torsdag 15 november 2018

Ensam kvar - Rhiannon Navin


Zach är sex år och går i första klass när en ung man kommer till hans skola för att skjuta ihjäl så många elever och anställda som möjligt. Förövaren lyckas döda nitton människor innan polisen i sin tur skjuter ihjäl honom. Zach gömmer sig tillsammans med sina klasskamrater och lärare i en garderob och överlever men det gör däremot inte hans tioåriga bror Andy, som dör i skolans aula. Familjen faller isär. Mamman riktar sin sorg och ilska utåt, mot gärningsmannens familj, medan pappan vänder sig inåt och gör sitt bästa för att upprätthålla någon slags normalitet för sin kvarvarande son. Zach själv ser det som sin uppgift att föra alla samman igen.

Det finns många problem med den här boken. Främst är att den är skriven ur en sexårings synvinkel och det håller helt enkelt inte i en hel bok, jag hade gärna sett det ur flera människors perspektiv. För det blir svårt att upprätthålla intresset hela vägen när huvudpersonen har ett barns känslospann, förståelse och syn på världen. Sedan tar författaren inte alls upp det brännande ämnet gun control, vilket är helt oförståeligt med tanke på hur många skolskjutningar som hela tiden sker i USA och debatten som pågår. Slutligen så får allt detta (spoilervarning!) ett sliskigt lyckligt slut när alla hux flux blir sams på de sista sidorna och Zach får tillbaka både sin mamma och pappa igen. Nej, det här var inte alls min kopp te. Om du vill läsa en fantastiskt bra bok om skolskjutningar och vad det kan göra med en familj så rekommenderar jag We have to talk about Kevin av Lionel Shriver.




Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

tisdag 13 november 2018

Kulturkollos veckoutmaning: bokomslag


Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och berätta varför just de är favoriter. Då jag är dålig på att komma ihåg omslag, förmodligen för att de inte är så viktiga för mig, så är åtminstone två av dem relativt nya bekantskaper för mig. Den tredje är en Favorit För Resten Av Livet. 

1. Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft
Fria Ligan Förlags smärtsamt vackra illustrerade utgåva ligger sedan en månad tillbaka på bordet bredvid läsfåtöljen. Jag kan inte riktigt sluta ta upp den och försvinna in i bilderna och tappar nästan andan av bokens omslag.




2. We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson
Jag vet inte hur många gånger jag stod med den här boken i handen på Pocketshop och var på väg att köpa men sedan ändå bangade i sista sekunden. För omslaget är magiskt med flickorna och den kolsvarta katten. Att jag länge inte visste så mycket om vare sig boken eller författaren spelade inte så stor roll, det var själva känslan som omslaget gav mig som var det viktiga. 





3. Harry Potter och De Vises Sten av J.K. Rowling
Jag har skrivit om det här omslaget så många gånger, men så är det också min stora favorit. Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar. Det innebär ett löfte om tillträde till en magisk värld. Det är en port till Potter-verse samt så hisnande myllrande och fint att jag fortfarande inte riktigt kan se mig mätt på det.





lördag 10 november 2018

TV-serielördag - The Haunting of Hill House


För att återigen klargöra: den här nyinspelningen av The Haunting of Hill House har nästan ingenting att göra med boken av Shirley Jackson, förutom själva huset som fortfarande spelar huvudrollen. Hela grundhistorien har ändrats och jag förstår varför för den befintliga boken inte kunde dras ut till en serie om tio avsnitt. Fembarnsfamiljen Crain flyttar in i Hill House för att renovera byggnaden över en sommar och sedan sälja den till hösten. They're gonna flip a house! De har gjort detta förut och hoppas på så pass mycket vinst att de ska kunna sluta flytta runt och renovera, och istället bygga ett eget hus. Mycket snart tvingas de dock inse att detta inte är vilket hus som helst. Barnen ser otäcka saker och drömmer mardrömmar. Husets två anställda bor utanför området och vägrar arbeta när mörkret fallit. Föräldrarna Crain verkar veta mer än de avslöjar för sina barn men kämpar hårt med att hålla budgeten i renoveringarna, de tröstar och slätar över. Är du helt säker på vad du såg? Kanske sov du fortfarande? Kan allt ha varit en dröm? Fokuserar på att de snart ska komma därifrån. Samtidigt får vi följa barnen som vuxna, mer än tjugo år senare, när alla är långt borta från Hill House och den katastrof som satte stopp för deras tid där. De har definitivt präglats av att under några veckor ha bott i ett av de hemskaste spökhusen i USA och inte har det blivit bättre av att många av dem ärvt sin mammas känslighet för det övernaturliga. På fler än ett sätt kan man säga att de fortfarande är hemsökta.

