måndag 27 december 2010

Du och jag, farsan av CajsaStina Åkerström


I augusti 1985 gick vissångaren Fred Åkerström bort, fyrtioåtta år gammal. Hans dotter CajsaStina var då två veckor från att fylla arton. Utan omsvep berättar hon i Du och jag, farsan om sin relation till Fred, hur hon ofta följde med honom på turné och var närvarande vid efterfester och ångestattacker. För det är ingen vacker bild som målas upp, även om den är långtifrån genomsvart. Fred Åkerström tampades med ekon från en svår uppväxt, ett arv han kämpade för att inte föra vidare till nästa generation. Senare tillkom ett alkohol- och tablettmissbruk.
     CajsaStina väjer inte för något. Boken är skriven till Fred och hon ställer frågorna hon aldrig hann formulera när han levde. Varför gjorde du så pappa? Hur kunde du behandla mig på det sättet? Den lilla flickan fick ta långt mer ansvar och skit än hon skulle ha behövt göra. Fred var lynnig och krävde absolut lydnad, kunde få vredesutbrott om saker inte gick hans väg. Men samtidigt så var han kärleksfull och uppmuntrande, speciellt när han hade vita perioder. Som alltid så är det en komplex bild som målas upp, ingen är helt igenom god eller ond.
     Texten är ganska löst sammansatt, det är inte en rak berättelse från punkt a till b. Den känns snarast lite drömsk, på det sätt som minnen ofta framstår flera år efteråt. Särskilt barndomsminnen. Allt det otäcka läggs fram i ljuset men i slutändan är det en bok sprungen ur kärlek, en önskan att göra saker bättre. Att förstå.


måndag 13 december 2010

102 Minuter, av Jim Dwyer & Kevin Flynn


Eftersom Förgörelsen går så trögt har jag läst lite annat, vid sidan av. Det är i sig ingenting ovanligt, jag har ofta flera böcker på gång samtidigt men i morse blev den ”lätta” litteratur jag valt väldigt påtaglig. 102 Minuter är inte lätt litteratur vad gäller ämnet men på sättet den är skriven. Det är en reportagebok om 11 september, om World Trade Center och alla de människor som kämpade för sin överlevnad där en solig höstmorgon.  
     Det är hattigt med många olika namn och historier som går omlott och om man inte har huvudet helt med så kan det vara lite knepigt att hänga med i alla svängar. Men efter att ha läst en annan bok (som jag nu inte alls minns vad den heter!) om hur människor reagerar, eller i många fall låter bli att reagera, när katastrofen slår till så har intresset för psykologin hållit i sig. Varför satte sig så många människor bara ner på rumpan och vägrade gå vidare trots att de hade fri lejd ned för WTC’s trappor? Varför sprang andra rakt ner och ut trots att deras arbetsledare sade åt dem att sitta kvar vid sina skrivbord?
     Lördagens händelse i Stockholm med Sveriges första självmordsbombare skrämde mig även om jag varken blev chockad eller förvånad. Jag följde nyheterna men bestämde mig för att inte jaga upp mig, jag måste trots allt ta kommunala transportmedel till och från jobbet. Blir jag rädd och undviker att röra mig på stan så har terroristerna vunnit. Tänkte jag. Tills jag i morse i sista sekunden lyckades komma på en tunnelbana på den blå linjen, dörrarna stängdes och jag satte mig och slog upp 102 Minuter. Tåget stod kvar vid perrongen samtidigt som fler och fler människor fyllde på från trapporna, det började bli trångt därute. Till en början tänkte jag inte så mycket på det utan läste vidare. Kapitlet hette ”Ska vi stanna här eller ta oss ut?”.
     Först när en vakt i reflexjacka skyndade förbi fönstret tittade jag upp och ut. Ytterligare vakter gick hastigt förbi, sedan tillbaka igen med stängda, stela ansikten. Folk började skruva på sig, både inne i vagnen och utanför. Ingen information i högtalarna. Det här pågick i några minuter, mer och mer människor trängdes på perrongen samtidigt som personal halvsprang mot något som jag aldrig såg vad det var. Sakta såg jag hur mina medresenärers ögon förändrades, från den vanliga likgiltiga måndagsblicken till början på rädsla. Vad var det som pågick? Jag slog igen boken och började fundera på vad all denna katastrofläsning lärt mig, vad skulle jag tänka på nu? Helt blankt i huvudet.
     Efter en stund började tåget rulla och jag kom fram till jobbet. Fortfarande helt tom i huvudet. Inte ens några minuter av bristande information från SL kunde jag hantera utan genast trodde jag det värsta och blev närmast apatisk. Jag förvandlade vad som förmodligen var ett tekniskt problem till en terroristattack och skrämde upp mig själv till den grad att jag inte ens kom på att återigen läsa instruktionerna för nödöppning av dörrar eller spana efter brandsläckare.
Den här rädslan är något som jag uppenbarligen måste jobba ännu mer med. Och kanske ska jag inte läsa ut 102 Minuter, just nu hur som helst. Ska försöka hitta något som är lätt både till ämnet och stilen.

