TV-serielördag: Locke & Key

Det fullkomligt kryllar av originalserier från Netflix och förvånansvärt många är riktigt, riktigt bra. När jag blev tokigt förkyld i februari klämde jag först October Faction och sedan Locke & Key i snabb takt, två serier med sin grund i serietidningsvärlden. Den senare handlar om familjen Locke, där pappan nyligen mördats av en av sina studenter. Resten av familjen: mamman och tre barn, plockar ihop allt de äger och flyttar från Seattle till pappans barndomshus i en stad på landet. Och det är självklart inte vilket hus som helst. Redan när de anländer börjar den yngsta killen att vara med om underliga saker och hittar gömda nycklar över hela huset. Nycklar som är ingångar till olika magiska världar och funktioner. Snart är även de två äldre tonårssyskonen med på banan och tillsammans försöker lista ut vad som hände deras pappa när han var ung i samma hus.

Tidigare när jag sökte på den här seriens åldersgräns så hittade jag sju år. Men det kändes ärligt talat inte helt rätt och när jag efter att lite tid passerat sökte på det igen så verkar det vara det mer lämpliga 13+.  För ofta är det ganska läskigt, det förekommer till och med jump scare, så man bör kanske inte sätta de mest lättskrämda framför den här serien även om allt givetvis handlar om det individuella barnets mognat. Men det är oerhört spännande och ibland är det nästan omöjligt att bara se ett avsnitt. Det handlar om magi, död, skuld, mörker och sorg. Men kärleken mellan de olika familjemedlemmarna är jättefin och även om den inte övervinner precis allt så löser de ändå mycket tillsammans, ofta genom att faktiskt lyssna till vad den andre har att säga. Jag rekommenderar verkligen Locke & Key som har en modern Narnia-känsla genom tio fartfyllda avsnitt.

TV-serielördag: October Faction

Jag började se på October Faction av en slump. Det var något min febersnurriga hjärna och svaga fingrar gemensamt bläddrade fram under en vecka hemma i soffan. Hade aldrig hört talas om den tidigare och tänkte att det kunde bli skön distraktion från förkylningen - och så visade det sig att jag älskade den med hela mitt svarta monsterhjärta. Lite research senare har jag listat ut att även detta bygger på en serietidning.

Vi får följa familjen Allen när de efter ett liv på resande fot tvingas åka tillbaka till småstaden Barrington-on-Hudson, New York, på grund av ett dödsfall i familjen. Båda föräldrarna. Fred och Deloris, är hemliga agenter i en organisation som heter Presidio. Deras uppdrag är att döda vampyrer och annat övernaturligt. Deras två tonårsbarn, Viv och Geoff, vet självklart ingenting om mamma och pappas arbete utan tror att de jobbar med försäkringar. När de alla fyra anländer i den lilla staden rivs gamla historier upp och nya skapas när tonåringarna börjar på samma lokala high school som deras mamma och pappa gick på en gång i tiden. Viv och Geoff börjar dessutom visa oroande tecken på en spirande magi och den lokala sheriffen kommer föräldrarna på spåren när inte bara monster börjar dö i den lugna småstaden. Förvirrat? Inte alls faktiskt. October Faction är långt ifrån någon perfekt serie, det finns saker att önska både vad gäller historien och hur det är gjort. Men då allt är gjort med så oerhört mycket kärlek så är allt förlåtet. Det finns en berättarglädje utan dess like. Dessutom är många av karaktärerna allt annat än vita och straighta. Dottern Viv ser ut som en vanlig tonårstjej och inte någon man är rädd ska ramla ner i en spricka mellan golvplankorna. Glädjen! Så se den här serien på Netflix och ha gärna lite Buffy the Vampire Slayer-känsla i hjärtat samtidigt som du tittar.

