fredag 26 augusti 2016

Jag har varit på Hogwarts!

En dröm gick i uppfyllelse under semestern i år, för jag tog pojkvännen samt bonusbarnen och åkte till  Harry Potter Studios i Watford, England. Det var där de spelade in stora delar av filmerna och många av rummen, dekoren och detaljerna finns kvar. Exempelvis finns hela stora hallen där, med riktigt stengolv och allt. Tioåringarna jag hade med mig tyckte att det såg litet ut, i jämförelse med filmerna, och det får jag nog hålla med om, men jag kunde ändå inte sluta le. Det finns faktiskt inte ett enda foto på mig från den dagen när jag inte ler fånigt.


Många av sakerna är liksom staplade på varandra, Dumbledores kontor ligger precis bredvid Gryffindors sovsal. Det är lätt att bara springa från den ena scenen till den andra utan att känna efter, utan att tänka på vad man verkligen ser. Man fastnar i en loop av "Åh, kolla där!" Men en av de platser som var mest fantastisk att se var Diagon Alley, där var det väldigt lätt att frammana en känsla av "på riktigt" eftersom gatan faktiskt finns där med alla butiker längs med sidorna.



Jag har inte så många negativa saker att säga om den här upplevelsen, annat än att det var väldigt dyrt och man hade något för lite tid på sig när man hade bokat paketresa med buss från London. Fast det gjorde inte så jättemycket att jag inte hade en timme på mig i shoppen för då hade den här utflykten kostat flera tusen kronor till... Är du liksom jag totalt förlorad i den här världen så är detta ett måste om du åker till London!





 (Min pojkväns ögon utstrålar inte riktigt lika mycket lycka såsom mina gör.)









torsdag 25 augusti 2016

A Mother's Reckoning; Living in the Aftermath of Tragedy, av Sue Klebold

Columbine har alltid fascinerat i sin totala grymhet, det är värre än den värsta skräckfilmen: Dylan Klebold och Eric Harris gick in på sin skola med vapen och bomber, dödade och lemlästade. När man tänker på händelsen så är det offren och deras anhöriga man oftast har i åtanke, mer sällan familjerna till förövarna. Men här får en av dem komma till tals och det blir enormt starkt att lyssna på den här som ljudbok då det är författaren själv som läst in.

Jag blir beklämd av att hon om och om igen känner sig tvingad att försäkra att hon inget visste. Förmodar att hon är så hatad i USA att det faktiskt är ett måste men det bromsar berättelsen något och får den inte att kännas mer ärligt, tvärtom. Men ändå bryter hennes känslor igenom, man kan praktiskt taget ta på hennes förtvivlan. Hon beskriver den initiala skräcken inför vad hennes yngste son gjort, hon intalar sig att han måste ha blivit tvingad, varit drogad. Sedan ångesten över att hon faktiskt önskade att han tagit livet av sig. Slutligen den enorma sorgen och oförståelsen över hur hennes eget barn kunde ha mått så dåligt och hon inget såg. Dylan var älskad. Han var varken ett barn som blev lämnat vind för våg eller någon som var bortskämd. Han hade vänner och ett starkt förhållande till sina föräldrar och främst sin pappa. Det Sue Klebold vill få fram är att inga alarmklockor ringde under månaderna och veckorna som ledde fram till dådet. Hon berättar att det här, faktiskt, kan hända vem som helst. Vi är inte skyddade från oförklarligt våld för att vi bor i välbärgade medelklasshem. Hon lyckas sudda bort monsterstämpeln som hennes son, förståeligt nog, fick efter Columbine. Hon gör honom mänsklig igen. För även om dåden han utförde var monstruösa så var han en deprimerad pojke med vaneföreställningar, en pojke som hon fortfarande sörjer och älskar. 

tisdag 23 augusti 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Tipsa om din bästa prata-om...

