lördag 30 december 2017

Den bästa läsningen 2017

Jag brukar inte skriva Bästa-listor men eftersom jag legat nedbäddad i feber och förkylning de här mellandagarna har jag haft mycket tid när jag inte orkat läsa nytt utan mest läst andras bästa-listor och därmed blivit inspirerad. Så: Beroende av Böckers tio bästa böcker under 2017. Utan inbördes ordning. 

lördag 23 december 2017

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.




torsdag 21 december 2017

Stanna hos mig - Ayòbámi Adébàyò

 Paret Yejide och Akin möts på universitetet och blir omedelbart förälskade. De gifter sig, köper ett hus och Yejide öppnar upp en frisörsalong i väntan på att barnen ska börja anlända. Barn som inte kommer. Fyra år senare bryter Akins familj in och ser till att han enligt nigeriansk tradition skaffar sig en andra fru, för den äldste sonen måste föra namnet och generna vidare. Långsamt lirkar sig andrefrun Funmi in i Yejides liv, kräver sovrumstid med den gemensamma maken och sår svartsjuka. Yejide gör sitt allra yttersta för att bli med barn, hon besöker kyrkor och undergörare, klättrar upp för Mirakelsegerns berg, och ett tag tror hon att det har lyckats. Magen sväller, brösten ömmar och hon mår illa. Men läkarna säger att hon inbillar sig och hon blir utslängd från de gravid-kurser hon anmält sig till. Helt övertygad om att allt kommer bli bra bara det där barnet kommer fortsätter Yejide sina ansträngningar, vägrar ge efter en enda tum. 

Jag hade läst mycket om Stanna hos mig innan jag själv köpte den och var i ärlighetens namn lite orolig att alla de översvallade goda recensionerna skulle få upp mina förväntningar till en orimlig nivå. Men icke. Den höll faktiskt hela vägen trots att den beskriver en verklighet som jag har svårt att förstå. Alla de där reglerna och förhållningssätten är för mig helt obegripliga. När svärmor Moomi helt sonika bestämmer att hennes son ska ta en andra hustru så vill jag skrika i en kudde av frustration. Samma sak när Yejides alla styvmödrar väller in i hennes hus och dikterar hur saker "borde" vara. Som ensambarn och introvert kryper det i mig av obehag vad gäller beskrivningarna av de här storfamiljerna. Men det är skrivet på ett obeskrivligt vackert sätt, jag slukade varje ord och låg vaken sent om nätterna för att få veta hur det skulle gå. Sorgen och svärtan höll på att äta upp mig inifrån men det var det värt. 


måndag 18 december 2017

Jävla jul

Så var det den där tiden på året igen. Ni vet när man ska tindra med ögonen, planera varma familjeträffar, äta gott och bara vara. Riktigt ångestframkallande. I början av varje december så tänker jag att det här klarar jag av! Nu är jag förberedd och kommer inte alls må dåligt när julafton står runt hörnet. Eller hur. 2017 tog jag mig ända till 17 december innan jag kröp ihop i min pojkväns famn och viskade att jag inte vill göra det här med jul i år, kan vi snälla hoppa över det? Jag kan inte ens förklara exakt varför julen får mig att bli så oerhört ledsen! Men jag misstänker att det hänger på alla förväntningarna som sällan eller aldrig infrias, för vi väntar på den här helgen i över en månad och ingen tillställning håller för den peppen. Samt det faktum att mormor inte längre finns med oss. Det har hon visserligen inte gjort på mer än femton år, men hon var julen för mig på ett sätt som ingen annan person kommer komma i närheten av. Att mina bonusbarn dessutom nyligen förlorat sin mamma gör att jag fasar för högtiden mer än någonsin. All julbelysning sticker i ögonen, jag kommer kräkas om jag får höra Carola sjunga en enda jullåt till och varför skickar alla samarbetspartners godiskorgar till min arbetsplats?

Ja, ni hör. Jag är långt ifrån rationell här. "Rationell" hoppade ut genom fönstret någonstans runt första advent. Just nu är jag bara riktigt glad när jag kan fly verkligheten, om så bara för korta stunder. Min favorittillflykt just nu är den tyska Netflix-serien Dark som handlar om barn som försvinner (jag vet, otäckt, men inte på riktigt), tidsresor och ett mystiskt kärnkraftverk. Rekommenderas å det varmaste.







torsdag 14 december 2017

Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash

Företaget Botnik Studios har låtit programmet Predictive Keyboard läsa alla sju böckerna om Harry Potter för att sedan få denna robot att skriva ett eget kapitel om vår favorit-trollkarlsvärld. Resultatet är högst förvirrande men ändå det fantastiskt underhållande Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash. J.K. Rowling har länge sagt att hon aldrig mer tänker skriva en bok om Harry och det verkar tyvärr som att det dröjer innan en robot kan göra jobbet åt henne. Men tills den dagen kommer kan vi åtminstone fnissa åt detta. Som The Guardian skrev: "Bot tries to write Harry Potter book and fails in magic ways." För det här är hysteriskt roligt på sätt som inte går att förklara för icke invigda. Jag skrattade tills jag grät när jag läste det här på jobbet medan min kollega som inte ger ett vitten för vare sig fantasy eller Harry Potter misslyckades med att se det lustiga. Några av mina favoritmeningar är:

“They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was ‘BEEF WOMEN,’ Hermione cried.”

"Voldemort, you're a very bad and mean wizard, Harry savagely said. Hermoine nodded encouragingly. The tall Death Eater was wearing a shirt that said 'Hermoine Has Forgotten How To Dance', so Hermoine dipped his face in mud."



tisdag 12 december 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Är katten det ultimata bokdjuret?

Det enkla svaret: ja!

