torsdag 28 februari 2013

Ytterligare en handväska - en som klarar tegelstenstestet

Den förra handväskan jag köpte var ju egentligen för liten redan från början men jag härdade ut (läs: orkade inte ge mig ut för att leta en ny). Tills nu. Är less på att ha en handväska som knappt rymmer plånboken och mobilen och därför få släpa böckerna i en tygkasse bredvid. Vill inte vara en tant som släpar på flera olika väskor för att få plats med allt. Så nu blev det en större modell och se: den klarar tegelstenstestet! Här demonstrerat med hjälp av Joyce Carol Oates nästan niohundra sidor långa Blonde. Väskan är väldigt mycket Muminmammans väska med det är bara ett plus!





tisdag 26 februari 2013

Årets byte på bokrean

Mamma och jag satt på pendeltåget och gäspade redan 06:24 men åh vad det var värt det! Klev in på Akademibokhandeln precis när de öppnat och sen gick vi loss i fyrtiofem minuter. Men sen ville man ju inte alls åka till jobbet utan helst ta pendeln hem igen och gräva ner sig i soffan med filtar, katter och varm choklad. Istället får jag ha kvar högen här på skrivbordet och klappa lite på dem under dagen.


Bruce Dickinson - av Joe Shooman. (The man, the myth, the concept. Min hjälte!)
Mannen som föll i glömska - Mia Ajvide (Varit nyfiken på länge.)
Spådom - Magnus Dahlström 
Tordyveln flyger i skymningen - Maria Gripe (Har tappat bort mitt barndoms exemplar, det var dags för ett nytt.)
Försvunnen värld - Maja Hagerman (Suktat efter länge.)

En sekund i taget, av Sofia Nordin



Hedvig är tretton år när katastrofen inträffar i form av en feber som mycket snabbt dödar alla andra människor. Efter att ha sett mamma, pappa och lillebror duka under så flyr hon lägenheten och drar först till skogs med tält och sovsäck för att sedan hitta en liten bondgård där hon slår sig ner. Men kan en tonårig tjej som är van vid mobiltelefon, snabbmat och elektricitet klara ett liv där hon måste hämta vatten med hink och odla potatis? Framför allt: kan hon göra allt detta själv medan resten av mänskligheten ruttnar i sina hem? Och vad gör man när saknaden efter föräldrarna och bästa kompisen blir för stor?


Den här boken har verkligen blivit tokhyllad av i stort sett alla, bokbloggare som professionella recensenter och även jag gillade väldigt mycket. Kanske når den inte riktigt upp till de höjder som somliga rapporterat om men det kan vara så enkelt att mina förväntningar målat upp något som ingen riktigt bok kan leva upp till. För mig är det även lite ovant med en apokalyps där huvudpersonerna inte blir attackerade av zombier så jag satt liksom och väntade på ett springande och jagande som aldrig riktigt hände. Men det är en jobbskada jag gissar att man får räkna med när man skriver för Swedish Zombie och inget jag kan beskylla boken för. Jag gillar speciellt att boken tar upp alla de där sakerna som jag själv undrat över: hur ska man hålla sig varm under vintern i Sverige när elen slutat fungera, vilka affärer ska man raida och hur lär jag mig allt det där som människor som lever nära bondgårdsdjur och natur kunnat sedan barnsben? Sedan är beskrivningarna av Hedvigs sorg över familjen och bästisen riktigt fina, för hur hittar man tid att sörja när man är fullt upptagen med att överleva och lista ut hur man mjölkar kor?

Det är lite lustigt för jag klarar beskrivningarna av hur människor ligger döda överallt men när jag börjar tänka på alla de djur som kommer att dö för att det inte längre finns någon som kan ge dem mat och vatten, bryter jag ihop lite. (Men oroa er inte, det finns inga läskiga detaljer om sådant, det pågick bara i mitt huvud.) Sammanfattningsvis så var det här en riktigt bra bok, jag låg vaken alldeles för sent natt mot måndag för att läsa ut och skulle inte ha något emot en del två om Hedvig. Fast jag tycker att boken står finfint för sig själv också.

Stort tack till Rabén & Sjögren  för recensionsexemplaret!

måndag 25 februari 2013

Demon-perser?

Detta är helt off-topic! Har inget med litteratur eller läsande att göra.