Veckans utmaning från Kulturkollo är oemotståndlig; tipsa om din bästa prata-om bok/låt/film/TV-serie! Jag fortsätter lätt att babbla på om sommarens utan tvekan bästa tv-händelse: serien Stranger Things. Se mitt ursprungsinlägg HÄR. Jag pratar om den för att det är så fullt av detaljer att man ibland måste se om scener för att man helt enkelt inte hängde med på allt. Samt att alla jag känner har kunnat relatera till åtminstone en av karaktärerna, gärna flera. Min favorit är den strulige sheriffen som oftast är bakfull men som tvingas skärpa till sig när ondskan börjar ta över hans sömniga småstad. Vi har pratat om den här serien på mitt arbete, suttit många luncher och bara spridit ordet vidare. "Se den! Och kom sedan tillbaka och säg att jag hade rätt." Men även hemma har vi om och om igen ältat det nästan ogenomträngliga mörkret, hejat på de underbara barnen och blivit arga på skurkarna. Jag skulle vilja ha den osedd, jag vill bli förälskad i allt det fina på nytt. Men i brist på det så fortsätter jag bara som jag gjort hela sommaren: jag tipsar och uppmanar alla som kommer i min väg att se Stranger Things.



fredag 19 augusti 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Min bästa danska...

Den första veckan på jobbet efter semestern har sugit musten ur mig till den grad att jag knappt har orkat blogga, än mindre hålla koll på andra bloggar. Så jag hade helt missat att Kulturkollo återigen har dragit igång med sina veckoutmaningar! Så lite sent, men här kommer mina bästa danska. För åh vad jag älskar det landet.

1. Min bästa danska författare/bok
Utan tvekan Peter Høeg och De kanske lämpade. Det handlar om tid, om vår uppfattning av denna, men kanske speciellt om hur utsatta barn kan vara. Särskilt om de är i händerna på stränga privatskolelärare. 




2. Min bästa danska film
Här har vi något av en blind fläck i min kärlek till Danmark, just nu kommer jag faktiskt inte på en enda.

3. Min bästa danska tv-serie.
Lättare. Man måste nog ta upp Bron även om den bara är halvdansk. Och så givetvis underbara Matador som jag inte är ensam om i min familj att se om och om igen.



4. Mitt bästa danska kulturtips.
På sistone har jag snöat in på dansk musik. Det spelar inte så stor roll vilken genre utan det verkar mer handla om språket, uttrycken. Som barn lyssnade jag väldigt mycket på Kim Larsen, sjöng glatt med i någon slags låtsasdanska. Jag hade en period när det blev mycket Rasmus Seebach vilket är väldigt smörigt och inte helt okej texter ur ett feministiskt perspektiv och just nu är det i stort sett bara Magtens Korridorer som jag lyssnar på, ett band som är någon slags punk light.

 

torsdag 18 augusti 2016

Harry Potter and the Cursed Child, av J.K. Rowling

Jag skulle ha plockat upp den här i London, det kändes lämpligt när jag skulle åka tillbaka dit för första gången på många år. Men en vecka innan ditresan slängde jag mig in på första bästa bokhandel och köpte den. För hur skulle jag någonsin kunna vänta ens en enda dag extra när jag visste att den fanns? Förväntningarna har varit skyhöga, trots att det inte är en bok i den vanliga bemärkelsen utan manuskriptet till den pjäs som nu går för fulla hus. Men det gjorde ingenting. Bara att återigen få befinna sig i den välbekanta världen var fantastiskt, även om Harry själv till stor del har förvandlats till en trött trebarnspappa som jobbar på The Ministry of Magic. En pappa som har det svårt i relationen till sonen Albus, som i sin tur tycker det är omöjligt att leva upp till familjenamnet och ryktet. Jag vill inte avslöja för mycket om historien som förtjänar att läsas utan spoilers, så jag kommer inte säga mer än så. Visst hade man helst velat ha en "riktig" bok, som ger mer detaljer och känslor än ett manuskript kan men då man inte får välja så står man där med mössan i hand och bockar allra ödmjukast. Medan ens inre slår små volter och jublar. För det här är "min" värld, liksom många andras, något jag återvänder till om och om igen av olika anledningar. Jag har längtat så.