Så det lite längre svaret: På grund av tidsbrist, julstress och en barnslig önskan att vara lite motvalls så går jag helt emot uppgiften att komma på annat djur, alternativt hitta på ett nytt, och publicerar en bild på mitt ständiga läs-sällskap: Cattis och Sussie. För det är inte många saker som är bättre än att krypa ner i sängen, soffan, fåtöljen med mina tjejer, en bok och en muminmugg kaffe. Bilden nedan är från i helgen när vi spenderade söndagen tillsammans med den illustrerade versionen av Harry Potter och fången från Azkaban



tisdag 5 december 2017

Att ta ett liv Fallet Kaj Linna Kalamarksmordet - Stefan Lisinski

I april 2004 blev två bröder, Sune och Roger Lindmark, anfallna på sin gård i Kalamark, Piteå. Roger blev så svårt misshandlad att han dog, Sune låg ensam och slagen i köket under två dagar innan hemtjänsten anade oråd och hittade honom. Gärningsmannen, eller männen, fick med sig en obetydlig summa kontanter när de flydde. Polisen fick tips om att försäljaren Kaj Linna, tidigare dömd för småstölder men inga våldsbrott, kunde vara rätt man och snart greps han i Wales. I december samma år dömdes han mot sitt nekande för mord och misshandel till livstids fängelse. Case closed? Om det inte varit för Dagens Nyheter-journalisten Stefan Lisinski så hade det kanske varit fallet. Noggrant nystade han upp domen bit för bit, lät experter titta på materialet och kunde därmed hitta svagheter och slutligen rena felaktigheter. Efter flera resningsansökningar blev Kaj Linna slutligen frikänd 2017. I Sverige ska man inte kunna dömas för mord om det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att man har utfört brottet. Även om Kaj Linna är skyldig så borde han inte ha dömts på de befintliga bevisen. Utredningen av Kalamarks-mordet har kantats av bristfällig undersökning vad gäller det mesta och de rena felaktigheter som Stefan Lisinski gräver fram i den här boken är både chockerande och obehagliga. Är vårt rättssamhälle inte starkare än så här? Att polisen och rätten dessutom verkar ha hållit Kaj Linnas personlighet emot honom gör mig kall av rädsla. Är man obekväm och inte reagerar som "alla andra" är man tydligen lättare att sätta dit. Att ta ett liv är en oerhört skrämmande men också viktig bok om ett brutalt brott där man använt övervåld, där fel person fick livstids fängelse och där den riktiga mördaren med stor sannolikhet fortfarande går fri. 


Bild lånad från Mondial Förlags hemsida.

onsdag 29 november 2017

Feberdröm - George R.R. Martin

George R.R. Martin skrev den här boken redan 1982 men det är först nu som den översatts till svenska, något man får tacka Game of Thrones för. Vilken bok sedan! Vi får följa rederiägare och kapten Abner Marsh genom svårigheter och triumfer men om vi ska vara ärliga så är det mestadels det förstnämnda. Efter att han förlorat i stort sett hela sin flotta och är beredd att lägga ner verksamheten dyker den mystiske Joshua York upp och vill bidra med pengar för att bygga den snabbaste och finaste hjulångaren som Mississippifloden någonsin sett. Båten får namnet Feberdröm. Men det är något underligt med Joshua York, han vistas i sin hytt under dagtid och har onaturligt bra syn om nätterna när han står tillsammans med Kapten Marsh i styrhytten. När saker väl börjar gå snett så gör de det med besked, hjulångaren Feberdröm lämnar ett blodigt spår efter sig allteftersom hon glider längs med floden.

Feberdröm är inget annat än en modern vampyrroman, faktiskt en av de bästa jag läst. Miljöerna är ofta så hemska och mörka att det gör ont i hjärtat att läsa men det är väldigt vackert beskrivet. Vi befinner oss i de amerikanska sydstaterna strax före inbördeskriget, slaveriets kvarn maler sakta men säkert och många människor är oerhört fattiga. Sjukdomar sprider sig som löpeld och mitt i allt det här kaoset rör sig ljusskygga individer som inte har gott i sinnet. Jag lyssnade på boken genom Storytel och det var som att få en saga berättad för sig. En mörk saga där man har svårt att se hur det ska sluta väl men trots det var det sexton timmar av ren njutning.

tisdag 28 november 2017

Kulturkollos veckoutmaning: något att längta till!

Vi pratar om längtan efter sådant som ska komma och åh vad jag längtar efter så många saker. Jag längtar efter att jag och min familj ska må bättre efter förlusten av bonusbarnens mamma för en månad sedan, jag längtar efter att få sova en hel natt och inte behöva oroa mig för katten som visar tecken på att hon inte mår helt bra. Jag längtar efter att december ska komma och gå, för då kommer min sambo arbeta tolv timmar om dagen, inklusive helger, och jag kommer stå upp till axlarna i matlagning, tvätt och städning. Jag är inte alls förtjust i julen så den kan i ärlighetens namn fara och flyga. Jag längtar mig galen efter obruten lästid, att få krypa ner i sängen och plöja en serie (vilken som helst!) på Netflix och bara flytta på mig när mer kaffe måste hämtas. Men december är inte helt värdelöst, för då kommer ju nya Star Wars The Last Jedi! Vi är så till oss över detta att vi har filmaffischen upptejpad på insidan av toalettdörren. Det är mycket nu, det ska jag inte sticka under stol med, och då har jag inte ens orkat ta upp mitt jobb som sakta men säkert suger musten ur mig. Men december måste ta slut något gång, det med. 



