lördag 16 juni 2018

TV-serielördag: Westworld säsong 2


Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!


Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we areWestworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.





torsdag 14 juni 2018

Satyricon - Gertrud Hellbrand

Olivia blir under studenttiden i Uppsala vän med syskonen Renée och Rufus. Tillsammans med flera andra bildar de sällskapet Satyricon där alkoholen flödar obehindrat samtidigt som de utforskar sin sexualitet. Syskonen har en enorm stadsvåning till sitt förfogande och under sommaren åker de alla ut till deras sommarhus i Sörmlands skogar men vistelsen slutar i en katastrof. Femton år senare får Olivia en festinbjudan från Renée och tackar ja, mot bättre vetande. För vill hon verkligen träffa Rufus? Mannen hon dyrkade och som fick henne att göra saker hon aldrig trodde hon skulle gå med på. 

Satyricon beskrivs som ett mörkt erotiskt drama och jag måste säga att jag ändå gillade dramadelen till stor del. Men som nästan alltid när det kommer till erotiken så är det något som skär sig för mig då det ska till rep, underkastelse och piskande. Kanske blir det extra jobbigt när huvudpersonen under nästan hela boken fortsätter att blir förvånad över att hon faktiskt gillar att bli bunden och utsatt för smärta. (Hallå Femtio nyanser av honom.) Sedan kommer jag aldrig till någon förståelse för varför hon är så förtrollad av Rufus som inte bara är dominerande i sängen utan även en fullkomlig idiot i övriga livet, som kontrollerar henne och övriga kompiskretsen med våld och avundsjuka. Systern Renée förstår jag faktiskt ännu mindre, för hennes drivkrafter får jag inget som helst grepp om. Mot slutet händer allt samtidigt och berättelsen får en nerv, men det var så dags då. Jag tog mig igenom hela berättelsen men det var med nöd och näppe.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!


tisdag 12 juni 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Sex snabba om öar

Semester: Gotland eller Sicilien?
Nu var det länge sedan jag var på Gotland men jag har aldrig varit på Sicilien, så enkelt val.

Musik: Irländsk folkmusik eller Japan-pop?
En fråga som får mig att känna mig oerhört gammal då jag knappt ens vet att Japan-pop existerar...

Drink: Cuba libre eller Manhattan?
Allt med rom är bra!

TV: Shetland eller Skärgårdsdokorn?
Shetland? Förlåt, jag frågar en gång till - Shetland? Aldrig sett. Skärgårdsdoktorn vinner på att jag åtminstone känner igen tv-programmet, men jag gillade det inte särskilt mycket när det begav sig heller.

Film: The Island eller The Island of Dr Moreau?
Återigen, länge sedan jag såg något av det men det mesta med Ewan McGregor brukar vinna.

Litteratur: Robinson Cruse eller Flugornas herre?
Båda är ganska tråkiga måste jag erkänna. Självutnämnda hjältar som hamnar i trubbel bland palmer och elaka insekter och jag skulle hellre osthyvla av mig huden än att läsa om. Jag väljer Flugornas herre enbart för att den känns snäppet mer modern.

onsdag 6 juni 2018

Tack Stephen King men ljudbok på "fejktyska" fungerar bara inte

Efter tips från Stephen King i senaste Vi Läser började jag lyssna på Beneath the Mountain av Luca D'Andrea. (Jag förstår dock att skräckmästaren själv förmodligen läste boken och inte lyssnade på den.) Den handlar om ett fruktansvärt trippelmord intill den lilla italienska alpbyn Siebenhoch och amerikanen Jeremiah Salinger som blir besatt av händelsen. Det är en bok med krypande skräck och kuslig närvaro i de otillgängliga bergen. De flesta i byn har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Detta blir väldigt påfrestande i längden... Funderar starkt på att köpa pappersboken istället, för snart både tänker och drömmer jag som Schwarzenegger talar.



måndag 4 juni 2018

Brun flicka drömmer - Jacqueline Woodson

Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson skriver om sin barndom och uppväxt på fri vers, den enda av hennes trettiotal böcker som än så länge finns på svenska. Efter att ha läst denna hoppas jag vilt på att fler blir översatta för vilket språk hon har, vilken ton! Med korta men exakta meningar vecklas en hel värld ut. Jacqueline föds, tillsammans med sina tre syskon, in i den amerikanska Södern under sextiotalet, med allt vad det innebär. Där finns mamma och mormor som med näbbar och klor kämpar för barnen de älskar så mycket, pappan försvinner ganska snabbt ut ur bilden. Morfar får kliva in och bli en av få manliga förebilder. De flyttar så småningom till Brooklyn, New York, där fattigdomen är av en annan sort men ändå förlamande begränsande. Woodson skriver om segregation, vänskap, rasism, kärlek och avundsjuka och gör det så vackert att man vill gråta. Nu bara måste jag leta fram hennes ungdomsböcker på engelska och plöja igenom - jag anar ett sommarprojekt!