50 år sedan månlandningen: From the Earth to the Moon

Jag fortsätter att gräva ner mig i månlandnings-jubileet som sker på lördag. Inte nog med att jag läser Maria Küchens Rymdens alfabet, jag ser även om den fantastiska TV-serien From the Earth to the Moon som finns på HBO. Den består av tolv avsnitt och är en dramatisering av hela resan fram till Apollo 11. Trots att den gjordes 1998 och därmed är över tjugo år så fungerar den fortfarande finfint. Man får följa arbetet hos NASA såväl som underleverantörer, lära känna astronauterna och deras familjer, samt de som jobbade bakom kulisserna. Och det är storslaget. Ett visst mått av God Bless America, som vi i min familj kallar det när det viftas med flaggor, presidenter talar och stråkmusiken pumpas ut, är givetvis ofrånkomligt. Men åtminstone jag står ut, för de här händelserna var stora på riktigt. Hela den amerikanska skådespelareliten från den tiden passerar förbi och håll utkik efter Chris Isaak! Han spelar astronaut Ed White som dog när kommandomodulen till Apollo 1 började brinna. Serien är ett måste om du är rymdnörd som jag, men kan med fördel ses annars också.

Det har ju kommit en 3:e säsong av Jessica Jones för bövelen!

Upptäckte av en slump igår att det kommit en tredje säsong av fantastiska Jessica Jones och slukade givetvis genast ett avsnitt trots akut trötthet. Andra säsongens brist på Big Bad verkar ha reparerats och vi har blivit presenterade för Erik Gelden, en man som kan känna om ondska är närvarande. Visst borde det finnas extra semesterdagar för när favoritserier återkommer med nya säsonger? 

I väntan på Eurovision - Chernobyl

Så här i väntan på kvällens och vårens stora Eurovision-final ser jag det andra avsnittet av HBO's nya serie Chernobyl, som handlar om katastrofen den 26 april 1986. Allt är så grått och brunt, åttiotalet i Sovjet var inte vackert, och händelserna är helt och hållet outhärdliga. Ändå går det inte att sluta titta. Om alla avsnitten hade lagts upp på ett bräde så hade jag tittat tills ögonen blödde, för det handlar om en definierande punkt i mitt liv. Jag minns hur rädd jag var när nyheterna på tv rapporterade om ett utsläpp vid Forsmarks kärnkraftverk, hur de anställda stod i kö utanför för att få strålningen på sina kläder och skor uppmätta. Jag var elva år och det var knappt två månader sedan statsminister Olof Palme hade blivit mördad, världen kändes kall och otrygg. En av de sakerna som fascinerar mest med Tjernobyl, som på ukrainska betyder malört, är hur officiella organ behandlade den här händelsen. Det mörkades, förnekades och grävdes ner. Partitoppar och anställda inom den sovjetiska atomenergin stod hundra meter från den öppna härden och hävdade att strålningen inte var farlig, att det inte alls förekommit någon explosion och att allt skulle lösa sig bara man fick in mer vatten för att täcka styrstavarna. Den här totala dementin försenade arbetet samt skadade och dödade de som skickades in för att hjälpa till. Det är mörkt, tröstlöst men ändå beroendeframkallande. En bit historia som inte får glömmas bort.

Jenny of Oldstones

Det andra avsnittet av Game of Thrones sista och åttonde säsong bjöd på den fantastiskt fina låten Jenny of Oldstones, i eftertexterna framförd av Florence +The Machine. Just nu cirkulerar det många olika teorier om vad texten betyder och vilken betydelse allt kommer få i den stora striden mot The Night King, men jag har enbart fastnat i orden och känslorna de ger mig. Det blir inte så mycket vackrare än det här.

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones who had loved her the most

