måndag 15 oktober 2018

Neverworld - Marisha Pessl


För inte så länge sedan tillhörde Beatrice det mest populära gänget på skolan, de som var medelpunkten på alla fester och tillställningar. Men precis när skolåret skulle ta slut så dog Jim, han som var gruppens musikaliska geni och Beatrices pojkvän. Exakt vad som hände har inte klarlagts men polisen har skrivit av händelsen som självmord. Ett år senare återvänder Beatrice till gänget för att fira Whitleys födelsdag på Wincroft herrgård, platsen där de jämt hängde förut. Men det kan självfallet inte längre bli som förr, en av vännerna är för alltid borta och somliga av de som är kvar verkar veta mer än de vill avslöja. Det blir en ganska obekväm kväll och när morgonen kommer ringer det på dörren. Där står en man som kallar sig Väktaren och det han har att berätta kan ingen riktigt acceptera, åtminstone inte till en början, och där börjar vännernas berättelse om Neverworld. Jag vill inte avslöja för mycket men det är som att hamna i en fasansfull version av Groundhog Day, där man måste avsluta varje kväll med en omröstning om det otänkbara. Men, de får en chans att en gång för alla ta reda på vad som hände Jim och vem eller vilka som bär skuld för hans död. Neverworld är en oerhört välskriven ungdomsroman som är både kuslig och spännande, som en deckare med en övernaturlig twist. Det var länge sedan jag sträckläste något på det här sättet och rekommenderar boken å det varmaste.



lördag 13 oktober 2018

TV-serielördag - A Discovery of Witches


Jag har nu sett fyra avsnitt av HBO's A Discovery of Witches och vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka. Visst kommer jag fortsätta med fler avsnitt allteftersom de släpps (det femte kommer idag) men hur länge kommer det faktiskt vara titt-värdigt? De magiska delarna är fantastiska, liksom det som handlar om Bodleian Library i Oxford, slottsmiljön i Frankrike och hela känslan av ett samhälle med häxor, demoner och vampyrer. Det är så mycket som är rätt. Blinkningar till andra filmer och serier om det övernaturliga. Men. Jag får hela tiden en obehaglig Fifty Shades of Grey-vibe och den har jag svårt att förklara. Seriens Diana är dock långt ifrån den bokens huvudperson Ana. För Diana förklarar hela tiden att hon vill göra sina egna val och ta sina egna beslut, trots att Matthew gärna försöker vara överbeskyddande på ett "charmigt" medeltida sätt. Jag tror att problemet ligger i att jag tycker att Den Storslagna Kärlekshistorien inte är trovärdig. Eller, den växlar mellan att vara hyfsat fin och ganska outhärdlig. Det blir så fel när de måste berätta för oss hur storslaget kära huvudpersonerna är, istället för att det visas och gestaltas. Men givetvis har jag köpt boken allt bygger på för att se om det är bättre där!



onsdag 10 oktober 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Hundarnas hund


En bok som jag läste om och om igen i slukaråldern: Hundstjärnan av Diana Wynne Jones. Nu idag kan jag inte riktigt berätta vad den handlade om, förutom att det var någon som kom från rymden och på något sätt hade hamnat i en hundkropp. Jag minns mest att jag älskade med hela mitt hjärta.



Boktips: Misslyckas igen, misslyckas bättre


Min husgud John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om skrivande. Tror inte det blir så mycket bättre än det här! Har än så länge bara läst kapitlet om hur Låt den rätte komma in blev till men ska fortsätta med det om Hanteringen av odöda ikväll. Älskar att få en inblick författarens ömsom kaxiga, ömsom uppgivna kommentarer om det egna skrivandet.  



måndag 8 oktober 2018

Sovande jättar - Sylvain Neuvel


Flickan Rose faller under en cykeltur ner i ett slukhål och när räddningstjänsten hittar henne visar det sig att hon ligger på en gigantisk metallhand. Sjutton år senare är handen ett lika stort mysterium som tidigare men Rose själv har utbildat sig till fysiker och leder arbetet med att försöka lista ut vad handen är. Prover har avslöjat att den är urgammal, från en tid när ingen människa på jorden hade kapacitet att bygga något liknande. Sedan börjar Rose och hennes team hitta flera kroppsdelar runt om i världen, en arm, ett ben. Vilka har placerat dem på jorden och varför? Vad ska de användas till?

