onsdag 26 april 2017

Mycket existentiellt mörker nu

Jag gick från den oerhört mörka framtidsvisionen av ett Sverige styrt av rasistiska tankar efter ett terroristdåd i Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, till att dyka rakt ner i den skitiga, drogfyllda och våldsamma Se mörkret av Elizabeth Hand. Mycket mörker blir det. Både på jobbet, något hemma och i bokvärlden. Men det känns ändå som lite skönt att kunna grotta in sig rejält, få det ur systemet. Jag har aldrig varit mycket för romantiska eller flamsiga komedier så mitt sätt att hantera jobbigheter har alltid varit att gräva mig djupare ner i mörkret. "Tur" för mig då att jag får spendera tid med Cass som snorfull och aphög trasslar sig igenom ett dystert Reykjavik drabbat av den ekonomiska kraschen 2008. Det är långt ifrån "mitt" Reykjavik, staden jag alltid återkommer till, men det är ändå skönt att kunna känna igen sig rent geografiskt. 



Hallgrímskirkja, januari 2014.

måndag 24 april 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

onsdag 19 april 2017

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, av Karin Bojs

Den här boken släpade jag med mig till Sälen och tillbaka, enbart för att jag helt enkelt inte kunde släppa taget om den. Femhundra sidor eller inte. De allra flesta kapitlen är vansinnigt spännande, även om det givetvis är svårt att få bombsäkra svar om något som hände för så oerhört många år sedan. Bojs använder sig mycket av ny DNA-forskning som på många sätt kan ge svar men långt ifrån alltid så uttömmande och detaljerade som man skulle vilja. Som i exemplet att homo sapiens fick barn med neandertalare, vilket har lämnat spår i vår DNA, spår som går att hitta bland de människor som lever i dag. Men exakt hur denna beblandning av gener gick till är naturligtvis oklar. Handlade det om förhållanden, slumpvisa möten eller våldtäkter? All vår historia antyder att det förmodligen har handlat om det sistnämnda, men bombsäkra kan vi inte vara. Författaren har börjat med sin egen familjs historia, sin mammas begravning, och sedan spunnit vidare ner genom seklerna. Vi får läsa om grottmålningar, mosslik, massgravar och olika sätt att tillverka alltifrån pilar till krukor för matlagning. Jag finner allt det här oerhört fascinerande och vill bara ha mer och mer! Vill du läsa en populärvetenskaplig beskrivning av den europeiska storfamiljens framväxt under de 54 000 åren så är detta boken för dig.

tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En utmaning i tiden

Jag kan bara, återigen, berätta om världens finaste tidsesenär: Doctor Who. Främst då "min" doktor, David Tennant. Hur mycket jag än har försökt så kan jag inte uppbåda samma känsla för senare skådespelare i samma roll. Vari ligger då storheten med den här tv-serien? Det är roligt, det är på allvar, man får gråta en skvätt och där finns kärlek som känns. Det är en värld jag skulle kunna försvinna i, en värld som jag har försvunnit i. Samtidigt kan specialeffekterna vara plastiga (jag skojar inte, man kan ibland se dragkedjorna i rymddräkterna) och det är serie där världen är London och tillhörande engelsmän. 

Så här skrev jag här på bloggen för två år sedan:

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien.