The ones who'd been gone for so very long

She couldn't remember their names

They spun her around on the damp old stones

Spun away all her sorrow and pain

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

They danced through the day

And into the night through the snow that swept through the hall

From winter to summer then winter again

Til the walls did crumble and fall

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

And she never wanted to leave, never wanted to leave

Never wanted to leave, never wanted to leave

High in the halls of the kings who are gone

Jenny would dance with her ghosts

The ones she had lost and the ones she had found

And the ones

Who had loved her the most

TV-serielördag: The Umbrella Academy

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över samtidigt varsitt barn, något som kommer som en överraskning för dem alla då de inte visat några som helst tecken på att vara gravida. Sju av barnen köps/adopteras av miljardären sir Reginald Hargreeves som uppfostrar dem till att bli ett superhjälte-team vid namn The Umbrella Academy. Han hävdar att de kommer rädda världen. Själv är han inte så intresserad av dem som barn utan fokuserar på deras medfödda krafter och tilltalar dem efter nummer: Number One, Number Four och så vidare. Många år senare är barngruppen splittrad och när Reginald Hargreeves plötsligt dör samlas de alla i den enorma byggnaden som en gång var deras hem. Mycket har förändrats och de är långt ifrån de framgångsrika superhjältar som deras adoptivpappa hoppades att de skulle vara. De tvingas dock kommunicera inför begravningen och snart är de tillbaka i samma känslomässiga hjulspår där de befann sig som barn. 

Ännu en tv-serie baserad på seriebok och ännu en fullkomlig fullträff. Jag tycker så innerligt mycket om det här och misstänker att det har mycket att göra med rätt skådespelare på rätt plats. Den mest kända av dem, Ellen Page, spelar den musgrå Number Seven som vuxit upp utan krafter och aldrig fått vara med på vare sig uppdrag eller familjeporträtt. Andra karaktärer som sticker ut är Robert Sheehan som Klaus, eller Number Four, vars kraft innebär att han kan frammana och tala med de döda. Något som knäckt honom totalt och fått honom att under en lång tid missbruka alla droger han kunnat få tag på. Han är en helt ljuvlig huvudperson med nojor, humor och en hjärtskärande sårbarhet. Några fler exempel, för de är för många för att alla beskrivas här: Allison vars superkraft gett henne filmstjärnestatus men samtidigt tagit ifrån henne allt av värde. Luther, den enda som stannade kvar hemma men blev skickad att bo på månen efter att ett uppdrag gått fruktansvärt snett. Jag måste också ge ett extra plus i kanten för Mary J Blidge som spelar Cha-Cha, en hänsynslös yrkesmördare utan något som helst samvete. Som så ofta är det svårt att förklara helheten i en sådan här myllrande serie om tio avsnitt, men gillar du superhjältar, apokalypsen och välskrivna karaktärer så måste du se detta. Det är mörkt, magiskt och underbart sorgligt.

TV-serielördag: Preacher - Säsong 1

Jag har aldrig haft sådana problem att beskriva handlingen i en tv-serie som jag har nu. Preacher är sannerligen obeskrivbar men vi gör väl ett försök. Det handlar om prästen Jesse Custer som förtvivlat försöker driva sin pappas kyrka, trots fallande besökssiffror i den alltmer döende småstaden. En dag flyger en stor kraft in i honom, en kraft som innebär att han kan få människor att göra som han vill. Jesse ser givetvis sin chans att få fler besökare till gudstjänsten varje söndag och börjar dessutom att försöka medla i konflikter i staden, göra Guds arbete helt enkelt. För han är säker på att han fått den här kraften av en anledning. För att göra gott. Ungefär samtidigt kommer en över hundra år gammal vampyr till staden, samtidigt som Jesses gamla flickvän vill ha hjälp med ett jobb. Det dyker även upp två änglar som på alla möjliga sätt försöker ta tillbaka den här kraften som de tappat bort... 

Preacher är något av det blodigaste jag har sett. Men det är samtidigt fyllt med en sådan torr humor och värme att jag inte kunnat värja mig. Jag tycker så förtvivlat mycket om alla de tre huvudpersonerna: prästen, hans ex-flickvän Tulip och vampyren Cassidy. Även om det förekommer många tokerier så finns där historier och ett förflutet som aldrig glöms bort, mitt i blodbadet känns historierna genuina. Men det kan ta ett tag att vänja sig vid berättarsättet, så få inte panik och ge upp efter ett eller två avsnitt. Låt allt sjunka in och fortsätt bara titta, se åtminstone fem eller sex avsnitt innan du anser att du fått nog.