Det börjar så himla bra, med ett mysterium som man så gärna vill lista ut, alla "varför" och "hur" känns nya och fräscha. Men efter ungefär halva boken blir det mer militärer och världspolitik än science fiction och då ledsnar jag ganska rejält. Det känns som att historien slarvas bort och delvis är det berättartekniken som ställer till det, som gör att mycket blir ganska opersonligt. Boken är till största del skriven i intervjuform vilket initialt fungerar fantastiskt, ja ända tills det inte gör det då. Det här är den första delen i en trilogi men vi får se om jag kommer fortsätta läsa del två eller inte. Kanske väntar jag bara in den förmodade filmatiseringen som helt klart har potential att bli fantastisk.





fredag 5 oktober 2018

Stockholmspesten - Sofia Albertsson


Det pågår något mycket märkligt i Stockholm. Strömmen kommer och går, försvinner faktiskt i allt längre stunder, och stadens bussar och tunnelbana har slutat fungera. Elin och hennes vänner kämpar för att få livet att gå ihop vilket är nästintill omöjligt när staden faller i bitar omkring dem. Elin får ofta gå mellan kontorsjobbet i innerstaden och hemmet i närförort eftersom de taxibilar som finns tillgängliga mestadels är upptagna. Det blir allt svårare att skaffa ätlig mat, den tycks praktiskt taget ruttna framför ögonen på henne och vattnet har länge varit odrickbart. Samtidigt blir folk omkring henne sjuka, långa svampiga trådar kommer från alla kroppsöppningar och sjukhusen kämpar för att hålla horderna av vårdsökande i schack. 

Det här är riktigt jävla äckligt och läskigt. Bra betyg alltså! Djävulskt långsamt bryts Stockholm och stockholmarna ner till oigenkännlighet. Jag är säker på att många skulle reagera precis så här, nämligen med att göra nästan ingenting. Om man bara blundar och håller ut liite till så kommer nog allt att ordna sig. Snart. När som helst nu. Jag läste den här boken under en tid när jag jobbade för mycket och egentligen inte orkade, men ändå var jag tvungen att plöja några sidor om Elins verklighet varje kväll. För jag måste ju få veta hur det skulle gå! För Elin, Martin och Annelie. Samt viktigast av alla: Harry, Elins katt. Man får nästan inte slänga in en katt i en sådan här historia. Det uppstod en eller ett par lösa trådar som jag tror att jag inte fick svar på, men i övrigt så var detta äckligt skräckigt.

Varmt tack till Swedish Zombie för recensionsexemplaret!




onsdag 26 september 2018

Lite lästid = Hogwarts i LEGO


Det blir tyvärr inte så mycket läsning just nu, som mest ett par sidor i Stockholmspesten av Sofia Albertsson innan sovdags. En av anledningarna till att orken tryter är att vi håller på att byta CRM-system på jobbet vilket innebär att allt det dagliga ska bli gjort samtidigt som vi ska lära oss det nya. På samma tidsrymd. Och om jag trodde att bonusbarnens skolstart på högstadiet skulle innebära färre aktiviteter för föräldrarna så trodde jag käpprätt fel.. Man förväntas jobba på diverse lopp som Stockholms Halvmarathon och Tjurruset, för att samla in pengar till klasskassan. Sedan kommer mejl om att det ska bakas 100 bullar PER BARN till innebandyn, som ska säljas till förmån för diverse cuper senare i vinter. Den lilla tid som finns över just nu spenderar jag böjd över köksbordet, byggandes en enorm (6032 bitar) LEGO-version av Hogwarts. Den var snordyr men åh vad det är värt varje krona!