onsdag 5 april 2017

Två systrar, av Åsne Seierstad

Detta är historien om Ayan och Leila, två systrar med somalisk härkomst som växte upp i Norge. Två unga kvinnor som liksom sina jämnåriga gick i skolan, hade kompisar och fritidssysselsättningar. Men så hände något; söndagslektioner med en radikal imam och koranlärare, medlemskap i olika ungdomsgrupper och mycket sökande efter texter och videomaterial på YouTube. Två år senare var både Ayan och Leila så radikaliserade att de lämnade sina liv i väst för att kriga för IS i Syrien. Kvar fanns förtvivlade föräldrar, syskon och kompisar. Hur kunde de gå från att spela fotboll, få bra betyg och ha en umgängeskrets till att gå klädda i heltäckande niqab och anse att det enda sättet att tjäna Gud var att resa till en krigszon? Åsne Seierstad har intervjuat föräldrarna, kompisarna, lärarna och syskonen samt läst enorma mängder elektronisk kommunikation för att få ihop den här omfattande boken. Hur kunde det gå så fel? Och framför allt: hur kommer det sig att det främst är andra generationen invandrare som blir radikaliserade? De som borde bli mer västerländska än sina föräldrar. Mamman i den här familjen kan bara inte förstå hur hennes duktiga religiösa döttrar som hon aldrig behövt oroa sig för plötsligt har rymt iväg för att bli bortgifta och föda barn för Kalifatet. Pappan slänger sig iväg till Turkiet för att under stor dramatik korsa gränsen till Syrien i flertalet försök att få hem döttrarna till Norge igen. Brodern reagerar genom att bli ateist, för hur ska han kunna tro på en Gud som kräver de offer som systrarna givit? Det är spännande, hjärteknipande och vansinne på så många nivåer i den här boken och ofta är det helt omöjligt att förstå varför systrarna gjorde som de gjorde. Men Seierstad har gjort ett fantastiskt jobb med att lista ut de många olika vägarna till radikalism, vad föräldrar, skolan och andra vuxna i omgivningen kan göra, vilka varningssignalerna är. För sällan är det bara en sak som är orsaken. Detta är en viktig bok som jag hoppas kommer läsas utav många. 

fredag 31 mars 2017

Har ni sett trailern till nya Det av Stephen King?

Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot en remake av en film såsom jag gör med Stephen Kings Det. Jag älskar boken för vemodet, för de fantastiska beskrivningarna av sorg och död, och för kamratskapet mellan barnen. Sedan har boken en hel handfull mindre bra saker, som de ofta usla kvinnoporträtten. Så här skrev jag för snart tre år sedan när jag läste om:

På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...




torsdag 30 mars 2017

Tiden är inte än, av Elin Boardy

Jag har tidigare aldrig läst något av Elin Boardy men jag lovar att Tiden är inte än inte kommer bli det sista av den författaren för mig. Det finns inte ett enda onödigt ord eller kommatecken i texten, allt är precis där det ska vara. Och hon skriver vackert. Det är en konst att skriva om en sådan hemsk händelse, i det här fallet digerdöden, och göra magi av det hela och även få in samhällskritik om världen vi lever i idag. 

Människan som vi får följa på den här vandringen genom Europa under mitten av trettonhundratalet är ibland kvinna, ibland man. Tidsandan dikterade att endast män fick röra sig ute själva utan förkläde. Men kanske väljer just den här människan detta även för att fly det som hände där hemma på gården i Falsterbo? Går det snabbare att glömma om man klipper av sig håret och klär sig i manskläder? Om man inte längre klär sig i jaget som förlorade hela sin familj till en av de mest fruktansvärda sjukdomarna någonsin. Det är åtminstone värt ett försök. Så Sigrid, Jon, Olof och Amund vandrar vidare, i jakt på livet, på döden. På befrielse. 

måndag 27 mars 2017

En liten paus i fjällen

Det har varit trögt med både läsandet och bloggandet på sistone. Jag påbörjar böcker men lyckas sällan avsluta, även om jag kommer ganska långt i dem. Mitt arbetsliv tar alldeles för mycket tid och sedan är det allt som pågår därefter på hemmaplan. Det finns ingen tid att andas, att bara vara jag. Jag hade hoppats att resan till Sälen på fyra dagar skulle ge mig ett nödvändigt andrum, att jag skulle kunna sitta långa stunder och bara läsa när de övriga slängde sig upp och ner i skidbacken, men självklart blev det inte så. Jag fick faktiskt den längsta sammanhängande lässtunden när vi åkte hem till Stockholm igen, när jag plöjde hundrafemtio sidor av Elin Boardys Tiden är inte än. Men tanken med resan var ändå god, jag fick mer frisk luft än om jag varit hemma och... ja, det var väl det. Men nu börjar vi om igen. Igen. Reboot, och allt det där.