fredag 10 december 2010

Det går trögt

Har kämpat med Förgörelsen länge nu.. Delvis bokens "fel" men även mitt då jag haft annat än att läsa för mig. Läste även Fiktiviteters recension och blev genast lite mindre sugen:

Förgörelsen hos Fiktiviteter

Men snart börjar julledigheten och då skall boken läsas ut! Det är ändå vampyrer det handlar om, den riktiga elaka sorten och inte de som gnistrar eller hånglar.

torsdag 2 december 2010

Niceville, av Kathryn Stockett

Om jag ska beskriva den här boken med ett enda ord så måste det bli: läsglädje. Ren och skär.

Med Niceville fick jag mig ännu en tur till den amerikanska Södern, närmare bestämt Mississippi. Det är sextiotal och i staden Jackson lever kvinnorna Skeeter, Aibileen och Minny. De är väldigt olika, bland annat i ålder, men främst vad gäller levnadsvillkor. Aibileen och Minny är svarta hemhjälper som ger sina dagar, sina kroppar och sina liv för en vit familj. Tar hand om hushållet: lagar maten, städar och uppfostrar barnen för att sedan ta bussen hem till ett nedgånget bostadsområde där det egna hushållet och egna barn väntar. Skeeter å andra sidan, är nyss hemkommen från universitetet där hon trots moderns knorrande skaffat sig en fyraårig utbildning. Tanken var nog att hon skulle hitta sig en blivande äkta man där, inte en examen eller drömmar om att bli författare. Tiden på College var ganska skyddad och Skeeter lyckades ta sig igenom allt utan att riktigt se de omvälvande händelser som skett och fortfarande sker. Medborgarrättsrörelsen vinner mark och de första svarta eleverna har börjat integreras i vita skolor. Men något har ändå ändrats inuti Skeeter för väl hemma börjar hon få en annan syn på hur hemhjälpen behandlas. Hon ser på sina gifta väninnor med nya ögon.
     Tillsammans bestämmer sig de tre kvinnorna för att skriva en bok om alla de diskriminerande händelser de varit med om eller hört andra berätta. För brist på historier har Aibileen och Minny inte. Det hela har sin upprinnelse i frågan om hemhjälpens badrum, det anses nämligen inte hygieniskt för de vita fruarna att gå på samma toalett som de svarta kvinnorna. Samma kvinnor som lagar deras mat och har hand om deras barn.
     Självklart är det inte bara svårigheterna som beskrivs. Fram kommer även en stark och obändig kärlek mellan framförallt hemhjälperna och barnen de tar hand om. Kampen för att få in så mycket värme och vett som möjligt i dem medan de fortfarande är små och färgblinda.
     Det är lättläst i den allra bästa bemärkelsen och utan att språket försämras. Historien är spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken redan efter de första inledande sidorna. Som så ofta när flera huvudpersoner delar perspektivet så suckar jag när man tvingas byta person, men sen kommer jag lika lätt in i den nya personens värld och när kapitlet närmar sig sitt slut vill jag inte lämna den kvinnan heller.

En fråga som jag brottats med, och som är samma som författaren har kämpat med under skrivandet, är om en vit kvinna verkligen kan skriva en sådan här bok och göra det ”rätt”. Kan hon med sitt privilegierade synsätt (Kathryn berättar i efterordet om den hemhjälp hennes familj hade när hon var liten) verkligen förstå utsattheten och sedan beskriva den? Men jag kommer fram till att det är klart att hon kan. Om jag försöker hävda att det inte är möjligt så ställer jag mig bakom de som håller fram olikheterna istället för det som för oss samman. Självklart kan hon inte helt och hållet förstå en annan människas svårigheter, det kan ingen. Men det är när vi försöker som vi kommer en bit på vägen.


måndag 29 november 2010

Legend, av Richard Matheson

Jag har väntat länge på att läsa Legend, förmodligen längre än vad jag själv varit medveten om. Jag har läst om den, sett filmen och hört andra höja boken till skyarna. När jag så stått med den engelska originalversionen i händerna så har jag alltid ställt tillbaka den på hyllan, av någon anledning. Men nu blev det äntligen av.