fredag 21 september 2018

Fredags-tips: Cthulhu vaknar


Fria Ligan Förlag kommer snart släppa vad som ser ut att vara en helt fantastisk illustrerad version av H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar. En av skräckens stora klassiker som bara måste få bygga ett bo i min bokhylla. Kolla in detta! Läs gärna mer på förlagets hemsida.






onsdag 19 september 2018

There´s something wrong with Aunt Diane


Diane Schuler var 37 år när hon en julidag 2009 skulle köra hem från en campingtur; med sig i bilen hade hon sina två egna barn samt deras tre kusiner. En resa som borde ha tagit lite mer än en halvtimma tog fyra timmar och slutade på Taconic State Parkway där Diane kraschade efter att i tre kilometer kört på fel sida om vägen. Åtta människor dog: Diane själv samt fyra av de fem barnen, alla mellan två och åtta år. Tre av dödsoffren fanns i en mötande bil. Den enda överlevande var Dianes son Bryan, fem år gammal.

Det är nästan omöjligt att skriva om den här dokumentären. För man får inget svar på alla "varför", man blir inte klokare än man var innan, och det mesta är skrämmande och sorgligt.




På bilden här ovan ser du Dianes man, Daniel, samt hennes svägerska Jay under en presskonferens om olyckan. De har båda svårt att acceptera de höga alkoholhalter som obducenterna fann i Dianes blod, samt att hon rökt marijuana. Efter kraschen hittades en flaska Absolut Vodka i bilen. Alla som träffade Diane före bilresan säger att hon verkade nykter. Alla som träffade henne under bilresan: personalen på det Mc Donalds där de åt frukost, den mack där hon stannade, säger att hon verkade nykter. Men något hände trots allt efter att hon lämnat campingen, något som fick ett av kusinbarnen i bilen att ringa hem och säga "There is something wrong with Aunt Diane". Barnen rapporterade att hon hade ont och inte kunde se. Vad fick henne att dricka så mycket ren sprit att hon uppnådde 1,9 promille och sedan körde upp på motorvägen i fel riktning? Fick hon en stroke? Blev hon galen av smärtan i en tand? Eller hade hon ett väl dolt missbruksproblem? Man får som sagt inte något facit, men detta är snarare en dokumentär om hur människor i sorg fungerar, hur vi famlar efter förklaringar som vi vill ska bekräfta vår egen världsbild. Det är även en dokumentär om en kvinna med extremt höga krav på sig själv, som hela tiden gjorde sitt yttersta för sin familj men som självklart inte var någon ängel. Fast hon var heller inte någon demon, såsom hon ofta porträtterats i pressen efter olyckan. Familjens oförmåga att se ett eventuellt missbruk tas tyvärr inte upp på något bra sätt och många uppenbara frågor ställs aldrig, men det blir snarare ännu en indikation på att något var allvarligt fel med faster Diane.



måndag 17 september 2018

Till minne av en villkorslös kärlek - Jonas Gardell


Det här är en helt fantastisk berättelse; den om Jonas Gardells mamma, Ingegärd Rasmussen. Kvinnan som sin samtid till trots blev forskare, hon som mer än något annat ville vara fri och levde efter en hel uppsättning självpåtagna moraliska regler och lagar. Kvinnan vars sista år grumlades av den fruktansvärd demensen som tog allt det viktiga ifrån henne, det som fanns kvar efter skilsmässan och den avstannade karriären. Så himla trist att den gripande berättelsen till viss del slarvas bort i flera olika berättarperspektiv. För det är ett rent nöje att läsa om någon som varken blir demoniserad eller höjd till skyarna, utan som får vara just människa med både sina förtjänster och svagheter. Komplex helt enkelt. Ett barn av sin tid, såsom vi alla är. Det kan vara så lätt att se tillbaka på tidigare generationer och döma dem för de "sanningar" de trodde på och levde efter, svårare är att se vad våra barn kommer döma oss efter. För döma oss, det kommer de göra. Men jag vill ha mer Ingegärd och mindre av allt det som sker runtomkring i den här boken. Den fiktiva händelse som sker i början känns bara onödig, även om jag förstår att författaren kanske behövde den för att kunna skriva så fritt om sina föräldrar. Bitvis är Till minne av en villkorslös kärlek helt fantastisk men ibland får jag verkligen skumläsa delar av texten, för att allt ska sitta ihop och för att känslan ska hänga med hela vägen. Ofta är det outhärdligt sorgligt, men kärleken och styrkan lyser igenom. Trots allt.