Channel Zero: Candle Cove

Såg ett avsnitt av SyFy Channels skräckserie Channel Zero: Candle Cove igår och måste erkänna att jag vred mig av obehag. Barnpsykologen Mike Painter återvänder till hemstaden Iron Hill för att en gång för alla ta reda på vad som hände hans tvillingbror när de var tolv år gamla, brodern som försvann spårlöst i samma veva som fem andra barn mördades. Samtidigt gick det ett program, Candle Cove, på tv som endast barnen verkade kunna se när föräldrarna såg "myrornas krig". Ett spöklikt program om pirater gjort med dockor. När Mike hälsar på gamla vänner inser han att deras barn också kan se Candle Cove samtidigt som de otäcka händelser som präglade hans barndom verkar hända igen.

Får se om detta håller hela vägen men det verkar vara en serie som trycker på helt rätt knappar. Jag vet inte ens vad jag ska känna inför ett monster gjort av tänder, det är så ruggigt och äckelframkallande att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Serien bygger på en så kallad Creepypasta. 

TV-serielördag - The Haunting of Hill House

För att återigen klargöra: den här nyinspelningen av The Haunting of Hill House har nästan ingenting att göra med boken av Shirley Jackson, förutom själva huset som fortfarande spelar huvudrollen. Hela grundhistorien har ändrats och jag förstår varför för den befintliga boken inte kunde dras ut till en serie om tio avsnitt. Fembarnsfamiljen Crain flyttar in i Hill House för att renovera byggnaden över en sommar och sedan sälja den till hösten. They're gonna flip a house! De har gjort detta förut och hoppas på så pass mycket vinst att de ska kunna sluta flytta runt och renovera, och istället bygga ett eget hus. Mycket snart tvingas de dock inse att detta inte är vilket hus som helst. Barnen ser otäcka saker och drömmer mardrömmar. Husets två anställda bor utanför området och vägrar arbeta när mörkret fallit. Föräldrarna Crain verkar veta mer än de avslöjar för sina barn men kämpar hårt med att hålla budgeten i renoveringarna, de tröstar och slätar över. Är du helt säker på vad du såg? Kanske sov du fortfarande? Kan allt ha varit en dröm? Fokuserar på att de snart ska komma därifrån. Samtidigt får vi följa barnen som vuxna, mer än tjugo år senare, när alla är långt borta från Hill House och den katastrof som satte stopp för deras tid där. De har definitivt präglats av att under några veckor ha bott i ett av de hemskaste spökhusen i USA och inte har det blivit bättre av att många av dem ärvt sin mammas känslighet för det övernaturliga. På fler än ett sätt kan man säga att de fortfarande är hemsökta.

Den här serien drivs av en kittlande smygande skräck; kamerorna glider runt i ett spökhus fyllt av snirklande trappor, långa korridorer med mattor och tapeter i mörka färger. Det är en byggnad med statyer och vrår, ett hus som bär på hemligheter. Om nätterna släpps fasansfulla väsen fram. Det förekommer viss jump scare, men inte så att det blir för mycket. Jag gillar verkligen den här serien som tryckte på helt rätt skrämsel-knappar för mig. Det är något speciellt när huvudpersonerna fastnar i sina egna huvuden och inte kommer ut, när mycket av det läskiga händer inom dem själva. Men allt är självklart också rejält kryddat med spöken och bårhus, för givetvis blir ett av barnen ägare till en begravningsbyrå när hon är vuxen... Det enda riktigt negativa jag har att säga handlar om det sista avsnittet, som blev på tok för övertydligt och välordnat, snudd på gulligt. Man behöver inte förklara allt, heller inte lösa alla problem. Men innan man kom dit var den här serien en fröjd.

Om ni (som jag) sitter och funderar på var ni har sett den yngre versionen av pappan, så kan jag avslöja att han spelade Elliott i E.T.