Efter att en pandemi förvandlat människorasen till en blodtörstig kombination av vampyrer och zombies så bor Robert Neville själv i det hus där han tidigare levde med sin fru och dotter. Alla han känt och älskat är numera döda eller på jakt efter hans blod och ensamheten håller på att långsamt driva honom till vansinne. På dagarna dödar han så många av varelserna som möjligt med solljus eller pålar och på nätterna låser han in sig i sitt barrikaderade hus där han dricker sig full på whiskey i desperata försök att glömma rösterna som kallar på honom utanför. Men sakta börjar han fundera på sjukdomens gåta, vad är det som gör att solljus och vitlök fungerar så bra mot varelserna? Robert börjar dricka mindre och tar turer till bibliotek samt hämtar ett mikroskop. Forskningen kan börja.

Jag läste nästan hela den här boken under en kväll och delar av en natt, liggandes i sängen med en snöstorm utanför. Det enda som hördes var vindens tjutande och någon enstaka duns när katterna hoppade ner från sängen. Det var en mycket effektfull bakgrund. Den delen i boken som jag tyckte var läskigast var den ständigt återkommande grannen som kväll efter kväll upprepade samma mening: ”Kom ut, Robert!” En relativt liten händelse mitt bland våldsamma attacker från de sjuka och hjärtskärande beskrivningar av hur Roberts familj gick bort. Men skräck när den är som bäst, helt enkelt. Om det inte vore för att Robert vänder LP-skivor så skulle man kunna tro att boken vore skriven i nutid, språket känns modernt, luftigt och lätt. Att den är från 1954 märks inte alls.
(Sedan måste man nämna förlaget Styxxs väldigt fina omslag på boken! Att boksidornas kanter är svarta förhöjer läsnjutningen till en ännu högre nivå.)


fredag 26 november 2010

När man är alldeles för ivrig och otålig till sinnet

Hade läst lite mer än hundra sidor i Niceville när Legend av Richard Matheson trillade ner i brevlådan. Som alltid så tänkte jag läsa några sidor i början, bara för att få en känsla för boken, för att sedan återvända till Niceville.

Eller. Hur.

Sedan låg jag vaken fram till ettiden när jag kom på att jag skulle gå upp om fem timmar och först då kunde jag, fortfarande motvilligt, lägga ifrån mig boken och släcka lampan. Nu har jag bara några få sidor kvar i Legend så recension kommer snart.

onsdag 24 november 2010

Yarden, av Kristian Lundberg

Kristian Lundberg har under flera år kunnat försörja sig på att skriva när den möjligheten en dag försvinner. För att få mat på bordet tar han jobb på Yarden i Malmös hamn. Där blir han en av de många timanställda som inte riktigt är individer med namn utan snarare serienummer som behandlas lite hur som helst och kan avskedas på ett rykte eller påstått attitydproblem. Han flyttar nytillverkade bilar fram och tillbaka mellan fraktskepp och uppställningsplatser, ständigt livrädd för att åsamka plåtskador. Lika rädd är han och de övriga tillfälligt anställda för att jobben ska ta slut, försvinna. De arbetar i alla väder utan att knota. De skottar i snöstorm och tvättar bil efter bil, ibland flera dagar på rad, iförda dyngsura skor och jackor. Män med ännu färre rättigheter än Kristian skymtar förbi i form av invandrare, papperslösa. Det är en bok om de som står längst ner på skalan, de som sliter mest för minst ersättning.
          Det är även en beskrivning av hur det var att växa upp med en psykiskt instabil mamma och frånvarande pappa. Om hur det kan vara att flytta sju gånger på ett år för att mamma tror att de är förföljda och iakttagna, eller för att undankomma räkningar som det inte finns en chans att betala.
     Han berättar hårresande historier om hur han svikit och sårat andra människor och hur han nu ångrar sig. Känner skam. Att han jobbar så hårt för att hans egen son inte ska få samma slags liv med alkohol, droger och brott. Inte bara en gång får han bryta det sociala arvet, utan flera.