lördag 25 november 2017

TV-serielördag: Stranger Things 2

Den kom tillbaka. Nej, vänta: DEN KOM TILLBAKA! Stranger Things återvände för en säsong 2 och mitt hjärta fullkomligt svämmar över av känslor. Jag är så oerhört förälskad i sheriff Jim Hopper, vrålar tillsammans med Joyce Byers (Winona Ryder är kick ass!) allteftersom hon försöker förstå sig på sonen Will och jag älskar alla de otaliga barn- och ungdomsrollerna som om de vore riktiga människor i min närhet. Som jag skrev om säsong 1 så är det så 80-taligt som det kan bli, det är lite som att ha tagit en tur med en tidsmaskin. Men detta är inte en upprepning av det vi såg förra sommaren, både karaktärerna och berättelsen har vuxit även om det är samma monster vi bekämpar. Jag skriver "vi" för det känns verkligen som att man är där, tillsammans med Eleven, Mike, Lucas, Dustin, Max och Steve. Om du inte sett säsong 1: gör det omedelbums. Fortsätt sedan med säsong 2. Upprepa vid behov. Jag vill inte skriva för mycket om själva berättelsen då jag är rädd för att spoila men ja, det är mycket science fiction fast handlar i slutändan ändå mest om vänskap och kärlek men utan att bli pinsamt eller sliskigt, bara hjärteknipande och stundtals gastkramande.








fredag 24 november 2017

Flickan med gåvorna - M.R. Carey


Melanie är en väldigt speciell flicka. Dr Caldwell kallar henne för »vårt lilla geni«.
Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Texten ovan är direkt hämtad från Ordfront Förlags hemsida och är en kortfattad men underbar teaser för Flickan med gåvorna. Zombieutbrottet är tjugo år gammalt när vi kommer in i historien, mänskligheten finns kvar men i förskansade städer tungt bevakade av militär. All tillgänglig teknologi är dock lika gammal som utbrottet. Kvar utanför murarna finns även vildarna, ej smittade som varken kan eller vill leva med resten av människorna. Melanies värld på militärförläggningen är väldigt liten men den är på god väg att bli mycket större och hennes älskade lärare, miss Justineau, kommer vara en stor del av det. För somliga människor rustar för strid. Den här boken är oerhört hyllad, den är översållad med entusiastiska blurbs, och den är verkligen både nyskapande och spännande. Ibland faktiskt så pass spännande att man bara måste ligga kvar med lampan tänd och plöja vidare trots att klockan passerat midnatt. För hur ska det gå för människorna som ganska snabbt befinner sig på flykt genom ett "folktomt" men ändå livsfarligt England? Det är en zombieroman med ett nytt perspektiv, ett annorlunda sätt att gestalta undergången och att blanda in barn är både hisnande och briljant. Ibland vet man inte riktigt vem eller vilka man ska heja på och sedan byter man plötsligt sida. Nu ska jag genast ge mig på den prequel som nyligen har kommit ut: Pojken på bron.



tisdag 21 november 2017

Kulturkollos veckoutmaning: bästa och sämsta filmatiseringarna

Kulturkollo ber om böcker som gjorts till film och tv vilket är en fullkomlig guldgruva av material! Vi börjar med två bra och avslutar med en usel.

TV-serien som gjordes med Margaret Atwoods bok The Handmaid's Tale som förlaga måste absolut tas upp här. Läs gärna min recension av både bok och serie här. Det är det absolut läskigaste jag har sett och läst på mycket länge, mer obehagligt än alla spöken, zombier och monster, för det handlar om indragna rättigheter för kvinnor. Det som händer huvudpersonen gör mig iskall av skräck. När boken kom för trettio år sedan var det nog inte många som trodde att världen skulle kunna svänga tillbaka till ett sådant totalitärt synsätt så snabbt, men nu känns det tyvärr inte så långt borta längre. Så: vansinnigt bra och samtidigt djupt obehagligt. 



Vi fortsätter med bra filmatiseringar och mer Margaret Atwood. För man har även gjort TV-serie av boken Alias Grace. Det bygger på en verklig historia om pigan Grace Marks som dömdes för dubbelmord i mitten av artonhundratalet. Men hur skyldig var hon? En psykolog börjar besöka Grace i fängelset för att se om han kan göra något åt hennes förmodade minnesförlust. Det är givetvis en gastkramande historia om två människor som blev dödade men mer än något annat så är det ett feministiskt manifest. Som det mesta som kommer från Atwoods penna. Oerhört detaljerat får man fruktansvärda beskrivningar av hur verkligheten för unga fattiga kvinnor kunde te sig, hur oskyddade de var. En oönskad graviditet var ofta en dödsdom. Återigen: otroligt läskigt och fantastiskt bra.



Sedan något dåligt då. Jag gillade boken men filmatiseringen av Christopher Paolinis Eragon är fruktansvärt dålig. En väldigt omfattande berättelse har klämts in på två futtiga timmar och det som gick förlorat i bakgrundshistoria löste man genom att i början av filmen låta en allvetande röst snabbt berätta "ikapp". Många av scenerna känns sedan som raka plagiat av sådant man sett förut och de fantastiska skådespelarna Jeremy Irons och John Malkovich är inte i närheten av vad de kan vara. Det enda som är riktigt bra är den animerade draken Saphira, vilket inte räcker för en hel filmupplevelse. Tummen ner.




torsdag 16 november 2017

Mitt i alla böcker

Mitt gamla problem med att jag har svårt att avsluta böcker har återkommit. Jag köper och beställer nytt precis hela tiden, påbörjar och gillar! Men sedan faller både lusten och orken bort när jag kommit till ungefär hälften av texten. Just nu är jag mitt i följande böcker:









Men så är det begravningsvecka också, så jag tillåter oförmågan att avsluta böcker. Det får bli nya tag någon annan gång, just nu är det för mycket med allt som inte har med läsning att göra. 

torsdag 9 november 2017

Jag surfar in på SF-bokhandelns hemsida...

...och hittar alldeles för många saker jag vill ha.

  • Otroliga illustrerade Fantastic Beasts and Where to Find Them!



  • Tahereh Mafi, som skrev Rör mig inte! har kommit ut med en ny bok, Whichwood, och framsidan är så fantastisk att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna vara utan den!