I lördags var jag hemma hos en vän och kollade på fotboll. Den här bilden är tagen när tv:n är avstängd, det är varken jag eller katten Sillen som speglas högst upp i den vänstra hörnan. Visst ser det lite ut som en demon-perser? Eller Rovdjuret.



lördag 23 februari 2013

Katitzi-album

Ännu en helg bestående av rensning och städning hos mamma. Ännu en helg när jag kommer hem med flera kassar böcker som jag inte riktigt har plats för. Den här gången hittade jag två av tre Katitzi-album! Oj, vad jag läste dessa som barn. De är lite buckliga men jag kunde inte slänga dem, åtminstone inte utan att läsa dem först.



fredag 22 februari 2013

Det anlände lite måste-läsning idag

När jag inte vann En sekund i taget hos Lingonhjärta så kastade jag mig på mailen och hörde med förlaget om jag kunde få ett recensionsexemplar och idag ramlade det ner i brevlådan! Boken handlar om Hedvig som är ensam efter att en feber tagit hela hennes familj, ja alla i hennes närhet. Finns det verkligen ingen kvar? För att ha en chans att överleva flyr hon ut i skogen. Lingonhjärta beskriver boken bland annat så här: "Detta är en helt otroligt spännande bok och en fantastiskt bra bok och det enda jag blev besviken över var att den tog slut." Måste-läsning alltså. 




torsdag 21 februari 2013

Har jag blivit FÖR van vid eReadern!?

I morse började mannen bredvid mig på pendeltåget ställa en massa frågor om min (lånade) eReader ("Vad är det du... det är ingen mobil... Vad ÄR det för något?") när jag var djupt försjunken i en zombieroman. Eftersom jag inte är speciellt social så blir jag alltid misstänksam när någon pratar med mig i rusningstrafiken, om inte tåget i fråga har rivit ner en kontaktledning och vi är på väg att bli evakuerade, så jag svarade nog ganska enstavigt. Fast jag har upptäckt att många blir ganska överraskade när de inser att eReadern enbart är något man använder för att läsa böcker och inte är en iPad eller liknande ("Men, men, vill du inte kunna göra MER med den?"). Trots min motvillighet till nymodigheter så kan jag slutligen inte låta bli att älska den lilla plastmanicken. Det har till och med gått så långt i vaneprocessen att jag kom på mig själv i helgen med att med fingret nästan försöka markera ett ord för att slå upp det i en vanlig pappersbok (!) på det sätt man kan göra i eReadern... Nej, just det. Det går inte.


onsdag 20 februari 2013

Magikerna, av Lev Grossman

Kanske är ni trötta på att läsa om Magikerna vid det här laget men ärligt talat: det struntar jag högaktningsfullt i. För jag gillar det här, jag gillar det här väldigt mycket. Jag läste den på engelska när den kom ut men kunde inte motstå att läsa om nu när den kom på svenska.

Quentin går sista året på high school och försöker komma in på ett bra universitet när han en dag får ett erbjudande om att börja på Brakebills, ett hemligt magiskt college i New York. Det ligger på en plats som man enbart hittar till om man har en inbjudan. Väl där får han lära sig magi från grunden genom upprepning, upprepning, upprepning. Han och vännerna tar sig igenom utbildningens fyra år men när de kommer ut på andra sidan så väntar ett stort...ingenting. För vad gör man när man kan få precis allt utan ansträngning, hur finner man nyfikenheten och viljan som krävs för att leva vidare? Men då när de som mest behöver det så öppnar sig en ny värld för de unga magikerna och ett helt annat äventyr tar sin början.

Vad jag har förstått så antingen älskar man Magikerna eller så gillar man inte alls. De recensioner jag har läst har varit långt åt det ena eller det andra hållet, sällan något mellanting. Och som ni redan förstått så tillhör jag de som inte hittar nog med superlativ. Jag älskar att den här världen inte är enkel, att alla handlingar har konsekvenser och att döden är oåterkallelig. Boken erbjuder absolut inte några simpla lösningar och allt fixar sig verkligen inte på slutet, för det som har hänt har hänt. Detta är en bok om hur farligt det kan vara när ens innersta önskningar blir sanna, för vad ska man ta sig till när man har allt man någonsin velat ha och det blivit vardag? Otroligt nog så var boken lika bra nu i andra läsningen, kanske till och med bättre. Och fantastiskt nog så hade jag fortsättningen, The Magician King, hemma så när jag hade läst sista sidan i Magikerna så fortsatte jag bara på första sidan i bok nummer två. På fredag när jag är ledig ska jag gräva ner mig i soffan och läsa den tills den tar slut.

tisdag 19 februari 2013

Nytt Harry Potter-omslag

Scholastic har släppt hur den första Harry Potter-bokens nya omslag (av Kazu Kibuishi) kommer att se ut från och med september. Vad tycker ni? Jag tycker det är riktigt, riktigt fint. En varm och välkomnande bild med många detaljer. Måste man nu alltså köpa ännu en omgång av serien bara för de fina omslagens skull?

Okej då.



Om det var krig i Norden, av Janne Teller



Tänk dig att det är krig. Här, hemma i Sverige. Allt det där som du tidigare bara sett på tv eller läst om i tidningarna händer dig. Människor har försvunnit, tagna av Enhetspolisen, och de i din närhet som inte är döda är antingen skadade av splitterbomber, svårt sjuka eller så traumatiserade att de inte kan ta sig för något. Men så får du och din familj en chans att fly, att komma till ett tältläger i Egypten. Ni flyr med ett ombyte kläder och kommer till ett land där ni anses som ociviliserade för att ni varken kan språket eller seder och bruk. Kan du tänka dig det? Eller är den tanken för långt borta.

Om det var krig i Norden är ett passformat litet tankeexperiment om det som vi i norra Europa anser bara händer andra, aldrig oss. Det är femtio sidor av kort text och bilder som slår rakt i magen och får mig att tappa andan. Den är från tolv år och är väl mest tänkt för de tidiga tonåren men kan med behållning även läsas om man är vuxen.

Jag var bara sex år när U137 gick på grund i skärgården i Blekinge och egentligen för liten för att få några bestående minnen av händelsen men jag har ändå en känsla kvar från de dagarna 1981. Kanske föddes min rädsla för Kriget då. Jag växte upp under Kalla kriget, med ”Om kriget kommer” i telefonkatalogen samt skolans diagram av den skada Bomben skulle göra om den fälldes på Sergels Torg. Av någon anledning så tänkte man som barn alltid bokstavligt och att atombomben skulle träffa mitt i prick på torget var självklart och man såg noga ut vilken skadesektion man skulle hamna i. Vi ute i de yttre förorterna skulle förmodligen överleva själva smällen men ändå dö de närmaste dagarna. För mig var möjligheten om krig verklig. Men hur är det med de som växer upp idag, finns detta i deras tankar och i förlängning: hur mycket empati känner de för de flyktingar som kommer till Sverige? Att Kalla krigets skugga är borta är en enorm lättnad och absolut inget jag önskar dagens barn men kanske behöver de bli påminda om att alla inte har lyckan att växa upp i ett tryggt samhälle. Speciellt gillar jag att tänka mig in i hur det vore att anpassa mig till ett helt annorlunda samhälle än det svenska. Hur skulle jag klara mig om jag plötsligt var tvungen att lära mig arabiska och muslimska värderingar för att överleva? Och skulle jag kunna leva flera år i ett tältläger tillsammans med de man krigade mot i hemlandet? Detta är en viktig bok som väcker många tankar. Rekommenderas varmt.

Stort tack till Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret!

måndag 18 februari 2013

Omläsning: Det mest förbjudna, av Kerstin Thorvall

Jag vet att jag har läst den här boken förut men jag minns inte när eller exakt vad jag tyckte om den då. Inte för att jag tror att jag tyckte något annat än bra om den, för jag har gillat alla de böcker av författaren som jag läst, men textens detaljer har på något sätt försvunnit för mig. Kanske var jag för ung för att förstå förra gången? Så det var lite som att läsa den för första gången.

Den reaktion som följer mig genom hela boken är upprördhet. Hur kunde detta vara så kontroversiellt, hur kunde en (inte purung) kvinnas sexliv reta människor så? Men jag blir även beklämd av huvudpersonens mamma och mormor som verkar ha levt så begränsade och rädda liv. Det där med wienerbröden kommer följa med mig länge. Jag menar inte att karaktären Anna (som egentligen är Thorvall själv) gör allt rätt, långt ifrån, men det är misstag som är hennes att göra. Sedan blir jag rasande när hon döms hårdare för att hon är kvinna. En man som "knullat runt" och sedan gett ut det i bokform hade aldrig fördömts på samma sätt. Det är faktiskt befriande med en kvinna som säger att hon inte är skapt för familjeliv i radhus med småbarn och prydliga middagar utan som berättar om vad hon istället vill ha och hur hon så småningom tar sig dit. I ett annat slags samhälle hade hon kanske inte styrts in i konventionella äktenskap, då kanske hon kunnat skapa sig ett liv som hon kunde stå ut med från början. Utan att såra andra människor på vägen.

"Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas. Fastän man är kvinna och inte ens ung. Men när jag försökte skriva en följetong om en kvinna som var som jag, då blev det stor oro på veckotidningsredaktionen och chefredaktören som var blond och söt och aldrig svettig under armarna såg vädjande på mig och sa: 'Men nog är det väl bra sjaskigt?' och jag kände att jag inte kunde förklara för henne, att för de flesta är livet ganska sjaskigt, faktiskt, och de skiter i att duka vackert." 

söndag 17 februari 2013

Bokhyllan organiserad - check!

Mamma ska sälja radhuset och flytta till lägenhet så de närmaste helgerna kommer vi göra vårt bästa för att rensa ut ungefär hälften av det hon äger. Igår stod jag först i hennes bibliotek och sorterade, flyttade och lade åt sidan för att några timmar senare stå framför mina egna bokhyllor för att försöka få in böckerna jag fått med mig hem. Det var inte som att det fanns så mycket plats där innan. Men nu är bokstavsordningen återupprättad (av någon anledning kom O efter S) och det ligger inte längre böcker inknökade på tvären överallt. Tre av fem bokhyllor ser ni nedan:


Och så fick jag med mig Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (som för övrigt ligger på ett örngott jag hade som barn och bara inte kunde slänga idag) och som jag skrev om för inte så länge sedan. Ska bli väldigt intressant att läsa om den.


lördag 16 februari 2013

Wallflower, av Stephen Chbosky

Det var som sagt inte länge sedan jag läste The Perks of Being a Wallflower men jag kunde ärligt talat inte motstå att läsa om den så snart igen. Jag klipper handlingen från min tidigare recension och klistrar in här:

Charlie ska börja high school och är vettskrämd så han börjar skriva brev till en icke namngiven vän, brev där han berättar om sitt liv.  Han berättar om ensamheten, om de sociala svårigheterna, om föräldrarna och syskonen, om vännerna Patrick och Sam samt om böckerna han läser. Långsamt får vi lära känna en udda karaktär, någon som är van vid att stå vid sidan av men som vill börja ta för sig och aktivt kämpar för att komma dit. 

Så kommer vi då till pudelns kärna: fungerar detta även i svensk översättning? Delvis, vill jag säga. Det är fortfarande en riktigt bra bok som är fint skriven med känsla för nyanser. Och jag är på riktigt glad över att den nu kommer nå de som enbart läser på svenska. Men. Många av de meningar och stycken som var så magiska vid den första läsningen har på något sätt förlorat sin lyster här, jag till och med missar dem om jag inte är uppmärksam. Vill dock poängtera att jag inte hittar några egentliga brister med översättningen men att det i den här boken finns uttryck som helt enkelt inte gör sig lika bra på svenska. De är omöjliga att översätta "rätt" helt enkelt och förmodligen låg mycket av min wow-känsla för texten i de uttrycken. Men ändå blev jag återigen förälskad i Charlie, Patrick och Sam.

Stort tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret.

fredag 15 februari 2013

DN spoilar Beautiful Creatures

Om du har tänkt läsa boken Beautiful Creatures innan du ser filmen så ska du absolut inte läsa DN's recension av filmen idag för däri spoilas en av de stora sakerna. Kanske är det annorlunda upplagt i filmen och därmed ingen fara, det vet jag inte, men i boken får man veta det först i slutet. Så: major giveaway.

torsdag 14 februari 2013

En Mumintrollsk tröst

Det kommer en tidpunkt varje vinter när jag känner att jag har fått nog, när jag vill ha något annat än snö och kyla. Och då gillar jag ändå den här årstiden mer än de flesta. Men ofta runt februari så får jag en längtan efter Mumintrollet och Trollvinter, Tove Janssons fantastiska berättelse om en varelse som vaknar när han borde sova och hans chock inför allt kallt och mörkt. Det blir till en tröst. Jag känner mig lite mindre ensam. Så igår kväll plockade jag fram mammas fina utgåva från 1957 och började läsa. Igen.

"Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö. Utan att Mumintrollet visste om det beslöt sig hans sammetsskinn för att växa. Det bestämde sig för att småningom bli en päls som kunde behövas om vintrarna. Det skulle ta lång tid, men beslutet var fattat. Och det är ju alltid en bra sak."
 

tisdag 12 februari 2013

Zombielarm i Montana, USA



Jag. Skulle. Skita. På. Mig.

