tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En utmaning i tiden

Jag kan bara, återigen, berätta om världens finaste tidsesenär: Doctor Who. Främst då "min" doktor, David Tennant. Hur mycket jag än har försökt så kan jag inte uppbåda samma känsla för senare skådespelare i samma roll. Vari ligger då storheten med den här tv-serien? Det är roligt, det är på allvar, man får gråta en skvätt och där finns kärlek som känns. Det är en värld jag skulle kunna försvinna i, en värld som jag har försvunnit i. Samtidigt kan specialeffekterna vara plastiga (jag skojar inte, man kan ibland se dragkedjorna i rymddräkterna) och det är serie där världen är London och tillhörande engelsmän. 

Så här skrev jag här på bloggen för två år sedan:

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien.



10 kommentarer:

  1. Jag hade nog bara otur när jag försökte se ett avsnitt. Gillade det inte alls :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan verkligen se hur man kan komma in "fel" i den här serien. Men sen tror jag inte den passar för alla heller.

      Radera
  2. Jag får testa att kolla på ett avsnitt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag! Börja gärna med rebooten, med Christopher Eccleston som Doktorn då.

      Radera
  3. Jag har försökt men det fungerade verkligen inte. Alla har vi olika smak. Tur är ju det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jisses, ja! Och detta är inte en serie jag försöker tipsa alla om, den skulle inte passa de flesta av mina vänner, faktiskt.

      Radera
  4. Det är såklart min favorit också, så himla bra (och den där självdistansen i det plastiga är en del av själva grejen tycker jag). Tennant är också min Doctor (med konkurrens enbart av Eccleston) och hur mycket jag än försöker kan jag inte ta till mig Matt Smith och Peter Capaldi (som jag ÄLSKAR sen Torchwood 3 som för övrigt är världshistoriens bästa tv-seriesäsong) på samma sätt, dels för att de inte är Tennant, dels för att de i alla fall mot slutet fått sämre material att jobba med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ville så länge att Capaldi skulle bli en av de stora, däruppe med Tennant, men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Jag är fortfarande ledsen över det. Hela det här universumet betyder så mycket för mig, jag är hemma där, och att de senare säsongerna inte alls håller måttet är en stor besvikelse. Det där plastiga hjärtat sitter inte längre på rätt ställe och jag vet inte vems fel det är.

      Radera