     Min pappa jobbade hela sitt liv med kroppen som verktyg. Jag minns hur trött han kunde vara, hur kvällen var vilotid. Det stod ständigt flera burkar med Tigerbalsam i vårt badrumsskåp. Men han var fast anställd och fackligt engagerad så oron för att jobbet (och därmed leverbrödet) plötsligt skulle ryckas ur hans händer, fanns inte där. Inte på samma sätt som på Lundberg beskriver. Min pappa visste sitt värde på arbetsplatsen. Att läsa Yarden är att bli påmind om alla de som inte har den lyxen.

     Texten är mörk. Ibland gör det nästan fysiskt ont att läsa, den oändliga vintern och värken gräver sig in i ens medvetande. Att jag läser den till och från jobbet, med den ständiga gryningen och skymningen utanför tågfönstret gör det inte lättare. Jag förstår varför den fick Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010.


onsdag 17 november 2010

Tusen gånger starkare, av Christina Herrström

När jag som skoltrött sextonåring genom kommunen fick ett jobb som lärarassistent på lågstadiet så genomfördes på den skolan ett försök till att få bättre rättvisa mellan könen på barnen. De flesta lärarna (nästan enbart kvinnor, ofta äldre) tyckte inte alls att de gav killarna fördelar och slog ifrån sig att de ens omedvetet skulle vara orättvisa. Men väldigt snart visade det sig att det var precis så det var. Och när lärarna med hjälp av ett ”varannan flicka varannan pojke-system” fördelade frågor och sysslor med millimeterrättvisa så tyckte både pojkarna och lärarna att de med snopp fick för lite uppmärksamhet.  Hur kan det bli så snett? Hur kan vi tycka att det är rätt att killarna tar uppemot åttio procent av all klassrumstid? Någonstans har vi bestämt att det är okej att tjejerna får spendera en stor del av sin skoltid med att ta hand om pojkarna. Att det sker på bekostnad av deras arbete och integritet tycks vi ignorera. I det avseendet är Tusen gånger starkare en mycket viktig bok.
   
 Signe är femton år och en av de tysta tjejerna, de som balanserar på den gräns som finns mellan plugghäst och tönt. Ibland syns hon men oftast inte. Ända sedan dagis har hon varit en sådan som fröknarna har placerat stökiga killar bredvid, som en buffert och för att lugna. Hon har alltid misstänkt att detta är fel, men då ingen riktigt har opponerat sig så har även hon fallit in i könsmaktordningen utan att krångla.
     Så kommer dagen när Saga börjar i klassen. Full av en självklar känsla för sitt eget värde kliver hon in och börjar ändra på vad som tidigare verkat vara ristat i sten. Saga har bott utomlands med sin pappa under många år, sett delar av världen och träffat människor som hennes klasskamrater knappt ens sett på teve. Hennes referensramar är annorlunda. Givetvis möter hennes förändringar motstånd, både från de tuffa killarna som förlorar på att tappa kontrollen, samt lärarna som till en början hejat på den här starka tjejen som de väntade skulle ge de andra av samma kön bättre självkänsla. Men är de verkligen redo att betala priset? Lärarna har med sin underlåtenhet förstärkt killarnas dominans och tycker att allt fungerar bättre när det är som det ”alltid” varit. Jämställdhet kräver mer av alla.
     Kanske blir man ibland lite skriven på näsan och somligt känns upprepande, lite tjatigt. Många saker skulle vinna på att inte uttalas, men det kanske är skillnaden på ungdoms- och vuxenlitteratur. Fast oftast dras man rakt in i tonårsvärlden och jag hoppar av ilska och förtrytelse. Speciellt träffande är beskrivningarna av hur det lirkas med de struliga killarna och att de kan undvika det mesta som är jobbigt men sen när de sent omsider väl lyfter ett finger så möts de av jubel. Scenen när de inte får repa inför julshowen för att de demonstrativt tågar ut när tjejerna sjunger värmer mitt högstadiehjärta, tjugo år senare.
     Jag läser snabbt, skyndar genom sidorna för att se hur det går för tjejerna, nyfiken på hur de ska lösa situationerna. För egentligen har de alla verktyg, varför går det ändå som det gör?


tisdag 16 november 2010

Upp till ytan, av Margaret Atwood

Det var inte lätt att läsa den här boken. Det var tungt, jobbigt och tog mer tid än jag trodde det skulle göra. Jag tog pauser för att läsa annat. För detta är nattsvart och trots, eller tack vare, att det mesta är outtalat så känns det ända in i skelettet.

En namnlös ung kvinna återkommer till den ö i Canadas ödemark där hon vuxit upp, hennes far har försvunnit och det är hennes uppgift att leta efter honom. Med sig har hon pojkvännen Joe samt vännerna David och Anna. Efter att till en början ha varit tveksam blir hon snabbt besatt av att få reda på vad som hänt fadern, den isolerade stugan lockar fram barndomsminnen och snart letar hon tecken från både honom och modern som gått bort tidigare. Vad har de lämnat kvar åt henne? De båda paren är bohemiska storstadsmänniskor som gärna ser ner på medelklasslivet, slår sig för bröstet om att vara toleranta, öppna och jämställda. Men i själva verket är kvinnorna nedtryckta av otäckt kletiga könsroller och missriktad manlighet. Anna känner sig tvingad att sminka sig, varje dag i ödemarken, trots att där inte finns någon förutom de goda vännerna som kan se henne. David och Joes sexualitet är närmast skrämmande. Den vecka de spenderar på ön blir snabbt klaustrofobisk, snart försvinner de lagar och regler de lever efter i vanliga fall och den miljö som skulle göra dem friare lämnar dem snarast som vildar. Fantasier om invasion och krig gör dem förvirrade och nervösa. Turistande amerikaner åker runt på sjön i sina motorbåtar och blir fienden, de som ska motarbetas. Mycket i boken handlar om och beskriver en natur som Atwood tidigt (1972) ansåg var hotad. Det är vildmarken kontra staden, självhushåll gentemot slöseri av resurser. Det är ett upprop för djuren som dödas för skojs skull, som sport. Den här boken har framförts som Atwoods mästerverk i jämförelse med hennes senare verk som också handlar om natur och undergång och jag kan hålla med om att den ger en större effekt med mindre medel. Stämningen i Upp till ytan piskas långt snabbare upp till vansinne trots att nästan ingenting händer. Världen i Oryx & Crake samt Syndaflodens år är mer invecklad och händelserna rasar över en när man läser. Så jag har svårt att jämföra dem. För mig är det olika sorters rädsla. Upp till ytan är en riktigt bra bok, men man måste komma ihåg att ta det långsamt, kanske läsa om vissa stycken och ta sin tid. Texten är poetisk och nästan drömsk.



torsdag 28 oktober 2010

Tretton skäl varför, av Jay Asher

Hannah Baker är död. Hannah Baker har tagit livet av sig. Varför gjorde hon det? Innan hon dog spelade hon in ett antal kassettband där hon förklarar de tretton anledningarna hon har funnit till varför hennes liv måste avslutas. Dessa band skickas i tur och ordning till de tretton som hon tycker är medskyldiga till hennes beslut. Om de inte skickar vidare till nästa på listan så kommer banden bli hörda av många fler än just dessa individer.
     Clay är en av de som en dag tar emot ett stort paket med posten. Förstummad och förkrossad spenderar han en natt med Hannas röst i lurarna till en gammeldags Walkman. Med en karta i handen åker han runt i den lilla staden och lyssnar på historierna samtidigt som han ser platserna där de utspelade sig.  Och väntar med fasa på berättelsen om sig själv. Han var förälskad i Hanna, men hur mycket visste hon om det? Hur kunde han vara så feg och framför allt – hur kunde han tro på dåliga rykten och agera efter dem, när han egentligen visste bättre?
     Många minnen om hur det var att vara tonåring dyker upp när jag läser den här boken. Allt var så tokigt skört och ömtåligt. En pinsam händelse kunde förstöra ett helt läsår, elaka rykten om vem som var slampig kunde förstöra mycket mer än så. Hur kan unga människor på gränsen till vuxenvärlden vara så oerhört grymma mot varandra? Men samtidigt var det ofta storm i ett vattenglas, man förstorade upp saker och tänkte att man aldrig någonsin skulle komma över det. Sen blev man vuxen och hur ofta funderar man på de ”jätteviktiga” händelserna idag? Jag vill ruska om Hanna, och Clay, pränta in i deras självupptagna sinnen att high school är övergående, att livet ofta börjar ”på riktigt” först efteråt. Det går över. Att man både kan och får uppfinna sig själv på nytt när skolan är avklarad. Även om jag inte tycker att Hannahs anledningar för att ta sitt eget liv är självklara så måste jag tvinga mig själv minnas hur det kunde vara. Hur ens tankar och orsakssystem ofta var uppochnervända. Just då kunde det vara SÅ illa. Just då hade hela världen gått under. (Även om jag många gånger vill örfila Hannah tills hon ångrar sig och förstår det oåterkalleliga i självmord.)
     Clays tankar blandas med Hannahs kursiva berättelse. Det är lätt att komma in i och veta skillnaden på vem som är jaget. Allteftersom Clay trycker på play, pausar eller stoppar bandet så skrivs symbolerna för detta. Jag får filmbilder i huvudet, mest av allt liknar det en road movie.
     Katastrofen har redan hänt, hon kommer inte bli räddad i slutet av boken. Det är både en lättnad och irriterande, för man vill att allt ska bli bra. Vill man det oftare när det handlar om böcker för ungdomar? För det är absolut inget krav jag har på vuxenlitteratur.