TV-serielördag: Chilling Adventures of Sabrina

Blanda nu inte ihop detta med den präktiga och flamsiga sitcom som gick på tv för lite mer än tjugo år sedan. Ja, det är "samma" tjej, men Chilling Adventures of Sabrina bygger mer på den tecknade serien från Archie Comics och är så rackarns bra att det mycket väl skulle kunna bli lika fantastiskt som Buffy the Vampire Slayer. Bara det fortsätter utvecklas så känns det som en möjlighet och säsong 2 är redan på väg. Jag såg första säsongens tio avsnitt på lite mer än tjugofyra timmar under en helg, liksom bara flöt igenom allt och det är smart, roligt, lagom läskigt och ganska våldsamt i en nutid som ändå mest mest liknar femtiotal. Sabrina är en halvhäxa som vuxit upp med en fot i båda världarna. På sin sextonårsdag måste hon dock välja om hon ska vara häxa eller mänsklig. Men kan hon verkligen lämna pojkvännen Harvey och bästisarna Jaz och Susie? Till en början hejar man verkligen på Harvey men desto mer tid som går, ju mer helylle och därmed mindre intressant blir han. Han blir  tråkigt nog en Dean (Gilmore Girls). Men man måste inte fastna i den trista pojkvännen för det fullkomligt kryllar av fina karaktärer i övrigt! En favorit är Sabrinas kusin Ambrose som får vara svart homosexuell engelsman utan att det görs till en grej. Han bara är. Dejtar män och himlen faller inte ner, ingen höjer ens så mycket som ett ögonbryn. De allra flesta i den här serien är faktiskt mycket roligare, intressantare och coolare än Sabrina själv, vilket är lite tråkigt. Hon har definitivt skinn på näsan men man blir aldrig riktigt orolig för henne vilket är till hennes nackdel. I övrigt så är detta en enda lång: Men vad har jag sett hen i tidigare? Många gamla kära skådespelare i nya roller. Jag är oerhört förälskad i Richard Coyle som slentrianonda Father Blackwood. Och visst är det Eowyn (Miranda Otto) som spelar Sabrinas faster Zelda. Sammanfattningsvis så är det här en frisk fläkt mitt i alla gravallvarliga serier om det övernaturliga, även om man hoppar till lite varje gång fastrarna brister ut i ett "Praise the Dark Lord" eller "Hail Satan" istället för det prat om Gud som man är van vid från amerikanska serier. Om du har tillgång till Netflix så bara måste du se Chilling Adventures of Sabrina!

The Haunting of Hill House

Det är lite sisådär med läsningen just nu. Istället kollar jag nästan febrigt på Netflix-serien The Haunting of Hill House, trots att den nästan inte alls har något att göra med boken med samma namn av Shirley Jackson. Men läskigt är det. Istället för ett gäng spökjägare som tillfälligt flyttar in är det fembarnsfamiljen Crain som köpt egendomen och mycket snart tvingas inse att de inte är ensamma i Hill House. Speciellt barnen blir drabbade. Parallellt får man även följa alla när de blivit vuxna och hur hemsökelserna fortsätter att följa efter dem, på olika sätt. Jag ser ett avsnitt så ofta jag bara kan, har till och med börjat släpa med mig paddan på bussen för att stjäla tjugo minuter på vägen till jobbet. Jag drömmer om människorna i serien och det de är med om. Det här är faktiskt helt briljant, om än mardrömsframkallande.

TV-serielördag - A Discovery of Witches

Jag har nu sett fyra avsnitt av HBO's A Discovery of Witches och vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka. Visst kommer jag fortsätta med fler avsnitt allteftersom de släpps (det femte kommer idag) men hur länge kommer det faktiskt vara titt-värdigt? De magiska delarna är fantastiska, liksom det som handlar om Bodleian Library i Oxford, slottsmiljön i Frankrike och hela känslan av ett samhälle med häxor, demoner och vampyrer. Det är så mycket som är rätt. Blinkningar till andra filmer och serier om det övernaturliga. Men. Jag får hela tiden en obehaglig Fifty Shades of Grey-vibe och den har jag svårt att förklara. Seriens Diana är dock långt ifrån den bokens huvudperson Ana. För Diana förklarar hela tiden att hon vill göra sina egna val och ta sina egna beslut, trots att Matthew gärna försöker vara överbeskyddande på ett "charmigt" medeltida sätt. Jag tror att problemet ligger i att jag tycker att Den Storslagna Kärlekshistorien inte är trovärdig. Eller, den växlar mellan att vara hyfsat fin och ganska outhärdlig. Det blir så fel när de måste berätta för oss hur storslaget kära huvudpersonerna är, istället för att det visas och gestaltas. Men givetvis har jag köpt boken allt bygger på för att se om det är bättre där!