tisdag 16 augusti 2016

100 hemskaste, av Helena Dahlgren

Den här boken håller precis vad den lovar. Det är en lista med de böcker, filmer, serier, karaktärer och till och med en och annan låt, som författaren tycker är absolut läskigast. Eller så kan man beskriva den så här: 100 smaskiga skräcktips. Dessutom får man lära känna författaren lite bättre och det är de bästa avsnitten, även om de ibland drar något ifrån ämnet. Förmodligen just för att de drar något ifrån ämnet. Ta exempelvis texten om Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde som blir till ett upprop om rätten att få vara sig själv, extrakilon eller inte. Det är lysande och igenkänningsfaktorn är stor. Många av tipsen på listan längtade jag efter att läsa om, som det om Twin Peaks, allt om Stephen King och många av mina favoritböcker. Annat var helt nytt för mig och det blev en hel del titlar som skrevs upp på Att läsa-listan. Det här kommer bli en bok att återkomma till, något man kan ta upp med jämna mellanrum och bota läsleda med. Jag gillade väldigt mycket!

måndag 15 augusti 2016

Sommarlovet är slut!

Idag var det slut med sovmorgon, tupplur mitt på dagen och allmänt slappande. Idag börjar jobbet återigen. Tror jag skulle ha behövt ännu en vecka, faktiskt. Det tog ungefär en vecka av ledighet innan jag var tillräckligt avslappnad för att kunna läsa ordentligt men efter det har jag njutit av att läsa i stort sett när och var som helst. Ska göra mitt bästa för att få ner recensioner av allt också. Det kommer även en rapport om hur det var att besöka Harry Potter Studios i Watford.




lördag 23 juli 2016

TV-serielördag: Stranger Things

Om du bara ska se en serie i sommar så måste det bli Stranger Things som just visas på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en underlig flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl när saker blir underligare och underligare. Att se på det här är som att öppna en burk fullproppad med 80-tal. Det blir faktiskt inte mer 80-taligt! För oss som var barn under den här tiden är det som en tidsmaskin. Till och med programmets intro verkar vara gjort med teknologi från den tiden och soundtracket är fantastiskt. Winona Ryder spelar den försvunna pojkens mamma som gör allt för att få honom tillbaka och uppsättningen barnskådespelare är hur fin som helst. Se! Omedelbart!



fredag 22 juli 2016

Jag blev stockholmssyndromet, av Kristin Enmark

I augusti 1973 utspelade sig det så kallade norrmalmstorgsdramat på dåvarande Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm. Jan Erik "Janne" Olsson tog gisslan och krävde att den beryktade brottslingen Clark Olofsson skulle föras till banken tillsammans med bland annat skottsäkra västar, vapen och en flyktbil. Under sex dagar levde gisslan under ett enormt hot om våld och uttrycket stockholmssyndromet myntades. Kristin Enmark var 23 år när allt utspelade sig och anställd på banken. I den här boken berättar hon sin historia om dagarna som gisslan. 

Det här utspelade sig innan jag föddes men det är en historia som alltid har funnit med i mina föräldrars begreppsvärld så det är absolut något jag hade ett hum om. Det är lättläst och en bit av svensk historia, en glimt av en värld som inte längre existerar. En värld där statsministern ringer och talar med gisslan, en värld där man ger gisslantagaren vad han vill ha. Som tidsdokument är det här intressant läsning men tyvärr så är det mesta av det personliga rörigt och spretigt, berättelsen försvinner iväg på stickspår som inte har någon egentlig betydelse för helheten.  Boken är inte ordentligt korrekturläst, det är knasigheter med stycken och många stavfel, saknade bokstäver. Så en okej bok, men inte mer än så.

tisdag 12 juli 2016

Så, vad tycker jag om Storytel?

Nu har jag provat Storytel i nästan en månad och även om jag inte lyssnat varje dag så har det ändå blivit till vana en majoritet av veckans dagar. Jag lyssnar mest till och från jobbet. Att stå vid Slussen där de bygger om och ljudet från bussmotorerna studsar mellan asfalten och betongtaket är nästintill omöjligt men när man väl sitter ombord så går det fint. Allra bäst är promenaden mellan hållplatsen och hemma, när jag passerar sjön, då är det en fröjd att ha en berättade röst i lurarna. För det är ohemult mysigt att få lyssna på bok. Tidigare i mitt liv har jag varit alldeles för rastlös, tankarna försvann nästan omedelbart iväg på egen hand och så upptäckte jag tio minuter senare att jag inte lyssnat alls. Nuförtiden kan jag till och med ligga i sängen i ett mörkt sovrum och lyssna utan att tappa koncentrationen eller somna. 