måndag 25 oktober 2010

Maskarna på Carmine Street, av Håkan Nesser

När historien börjar har Erik Steinbeck nyligen fått sin fyraåriga dotter Sarah bortförd från gräsmattan framför hemmet. För att komma ifrån en stillastående polisutredning och för att ge ett krackelerande äktenskap en ny chans beslutar sig han och frun Winnie Mason att byta stad, land och kontinent. De flyttar till New York där de gör tappra försök att skaka liv i sina respektive kreativa yrken, han är författare och hon bildkonstnär, båda tämligen framgångsrika. Erik skriver på ett bibliotek medan Winnie använder lägenheten som ateljé.
     Det finns inga spår efter Sarah. Detta trots att Erik såg både mannen som tog henne och bilen som han färdades i. Erik kämpar med att börja förstå att hans dotter med största sannolikhet är död och förmodligen fick ett plågsamt slut. Winnie är övertygad om att Sarah lever och mottar fler och fler ”tecken” på att det förhåller sig så.
     Flera gånger kommer jag på mig själv med att, nästan tvångsmässigt, kika på omslaget för att kontrollera att jag verkligen inte läser en roman av Paul Auster. Personerna och miljöerna är in till förväxling desamma. Men är språket verkligen så likt? Kan vara så att jag inte känner igen min Nesser när han inte beskriver ett dåtidssverige (jag har inte läst hans deckare om Barbarotti). Det är mörkt, förtvivlat och ändå läser jag så glatt vidare. För det är spännande. Man slussas mot slutet, dras dit. Det lämnas små spår här och där, likt huvudpersonerna känns det som att man lägger ett pussel av livsviktiga detaljer. Främmande människor kommer fram på gatan och ger udda ledtrådar, ett medium spelar en roll, liksom en dikt av en sedan länge död poet. Riktigt, riktigt bra.

tisdag 19 oktober 2010

Revolt, av Suzanne Collins

Spoiler alert!

Den här gången skulle jag inte bli lika blåögt fast. Jag skulle kunna analysera och betygsätta, jag har för bövelen en bokblogg numera!
     Eller hur.

     Katniss lever i den dystopiska framtidsvärlden Panem där en enväldig president leder tolv distrikt med järnhand. Folket kontrolleras med svält och tvångsarbete. Samt Hungerspelen. Distrikten tvingas varje år skicka två av sina tonåringar till Huvudstaden där de ska delta i ett slags Robinson på liv och död. I böckerna Hungerspelen och Fatta Eld fick vi följa Katniss på hennes väg genom två av dessa spel. Nu har invånarnas revolt äntligen kommit och hon förväntas delta på rebellernas sida.
     Lite mer än femtio sidor in i läsandet händer det som hände i både Hungerspelen och Fatta Eld. Collins - som inte bara har ett inbördeskrig, en hjärteknipande kärlekshistoria och en spännande underdogvinkel - slänger in det där villkoret som funnits i de två föregående böckerna. Villkoret som kommer bestämma hela utgången, alla karaktärers öden. Det har varit olika saker varje gång och trots att det är ungdomslitteratur och chansen för lyckliga slut är stor, så har jag in i det längsta varit osäker. Så även den här gången. Snabbt slänger jag bort de lusläsande glasögonen och ramlar in i texten.
     Alla som jag satt dessa böcker i händerna på har älskat dem. Ingen av oss är ens i närheten av att vara ungdomar men det är en av de stora sakerna med denna trilogi, för det fungerar ändå. Alltifrån vana läsare till de som knappt öppnar en bok, alla har läst ut blixtsnabbt och frågat när nästa del kommer.
     Collins väjer inte för det otäcka utan många av stridens realiteter beskrivs ingående. Det är blodigt samt mörkare och grymmare än de föregående böckerna i trilogin. Krig ändrar på människor och det är sällan till det bättre, detta beskrivs ingående utan att bli ett frossande i otäcka detaljer eller att det känns överdrivet. Den vinkel som jag uppskattar bäst är det faktum att allt kostar och att det kan vara svårt att veta vem man ska lita på. Det kan bli lite pratigt, ibland staplas information och händelser på varandra. Men historien överskuggar alla eventuella språkliga missar.