  • En extra skrivbok kan väl inte skada? Härligt Slytherinsk och giftgrön.



onsdag 8 november 2017

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Sjuttonåriga Noria Kaitio lever tillsammans med sina föräldrar i Skandinaviska Unionen på en plats som heter Nya Quian. Hela Europa är ockuperat av Kina.  Hon går som lärling hos sin far för att bli temästare, en titel som har ärvts ner genom otaliga generationer. Hon bor i en fjällvärld men inte såsom vi idag känner till den; den globala uppvärmningen har smält polarisarna och totalt gjort om världskartan. Dessutom är det en skriande brist på färskvatten. Alla lever under hårda ransoneringar och människor blir sjuka och dör för att de inte får tillräckligt. Noria har dock turen att ha fötts in i en familj med en egen hemlig vattenkälla, något som till varje pris måste döljas från militären som ständigt är på jakt efter vattenförbrytare. De som döms för brott mot vattenlagarna avrättas. Både Noria och hennes bästa vän Sanja brottas med att hålla vänskapen vid liv samtidigt som båda deras verkligheter växer sig väldigt mer komplicerade då de blir äldre och förväntas ta mer ansvar för sina familjer, dessutom sniffar militären runt i byn i jakt på brottsliga aktiviteter. 

Det är en otäck värld som målas upp i Minnet av vatten. Författaren Emmi Itäranta är fantastiskt skicklig på att beskriva drömska miljöer, solsvedda fjällsidor och underjordiska vattenkällor. Men även vad gäller att gestaltningen av människorna som bor i den här totalitära miljön med ett ständigt hot om törst och våld över sina huvuden. Språket är poetiskt och vackert. Boken får mig verkligen att tänka på vatten, vad som skulle ske om det vi i väst nu tar för givet bara skulle ta slut, vilka ritualer som skulle försvinna och tillkomma. Där vi lever nu i början på tvåtusentalet kallas i boken för Skymningens århundrade, tiden när allt på riktigt gick åt skogen, och det är spännande men ändå mest skrämmande att läsa om vad våra handlingar idag kan skapa för elände för kommande generationer. Minnet av vatten är helt klart en av de bästa dystopierna jag har läst på länge. 

PS: Läs helst inte baksidetexten som spoilar en händelse som jag trodde skulle komma i början av boken men som faktiskt kom först i mitten. Det är inget som förstör historien som helhet men de borde ha låtit det vara osagt.




tisdag 31 oktober 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Fixa höstmyset!

Höstmyset under filten, det underbara och fantastiska. Sedan jag flyttade in hos min kille och hans barn så har braskaminen blivit en otroligt viktig del i vad jag anser viktigt med en mysstund. När man eldat något timme så behöver man inte ens filten utan kan sitta i vad som i vår familj är känt som "kaminkläder" och består av så lite som bara möjligt. Sedan måste det finnas minst en katt med, gärna två men då den ena är mycket mer värmedyrkande än den andra, så kan man inte räkna med bägge hela tiden. Sedan den viktigaste ingrediensen av alla: böcker. Alla former, genrer och storlekar. Min kille löser gärna korsord och barnen springer fram och tillbaka mellan brasan och tv-spelet. Finns det sedan en kopp te, en snutt rödvin, lite choklad eller vindruvor så kan det bli perfektion. 



Doctor Who-strumpor ökar bara mysfaktorn ännu mer!

lördag 28 oktober 2017

TV-serielördag: Star Trek Discovery

Jag säger bara: wow! Det här är en serie som verkligen är i framkant vad gäller feminism och allmän jämställdhet. Kvinnorna får göra mer och vara mer än bara företräda könet kvinna. De får vara modiga, dumdristiga, smarta, försiktiga och elaka samt alla andra saker som manliga rollinnehavare fått vara sedan tv.s begynnelse och där man förr gärna petade in en kjol för sakens skull. Då ofta en person vars roll var att förkroppsliga "den sexiga" eller "modersfiguren" (för något annat gick inte att tänka sig av en kvinna) men hon var aldrig menad att vara en fullvärdig del av gruppen. Star Trek Discovery bevisar att vi inte längre enbart är bärare av bröst. Vi är komplexa, vi är människor. Vi är precis som alla andra killar. 

Det är ledsamt hur få trovärdiga kvinnliga roller det i allmänhet fortfarande finns även om det på senare år har blivit mycket bättre. Därför blir bristen extra tydlig är när man äntligen får det serverat så fint som man gjort det i Star Trek Discovery, när man får leva i den här jämställda världen för en stund. När man sedan dessutom förstår att de här kvinnorna inte nödvändigtvis måste vara vita så blir det ännu bättre. Revolutionen är här, systrar! Star Trek har en svart kvinnlig huvudrollsinnehavare, i verkligheten heter hon Sonequa Martin-Green och hon är fantastisk. Smaka på den meningen, för det är så frihet smakar. Men att inkludera komplexa kvinnliga karaktärer utesluter inte manliga dito för vi kan få alltihopa! Jag fullkomligt älskar Jason Isaacs (mest känd som Lucius Malfoy i Harry Potter) som kapten Gabriel Lorca. Ännu en positiv sak med serien är att vi inte blir överösta med en massa romantik, åtminstone inte initialt. Inget ständigt flirtande som ofta pågår i serier just för att bekräfta och befästa könsroller. Vi har kommit ända till avsnitt fem innan kärleken visar sig för första gången och det är långt ifrån en flirt utan en trygg relation mellan två män. Jag tycker så mycket om vad skaparna av den här serien gör för jämställdheten i världen, med till synes små medel skapar de något rasande vackert och stort. För det kan vara så här "enkelt" att skapa en tv-serie där alla får plats: män och kvinnor, av alla hudfärger och sexuella preferenser. Jisses, det finns till och med plats för klingons. 




I övrigt så är det exakt såsom Star Trek ska vara: rymd, tighta kläder och en ständig strid mellan känslor och vad som är logiskt.

onsdag 25 oktober 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Vilket fiktivt verk flyttar du in i?