Tidigare i år tilldelades Woodson Astrid Lindgren Memorial Award.









tisdag 29 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: För det första, för det andra, för det tredje...

För det första: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tre.
För det andra: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet sju.
För det tredje: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tretton.



Kommer inte upp i tre av varje, men åtminstone två!

3



Någon mer som kommer ihåg den här pärlan av Caroline B. Cooney? Jag tror jag läste den åtminstone tio gånger under tonåren. Janie är som de flesta andra sextonåringar, hon har vänner och går i skolan. Men så en dag ser hon en bild av en saknad flicka på baksidan av ett mjölkpaket, en flicka som försvann tolv år tidigare och fortfarande söks av sina föräldrar. Det är något med den prickiga klänningen som flickan har på sig som är skrämmande bekant... Just den klänningen var ju Janies favoritplagg! För Janie är den saknade flickan. Boken heter Saknad: Jennie 3 år och hamnade nu i och med den här veckoutmaningen ganska högt upp på min omläsningslista!






Sedan en klassiker som jag inte läst på många, många år: De tre musketörerna av Alexandre Dumas. För mig är det ganska svårt att skriva om boken när alla filmer, speciellt de som gjordes när jag var i tonåren och hade Keifer Sutherland och Charlie Sheen i huvudrollerna, har företräde i mitt huvud. Ärligt talat är historien väldigt hjältefixerad och pintjock med tröttsamma manliga ideal men jag gillar ändå den historiska tidpunkten.


7





Jag fuskar lite och väljer en bok som var min reboot vad gäller ljudböcker, den allra första jag lyssnade på när jag skaffade Storytel för något år sedan. Boken heter The Spook's Apprentice medan filmatiseringen fick heta Seventh Son. Den handlar om trettonårige Tom som är den sjunde sonen till en sjunde son och får en magisk utbildning av en "Spook", en man som åker landet runt för att bekämpa spöken häxor och boggarts. Läs gärna boken men låt filmen vara, den var ganska usel. 







En bok som jag ännu inte har läst men gärna skulle vilja är Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee som handlar om författarens flykt från den totalitära kommunistiska regimen. Blott sjutton år insåg hon att hon blivit hjärntvättad och flydde från Kina, bara för att inse att hon inte kunde komma tillbaka och att hon riskerade sina familjemedlemmars liv. Något jag förhoppningsvis kommer lyssna på i sommar!


13


Ännu en högt älskad favorit. The Secret Diary of Adrian Mole Aged 13 3/4 av Sue Townsend. Det är få böcker som liksom denna fått mig att skratta lika mycket som de fått mig att vrida mig i plågor. Stackars Adrian har det inte lätt. Han tycker själv att han är den mest intellektuelle unge mannen i skapelsens historia men trots detta vägrar BBC publicera hans dikter. Han är kär i Pandora men det verkar obesvarat. Hans mamma verkar dock ha ett ganska livligt kärleksliv i och med beundraren Mr Lucas, men vad tycker Adrians pappa om det hela? De bor ju ändå ihop som man och hustru. Och så vidare, och så vidare. 


Jag fuskar lite till och väljer en tv-serie! Warehouse 13. En science fiction-serie som fanns i fem säsonger och som trots sin ofta låga budget ändå lyckades leverera något som man trodde på med hjärtat, även om ögat då och då avslöjade illa dolda blixtlås eller sopiga specialeffekter. Vi får följa två före detta FBI-agenter efter att de blivit rekryterade till specialavdelningen Warehouse 13 och hur de upptäcker en värld de inte trodde fanns. De är anställda för att leta artefakter, föremål laddade med händelser och kraft som gör dem potentiellt farliga. Till sin hjälp har de givetvis flera agenter och de är alla placerade i en enorm lagerbyggnad (därav namnet på serien) i vilken alla föremål lagras men även måste beskyddas från intrång och stöld. Som jag skrev tidigare så är det en serie som egentligen är ganska plastig men som jag ändå föll handlöst för.




lördag 26 maj 2018

Folkmordet i Rwanda

Efter att ha läst Litet land av Gaël Faye så ville jag veta mer om folkmordet i Rwanda, en händelse som jag med fasa minns från mina tonår. Hur kunde nästan en miljon människor slaktas medan omvärlden gjorde absolut ingenting? De belgiska FN-soldaterna åkte hem och lämnade tutsierna att bli mördade med alltifrån machete till maskingevär. Det går inte att läsa så mycket åt gången, allt är så förtvivlat fruktansvärt men jag ska fortsätta läsa om helvetet på jorden även den här helgen, en sida i taget.