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.

Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.

En oavsiktlig bloggpaus

Det blev visst en ordentlig bloggpaus, en hel månad till och med. Jag hade tänkt trappa ner under semestern men ändå lägga ut något vid tillfälle, fast då dog min katt. Min bästa vän under sexton år, hon som räddade mig efter den svåraste dumpningen i mitt liv; hon var min skugga och jag var hennes hela värld. Jag var visserligen lite extra illa rustad för sorg, efter ett vansinnigt sorgligt år av andra anledningar, men är man någonsin beredd? Familjen åkte till Cypern där vi klappade hotellets katter helt blanka, badade i både poolen och havet, men jag läste i ärlighetens namn knappt alls. Jag bara var. Och läsningen har ännu inte riktigt kommit igång. Just nu är jag ledig en vecka helt själv, utan man eller bonusbarn, och jag ser mest på serier: Doctor Who, Gilmore Girls, Sharp Objects, Castle Rock. Samt givetvis även Harry Potter-filmerna. Men nu är det äntligen höst, vi har lämnat den heta kvalmiga sommaren bakom oss och luften går att andas. Nu ska jag börja läsa igen.

Kulturkollos veckoutmaning: Mina ryska favoriter

Vad tänker du på när du tänker på Ryssland?

Jag tänker ofelbart på det sovjetiska landslaget i hockey, på deras fantastiska nationalsång som i min barndom på åttiotalet kallades för "hockeylåten" för man fick i stort sett bara höra den när Sovjetunionen vann VM-guld. Vilket å andra sidan hände ganska ofta. Man hade ingen aning om vad de sjöng men melodin är oerhört medryckande. Sedan alla klassiska sovjetiska spelare: Vladimir Krutov, Fjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov. Det var tider det!

Sedan passar jag gärna på att tipsa om TV-serien The Americans som handlar om en helt vanlig familj som bor i en förort till Washington D.C. i början av åttiotalet. Föräldrarna äger och driver en resebyrå, barnen går i skolan och blir skjutsade till sina aktiviteter. En fullkomligt normal vardag, förutom den "lilla" detaljen att föräldrarna är sovjetiska direktorat S-agenter för KGB och därmed spioner åt den sovjetiska staten. I nästan tjugo år har de levt dolda mitt i fiendeland och fått (amerikanska) barn som är helt omedvetna om vilka deras mamma och pappa egentligen är. Nästan allt utspelar sig i USA under Kalla Kriget men Sovjetunionen är ständigt närvarande och jag älskar att de på den Sovjetiska ambassaden faktiskt pratar ryska och inte engelska med brytning! 

TV-serielördag: Westworld säsong 2

Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!

Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we are) Westworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.

Kulturkollos veckoutmaning: För det första, för det andra, för det tredje...

För det första: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tre.
För det andra: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet sju.
För det tredje: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tretton.

Kommer inte upp i tre av varje, men åtminstone två!

3

Någon mer som kommer ihåg den här pärlan av Caroline B. Cooney? Jag tror jag läste den åtminstone tio gånger under tonåren. Janie är som de flesta andra sextonåringar, hon har vänner och går i skolan. Men så en dag ser hon en bild av en saknad flicka på baksidan av ett mjölkpaket, en flicka som försvann tolv år tidigare och fortfarande söks av sina föräldrar. Det är något med den prickiga klänningen som flickan har på sig som är skrämmande bekant... Just den klänningen var ju Janies favoritplagg! För Janie är den saknade flickan. Boken heter Saknad: Jennie 3 år och hamnade nu i och med den här veckoutmaningen ganska högt upp på min omläsningslista!

Sedan en klassiker som jag inte läst på många, många år: De tre musketörerna av Alexandre Dumas. För mig är det ganska svårt att skriva om boken när alla filmer, speciellt de som gjordes när jag var i tonåren och hade Keifer Sutherland och Charlie Sheen i huvudrollerna, har företräde i mitt huvud. Ärligt talat är historien väldigt hjältefixerad och pintjock med tröttsamma manliga ideal men jag gillar ändå den historiska tidpunkten.

