En Mumintrollsk tröst

Det kommer en tidpunkt varje vinter när jag känner att jag har fått nog, när jag vill ha något annat än snö och kyla. Och då gillar jag ändå den här årstiden mer än de flesta. Men ofta runt februari så får jag en längtan efter Mumintrollet och Trollvinter, Tove Janssons fantastiska berättelse om en varelse som vaknar när han borde sova och hans chock inför allt kallt och mörkt. Det blir till en tröst. Jag känner mig lite mindre ensam. Så igår kväll plockade jag fram mammas fina utgåva från 1957 och började läsa. Igen.

"Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö. Utan att Mumintrollet visste om det beslöt sig hans sammetsskinn för att växa. Det bestämde sig för att småningom bli en päls som kunde behövas om vintrarna. Det skulle ta lång tid, men beslutet var fattat. Och det är ju alltid en bra sak."