torsdag 14 oktober 2010

Syndaflodens år, av Margaret Atwood

Varje gång jag släpar runt på en framtidsskildring frågar pojkvännen om det är en utopi eller dystopi jag läser och varje gång svarar jag att det inte längre skrivs några utopier. Då jag gillar den här typen av böcker så har det blivit ett internt skämt av det hela, ett noga inövat replikskifte. Och så skrattar vi lite. Men ju mer jag tänker på det, desto mer får jag en oroskänsla i magen. Självklart vill vi inte läsa lyckliga sagor om en framtida värld där allt är glänsande perfekt men var är böckerna där människan existerar utan krig, svält eller pandemi? Har vi en sådan liten tilltro till oss själva och vår framtid? (Fast det kan ju vara så enkelt att det bara är jag som gått förbi dessa lyckligare skildringar utan att lägga märke till dem.)
     År 25 drabbas mänskligheten i Syndaflodens år av en fruktansvärt snabb och dödlig sjukdom som i ett nafs får de allra flesta att smälta ihop och dö. De få som överlever gör det för att de av en slump varit isolerade i karantän, i en världsfrånvänd sekt eller i fängelse. Samhället har länge varit uppdelat mellan de som har allt och de som har ingenting. De rika lever i en typ av amerikanska gated communities, får den bästa utbildningen, sjukvården och kan lätt ändra sina utseenden med operationer och läkemedel. De fattiga lever i en livsfarlig slum där de bokstavligen får kämpa för livet.
     Vi får följa två kvinnor, Ren och Toby, genom natursekten Guds Trädgårdsmästare och ut på andra sidan, in i den nya världen. Större delen av boken utspelas före katastrofen men man ges hela tiden aningar om vad som komma skall. Guds Trädgårdsmästare lever på det som jorden ger, utan att slösa på resurser och äter djur endast i nödfall. De driver runt i en storstad och ”bärgar” det som andra människor slänger, tar vara på vad de kan hitta. Som så ofta är intentionerna goda medan resultatet haltar.
     Det är hårt, hemskt och alldeles underbart. Atwood vet vad hon gör och även om jag inte tycker att den lever upp till mina förväntningar efter Oryx & Crake (Syndaflodens år löper så att säga parallellt med den) så slukar jag boken på några få dagar. Som någon mycket smartare person sagt före mig så handlar det om att få läsarna att köpa vissa saker, att skriva trovärdigt, även om det med våra mått är helt uppåt väggarna tossigt. Så trots att det förekommer hittepådjur i form av blandningar av lejon och lamm som jag aldrig skulle tro är möjliga, så gör jag ändå det när jag läser. Det är stor litteratur.