torsdag 13 september 2018

Paradise Lost - Revisited


Som ett inlägg i Kulturkollos veckotema om sånt som är brottsligt och sant, har Helena på Fiktiviteter gjort ett återbesök i West Mempis och sett om den sista av de tre dokumentärfilmerna om The West Memphis Three, alltså Damien Echolls, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. Filmerna fick samlingsnamnet Paradise Lost. Genast skrev jag en kommentar där jag sade att jag inte skulle kunna se om filmerna, åtminstone inte utan att gå sönder. Fast en timme senare satt jag ändå där på lunchen och slog på den sista filmen, Paradise Lost 3 - Purgatory, på YouTube. Bara introt med Metallicas Welcome Home (Sanatarium) försatte mig genast i den grymma sinnesstämning som filmerna alltid gjort och som jag gjort mitt bästa för att förtränga. Men strax därefter kommer det värsta: bilder på döda barn. Döda, nakna barn. Det går inte att värja sig och det finns inga ord för att beskriva fasan. Föräldrarna som bryter ihop när de får veta att deras söner är borta. Slutligen häxjakten på tre oskyldiga tonåringar som tyvärr tar över den här händelsen som borde handla om barnen som miste sina liv. Jag blir lika frustrerad varje gång. De slarvade bort möjligheten att tillfångata den riktiga mördaren, för att istället fängsla tre syndabockar. Oförlåtligt. Vi får se om jag orkar se om hela filmen, för jag är ärligt talat trött på att bli upprörd över det här fallet om och om igen. Så många liv som gick förlorade, på olika sätt.




Här hittar du Helenas nya inlägg hos Fiktiviteter.

Här hittar du Helenas sammanfattade texter om WM3.

Här hittar du mina sammanfattade texter om WM3.

tisdag 11 september 2018

Kulturkollos veckoutmaning om sånt som är sant, och brottsligt


För mig finns det egentligen bara ett tips: I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer av Michelle McNamara. En av de mest fruktansvärda böckerna jag någonsin läst. För att den är sann, för att alla våldtäkterna och morden har hänt på riktigt. Det är fortfarande svårt att greppa, att det har hänt människor som du och jag, att någon av ren ondska eller bara brist på empati använt andras kroppar som saker, som döda ting. Så här skrev jag om boken för bara några månader sedan:

Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag.






torsdag 6 september 2018

Riksdagsval, Harry Potter och Voldemort

Det är svårt att koncentrera sig på höstläsningen nu. Jag slukade Jonas Gardells Till minnet av en villkorslös kärlek men sedan har jag, återigen, nästan enbart tröst-läst Harry Potter. Det har blivit de senare böckerna, som konstigt nog är mörkast av alla, men ändå inger hopp om att ondskan faktiskt kan besegras. Det är som att jag går runt och håller andan inför valet på söndag, för om jag var orolig för fyra år sedan så är jag livrädd nu. Idag ska jag förtidsrösta, utnyttja min enda möjlighet att påverka vår framtid och det är jätteviktigt, men jag kan inte sluta känna hopplöshet. Jag hoppas det byts ut mot en vilja att kämpa och göra motstånd nästa vecka, när vi får veta hur många som faktiskt röstat på Voldemort, men just nu är jag bara vettskrämd och tyst.



tisdag 4 september 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Val, kval och skval


Läsa snabbt eller läsa långsamt
Jag lärde mig läsa väldigt tidigt (tack Magnus, Brasse och Eva) och förstod snabbt att det gällde att få upp farten för att ens vara i närheten av att hänga med i de utländska tv-serier som mamma och pappa tittade på. Sedan avslöjade jag givetvis inte för dem att jag förstod handlingen! För då hade jag fått gå och lägga mig tidigare. Så jag läser snabbt av ohejdad vana, inte för att det är optimalt.

Läsa eller lyssna
Svår. Men om jag verkligen måste välja så blir det ändå läsa.

TV-serier eller film
Lätt.

Independentfilm eller filmbolagsfilm
Utan att riktigt kunna motivera.

Singelläsning eller slalomläsning
Läser alltid minst tre böcker åt gången.

Låna böcker eller köpa böcker
Även om jag blivit mycket mindre ha-galen än förr om åren så föredrar jag att köpa mina böcker. Sedan är jag usel på att lämna tillbaka låneböcker så även det kan bli oväntat dyrt...

Science fiction eller fantasy
Självklart fantasy. Men jag älskar både och.

Fiktion eller biografi

Läsa efter att-läsa-lista eller spontanläsa
Hatar att följa listor och regler.

Läsa gammalt eller läsa nytt
Läsa allt!

Läsa i förstaperson eller läsa i tredje person
Hm. Svårt. Men jag tror tredje person?

Pocket eller inbunden
Det är något speciellt med inbundna böcker, hur de känns, doften. Mmm...

Inbunden eller läsplatta
Återigen inbunden.

Novell eller roman
Roman, även om det faktiskt blir fler och fler noveller.

Läsa enstaka böcker eller läsa bokserier
Alltså, hittar man en bokserie som håller hela vägen igenom så är det fantastiskt. Men det ska man inte hoppa upp och sätta sig på. 

Läsa svenska författare eller utländska författare
Både och! 

Läsa debuterande författare eller etablerade författare
Både och!

onsdag 29 augusti 2018

Vassa föremål - Gillian Flynn


En berättelse om en homecoming. Camille Preaker flydde en gång i tiden från söderns Wind Gap till storstaden och blir därför inte direkt överlycklig när hennes redaktör skickar "hem" henne för att skriva ett personligt reportage om två saknade flickor, varav en redan hittats mördad. Men att komma hem är varken trevligt eller roligt. En sedan barndomen död syster spökar bakom varje hörna och den känslokalla modern har gift om sig och fått ytterligare en dotter. Camilles alkoholism och självskadebeteende riskerar att gå överstyr samtidigt som hon jagar intervjuer med flickornas familjer och stadens poliser. Jag såg halva TV-serien Sharp Objects innan jag köpte boken och läste ut den på tjugofyra timmar. För jag var tvungen att få veta hur det skulle gå! Som så ofta med Flynns karaktärer är även denna huvudperson väldigt trasig men man kan ändå inte låta bli att tycka så hjärtligt mycket om henne. Hon framkallar förståelse, ömhet. Det påhittade Wind Gap är precis såsom mina fördomar säger att inskränkta småstäder i den amerikanska södern är och jag mår dåligt att läsa om fattigdomen, både den fysiska och den andliga, samt alkoholen och drogerna. Precis som det är isande ljuvligt att förfasas över dekadensen hos överklassen som kan ha ett helt badrumsgolv i elfenben. Hela historien är otäck, beroendeframkallande och rasande skickligt berättad. 



fredag 24 augusti 2018

Älskade, saknade katt - eller: dumma björn


Jag hämtade Cattis i en villa i Handen för sexton år sedan. Kattvärnet i Haninge hade ännu inte blivit Haninge Katthem så alla kissarna fanns utplacerade i akuthem, hos godhjärtade privatpersoner. Cattis och hennes syster, som just då hette då Helga och Hillevi, bodde i en kvinnas sovrum. En kvinna vars stora hund var vänlig men alldeles för skrämmande för två tioveckors som nyligen hade blivit bortslängda i en igentejpad kartong. Jag var ute efter en något blygare katt än den jag redan hade därhemma så de skulle matcha varandra med olika temperament - och en blyg katt fick jag. Hon kom aldrig över de där första händelserna i livet: att få alldeles för lite mat och bli lämnad att dö. Jag gissar att hon dessutom var med om fler saker jag inte vet om för hon bar med sig en skräck för främmande män under alla åren jag kände henne. Män var farliga. 