onsdag 23 maj 2018

Uttagningen - Maths Claesson

Linux är en drömmare som sitter helst på höghustaket i Stockholm tillsammans med sitt teleskop riktat mot stjärnorna och drömmer om att bli rymdpilot. Hans föräldrar skilde sig för inte så länge sedan och mamma flyttade till Köpenhamn medan pappa mest är på landet med sin nya flickvän där de odlar grönsaker. Pappa tycker att Linux borde plugga mer och när Linux olyckligt nog får underkänt på slutprovet i matematik verkar han vara dömd att spendera sommaren med att sitta instängd på rummet och förbereda omtenta. Men så berättar en vän om en uttagning som ska ske på Gröna Lund: två ungdomar ska få bli Sveriges rymdambassadörer och flytta upp till Kristallstaden, en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Där ska de med andra unga från hela världen få en unik utbildning och förberedas på det liv som kanske väntar mänskligheten inom en snar framtid. Klimatförändringarna har gått långt, överbefolkningen är ett faktum och vår jord har börjat säga ifrån på skarpen. Kanske måste vi snart börja planera för en kolonisation av mars, eller ännu längre bort. För att klara de här uttagningarna, varav många innebär att åka de attraktioner som finns på Gröna Lund, så måste man vara smart, lugn, innovativ - och kunna matematik. 

Jag måste säga att jag gillar Linux. Han är väldigt lik mig i så mycket och jag förstår väl hans frustration när han inte får som han vill, när livet går honom emot. Det är även ett otroligt spännande Stockholm han lever i, en framtid inte alltför långt ifrån nu. Vi känner igen alla landmärken som Globen och Slussen men allt kommer med en twist, tunnelbanan har fler linjer, skyskrapor finns över hela staden, Gröna Lund har en bergochdalbana som delvis går under vattnet. Det är ett möjligt framtidsscenario där jorden kanske håller på att gå sönder och som skaver när man läser. I övrigt så är det mesta ganska förutsägbart, på allra bästa sätt. Det är ett äventyr för yngre tonåringar och man behöver aldrig vara speciellt orolig. Möjligtvis blev det lite i överkant mot slutet med vinster, överraskningar och otroliga sammanträffanden, men eftersom jag inte är målgruppen så får jag nog bara ha överseende. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa de två följande böckerna om Linux!



tisdag 22 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Debuter och debutanter

Vi pratar om debuter och debutanter - vi pratar förstlingsverk, om premiärer och första framträdanden. Vi pratar om författaren, låtskrivaren, artisten, skådespelaren, regissören och konstnären som gör sin debut och vi pratar såklart om deras verk. 

 

Jag får en vild lust att citera Highlander (There can be only one!) här. För det finns nog bara en debutant som påverkat mitt liv så mycket att hon är värd att nämnas. J.K. Rowling. Så här har jag skrivit tidigare:

Jag snubblade över den första boken av en slump. Precis när den kommit på svenska så hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de efterföljande böckerna och filmerna, skulle ha på mitt liv. Redan på den första sidan skrattade jag högt och jag vet inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem läsa klart, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att sluta. Där fanns de hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trapporna, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt. Allt var oemotståndligt. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Jag fick samma "välkommen hem"-känsla när jag dök in i den första boken. Det är här du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Att jag var strax över tjugo år istället för tolv spelade absolut ingen roll.


 The Queen. And some old woman in a hat
(Som många Potter-fans uttryckte sig på Twitter för inte så länge sedan.)

torsdag 17 maj 2018

Litet land - Gaël Faye

Tioårige Gabriel växer upp med en yngre syster, rwandisk mamma och fransk pappa i det lilla centralafrikanska landet Burundi. Det är en privilegierad tillvaro med privatskola, tjänstefolk och stor villa. När han inte går i skolan hänger han med grannskapets andra pojkar som lever liknande liv, de tjuvröker, badar eller bara sitter och pratar i den övergivna bil som blivit deras klubbhus. Gabriel räknas som vit och har franskt medborgarskap trots att han aldrig varit i pappans hemland. När föräldrarnas äktenskap börjar falla isär ungefär samtidigt som Burundis första folkvalda president dödas i en statskupp, förändras pojkens enkla tillvaro till något han inte kan hantera. Våldsspiralen snurrar snabbare och snabbare och i grannlandet Rwanda, mammans hemland, påbörjas ett folkmord, en fullkomlig slakt som spiller över på Burundi. Litet land är en av de där böckerna som får en att resa i tid och rum, som gör att det på riktigt känns som att man vore där och då. Språket är i det närmaste poetiskt men ändå framstår allt som glasklart. Först det loja tidsfördrivet för en handfull barn som inte har något vettigare att ha för sig, de pallar mango från grannen, senare det isande våldet som obönhörligt drar alla med sig som en tsunami. Jag älskade den här boken, med hela mitt hjärta.



tisdag 15 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: En kunglig personlighet

Vi ska berätta om en kunglig personlighet, någon vi gillar eller avskyr eller vill veta mer om. Det kan handla om någon nu levande, död sedan länge eller fiktiv person. 