onsdag 13 oktober 2010

Dödssynden, av Harper Lee

Många gånger har jag tänkt att jag ska läsa To Kill a Mockingbird. Speciellt när de nämnde boken i de otaliga amerikanska high school-serier jag satt klistrad framför under uppväxten. Åtminstone under åttiotalet verkade den vara i det närmaste obligatorisk läsning ”over there”. Ändå har det inte blivit gjort förrän nu, jag får tacka Albert Bonniers nyutgivning i pocket för tillfället.
Scout Finch växer upp tillsammans med sin pappa och bror Jem i den sömniga lilla staden Maycomb, Alabama. När boken börjar är hon sex år gammal. Pappan Atticus är advokat och en sommar får han i uppdrag att försvara en svart man som anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, något som när boken utspelas (1935) var en garanterad dödsdom. Det hisnar när jag för ett ögonblick stannar upp och försöker förstå vad det verkligen betyder. Att man som svart man var dömd till döden samma sekund en vit kvinna anklagade en för att ha våldfört sig på henne. Visst fick man en rättegång, men bevisbördan var långt ifrån så nogräknad som för en vit man åtalad för samma brott. Och främst, en svart vann aldrig i rättegång mot en vit. Det är ändå inte så länge sedan, trettiotalet är fortfarande nåbart genom mina föräldrars föräldrageneration. Ändå känns det som forntid. Boken är ett enda långt skrik mot rasism och förtryckande av människor som är annorlunda. Ändå beskrivs ofta den svarta och fattiga minoriteten i nedsättande uttryck. Ordet ”nigger” förekommer fyrtioåtta gånger och de svarta karaktärer som beskrivs får inte något djup. De förblir de som ”inte kan planera” och ”springer utan tanke”. Inte ens familjens hembiträde Calpurnia blir annat än en schablon. Harper Lee beskriver den verklighet hon kände från sin egen uppväxt och boken var ett viktigt verktyg under sextiotalets medborgarrättskamp, men mest av allt är boken nu ett bevis på att synen på vad som är kränkande ändras. Lee’s goda intentioner räcker inte lika långt femtio år senare.
Men ändå tycker jag om boken. Scouts uppvaknande när landsortsstaden förändras runtomkring henne, eller kanske snarare visar sitt rätta ansikte, är rörande och upprörande att läsa om. Pappan Atticus använder en uppfostringsmetod som aldrig tillåter Scout och Jem att vara otrevliga, ens när andra är otrevliga mot dem. Att få vara med barnen när de tråcklar sig igenom kniviga situationer är en påminnelse om hur stort men ändå enkelspårigt man kunde tänka som liten. De flesta karaktärerna är lätta att förstå även om man inte alltid håller med, eller ens tycker om, dem. Så trots mina tidigare invändningar så tycker jag ändå att det är en mycket läsvärd bok, det är inget man hastar igenom utan kräver att man har koncentrationen på plats, men desto större blir belöningen när man verkligen lyckas.

måndag 4 oktober 2010

Extremt högt och otroligt nära, av Jonathan Safran Foer

Är det någon där? Hallå? Det är pappa. Om det är någon hemma, så svara. Jag försökte just ringa till kontoret, men ingen svarade. Det har hänt något här. Jag är okej. De har sagt åt oss att stanna där vi är och vänta på brandmännen. Det är säkert ingen fara.
Oscar Schell är nio år och när historien börjar är det två år sedan han förlorade sin pappa Thomas i elfte september.  Han är en lite udda pojke, har det inte alltför lätt i skolan och är helst sysselsatt med sina egna projekt. Han spelar tamburin, uppfinner saker och vill gärna att saker ska förbli som de alltid har varit. Jag skulle vilja säga att Oscar har drag av Aspergers syndrom, men det är inte något som tas upp i de termerna.  Om och om igen lyssnar han på pappans sista meddelanden på telefonsvararen, meddelanden som bara Oscar har hört då han snabbt gömde dem efter katastrofen.
     Efter pappans död hittar Oscar en vas med ett kuvert i. På kuvertet står det Black, skrivet med röd penna, och inuti ligger en nyckel. Kan ”Black” vara ett efternamn? Och varför har Oscars pappa denna persons nyckel? Med den beslutsamhet som färgar de flesta av hans handlingar börjar Oscar söka upp alla 472 Black som bor i New York för att finna svar om sin pappa, dennes liv och sista ögonblick högt uppe i World Trade Center.
     För det mesta är det Oscar som berättar, men parallellt löper även hans farmor och farfars historia. Den finner inte jag lika fascinerande men är absolut inte dålig, ibland glimtar det till och blir riktigt gripande. Fast det är Oscars tankar och liv som fastnar. Det är hjärtskärande och riktigt stort skrivet. Boken är inte konventionellt skriven, det dyker upp sidor som endast består av siffror, sidor där texten är överskriven med annan text och så är det många bilder. Boken avslutas med Lyle Owerko’s bildserie Den Fallande Mannen, femton foton med en kropp som faller längs med ett av tornen. Fast om man bläddrar som författaren tänkt så hoppar han från marken, upp mot himlen.

torsdag 30 september 2010

Is there anybody out there?

Det ska handla om böcker och läsning, ofta den smått fanatiska varianten med sena nätter och missade tågstationer. Människor frågar ibland hur jag orkar läsa så mycket som jag gör. Mitt enkla svar blir alltid att jag inte vet hur jag ska orka med resten livet om jag inte får läsa.


Länge har jag tänkt på att skriva ner mina funderingar om de böcker jag läser, om inte annat så för min egen skull. So here goes. Om jag samtidigt roar, glädjer och berör någon annan så är det ett plus, men långt ifrån ett måste. Så välkommen.