Själva appen tycker jag fungerar bra. Jag har inte något att jämföra med, då jag inte provat andra ljudboksleverantörer, men allt är tämligen självförklarande och enkelt att förstå. Jag har inga problem att växla mellan böcker, appen håller hela tiden reda på var jag är i vilken bok. Och så älskar jag att man kan ladda ner böckerna i sitt bibliotek när man har Wi-Fi, så att man senare kan lyssna även om man befinner sig i radioskugga. Så länge jag kan så kommer jag läsa fysiska böcker, för jag älskar känslan av pappret, bokstävernas form och doften av äldre böcker! Men det här är ett fantastiskt komplement för när jag är aningens för trött för att låta ögonen göra jobbet. 

onsdag 6 juli 2016

De dödas röster, av Sara Bergmark Elfgren

Journalisten Emma Nylander undersöker det tjugo år gamla mordfallet på Jessica Lundh som blev mördad i en kolonistuga. Vi växlar mellan nittiotalet när mordet ägde rum och det kompisgäng som fanns runt Jessica och nutid när det görs nya försök att lista ut vad som egentligen hände. Jessicas bästa kompis blev anklagad för mordet men var det verkligen han? I denna mockumentär om åtta avsnitt får vi en resa genom ungdomsår, nittiotalsmusik, magi och rollspel. Det är magiskt på riktigt! Jag började lyssna på väg hem från jobbet, fortsatte när barnet vi var barnvakt till hade somnat och lyssnade klart hemma i sängen. Det är spännande, beroendeframkallande och välskrivet. Det är faktiskt så bra att jag hela tiden fick påminna mig om att det inte är på riktigt. Författaren Sara Bergmark Elfgren har gjort ett riktigt bra jobb. Rekommenderas!




måndag 4 juli 2016

Tusen bitar, en dokumentär om Björn Afzelius

I februari 1999 arbetade jag som lokalvårdare i ett stort kontorshus på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag höll på att städa ett rum där radion stod på när de meddelade att Björn Afzelius hade gått bort och jag slutade jobba, sjönk ner på en stol och bara lyssnade på den låten de spelade. Med tårar i ögonen. Sedan ringde jag mamma, som även hon var ett stor beundrare av Afzelius musik. Mamma och jag talade alltid om att se honom live men det blev aldrig av. Det är något med de där missade tillfällena, när man förstår att något för alltid är förbi. Det drabbade mig hårt den gången. För jag har vuxit upp med den här musiken, allt sedan han spelade i Hoola Bandoola Band och jag själv satt i barnvagn. Den här fina dokumentären är fullspäckad med alla låtarna, intervjuer med kollegor, vänner, kvinnorna och barnen. Man har inte duckat för det svåra. Jag grät, jag skrattade, jag sjöng med till musiken. Och så den där ständiga cigaretten i hans hand, de många filmningarna genom ett turnébussfönster. Jag älskar de privata fotografierna som visas upp, svärtan och kärleken mitt i allt. Underbart.


fredag 1 juli 2016

Jag har köpt mig ett upplopp, ett stockholmssyndrom och lite John Cleese



För självklart måste man svänga förbi både Akademibokhandeln och Adlibris när det vankas sommarrea samt fyra pocket för 149 kronor! Något annat var helt otänkbart. Semesterläsningen är nära.


måndag 27 juni 2016

The Spook's Apprentice, av Joseph Delaney

Tolvåriga Tom Ward är den sjunde sonen till en sjunde son och därmed lämpad att bli Väktare (Spook på engelska). Han blir lärling till John Gregory som har varit traktens Väktare i många år och av honom får han lära sig hur man tampas med spöken, häxor och boggartar. En speciellt elak häxa finns på Väktarens mark, levande begravd upp och ner. Tom får noggranna instruktioner att aldrig närma sig det stället men så träffar han Alice och allt går givetvis åt pipan. 