Om jag hade fått den frågan som barn så hade jag med stor sannolikhet svarat Mattisborgen eller Kulla-torpet. Ingen av platserna är särskilt bekymmersfria eller trygga, men det var de världarna jag helst flydde till när jag behövde och jag kan inte påstå att jag ändrat mig så värst mycket under åren. För som vuxen så skulle jag svara Harry Potter, Midgård i Sagan om Ringen eller kanske författaren Lev Grossmans magiska värld som korsar dagens USA med en vuxenvariant av Narnia: Fillory. För realism får jag mer än nog av i det verkliga livet, även om vardagen ibland kan vara en gnutta magisk den med. Men nästan alla stora läsupplevelser har jag fått tillsammans med just litterär magi och övernaturlighet.



lördag 21 oktober 2017

Det allra svåraste svåra

Det jag enbart nämnt här tidigare i vaga ordalag har nu kommit väldigt nära. Vi har vetat i över ett år men det gör det inte mindre svårt; mina bonusbarns mamma är döende i cancer. Hon är lika gammal som jag och med tanke på hennes två elvaåriga killar som jag bor med, och som snart kommer förlora den viktigaste personen i sitt liv, så känns allt fruktansvärt orättvist. Deras pappa och jag försöker vilt att reparera det vi kan men det är sannerligen en kamp mot väderkvarnar. Varannan vecka har blivit varje vecka och plötsligt äter vi chokladtårta och hyr Fantastic Beasts and Where to Find Them en måndagskväll, bara för att alternativet, att inte göra det, kändes outhärdligt. All bets are off, liksom. Vi har bokat av allt som var inplanerat och har gått i ide, väntar på det vi inte vill ska hända. Men än så länge läser jag, för jag vet inte hur jag ska överleva utan böckerna. Fast om jag försvinner härifrån en period så vet ni varför.


Ett foto från förra sommaren, när vi var på London Zoo och tittade på platsen där en av de berömda scenerna i första Harry Potter-filmen spelades in.

tisdag 17 oktober 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En hårresande utmaning

På grund av alldeles för mycket av precis allt blir det ett kort inlägg till veckoutmaningen den här veckan. Det är även en repris för jag har lagt ut bilden tidigare men den är lite för rolig för att låta bli eftersom ämnet är just: hår. 



Hemmet - Mats Strandberg

Joel har tvingats tillbaka till hemstaden eftersom hans mamma Monika råkat ut för en hjärtinfarkt och därefter snabbt blivit dement. Hon måste därför få en plats på boendet Tallskuggan och huset ska säljas. Joel är en motvillig gäst i barndomsrummet och orten som han lämnade med buller och bång för att bli rockstjärna i Stockholm. Att han inte blev det gör återbesöket givetvis ännu jobbigare och inte blir det bättre av att hans gamla bästis Nina numera jobbar på Tallskuggan, för Joel lämnade inte henne under några bra förhållanden. Medan Joel kämpar med sig själv blir Monika sämre i en rasande fart, hon får raseriutbrott, känner inte igen de närmaste men kan av oförklarliga skäl berätta hemligheter om människor hon aldrig tidigare träffat. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på Tallskuggan. De övriga dementa berättar om en besökare som de anställda och besökande inte kan se, det dyker upp fettfläckar på väggar och i tak, dörrar och lampor lever sina egna liv. 

Mats Strandberg är suverän på att placera skräcken på ställen där man inte riktigt tänkt sig att den skulle finnas. Den förra boken utspelade sig på en finlandsfärja och den här på ett demensboende och det är en enorm skillnad att gå från det blodbadet till den här väldigt mycket mer lågmälda skräcken. Men inte på något sätt blir det sämre! Jag är oerhört förtjust i den här krypande oron som utspelar sig mitt i vardagen; skuggor, en tv-apparat som lever sitt eget liv och gamla människor som ingen längre på allvar lyssnar på. Författaren blir verkligen bara bättre och bättre och jag ser väldigt mycket fram emot nästa bok!

torsdag 12 oktober 2017

Dagar utan ljus nätter utan mörker - David Norlin

En bok som har blivit hundra gånger viktigare på de två år som gått sedan den gavs ut och redan då var den superviktig.

Vi befinner oss i Sverige efter kärnvapenattacken som dödade flera miljoner av befolkningen. Exakt vilka som attackerade vet vi inte men tjugo år senare har en plan om hämnd vuxit fram och svenska ubåtar med kärnvapen skickas ut på haven. På en av de ubåtarna finns en ung man vars föräldrar med nöd och näppe överlevde den där attacken innan han själv fanns till. Han har vuxit upp i en helt annan värld fylld av strålning, fara och aktsamhet. Varje gång ubåten närmar sig ytläge sänder han krypterade meddelanden till en kvinna han aldrig träffat men som han ändå är knuten till. Han berättar om sitt liv med föräldrarna och om hur det är att arbeta isolerad långt nere i havet, med paranoia och misstänksamhet. Dagar utan ljus nätter utan mörker är en långsam berättelse med exakta uttryck och ett allvar som får en att tappa andan när man väl förstår vad man har läst. Vissa saker får man aldrig något svar på, andra så mycket svar att man vill spola tillbaka bandet för att ha det oläst. Jag blev drabbad av den här boken, den åt sig in i varje vrå och nu har jag lite svårt att släppa taget om den. Min barndoms rädsla för kärnvapenkriget har kommit tillbaka på grund av världsläget och absolut inget mildrades med hjälp av den här boken, snarare tvärtom. Men det är just därför är den så otroligt viktig att läsa. Speciellt nu.

tisdag 10 oktober 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En rymdutmaning

Battlestar Galactica är den fulaste, skitigaste och sorgligaste serien som någonsin utspelat sig i rymden. Redan i första avsnittet dör merparten av mänskligheten som finns utspridda på tolv planeter i en välkoordinerad kärnvapenattack. Av femton miljarder människor finns snart enbart femtiotusen kvar på olika rymdskepp eller på otillgängliga platser på planeterna. Men vilka är det som har attackerat? Jo, det är de cyloner (robotar) som människorna själva skapade för över fyrtio år sedan och som blivit så avancerade att de inte längre går att skilja från riktiga människor. Cylonerna finns även infiltrerade bland de överlevande på de olika skeppen.