Från den första stunden jag såg henne så visste jag att jag måste ha henne. Hon åkte hem innanför min jacka, bara huvudet stack upp, för någon bur hade vi inte med oss, vi skulle ju bara titta på henne! Den där första kvällen åt hon plättar innan hon klättrade upp i min soffa och somnade på rygg, jag har två suddiga svartvita fotografier från just det tillfället. Jag och min första katt Fanny tittade och petade fascinerat på den pinnsmala kattungens nu tjocka mage.

Cattis var min skugga, var jag än gick så fanns hon inte långt borta. När vi flyttade till Nacka för att få sambo och två bonusbarn var jag inte helt säker på att det skulle fungera. Skulle hon verkligen acceptera hela tre människor till? Men jodå. Hon lade till dem på listan över tvåbeningar med VIP-pass och hon fullkomligen älskade radhusets två trappor som hon ständigt sprang i. Jag har aldrig varit så älskad som jag var av den katten. Av någon. Och kommer nog aldrig bli igen. Cattis var mitt livs stora kärlekshistoria och vi var med om enormt mycket tillsammans. Hon var min dumma björn, min stora snälla svarta katt. Tomheten är så stor att jag ännu inte riktigt förstått omfattningen, det kommer ta tid. Men just för att hon var så viktig för mig, för att kärleken var så extraordinär, så hade jag i tanken redan gått igenom med mig själv vad jag skulle göra när dagen för det stora beslutet kom. Jag tänkte inte dra henne igenom ett sista år av mediciner, ändrad kost och veterinärbesök. Jag kommer minnas Cattis som en frisk och glad katt, hon fick sexton bra år, trots en knagglig start. Hon somnade in på Bagarmossens Djursjukhus och alla hennes människor var med: jag, sambon och bonusbarnen och hon kurrade ända tills hon inte kunde hålla ögonen öppna längre. 

Jag saknar henne så mycket att det gör ont.










onsdag 22 augusti 2018

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.



Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.




En oavsiktlig bloggpaus

Det blev visst en ordentlig bloggpaus, en hel månad till och med. Jag hade tänkt trappa ner under semestern men ändå lägga ut något vid tillfälle, fast då dog min katt. Min bästa vän under sexton år, hon som räddade mig efter den svåraste dumpningen i mitt liv; hon var min skugga och jag var hennes hela värld. Jag var visserligen lite extra illa rustad för sorg, efter ett vansinnigt sorgligt år av andra anledningar, men är man någonsin beredd? Familjen åkte till Cypern där vi klappade hotellets katter helt blanka, badade i både poolen och havet, men jag läste i ärlighetens namn knappt alls. Jag bara var. Och läsningen har ännu inte riktigt kommit igång. Just nu är jag ledig en vecka helt själv, utan man eller bonusbarn, och jag ser mest på serier: Doctor Who, Gilmore Girls, Sharp Objects, Castle Rock. Samt givetvis även Harry Potter-filmerna. Men nu är det äntligen höst, vi har lämnat den heta kvalmiga sommaren bakom oss och luften går att andas. Nu ska jag börja läsa igen.

måndag 23 juli 2018

Hush - Jacqueline Woodson


När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!







torsdag 19 juli 2018

Sommartips - åka båt


Nu när det är apokalyptiskt hett (och jo, man fåår klaga, jag gör det hela tiden) och man bara väntar på att att de döda ska komma till liv igen (läs Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist) så kan det vara jobbigt att ta sig fram i Stockholm. Pendeltågen är avstängda, både planerat och oplanerat, tunnelbanan och bussarna är helvetiskt varma. Så vad finns då kvar? Båt. Oavsett om du bor i huvudstaden eller bara är här på besök så rekommenderar jag Sjövägen, speciellt om du ska ta dig till Djurgården eller ut mot Nacka och Lidingö. Man kan välja mellan att sitta inne eller ute och oavsett vara säker på att det fläktar! 







"Min" båt-hållplats vid Nacka Strand där Carl Milles 23 meter höga staty Gud Fader på Himmelsbågen står.