stor som helst.

Weirdo, av Cathi Unsworth

Privatutredaren Sean Ward får i uppdrag att åka till den lilla staden Ernemouth för att undersöka det tjugo år gamla fallet med Corrine Woodrow som dömdes för mordet på en klasskamrat, ett omtalat fall med hemska detaljer av svart magi. Tillsammans med den lokala tidningens chefredaktör, Francesca, intervjuar han alla iblandade och försöker reda ordning i vad som hände för det finns anledning att tro att allt inte gått rätt till. Men stadens invånare och makthavare verkar ha något att dölja, de till och med motarbetar Seans och Francesca, vilka snart inser att de gör jobbet med risk för sina liv.

Jag borde förmodligen börja med att säga att jag har ett ganska komplicerat förhållande till så kallade deckarromaner men att jag har gått från att inte läsa dem alls till att till och med tycka om flera av dem. Weirdo är en av dessa som hamnar på plussidan. Den är fantastiskt mörk (ja, det är något bra!) och jag gillar verkligen scenerna från åttiotalet som utgör ungefär hälften av berättelsen. Huvudpersonen Sean är något opersonligt beskriven, man får inte veta så mycket om hur han är eller vad han gjort tidigare, allt cirkulerar kring vad han gör i Ernemouth. Sedan är det lite för många personer med i boken som man förväntas känna till trots att de senast nämndes över femtio sidor tidigare, jag fick ofta bläddra tillbaka eller sitta och fundera en stund på "vem var det där nu igen..." Men som helhet så gillade jag Weirdo! Det var spännande, fint skrivet och många igenkännande referenser från åttiotalet.

Tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Gone girl, av Gillian Flynn

Det gifta paret Nick och Amy Dunne lever ett ganska bra liv i New York när allt börjar gå åt skogen. Först förlorar de sina arbeten med några veckors mellanrum, sedan erkänner Amys förmögna föräldrar att de slösat upp alla sina pengar och ber att få låna det sista Amy och Nick har på banken. Samtidigt insjuknar Nicks mamma i cancer och hans pappa får Alzheimers. Efter en flytt hem till den lilla hemstaden i Missouri för att ta hand om Nicks föräldrar så är det lyckliga paret inte så lyckliga längre. Grälen avlöser varandra och på deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen, kvar finns ett vardagsrum i oreda och snabbt misstänker polisen att den äkte maken har något med försvinnandet att göra.

Återigen så gissar jag att höga förväntningar har förstört det lite för mig. Alla har verkligen tokhyllat den här boken och eftersom jag själv älskade Gillians tidigare bok Mörka platser så var det lätt att förvänta sig något liknande. Men tyvärr så höll det inte hela vägen för mig. Jag listade ut hur det låg till redan i början av berättelsen och så var det en blurb på baksidan som, inte direkt spoilade, men ändå skavde lite i bakhuvudet när jag läste och på något sätt ändå gav för mycket information. Gone girl är på inget sätt en dålig bok, den är välskriven och nyanserad, men när man kommer en bit över femhundra sidor och lösningen äntligen presenterats så blev allt till ett antiklimax.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Snögloben, av Amanda Hellberg

Maja Grå är tillbaka och den här gången arbetar hon för den engelska polisen i en insatsstyrka inriktad på mordfall. När den 25:e earlen av Oxford mördas under sin bröllopsnatt kallas teamet ut till Wytham Hall mitt under en rasande snöstorm. Snart förstår Maja att det som hänt på godset har kopplingar till hennes egen sambo Jack, vars bror blev dödad för många år sedan. Men Jack är inte till så stor hjälp då han är gravt deprimerad efter händelserna i Tistelblomman och Maja får ensam försöka hantera sitt nya arbete samt den mörka stämning som omger mordfallen.

Längst ner till vänster på bokens framsida så står det: ”En Maja Grå-deckare” och där har vi nog mitt största problem med hur den här serien har utvecklats. Mer och mer frångår Hellberg det mystiska, spökerierna, och går mot renodlad kriminalroman, något jag har erkänt svårt för. Egentligen vill jag inte jämföra Snögloben mot de tidigare böckerna men det är svårt att låta bli. Styggelsen var en av de bästa debutantromanerna jag läst, det var hjärtskärande, snyggt och oerhört obehagligt. Sedan har varje följande bok gått längre och längre ifrån det konceptet och att en författare slutar skriva en typ av böcker till förmån för en annan, det finns det inte att säga så mycket om. Det får man bara acceptera. Jag måste nog bara inse att Hellbergs böcker inte längre är för mig, även om jag väldigt gärna skulle vilja att de vore det.