måndag 6 mars 2017

Fangirl, av Rainbow Rowell

Cath ska börja på college och inte nog med att hon har allmänt svårt för nya saker, hennes tvillingsyster Wren har plötsligt bestämt sig för att hon vill dela rum med någon annan, det vill säga en total främling! Vilket betyder att Cath måste göra samma sak och snart sitter hon på en alldeles för liten yta med den buttra Reagan som alltid har sin gängliga pojkvän där. Skolarbetet är givetvis tufft och eftersom Cath dessutom skriver en av de mest populära fanfictions som finns så har hon inte många minuter över varje dygn. Tidigare har böckerna och filmerna om Simon Snow totalt slukat tvillingsystrarnas liv, speciellt när deras mamma försvann ur deras liv, men nu är det bara Cath som fortfarande är engagerad nog att skriva de texter som har tusentals träffar varje dag. Men hur ska hon orka och hinna med allt? Speciellt när hon dessutom måste oroa sig för pappa som nu lever själv hemma i det stora huset och försöker skapa sig ett eget liv när döttrarna flyttat ut, pappan som ibland inte mår så bra.

Jag fullkomligt älskar att Cath inte bara är lite knasig utan faktiskt helt bat crap crazy i vissa sammanhang. Ofta kan författare beskriva ångest och tvångstankar men förvandla dem till något roligt och quirky men Cath har riktiga problem med nya situationer och människor vilket bland annat leder till att hon lever på proteinbars i flera veckor eftersom hon inte är bekväm med att gå till kafeterian. Jag gillar även hur stor plats boken-i-boken får ta, den fiktiva Simon Snow är underbar. Visst känner man igen sin Harry Potter men tillräckligt mycket är ändrat för att det inte ska kännas för uppenbart. När Cath sedan förvandlar allt till en homosexuell kärlekshistoria så jublar jag tyst i min läs-säng, knyter näven triumferande. Som ofta i amerikanska ungdomsböcker om kärlek som utspelar sig på college så är kärlekshistorien alldeles för kysk. Återigen menar jag inte att jag vill ha detaljerade beskrivningar av storslagna sexscener, men kom igen! Artonåringar har hormoner, artonåringar både hånglar och ligger med varandra, men i böckerna av den här typen så verkar de "duktiga" personerna alltför ofta bära oskuldhetsringar. Tråkigt. Som meningen: Men allting med honom fick Cath att känna sig lösaktig och omoralisk. Förlåt, men va? Hon är kär för bövelen! Fast kärlekshistorien är riktigt fin, pojkmannen i fråga är en pärla om än lite väl dreamy i vissa fall. Han hade vunnit på att få ha lite hårdare konturer. Och när man väl tagit sig igenom alla de hinder som alltid dyker upp i en berättelse som denna (gillar han på riktigt lilla jaaag? missförstånden, såg hon honom verkligen med en annan tjej? utbrott, tjejsnack, gråt i sängen osv) så rullar det ändå mest på som tidigare. Man blir aldrig så orolig för att det inte ska fungera. 

Om jag hade fått bestämma så hade det blivit mer Simon Snow, mer fandom över huvud taget, anledningen till att jag läste den här boken! Mer nörderier helt enkelt. Det är lite grand därför jag är här. 

tisdag 28 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Din litterära favoritmiljö

Vi pratar om karga platser, avlägsna platser och mörka miljöer. Då känns En helvetes vinter av Daniel Woodrell väldigt passande. Både boken och filmen, den senare med Jennifer Lawrence, är mörka och karga på alla möjliga sätt. Jag skrev så här om boken i min recension 2011.