Det skepp som handlingen cirkulerar kring är det pensionsfärdiga stridsskeppet Galactica som istället för att skrotas får utkämpa sin största strid dittills. Kommendörkapten William Adama får leda den slitna flottan i kriget mot cylonerna. Till sin hjälp har han tidigare utbildningsminister Laura Roslin som hastigt blivit insvuren som president då alla andra i regeringen dött i attackerna. Samt givetvis en mängd andra anställda på de olika rymdskeppen plus civila som av en slump blivit räddade.

Den här serien är långt ifrån felfri. Det är alltifrån glapp i den berättade historien till inte så snygga effekter och slutligen brister i feminism. Men jag kan inte låta bli att älska förbehållningslöst. Det är en fantastisk hittepåvärld, en låtsasframtid som ibland har känts mer verkligen än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem man tror att man är och vem man egentligen är. Vad händer med människor när de får veta att de själva eller någon annan nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Vad händer när man förlorar sina nära och sina drömmar, hur går man vidare? Samt kanske framför allt: hur överlever man som en biologisk varelse i den sterila rymden? 





måndag 9 oktober 2017

Harry Potter och Fången från Azkaban - J.K. Rowling (den illustrerade versionen)

"Den är här nu!" väste jag i fredags som förklaring till varför jag bara var tvungen att kliva av bussen halvvägs på vägen hem för att plocka upp ett exemplar på bokhandeln. Det är som julafton varje gång det kommer en ny illustrerad Harry Potter och jag har spenderat stora delar av helgen med att läsa boken med andakt samtidigt som jag lyssnat på Björn Kjellmans uppläsning av samma bok på Storytel. Magiskt på riktigt.







tisdag 3 oktober 2017

Joyland - Stephen King

Devin Jones har fått sitt hjärta krossat. För att komma bort från flickan i fråga, och för att försörja sig själv fram till nästa termin av college, tar han ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland. Han är en av många nya säsongsarbetare som utan krusiduller snabbt blir inslängda för att köra pariserhjul, sköta diverse stånd eller underhålla de yngsta barnen med hjälp av en utklädnadsdräkt i form av en hund. Sommaren är lång och kvav under blinkande lampor, doften av sockervadd och hårt slit. Ett par år tidigare blev en ung kvinna mördad i spökhuset, The Horror House, där hon fick halsen avskuren och mördaren är fortfarande på fri fot. Nu påstås hon spöka därinne och visar sig ibland för besökarna med händerna utsträckta framför sig som om hon bad om hjälp. Tillsammans med vännerna Tom och Erin börjar Devin intressera sig för det olösta mordet.  

För att vara av Stephen King är detta en kort bok med sina knappa trehundra sidor men det betyder inte att något saknas för den är proppfylld med en enorm läs- och berättarglädje. Det är så oerhört roligt att läsa Joyland! Man får ungdom, kärlek, ett par synska personer (varav en faktiskt jobbar som medium), en fruktansvärd mordhistoria och sorg. Kan man sin Stephen King så känner man igen karaktärstyperna, händelserna och beskrivningen av att växa upp. Jag föll rakt igenom den här boken, jag varken kunde eller ville slå på bromsen. Omslaget är lite tveksamt, jag vet, men det har ändå sin grund i berättelsen och jag kan trots mina invändningar inte riktigt sluta titta på det. Jag förstår poängen med att boken ser ut som en kioskdeckare från sjuttiotalet och färgerna är fantastiska. Egentligen borde jag läst den här boken i en solstol en varm sommardag för tror den är perfekt som semesterläsning, men att plöja den en helg i september framför en kaminbrasa var inte så dumt det heller. Den får gärna göras till film när som helst, i händerna på rätt person så skulle det kunna bli hur bra som helst. Tills dess så rekommenderar jag boken varmt!




onsdag 27 september 2017

Horrorstör - Grady Hendrix

Amy är inte så väldigt förtjust i sitt jobb på möbelvaruhuset ORSK men det är en anställning hon är beroende av för sitt uppehälle. Hon ligger efter med hyran så när hennes närmaste chef Basil erbjuder henne övertid kan hon inte säga nej. Tillsammans med kassörskan Ruth Anne ska de tre spendera natten på varuhuset för att se om de kan lista ut vem eller vilka som förstör möbler nattetid, för det hittas bajs i Brooka-soffor och glas är sönderslaget. Någon bryter sig uppenbarligen in för att vandalisera. Tidigt under kvällen springer de även på de anställda Trinity och Matt som är där för att dokumentera de spöken som de är övertygade hemsöker ORSK. När de hittar den hemlösa mannen Carl tror de sig förstå vad som har hänt men en ödesdiger seans, med vita vaniljdoftande blockljus från hem-avdelningen, släpper lös krafter de inte kan hantera. 