7

Jag fuskar lite och väljer en bok som var min reboot vad gäller ljudböcker, den allra första jag lyssnade på när jag skaffade Storytel för något år sedan. Boken heter The Spook's Apprentice medan filmatiseringen fick heta Seventh Son. Den handlar om trettonårige Tom som är den sjunde sonen till en sjunde son och får en magisk utbildning av en "Spook", en man som åker landet runt för att bekämpa spöken häxor och boggarts. Läs gärna boken men låt filmen vara, den var ganska usel. 

En bok som jag ännu inte har läst men gärna skulle vilja är Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee som handlar om författarens flykt från den totalitära kommunistiska regimen. Blott sjutton år insåg hon att hon blivit hjärntvättad och flydde från Kina, bara för att inse att hon inte kunde komma tillbaka och att hon riskerade sina familjemedlemmars liv. Något jag förhoppningsvis kommer lyssna på i sommar!

13

Ännu en högt älskad favorit. The Secret Diary of Adrian Mole Aged 13 3/4 av Sue Townsend. Det är få böcker som liksom denna fått mig att skratta lika mycket som de fått mig att vrida mig i plågor. Stackars Adrian har det inte lätt. Han tycker själv att han är den mest intellektuelle unge mannen i skapelsens historia men trots detta vägrar BBC publicera hans dikter. Han är kär i Pandora men det verkar obesvarat. Hans mamma verkar dock ha ett ganska livligt kärleksliv i och med beundraren Mr Lucas, men vad tycker Adrians pappa om det hela? De bor ju ändå ihop som man och hustru. Och så vidare, och så vidare. 

Jag fuskar lite till och väljer en tv-serie! Warehouse 13. En science fiction-serie som fanns i fem säsonger och som trots sin ofta låga budget ändå lyckades leverera något som man trodde på med hjärtat, även om ögat då och då avslöjade illa dolda blixtlås eller sopiga specialeffekter. Vi får följa två före detta FBI-agenter efter att de blivit rekryterade till specialavdelningen Warehouse 13 och hur de upptäcker en värld de inte trodde fanns. De är anställda för att leta artefakter, föremål laddade med händelser och kraft som gör dem potentiellt farliga. Till sin hjälp har de givetvis flera agenter och de är alla placerade i en enorm lagerbyggnad (därav namnet på serien) i vilken alla föremål lagras men även måste beskyddas från intrång och stöld. Som jag skrev tidigare så är det en serie som egentligen är ganska plastig men som jag ändå föll handlöst för.

Kulturkollos veckoutmaning: En kunglig personlighet

Vi ska berätta om en kunglig personlighet, någon vi gillar eller avskyr eller vill veta mer om. Det kan handla om någon nu levande, död sedan länge eller fiktiv person. 

Jag gissar att jag inte kommer vara den enda som tar upp The Crown. Läs gärna hela min recension av första säsongen här. Jag har börjat se säsong 2 men livet har kommit emellan och nu var det ett tag sedan jag hade tid att titta men jag kommer absolut fullfölja även denna andra säsongen. Den känns mörkare, ogenomtränglig. 

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Sedan en fiktiv kunglighet. Arvid är kung mot sin vilja, han glider runt under sömnlösa nätter och funderar på sin tillvaro men det är först när han får träffa strykpojken Helge som saker börjar falla på plats. För det kan vara svårt att hantera att en helt annan människa får ta de spöstraff man själv skulle ha haft om man bara inte var kunglig. Det är medeltid och Arvid har en dvärg och senare även en fru. Själv är han så sorgsen och grubblande att man som läsare knappt vet var man ska ta vägen! Jag läste den här boken som barn och minns den som i ett skimmer, det var ett exemplar som mamma själv hade haft som liten och det var oklanderligt skött. Omslaget var som nytt trots att det var trettiofem år gammalt. Men jag vet inte om jag skulle våga läsa om boken som vuxen, för jag gillar min bild av I klockornas tid. Det är långt ifrån alla älskade barndomsklassiker som håller för en omläsning.

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek.