onsdag 26 april 2017

Mycket existentiellt mörker nu

Jag gick från den oerhört mörka framtidsvisionen av ett Sverige styrt av rasistiska tankar efter ett terroristdåd i Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, till att dyka rakt ner i den skitiga, drogfyllda och våldsamma Se mörkret av Elizabeth Hand. Mycket mörker blir det. Både på jobbet, något hemma och i bokvärlden. Men det känns ändå som lite skönt att kunna grotta in sig rejält, få det ur systemet. Jag har aldrig varit mycket för romantiska eller flamsiga komedier så mitt sätt att hantera jobbigheter har alltid varit att gräva mig djupare ner i mörkret. "Tur" för mig då att jag får spendera tid med Cass som snorfull och aphög trasslar sig igenom ett dystert Reykjavik drabbat av den ekonomiska kraschen 2008. Det är långt ifrån "mitt" Reykjavik, staden jag alltid återkommer till, men det är ändå skönt att kunna känna igen sig rent geografiskt. 



Hallgrímskirkja, januari 2014.

måndag 24 april 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

onsdag 19 april 2017

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, av Karin Bojs

Den här boken släpade jag med mig till Sälen och tillbaka, enbart för att jag helt enkelt inte kunde släppa taget om den. Femhundra sidor eller inte. De allra flesta kapitlen är vansinnigt spännande, även om det givetvis är svårt att få bombsäkra svar om något som hände för så oerhört många år sedan. Bojs använder sig mycket av ny DNA-forskning som på många sätt kan ge svar men långt ifrån alltid så uttömmande och detaljerade som man skulle vilja. Som i exemplet att homo sapiens fick barn med neandertalare, vilket har lämnat spår i vår DNA, spår som går att hitta bland de människor som lever i dag. Men exakt hur denna beblandning av gener gick till är naturligtvis oklar. Handlade det om förhållanden, slumpvisa möten eller våldtäkter? All vår historia antyder att det förmodligen har handlat om det sistnämnda, men bombsäkra kan vi inte vara. Författaren har börjat med sin egen familjs historia, sin mammas begravning, och sedan spunnit vidare ner genom seklerna. Vi får läsa om grottmålningar, mosslik, massgravar och olika sätt att tillverka alltifrån pilar till krukor för matlagning. Jag finner allt det här oerhört fascinerande och vill bara ha mer och mer! Vill du läsa en populärvetenskaplig beskrivning av den europeiska storfamiljens framväxt under de 54 000 åren så är detta boken för dig.

tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En utmaning i tiden

Jag kan bara, återigen, berätta om världens finaste tidsesenär: Doctor Who. Främst då "min" doktor, David Tennant. Hur mycket jag än har försökt så kan jag inte uppbåda samma känsla för senare skådespelare i samma roll. Vari ligger då storheten med den här tv-serien? Det är roligt, det är på allvar, man får gråta en skvätt och där finns kärlek som känns. Det är en värld jag skulle kunna försvinna i, en värld som jag har försvunnit i. Samtidigt kan specialeffekterna vara plastiga (jag skojar inte, man kan ibland se dragkedjorna i rymddräkterna) och det är serie där världen är London och tillhörande engelsmän. 

Så här skrev jag här på bloggen för två år sedan:

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien.



onsdag 5 april 2017

Två systrar, av Åsne Seierstad

Detta är historien om Ayan och Leila, två systrar med somalisk härkomst som växte upp i Norge. Två unga kvinnor som liksom sina jämnåriga gick i skolan, hade kompisar och fritidssysselsättningar. Men så hände något; söndagslektioner med en radikal imam och koranlärare, medlemskap i olika ungdomsgrupper och mycket sökande efter texter och videomaterial på YouTube. Två år senare var både Ayan och Leila så radikaliserade att de lämnade sina liv i väst för att kriga för IS i Syrien. Kvar fanns förtvivlade föräldrar, syskon och kompisar. Hur kunde de gå från att spela fotboll, få bra betyg och ha en umgängeskrets till att gå klädda i heltäckande niqab och anse att det enda sättet att tjäna Gud var att resa till en krigszon? Åsne Seierstad har intervjuat föräldrarna, kompisarna, lärarna och syskonen samt läst enorma mängder elektronisk kommunikation för att få ihop den här omfattande boken. Hur kunde det gå så fel? Och framför allt: hur kommer det sig att det främst är andra generationen invandrare som blir radikaliserade? De som borde bli mer västerländska än sina föräldrar. Mamman i den här familjen kan bara inte förstå hur hennes duktiga religiösa döttrar som hon aldrig behövt oroa sig för plötsligt har rymt iväg för att bli bortgifta och föda barn för Kalifatet. Pappan slänger sig iväg till Turkiet för att under stor dramatik korsa gränsen till Syrien i flertalet försök att få hem döttrarna till Norge igen. Brodern reagerar genom att bli ateist, för hur ska han kunna tro på en Gud som kräver de offer som systrarna givit? Det är spännande, hjärteknipande och vansinne på så många nivåer i den här boken och ofta är det helt omöjligt att förstå varför systrarna gjorde som de gjorde. Men Seierstad har gjort ett fantastiskt jobb med att lista ut de många olika vägarna till radikalism, vad föräldrar, skolan och andra vuxna i omgivningen kan göra, vilka varningssignalerna är. För sällan är det bara en sak som är orsaken. Detta är en viktig bok som jag hoppas kommer läsas utav många.