En helvetes vinter är en bok om hederskultur, om kontrasten mellan de regler som sällan eller aldrig sägs högt och så det som man bankar in i folk med våld. Sextonåriga Ree har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma, två yngre bröder samt huset i Ozarkbergen, USA. Pappa Jessup tillverkar metamfetamin och försvinner långa perioder från familjen. Ree är, liksom stora delar av det samhälle hon lever i, en Dolly. Man har benkoll på varandra. Man ställer upp för familjen och man tjallar inte. De är rester av ett resandefolk som lever på att framställa och sälja knark samt på jakt, ibland blir det ekorre, andra gånger hjort. Människorna är trasiga, smutsiga och hungriga. Pappa Jessup har inte varit hemma på länge när polisen kommer förbi för att förklara att om han inte infinner sig i rätten mycket snart så kommer delstaten ta familjens hus som Jessup satt upp som borgen innan han sjappade. Ree måste hitta honom, levande eller död. Men släkten erbjuder ingen hjälp, till största delen ensam reser Ree runt och letar. Hon hindras av det man inte får fråga och det man absolut inte får göra men ansvaret för familjen blir i slutändan större och viktigare än allt annat. Sakta börjar hon tänja på gränserna och områdets alla urgamla strukturer synliggörs, blir både lättare och svårare att förstå. Det är en becksvart bok. Men inte utan hopp, absolut inte utan kärlek. Ree’s omtanke och känsla för den sjuka mamman och de aningslösa bröderna överstiger allt annat. Det är för dem hon gör det, även om det försätter henne själv i fara. En ljusglimt är också den bästa kompisen som bor i en husvagn på svärföräldrarnas tomt med ett spädbarn och en äkta man som egentligen inte ville ha henne. Tillsammans drar de två unga kvinnorna varandra uppåt, tröstar och hjälper.



tisdag 21 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Hälsa och välmående

Vi pratar välmående och energitjuvar. När mår jag som allra bäst? Jag kan inte göra detta utan att nämna Harry Potter, som är mitt liv och min kärlek. Jag upplever just nu en återförälskelse och ser om filmerna samtidigt som jag läser pappersböckerna och lyssnar på Stephen Fry när han läser upp dem på engelska på Storytel. Att få befinna mig i Harry Potter-verse är att få vara rent lycklig en liten stund, hur fånigt det än kan verka för de oinsatta och ointresserade. Förmodligen är detta en inte helt oväntad reaktion på lite oro i mitt privatliv; jag försöker fly. Men det fungerar! Fantasy och Science Fiction har varit min räddning ända sedan jag läste Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och det fungerar än. 




Och just det. När andan faller på och vädret stämmer så åker jag gärna skridskor på Bagarsjön. Det kan vara den största frihetskänslan som finns efter att flyga.

tisdag 14 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek och hatkärlek

- Varför kan man inte få äga en annan människa? sa jag till mamma. Det är väl inget fel på det? Varför kan man inte få stoppa in den andra i en liten ask eller nysta in den i en tvångströja eller låsa in den i ett skåpfack i skolan och bara ta ut den ibland och titta på den?


När jag var i de tidiga tonåren kunde jag inte sluta läsa Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Jag läste om och om igen och mitt exemplar av boken blev mer och mer slitet. Fortfarande blir jag alldeles varm av huvudpersonen Svan och hennes himlastormande kärlek till Pelle Marosi, den nya killen i klassen som förstår att hon också vill ha ett träsvärd trots att hon är tjej; på sjuttiotalet korsades inte könsgränserna så ofta. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör den här berättelsen så stor, men Linde lyckas beskriva den första kärleken så att man känner den, inte bara ser den. Jag blir också kär i Pelle Marosi, varje gång, och även om huvudpersonerna är tolv år så är känslorna desamma som när man blivit vuxen. Alla karaktärerna är så levande och närvarande, från Svan själv till alla runtomkring. Just de stora karaktärsbeskrivningarna var något Gunnel Linde var suverän på, man läser inte bara om någon påhittad människa, man bär henne med sig i bröstet, inne i hjärtat. Jag var så ofattbart drabbad av den här boken att jag i sextonårsåldern skrev ett brev till författaren och berättade hur mycket den betydde för mig och hon svarade! Det brevet bor fortfarande i boken, som står där sönderläst och älskad i min bokhylla.