(Givetvis var allt fejkat av hackers men shit vad läskigt att det gick ut live i tv.)

Förväntningar som förstör

Viss spoilervarning för boken Magikerna av Lev Grossman.

Nu när jag håller på och läser om Magikerna så tänker jag en del på vad förväntningarna gör för och emot en bok. För när jag läste ovan bok på engelska så hade jag ingen aning om att den skulle komma att kallas för "Harry Potter för vuxna" eller att bokens Fillory var en enda stor blinkning till C.S. Lewis Narnia. Jag fick upptäcka allt det där själv och kände mig, kanske inte smart, men i varje fall lite lyckligare än tidigare. Det var något som var roligt att hitta! Det irriterade inte som jag läst att många andra har upplevt. Samma sak gäller alla dessa blurbar som skriker ut att den och den boken var årets bästa läsning, helt fantastisk eller preciiiis som Twilight/Hungerspelen (om man nu går igång på dessa)! För även om man försöker hålla nere förväntningarna så lurar de trots allt någonstans i bakhuvudet. Hur ofta är böcker lika bra som blurbarna lovar? Kan de bli lika bra som ens egna förväntningar hoppas och tror på?

måndag 11 februari 2013

Var det bra så? av Lena Andersson

Insåg igår att Var det bra så? av Lena Andersson är årets Stockholm läser-bok så jag gick fram till bokhyllan efter frukost och plockade ner den. Sedan satte jag mig i soffan och läste med pauser för enbart tupplur och popcorn-lunch (det senare var ej godkänt av mamma när hon ringde) och jag läste tills boken tog slut. Vet att jag läste den när den kom ut 1999 och att jag gillade väldigt mycket. Även jag är uppvuxen i en förort till Stockholm, om än inte lika mycket miljonprogram som det fiktiva Stensby, hos oss var det de jugoslaviska barnen som hade egna klasser och inte de turkiska. Många av de vuxnas attityder i boken är på pricken, alltså de vuxna som mot kvällen kunde åka hem till en annan verklighet. De lärare som tyckte att vi skulle vara glada åt mångfalden medan de åkte hem till sina villor och aldrig i livet kunde tänka sig att uppfostra sina egna barn där de arbetade.

Var det bra så? berättar om Lotta som växer upp i Stensby i nordvästra Stockholm. Den berättar om hierarkier, makt och hudfärg och om den pinsamma fattigdomen som får barn att ljuga om varför de inte åker till fjällen på skidsemester på sportlovet och vad man har på sig och äter när pengarna är Helt Slut. Det är även en historia om våld, alkoholism och drömmar. En viktig bok som jag hoppas att så många som möjligt läser under det här året.

lördag 9 februari 2013

Gilla hata horan

Som en fortsättning på inlägget om näthatet så tipsar jag om en intervju med Johanna Nilsson i Boklördag där hon berättar om boken Gilla hata horan som handlar om just människors beteende på nätet. Har själv inte läst den men blev givetvis intresserad. Har faktiskt bara läst en bok av Nilsson och det är hennes första, Hon går genom tavlan, ut ur bilden, och den älskade jag.

Uppdatering: Läs även gärna den text Jan Guillou har skrivit i dagens Aftonbladet!

torsdag 7 februari 2013

Näthatet



Så har även jag sett Uppdrag Gransknings reportage om näthatet, om kvinnohatet, och liksom många andra tittare bär jag nu på den konstiga kombinationen uppgivenhet och fruktansvärd ilska. Vilka är de här människorna egentligen? Hur kan man inte förstå att elakheter och regelrätta hot i skriftform är precis lika obehagliga, och olagliga, som muntliga? Finns de här männen i min närhet? Jag tänker på mina arbetskollegor, de fantastiska män i alla åldrar som delar min vardag, behandlar mig med respekt och som mot kvällen åker hem till sina döttrar vars liv de skulle dö för att skydda. Finns någon av dem bland kommentatorsfälten som Uppdrag Granskning tog upp, som jag själv ibland halkat in på? De flesta männen som skriver sådana här saker har på något sätt kvinnor i sin närhet. Vad i deras uppfostran har gått så snett att de tycker sig ha rätten att kränka en annan medmänniska?

Det var länge sedan jag skrev en text med så många frågetecken. Men tyvärr har jag inga svar, bara en hel hög med frågor. Fast samtidigt så vill jag rikta ett stort TACK till alla bokälskare som faktiskt gör bokbloggandet till ett nöje. Hatet är så långt borta i våra kommentarer och jag hoppas det får fortsätta så.