Det här är helt fantastiskt underhållande! Boken är gjord som en IKEA-katalog och alla möblerna heter roliga saker när man kan svenska; vad sägs om hyllsystemet KJËRRING eller matbordet ARSLE. För amerikanska öron så låter det förmodligen mest som vilka IKEA-möbler och skandinaviska nonsensord som helst. Om man sedan också har arbetat på en arbetsplats med en liknande stark företagskultur som hela tiden pumpas in i de anställda som upphöjd sanning, så är igenkänningen stor. Det hela börjar ganska lågmält, man får lära känna huvudpersonerna och då speciellt Amy, och hennes avsky för sin arbetsledare, uppgifterna hon måste utföra varje dag. Men när helvetet verkligen brakar lös så görs det med besked. Det blir blodigt, otäckt och ångestframkallande. Underbart! Ännu en riktigt bra sak: ingen nedrans romantik! Jag njöt av varje sekund av den här boken och kommer nog aldrig mer kunna se på IKEA på samma sätt. 




måndag 25 september 2017

Sommaren, syster - Jerker Virdborg

Syskonen Erik och Anna försöker överleva inbördeskriget genom att ta sig fram i skogen för att så småningom anlända vid kusten där de hört rykten om att hjälpkonvojer från andra länder ska finnas. Anna är yrkesmilitär och van att hantera vapen och våldsamma situationer, lillebror Erik däremot är knappt vuxen och liksom låser sig när livet blir jobbigt, vilket det gärna blir ganska ofta när man lever på utgången burkmat och sover under en tillfällig presenning. Det mest genialiska med den här berättelsen, vars fyrahundra sidor jag plöjde under en helg, är hur otroligt effektfullt det är att placera Kriget i Sverige för att få de av oss som redan inte förstått det, att det lika gärna skulle kunna hända här. Det är inte något som är begränsat till ett nutida Syrien eller dåtida Balkan. Orterna är svenska, vi pratar om Nässjö och Kalmar, medan helikoptrarna är ryska. Folkmordet är lika otäckt och oförklarligt som alltid. Vi får inte många detaljer, vi vet inte varför de olika fraktionerna slåss och det behövs faktiskt inte. Det är inte viktigt. Det som betyder något är vad dödandet gör med oss, hur vi kommer till punkten att vi kan lämna de svagare bakom oss för att rädda våra egna. Hur vi ljuger och bedrar för att rädda familjen. Boken är så spännande skriven att jag som sagt slukade den, det var nästan omöjligt att lägga den ifrån sig. Historien är gastkramande spännande, krigets fasor så obeskrivliga.  Erik och Anna kommer att gå bredvid mig länge. 

torsdag 21 september 2017

Så hur det går det med läsningen?

Jomen tackar som frågar! Det går bättre. I helgen hade vi inga barn hemma och mannen var borta stor del av lördagen så jag hann läsa dryga 400 sidor i Jerker Virdborgs Sommaren, syster. Hela boken! Nu är jag mitt inne i Helena Dahlgrens Orkidépojken och älskar att läsa om vad som kanske inte är mina hoods, ändå är väldigt nära mina hoods då jag bor i grannkommunen. Ytterligare ett plus för att huvudpersonerna går till partybåten Patricia för att festa! Jag och mina vänner praktiskt taget bodde på den för tjugo år sedan. 




På bilden: en något motvilligt fotoobjekt i form av Cattis som mest ville stirra på ytterdörren då alla tre hussarna väntades hem vilken sekund som helst.

onsdag 20 september 2017

X: den sista platsen - John Ajvide Lindqvist

Sista delen i John Ajvide Lindqvists trilogi som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.  

Tommy T är kriminaljournalisten som en gång var den störste i Sverige; den som alltid var på plats vid stora händelser och fick de bästa historierna tack vare sina kontakter. Nu har han sedan länge blivit förbisprungen av yngre kollegor men en förskräcklig mängd underliga självmord i den undre världen får honom att tro att hans stjärna åter kan vara på väg uppåt. Tommys grundliga journalistiska förmåga ska göra honom störst igen! Samtidigt dras hans sjuttonårige systerson in i verksamheten med knarkförsäljning: Linus bor i miljonprojektet Gårdsstugan där han redan som trettonåring började sälja sin ADHD-medicin. När den mystiske X dyker upp som från ingenstans med obegränsade mängder kokain får Linus chansen att flytta upp några divisioner. 

Kanske är det i detta författarens framtida storhet ligger; kriminalromaner med en smidge av övernaturlighet! För det här är ruggigt bra. Den skulle kanske till och med kunna läsas som fristående, för det är så få saker som man missar i i trilogin, i jämförelse med vad man får med den här otroliga berättelsen om sorg, hopp och kärlek. Som alla stora berättelser så handlar det om vad man är beredd att göra för de man älskar, hur mycket man är villig att förlora. De övernaturliga bitarna hänger kvar från de två första böckerna och ger lagom kalla kårar, ändå är jag många gånger rädd när jag läser. Rädd för ångesten, för bedrövelsen. För det där man vet inte kommer gå att fixa. X den sista platsen är förmodligen det bästa han har skrivit. 

måndag 18 september 2017

Stalpi - Stefan Spjut

- "Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad."
Gudrun Myrén

Tio år efter händelserna i Stallo får vi återigen följa Susso Myrén, hennes mamma Gudrun och deras kamp mot trollen. Vi får även stifta bekantskap med Sussos barndomskompis Diana. Sektledaren Lennart Brösth rymmer från psyket och tar åter upp jakten på Susso som flyttat ut till en stuga i Vittangi tillsammans med ekorren. Samtidigt ska en varg fångas och transporteras från ett område till ett annat och Anders råkar illa ut när vargen ska sövas. Snart börjar han förändras och hans familj känner inte längre igen honom.

Stalpi är ett av samiskans ord för varg. Jag trodde det skulle vara mer varg i den här boken än det faktiskt var, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen är mycket kortare än föregångaren Stallo, mer koncentrerad och utan de många sidospår som fanns i första boken (åh vad jag älskade de sidospåren!). Men jag vet att många retade sig på detaljerna samt allt fram och tillbaka. Jag blev lite besviken när det visade sig att det var Diana som var huvudperson och inte Susso men jag kan inte skylla min separationsångest på ett författartekniskt grepp. Berättelsen behövde nytt blod. Som jag skrev i mitt halvvägs in i Stalpi-inlägg så är den här andra boken oerhört mycket mer våldsam, det är blodigt, rått och väldigt äckligt. Ibland blir det för mycket, jag har stängt av Storytel för att jag inte klarat av mer karvande, skjutande eller dränkande. Men visst älskar jag Stalpi och jag vill bara ha mer av miljöerna, trollen och den fantastiska naturen. 