måndag 13 februari 2017

Frågor jag fått om förintelsen, av Hédi Fried

Ju längre vi i tid kommer ifrån en händelse, desto mer angeläget är det att vi påminns om den. Min generation hade ofta släktingar som var gamla nog att minnas andra världskriget och dess fasor, de som växer upp nu har sällan en egen koppling till förintelsen. Så det är först nu vi kommer märka om vi lärt av historien eller om vi är dömda att genomleva det igen och det är därför människor som Hédi Fried så viktig. Hon är en av de sista som finns kvar, en av de sista som fortfarande berättar om det hon var med om. Jag gillar att boken är byggd på de frågor som hon ofta får under föreläsningarna som hon ger. De hemskaste svaren kommer gärna ur de enklaste frågorna; Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz? Eller det där som jag, och förmodligen många andra kvinnor undrat genom årens lopp undrat, men som få pratat om: Vad gjorde ni när ni hade mens? Hédi berättar rakt och utan omsvep om det ofattbara, hur det är att vid ankomsten till ett utrotningsläger bli utvald för arbete och först många månader senare förstå att ens föräldrar dog första dagen i lägret. Hon beskriver med glasklar skärpa hur förändringarna smög sig på innan kriget, hur lätt man vande sig vid indragna rättigheter och trodde att det bara var tillfälligt. Det skulle nog bli bättre igen. Vi måste komma ihåg de här berättelserna, minnas att det varit så här flera gånger tidigare i historien! Samt göra motstånd. Den här till formatet lilla, men i betydelse och mening stora boken, är viktig i det arbetet. Köp den, läs den med dina barn och ge bort den i present. Den är det mest angelägna på länge.

torsdag 9 februari 2017

The Princess Diarist, av Carrie Fisher

När jag lyssnade på Carrie Fishers inläsning av The Princess Diarist på vägen till och från jobbet under en veckas tid så hände det ofta att jag googlade på bilder av just henne och Harrison Ford under inspelningen av Star Wars. Av någon anledning hade jag fått för mig att deras kärleksaffär enbart skulle bli nämnd lite så där i förbifarten, för det var så det togs upp i pressen precis när boken kom ut (förmodligen utav respekt för de inblandade, läs: den store manlige skådespelaren Harrison Ford) men jag blev lite lycklig när jag hittade nedan bild, för hennes blick säger så mycket. 




Jag skulle ha velat ha fler berättelser om själva tillkomsten av Star Wars, hur det gick till när de filmade, anekdoter om alla skådespelare, rekvisitan och annat. Men knappt en enda scen finns beskriven. Istället handlar det mycket om den store regissörens födelsedagsfest (med en sorglig beskrivning av hur vuxna män hetsar den väldigt unga Carrie att dricka sig redlös), Den Stora Kärlekshistorien och långa monologer som beskriver hur hennes fans ofta närmar sig henne (hysteriskt roligt). Men ändå kan jag inte annat än älska, även om det inte var det jag väntade mig, för jag älskar hela kvinnan; hennes raspiga röst och attityd. Hon hade det inte alltid så lätt, med psykisk ohälsa och missbruk. Men ingenting kunde i längden ta bort den där glimten i ögat eller hindra henne från att helt enkelt vara den hon var. Hon tillät inget annat.

tisdag 7 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Arbete, liv, arbetsliv

På reklambyrån försöker de anställda överleva de ständigt pågående nedskärningarna med alla medel tillgängliga. Man snor kontorsmaterial, leker på arbetstid, jävlas med kollegorna, "lånar" varandras antidepressiva medicin, stöttar och hånar varandra samt spenderar alldeles för mycket tid på den lokala krogen efter arbetstid. Vi känner igen stereotyperna: arbetsnarkomanen, vapenfantasten, upptågsmakaren, han som fortsätter att dyka upp även fast han fått sparken för länge sedan. Och även om vi kanske inte riktigt kan relatera genom vår arbetsplatser här i Sverige så kan vi ändå göra det genom de personlighetstyper vi lärt känna genom amerikansk företagskultur på teve och i film. 

Vad vi hatade våra kaffemuggar! Våra musmattor, våra bordsklockor, våra almanackor och innehållet i våra skrivbordslådor! Till och med fotona av våra nära och kära som satt fasttejpade på våra datorskärmar i uppmuntrande syfte förvandlades så småningom till jolmiga påminnelser om all den tid vi avtjänat. 