Det här var min första ljudbok på mycket länge och när jag valde den visste jag inte att det även är den första i en serie om tretton böcker skrivna av Joseph Delaney. Jag vet inte om jag kommer ta mig igenom allihopa även om jag är sugen på att fortsätta med åtminstone någon till. Jamie Glover gör en väldigt engagerad uppläsning och det var lätt att börja känna för den ensamma ynglingen som inte tycker att han riktigt passar in någonstans. Historien är mörk och kuslig. Författaren tvekar inte en sekund inför mörkret utan kliver rakt in i det, inte helt självklart i ungdomsböcker. Men trots allt det hemska så är ändå den bestående känslan hopp. Så riktigt fin fantasy som passar även för vuxna!

onsdag 22 juni 2016

Kungadottern, av Elisabeth Östnäs - Sagan om Turid

Tonåriga Turid bor med sin pappa som är kung, sin styvmamma och bror i en liten by vid kusten. Den tidigare rika och starka pappan har blivit gammal och för att byn ska kunna leva vidare måste Turid giftas bort med någon hon kan skapa en egen familj med. Något hon inte är helt säker på att hon vill. Hon vill se världen! Resa och skriva om vad hon upplever När den hårda och kalla vintern kommer råkar den redan hårt drabbade byn ännu mera illa ut och Turid måste börja ta alltmer vuxna beslut än tidigare.

Älskade vikingatid. Älskade Turid! Hon känns väldigt besläktad med Siri Pettersens Hirka i Korpringarna, de är liksom samma andas barn om än väldigt skilda vad gäller många av de yttre omständigheterna. Åh vad jag älskar de här starka tjejerna som dyker upp överallt nuförtiden. Och även om jag vrider mig av obehag vid alla extremt detaljerade beskrivningar av blot, våldsamma slag, våldtäkt och dödande av spädbarn, så kan jag ändå inte låta bli att tycka om att det hårda vikingalivet inte förskönas av ett nedlåtande "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Det hårda är en del av skönheten. Och bäst av allt? Tvåan finns redan utgiven och den ska jag läsa så fort jag bara kan.

tisdag 21 juni 2016

Don't panic!

Jag har otroligt roligt med min nya vän Storytel! Är inne på tredje boken och älskar att jag faktiskt numera har koncentrationsförmågan att lyssna på böcker även när jag bara sitter rakt upp och ner. Det hade jag då rakt inte tidigare. Efter två, för mig, helt nya böcker (The Spook's Apprentice och del 1 i Sagan om Turid, Kungadottern) så valde jag The Hitchhiker's Guide to the Galaxy uppläst av den helt fantastiska Stephen Fry. Hans sätt att läsa är så roligt och genuint att jag blir alldeles varm inuti. Jag har läst boken många gånger förut men ser det hela som en present till mig själv, en paus, en själsflykt. 



torsdag 16 juni 2016

Jag provar Storytel!

Då jag under sommaren inte bor i min lägenhet utan hos min pojkvän så har det fantastiska pendeltåget bytts ut mot en skakig bussresa till och från jobbet varje dag. Jag är inte benägen att bli åksjuk men det är svårt att läsa när bussen flänger på och av motorvägen hela tiden. Så jag bestämde mig för att prova någon ljudbokstjänst, kanske blir det lättare att läsa om jag får lyssna på boken? Och jag valde verkligen på måfå, laddade ner den första bästa appen jag hittade och det blev Storytel. Man får prova gratis i två veckor innan det börja kosta, så prova ordentligt tänker jag göra. Sedan vet jag inte om jag fortsätter med just Storytel eller om jag byter tjänst, det får framtiden utvisa. Jag tänkte att jag skulle börja enkelt, hitta något som blir uppläst på svenska och som inte var så långt. Något lättsamt. Så slutade det med att jag valde The Spook's Apprentice av Joseph Delaney som är på engelska och fantasy med allt vad det innebär av nya ord och företeelser. Men ska något göras så ska det baske mig göras ordentligt! Jag återkommer med betyg på både läsbokstjänsten samt boken.