lördag 16 september 2017

En magisk kväll med John Ajvide Lindqvist

I fredags var jag på författarsamtal med John Ajvide LindqvistKulturhuset i Stockholm. Detta i samband med att hans bok X: den sista platsen, släpptes. Den som ledde samtalet var den lika begåvade författaren Åsa Larsson och med på scenen fanns även sångaren Love Antell som tillsammans med John sjöng och spelade några låtar. Det blir något speciellt när två författare möts och pratar om skrivande och då speciellt diskuterar en bok som jag tyckte väldigt mycket om (recension kommer senare nästa vecka). Många skratt, intelligenta frågor och en publik som satt som tända ljus. Jag såg till att få min bok signerad innan den lämnades över till min vän som var med mig på eventet, det ska bli roligt att höra vad han tycker om den.




onsdag 13 september 2017

Jag-hinner-inte-läsa-ångesten rider mig

Vart tar egentligen alla dagarna och veckorna vägen? Vad händer med all lästid som bara rinner mellan fingrarna som sand. Varje dag tänker jag att just ikväll, ska jag hinna med åtminstone femtio sidor. Jag ska bara jobba en hel dag, ta mig hem i Stockholms rusningstrafik, klara av alla måsten vad gäller middag och tvätt och allt det andra. Sedan ska jag L Ä S A. Så händer fika hos släkten, innebandyträning för bonusbarnen, födelsedagsmiddagar för vänner, jobba över, och allt det där andra som man inte såg komma bara för en vecka sedan. Sedan slår TRÖTTHETEN till, lägger sig som en plastfilm över ansiktet och man tänker när man slår ihop boken där i sängen att: i morgon. Då! Inte ens under helgerna infinner sig den där läsfriden, jag skjuter det framför mig som om det vore något jag fasar inför, när jag i själva verket längtar som en tokig. Ska bara ta oss igenom alla "ska bara". Sedan när kvällen kommer meddelar mannen och barnen att de ska se på film, kom och var med! I hemlighet hoppas jag att det ska bli något flabbigt och grabbigt så att jag utan ursäkter kan lägga mig i sängen och läsa. Men så blir det Hunger Games och då sitter jag där med popcorn och ett glas Crush, tänker ursäktande att jag nog var för trött för att läsa ändå. För visst vill jag ju vara med dem. Också. 

Kanske måste jag ta mig ett läslov. Ett par dagars ledighet för att faktiskt hinna med all den läsning jag så hett längtar efter. Mitt nattduksbord svämmar över av nyinköpta böcker. Trots att tiden saknas slutar jag inte köpa nytt. John Ajvide Lindqvist. Jerker Virdborg. Helena Dahlgren. Snart mina vänner, snart.


måndag 11 september 2017

Pratar så fort jag kan - Lauren Graham

Den här boken beskrivs av förlaget som en memoar i essäform. Lauren Graham, mest känd från serierna Gilmore Girls och Parenthood, berättar om sitt liv. Om hur det kan vara att under en lång tid förbli singel i ett samhälle byggt för två, hur det är att bli förpassad till mamma-facket när man är strax över trettio och hur det var att få återvända till genombrottsrollen Lorelai Gilmore, sju år efter att serien lagts ner. Avsaknaden av röd tråd är lite irriterande, milt sagt och hon jobbar väldigt hårt med att ha en bra attityd till Hollywoodfabrikens vikthets men kan inte riktigt förklara, ens för sig själv, varför det är viktigt att vara smal. Ett helt kapitel ägnas åt att maniskt upprepa: ät mindre och träna mer. Början på boken är alldeles för flåshurtig. Hon försöker vara Amy Schumer men allt jag ser är Lorelai. Det är ett problem, att det är så svårt att särskilja Lauren från hennes mest kända karaktär men vi älskar ju Lorelai! Men sedan blir det faktiskt roligt på riktigt (eller vänjer jag mig bara vid tonen?) och då speciellt när hon snuddar vid det som bränns: sexismen, kvinnoföraktet, uteseendepressen. Jag säger "snuddar vid" då hon faktiskt har skrivit en hel bok om sig själv utan att få med något som helst personligt. För personligt måste inte betyda intimt eller privat. Jag förstår att hon är orolig att lämna ut sig själv för mycket med tanke på hur pressen har jagat henne om privatlivet. Hon hade nämligen oförskämdheten att vara singel i en "evighet" och när hon väl blev tillsammans med en (lika känd) skådespelare så ville hon inte prata om förhållandet. Fräckheten! Men jag hade älskat att få veta mer om inspelningen av Gilmore Girls än att alla skådespelarna var fantastiska och varma och att allt gick som på räls. Plattityder. Självklart är jag inte ute efter historier om tjuvnyp eller gräl, för det är lika ointressant, men något mer måste det väl ändå finnas att säga? Som detaljen att de inför de fyra nya avsnitten fick bygga upp alla miljöer på nytt men att de då inte hade kvar de exakta måtten så hallen hos Lorelais föräldrar blev större än tidigare. Otroligt roligt och nördigt fakta för oss som sett och älskat den serien, om och om igen. Mer sådant hade varit guld! Som avslutning så måste jag ändå erkänna att jag tycker väldigt mycket om henne, jag är dock otroligt kluven till hennes bok! Så jag både älskar och tycker lite illa om, men berörde mig måste jag ändå erkänna att den gjorde.

Stort tack till Lind & Co-förlag för recensionsexemplaret!

tisdag 5 september 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.


  • Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 
          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.



  • En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 


Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

Finaste bokmärket!

Det är en bra måndagsmorgon när kollegan kommer in med finaste virkade bokmärket hon köpt till mig under helgen. I form av en råtta med underbara morrhår samt glasögon! Nu är bara frågan hur jag ska hålla det från katterna för de kommer garanterat tro att detta är en leksak till dem...