Bokens vi-perspektiv ger en känsla av solidaritet, som om man vore där på plats och en del i kollektivet. Ni vet den där mer eller mindre påtvingade samhörigheten som alltid påtalas och hyllas på arbetsplatser, kanske speciellt där teamkänslan mest är ett tomt begrepp. Det är hysteriskt roligt men allt mals sakta ner mot en oundviklig katastrof och skrattet fastnar allt som oftast i halsen. Om man någon gång arbetat på ett företag som varslat, eller till och med bara där rykten om uppsägningar har börjat gå, så känner man igen sig. Det är absurt men förståeligt hur galet människor som känner sig hotade, beter sig. Så fick vi se slutet av Joshua Ferris känns som ett viktigt, om än något överdrivet, tidsdokument. 


måndag 6 februari 2017

Färgsorterad bokhylla

Jag har funderat på det här länge fast inte haft tiden eller orken att fixa till det. Men igår bara gjorde jag det ändå. Tog söndagseftermiddagen till att först riva ut alla mina böcker, sortera ut de som skulle slängas (jo, slängas, jag är ledsen om du där av uppfattningen att "böcker slänger man aldrig") för att sedan sortera dem efter färg. För tio år sedan skulle jag aldrig någonsin kunnat slänga en bok och definitivt inte kunnat ha dem sorterade efter färgen på ryggen. Men saker ändras. Jag har ändrats väldigt mycket på sistone och genast när jag var klar så insåg jag med lättnad att det här är det bästa sätter för mig att förvara mina böcker. Hur mycket jag än älskar bokstavsordning så är det inte något jag kan upprätthålla under längre perioder. Och det var en enorm lättnad att bli av med alla de där böckerna som jag avskydde eller vet att jag aldrig kommer komma för mig att läsa eller läsa om. Nu måste jag bli mer restriktiv vad gäller nyinköp och recensionsexemplar.




måndag 30 januari 2017

Dagbok från ditt försvinnande, av Malin Lagerlöf

" - Malin, jag är rädd att vi har tappat bort Daniel."

En dag i oktober 2011 gick filmregissören Daniel Lind Lagerlöf ut genom dörren, lämnade sin fru Malin och deras tre barn, och kom aldrig mer tillbaka. Det som skulle ha varit en vanlig dag på jobbet blev den mest ovanliga. Han letade inspelningsplatser i Tjurpannans Naturreservat och ramlade förmodligen i havet och drunknade men hans kvarlevor har aldrig hittats. Kvar i Stockholm fanns Malin och barnen, det yngsta bara tre månader gammalt. Jag lyssnade på författaruppläsningen av den här boken på Storytel och det var oerhört mäktigt att höra Malin läsa upp sin egen text som är mättad med sorg, kärlek och ilska. Vad gör man när ens partner sedan tjugofem år från den ena dagen till den andra inte längre finns kvar i livet? Hur tar man sig igenom de första kritiska dagarna, månaderna, och hur tar man hand om tre barn när man knappt är kapabel att se till sig själv? Jag älskar hur hela berättelsen är totalt befriad från sentimentalitet, att hon är fly förbannad mitt i saknaden, "Hur kunde du lämna mig!" för hela texten är skriven till Daniel. Jag gillar även listorna som dyker upp lite här och där: "5 råd till dig som blivit änka" eller: "5 påträffade föremål som fått mig att gråta". Framförallt tar jag till mig rådet att inte köpa blommor när något gått bort, beskrivningen av hur Malins lägenhet fullkomligt dränks i en tung blomdoft och hur hon skäller ut ett stackars bud för att han levererar ännu fler buketter är både rolig och sorglig. Rådet att hellre överlämna hemlagad mat låter mer än rimligt. 

torsdag 26 januari 2017

En isländsk bokhandel på Keflavik

Vad göra under en mellanlandning på en och en halv timma på Keflavik, Island? Självklart går man till bokhandeln. Strunt samma att man inte sovit på nästan tjugofyra timmar och är grovt jetlaggad, och se vilka guldkorn jag hittade. De har jättefina böcker om Island i färdiga påsar, redo att ta med hem. Hur underbart som helst. Och om jag bara förstått en uns mer isländska än jag gör, så hade jag köpt Harry Potter och det fördömda barnet, den var ju ändå på rea.