tisdag 14 juni 2016

Kulturkollos veckoutmaning: resor i kultur och verklighet

Jag är ambivalent till resor. Blir mest stressad av flygplatser, okända tågstationer och slappnar först av när jag kan låsa dörren till mitt (förbokade) hotellrum. Min inre hobbit gör uppror. Men samtidigt så finns där en tjusning, en anledning till att man minst en gång om året packar sin väska och far iväg. Är det sedan ett bra resmål så är jag den första som säger: Hit måste vi åka igen! För då är jag trygg med platsen, vet vad som väntar. Att läsa om resor däremot, det är en helt annan femma! Det är perfekt att resa nerbäddad i sängen eller fåtöljen, introverten i mig jublar. Några favoriter är: 

Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, alla reseskildringars reseskildring.
Till jordens medelpunkt av Jules Verne, en bok som fullkomligt förhäxade mig i tonåren.
Vi kom över havet av Julie Otuska, om en mer eller mindre frivillig resa över havet för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Skrämmande bra.

Road movies. Vilken är min favorit och varför.
Det bara måste bli Stand By Me, skriven av Stephen King. Det är något med de fyra omaka pojkarna från helt olika uppväxter som ändå är bästa vänner, så där som man bara är i en viss ålder. Som ger sig ut på en resa för att hitta och titta på liket av en pojke ungefär lika gammal som de själva är. Det är makabert på ett sätt som nästan bara Stephen King lyckas med men mest av allt handlar det om kärleken mellan en bortgången storebror och lillebror som blev kvar, om överväldigande sorg och föräldrar som inte förmå se sina barn. Det blir liksom inte finare. Eller mer outhärdligt.




I sommar planerar vi att åka till London! Gå på museer, se Harry Potter-studion, sitta på pub och äta pommes. Då jag inte är så förtjust i varma resmål har jag aldrig varit i Thailand och mitt drömresmål just nu är Svalbard för att se djurlivet där medan det fortfarande finns ett. 

måndag 13 juni 2016

Noveller av Ajvide Lindqvist

Ordet "efterlängtat" har liksom tappat sin klang vad gäller John Ajvide Lindqvists böcker, det måste finnas något starkare som jag ännu inte har hittat. Ser löjligt mycket fram emot titelnovellen som nominerades till British Fantasy Awards och som författaren själv anser vara det otäckaste han skrivit. Även kortromanen Tjärven, som tidigare bara släppts som e-bok och ljudbok finns med.



torsdag 9 juni 2016

Det kom en storm från paradiset, av Johannes Anyuru

Först när jag har ett fåtal sidor kvar av berättelsen hittar jag tre foton i början av boken, foton som har beskrivits om och om igen. Bilder av en händelse innan allt det hemska, när allt var som det skulle.

Boken börjar med att mannen P sitter fängslad någonstans i östra Afrika på sjuttiotalet. Han är utbildad stridspilot men Idi Amins statskupp i Uganda har har strött grus i maskineriet. Ett par av hans egna beslut, som inte verkade viktiga just då, blandat med yttre omständigheter har fört honom till den pyttelilla cellen. Till tortyr och senare fångläger samt svält. Han måste ta sig ut, han måste ta sig hem. Han förbannar att han faktiskt befann sig utanför krigszonen men självmant sökte sig tillbaka, han visste inte hur illa det var. Johannes Anyuru har ett språk så vidunderligt vackert och träffsäkert att jag har läst varje rad med andakt. Att han dessutom skriver om sin egen pappa ger texten ännu mer mening. Sällan har jag läst något som beskriver flyktingens situation på ett sätt så att jag faktiskt förstår. Veta kan jag inte, i mitt privilegierade liv i väst, i ett land som inte haft krig på flera hundra år. Men jag har fått en glimt, en aning. Nu måste jag fortsätta med Skulle jag dö under andra himlar, författarens första skönlitterära bok, som jag vet att jag har hemma någonstans. Oläst. Helgerån!