I övrigt så tror jag att den här boken hade vunnit på att vara längre. Vissa saker känns som att de hastas igenom, jag hade exempelvis gärna läst mer om Jack och kollegan King (som jag tycker mycket om). Delen när de var insnöade på Wytham Hall hade även den gärna fått ta mer plats med mer detaljer. Snögloben är långt ifrån en dålig bok och jag plöjde igenom den på två kvällar, för trots allt så vill jag veta hur det går för Maja och Jack. Men den lämnade inte några djupare spår och jag får se hur jag gör när nästa Maja Grå-deckare kommer ut.

Sluta vägra deckare!*

*Se där en rubrik jag aldrig trodde jag skulle skriva. Dessutom snodd från framsidan av nyaste Vi Läser, nr 3 2013.

Yukiko Duke har intervjuat David Peace angående hans verk Yorkshire-kvartetten, tre fristående delar om The Yorkshire Ripper som plågade staden under många år. Filmatiseringarna har fått mig att tjuta av både lycka och sorg. Böckerna är komprimerad skräck, skrivna på ett nästan outhärdligt vackert språk. Men man måste vara beredd, redo att läsa dem. Redo för misären. Innan jag började bokblogga läste jag praktiskt taget aldrig deckare men förlaget Modernista har lyckats råda bot på den fobin. Jag kan verkligen rekommendera David Peace.

Red Riding-serien har kommit på svenska!

Idag trillade det in ännu en deckare jag sett väldigt mycket fram emot: 1974 av David Peace. Innan jag började bokblogga så läste jag aldrig kriminalhistorier men det senaste året har jag läst flera stycken och jag har Modernista att tacka för alla. 1974 är den första boken i vad som på svenska kallas Yorkshire-kvartetten (på engelska Red Riding Quartet) och filmerna, den första från 2009, var så fantastiska att de gjorde mig gråtfärdig. Så skitigt, fult, sorgligt och fattigt kunde bara Storbritannien vara på den tiden och jag rekommenderar dem stort. Har hört att böckerna är lika bra, om inte bättre, så nu längtar jag efter att få gräva ner mig i sängen och börja läsa.

Mörka platser, av Gillian Flynn

Libby Day är trettiotvå år och lever ensam. För tjugofem år sedan var hon den enda överlevanden i vad som kom att kallas för Satansoffret i Kinnakee, när hennes mamma och två systrar brutalt mördades av Libbys femtonåriga bror Ben som nu sitter inne på livstid. Libby har sedan hon var sju levt på en fond som upprättades i hennes namn precis efter morden men nu har pengarna börjat ta slut. När hon blir kontaktad av en grupp privatspanare som envist hävdar att hennes bror är oskyldig blir hon först bara irriterad men inser ändå snart möjligheten att tjäna pengar, pengar som hon så förtvivlat är i behov av. Tillsammans med Lyle som är ledaren för privatspanarna, den så kallade Mordklubben, börjar hon sina efterforskningar i en historia hon en gång var så säker på. Snart går det upp för henne att hon vistas i mycket farliga miljöer med människor som skulle kunna vara inblandade i morden på hennes familj. Var Ben den skyldige eller går mördaren fortfarande omkring därute?

Jag brukar få utslag av deckare och kriminalhistorer. I vanliga fall kliar det rejält på halsen redan efter ett par sidor men med den här boken så hade jag inga problem. Vill gå så långt som att hävda att den nog är det bästa jag läst i genren. Det är till och med så att jag vill ta till svordomar. J*vlar vad bra den är! Flynn är expert på att göra allt så levande med till synes små detaljer. Som den där fattigdomen som kommer fram ur en torftig shoppinglista när Libbys mamma ska unna sig något och tar mer pengar än hon först tänkt men sedan inser att det ändå är för lite. Alldeles för lite. Och det är enbart en detalj i den här kavalkaden av exempel på hur somliga har allt medan andra har inget. Flynn lyckas upprätthålla spänningen ända fram till slutet, det var omöjligt att sluta läsa. Bara-ett-kapitel-till-sjukan. Jag gillar hur vartannat kapitel handlar om Libby i nutid och vartannat om hennes mamma eller bror den dagen när allt skedde. Aldrig blir det jobbigt att byta person eller hoppa tjugofem år i tiden, det fortsätter hela tiden att vara samma historia. Jag har sagt det förut men måste nog få säga det igen: jag älskar huvudpersonen Libby! Trulig, omöjlig, otrevlig och snattande. Men jag tycker så mycket om henne för hela tiden förstår jag varför hon reagerar som hon gör.

 

Nu lämnar jag den här boken vidare till mamma som sedan ska ge den till min moster och jag är baske mig hundra procent helt säker på att de kommer älska den lika mycket som jag gjorde. Mörka platser har varit min räddning under en jobbig vecka.

 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!