tisdag 24 januari 2017

Trojanerna, av Lova Lovén

Låt mig presentera: en modern apokalyps! Vi får följa tre kvinnor som från olika platser i samhället får se hur samhället trasas sönder och därmed tingas inse hur lite de kan göra för att skydda sig själva och dem de älskar. I Sverige börjar undergången på en klassåterträff i en högstadieskola i Malmö. När polisen kommer fram är alla 300 människorna döda och till en början kan de hålla dödsorsaken hemlig. Men när fenomenet sprider sig till andra ställen, till arbetsplatser, kyrkor och ishallar, i en takt som inte polisen hänger med i så blir det allt svårare att dölja sanningen för allmänheten. Någon eller något håller på att utrota mänskligheten och fienden verkar närmast osynlig, försvinner innan någon kunnat berätta vad som hänt. Det här är både det värsta och det bästa jag vet. Det värsta för att det är min mardröm, att de man älskar bara dör och det finns ingenting man kan göra åt saken. Samhället kollapsar och de man brukar ringa till för att kalla på hjälp finns inte där längre. Det bästa för att det ger mig en chans att bearbeta den där rädslan, och vad är bättre än att göra det i trygghet hemma i soffan? Sedan måste jag berätta att jag älskade slutet, men jag kan inte säga varför, så därför måste du läsa boken själv.

måndag 16 januari 2017

Jag har varit i Hogsmeade och Diagon Alley, samt åkt Hogwarts Express!

Har precis kommit hem från en elva dagars resa till Orlando, Florida. Givetvis besökte vi en av Disney World-parkerna, Kennedy Space Center och Sea World men det som slog allt det tidigare nämnda var Universal Studios och Islands of Adventure. Vi köpte tvådagarsbiljetter med express-pass (för att slippa stå så mycket i kö) och det kostade mer pengar än vi någonsin kunnat drömma om för två vuxna och två elvaåringar. Men det var värt det, oj, vad det var värt det! För där finns helt otroliga Harry Potter-världar uppbyggda. Då vi började på Islands of Adventure kom vi först till Hogwarts vari de har placerat en ride som heter Harry Potter and the Forbidden Journey, en interaktiv åktur där man får följa med på "kvast" i och runt slottet, mycket välgjort och kittel i magen. Strax nedanför slottet ligger trollkarlsbyn Hogsmeade, klädd i vinterskrud, med många av de välkända ställen man läst om i böckerna och sett på filmerna. 




Sedan gick man till stationen för att ta Hogwarts Express till Londons King's Cross! Jag upprepar: man fick ta ett riktigt tåg som åker över till park nummer två, Universal Studios, där man kliver av på ett fiktivt King's Cross och kan gå rakt in på Diagon Alley. Både jag och mina bonusbarn köpte snordyra Harry Potter-kappor samt sprang in och ut i alla affärer som erbjuder alltifrån gosedjur, godis, glass, butter beer och trollstavar. Högst uppe på Gringotts bank sitter den drake som Harry, Hermione och Ron hjälper att fly i en av de senare böckerna. Inne i Gringotts finns en ride som heter The Escape From Gringotts och är delvis interaktiv men man åker i vagnar som går på räls igenom hela historien. Förmodligen den mest fantastiska åkturen jag varit med om. Nej, stryk "förmodligen", det ÄR den bästa åkturen jag varit med om.







Lånad video för att visa hur det ser ut när draken sprutar eld var tionde minut!



Som alltid när jag gör sådant här så förstår jag inte hur jag ska kunna gå tillbaka till att leva i den riktiga världen. Den är ju så tråkig! Jag vill bara sitta hemma och läsa om böckerna, se filmerna tills dvd-skivorna är utnötta. Men nu gäller det att jobba vidare så att vi kan spara ihop pengar till nästa äventyr.