Den här serien drivs av en kittlande smygande skräck; kamerorna glider runt i ett spökhus fyllt av snirklande trappor, långa korridorer med mattor och tapeter i mörka färger. Det är en byggnad med statyer och vrår, ett hus som bär på hemligheter. Om nätterna släpps fasansfulla väsen fram. Det förekommer viss jump scare, men inte så att det blir för mycket. Jag gillar verkligen den här serien som tryckte på helt rätt skrämsel-knappar för mig. Det är något speciellt när huvudpersonerna fastnar i sina egna huvuden och inte kommer ut, när mycket av det läskiga händer inom dem själva. Men allt är självklart också rejält kryddat med spöken och bårhus, för givetvis blir ett av barnen ägare till en begravningsbyrå när hon är vuxen... Det enda riktigt negativa jag har att säga handlar om det sista avsnittet, som blev på tok för övertydligt och välordnat, snudd på gulligt. Man behöver inte förklara allt, heller inte lösa alla problem. Men innan man kom dit var den här serien en fröjd.





Om ni (som jag) sitter och funderar på var ni har sett den yngre versionen av pappan, så kan jag avslöja att han spelade Elliott i E.T.

fredag 9 november 2018

Fredagstips: Bränn alla mina brev


Fick hem boken Bränn alla mina brev av Alex Schulman för någon dag sedan och började så smått läsa igår kväll. Böckerna han tidigare skrivit om sin familj har fängslat mig enormt och den här gången handlar det om mormor och morfar, Karin och Sven Stolpe, och den kärlekshistoria som Karin hade med Olof Lagercrantz. Men den handlar även om den otålighet, irritation och vrede som finns i rakt nedstigande led i familjen, om hur författaren märker hur hans egna barn verkar vara rädda för honom och hans reaktioner. Ser fram emot att få gräva ner mig i denna i helgen.



tisdag 6 november 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek, lidelse och dyrkan


Jag har bara ett kärlekspar att tipsa om men så slår det också alla andra med hästlängder. Jag lovar. Så här skrev jag för inte så länge sedan om Elio och Oliver i boken (och numera även filmen) Call Me By Your Name:

Den här boken är en  kärlekshistoria där det är fokus på det viktiga: kärleken. Inte rädslorna eller omvärldens fördomar. De historierna ska också få finnas men det är så befriande när det nästan bara handlar om fjärilarna i magen och orden som kommer ut för fort. Deras förälskelse är ren och självklar, Elio frågar sig inte varför han dras till Oliver, han bara älskar och han behöver inte konfrontera hela sin identitet då kärleken till Oliver är för stor för att ifrågasättas.

Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 




lördag 3 november 2018

TV-serielördag: Chilling Adventures of Sabrina


Blanda nu inte ihop detta med den präktiga och flamsiga sitcom som gick på tv för lite mer än tjugo år sedan. Ja, det är "samma" tjej, men Chilling Adventures of Sabrina bygger mer på den tecknade serien från Archie Comics och är så rackarns bra att det mycket väl skulle kunna bli lika fantastiskt som Buffy the Vampire Slayer. Bara det fortsätter utvecklas så känns det som en möjlighet och säsong 2 är redan på väg. Jag såg första säsongens tio avsnitt på lite mer än tjugofyra timmar under en helg, liksom bara flöt igenom allt och det är smart, roligt, lagom läskigt och ganska våldsamt i en nutid som ändå mest mest liknar femtiotal. Sabrina är en halvhäxa som vuxit upp med en fot i båda världarna. På sin sextonårsdag måste hon dock välja om hon ska vara häxa eller mänsklig. Men kan hon verkligen lämna pojkvännen Harvey och bästisarna Jaz och Susie? Till en början hejar man verkligen på Harvey men desto mer tid som går, ju mer helylle och därmed mindre intressant blir han. Han blir  tråkigt nog en Dean (Gilmore Girls). Men man måste inte fastna i den trista pojkvännen för det fullkomligt kryllar av fina karaktärer i övrigt! En favorit är Sabrinas kusin Ambrose som får vara svart homosexuell engelsman utan att det görs till en grej. Han bara är. Dejtar män och himlen faller inte ner, ingen höjer ens så mycket som ett ögonbryn. De allra flesta i den här serien är faktiskt mycket roligare, intressantare och coolare än Sabrina själv, vilket är lite tråkigt. Hon har definitivt skinn på näsan men man blir aldrig riktigt orolig för henne vilket är till hennes nackdel. I övrigt så är detta en enda lång: Men vad har jag sett hen i tidigare? Många gamla kära skådespelare i nya roller. Jag är oerhört förälskad i Richard Coyle som slentrianonda Father Blackwood. Och visst är det Eowyn (Miranda Otto) som spelar Sabrinas faster Zelda. Sammanfattningsvis så är det här en frisk fläkt mitt i alla gravallvarliga serier om det övernaturliga, även om man hoppar till lite varje gång fastrarna brister ut i ett "Praise the Dark Lord" eller "Hail Satan" istället för det prat om Gud som man är van vid från amerikanska serier. Om du har tillgång till Netflix så bara måste du se Chilling Adventures of Sabrina!