Jag gissar att jag inte kommer vara den enda som tar upp The Crown. Läs gärna hela min recension av första säsongen här. Jag har börjat se säsong 2 men livet har kommit emellan och nu var det ett tag sedan jag hade tid att titta men jag kommer absolut fullfölja även denna andra säsongen. Den känns mörkare, ogenomtränglig. 

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 




Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.


Sedan en fiktiv kunglighet. Arvid är kung mot sin vilja, han glider runt under sömnlösa nätter och funderar på sin tillvaro men det är först när han får träffa strykpojken Helge som saker börjar falla på plats. För det kan vara svårt att hantera att en helt annan människa får ta de spöstraff man själv skulle ha haft om man bara inte var kunglig. Det är medeltid och Arvid har en dvärg och senare även en fru. Själv är han så sorgsen och grubblande att man som läsare knappt vet var man ska ta vägen! Jag läste den här boken som barn och minns den som i ett skimmer, det var ett exemplar som mamma själv hade haft som liten och det var oklanderligt skött. Omslaget var som nytt trots att det var trettiofem år gammalt. Men jag vet inte om jag skulle våga läsa om boken som vuxen, för jag gillar min bild av I klockornas tid. Det är långt ifrån alla älskade barndomsklassiker som håller för en omläsning.



onsdag 9 maj 2018

I'll Be Gone in The Dark - Michelle McNamara

Jag tänker på dem nästan varje kväll; när jag står i sovrummet på övervåningen och gör mig i ordning för natten; när jag inte längre kan se trädäcket på baksidan för att utebelysningen är släckt och heller inte skulle lägga märke till om någon stod gömd bakom staketet. Området jag bor i är medelklass till övre medelklass; vi har radhus och villor med stora fönster. Det är lätt att stjäla sig en glimt av våra liv. Vi vill gärna tro att våra pengar, BMWs och larmskyltar ger oss skydd men det är i områden likt detta som The Golden State Killer under 1970 och 80-talen bröt sig in i minst 120 hus, våldtog över femtio kvinnor samt dödade tolv människor. Vi är potentiellt lättplockade offer bakom våra tunna glasrutor och alltför ofta olåsta bakdörrar.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag. 

Och jag kollar varje kväll att alla dörrar är låsta och sover inte längre med sovrumsfönstret på glänt.




tisdag 8 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Bra och dåliga grannar

Vem är min favoritgranne? Vem slipper jag helst småprata med vid brevlådan?

Då jag är ganska asocial har jag gärna de flesta grannarna på behörigt avstånd. Som Gaël Faye skriver i Litet Land: "Vi undviker varandra hjärtligt i trappuppgången" (Inget ordagrant citat då jag inte har boken med mig just nu.) Men någon jag skulle kunna tänka mig att faktiskt bo granne med, och då kanske inte så mycket för det eventuella sällskapet som för det fantastiska kråkslottet till hus, är Stephen King. För kolla in det här! Det är hit man vill gå först på Halloween




Bland de fiktiva valen så måste jag nog välja Familjen Weasley i Harry Potter. För att bo granne med dem innebär att finnas några kilometer bort och inte så tätt inpå. Samt att det känns som att man alltid skulle vara välkommen in på en kopp te eller whisky vid behov, om man ändå mot förmodan känner sig lite sällskaplig. 




Vilka grannar jag inte vill ha? De allra flesta andra, riktiga som påhittade.

Händelsehorisonten - Balsam Karam

Vad händer med människor när samhället inte länge anser att de har några rättigheter? Vart tar man vägen när man förvisats och deporterats från staden till ett berg och soptipp, när man blir papperslös. Kvinnorna och barnen har huvudrollerna i Balsam Karams Händelsehorisonten. De har namn och en historia, alla männen är vita och poliser, domare eller vetenskapsmän. Ansiktslösa. Milde var bara sju år när hon och hennes mamma förflyttades till berget och tältlägret, till Utkanterna, och hon minns knappt hur det var att vara medborgare i staden. Allt utspelar sig i en vag framtid och äger rum utanför en stad som inte har något namn men dock avenyer; bredvid finns ett hav med en strand och vita besökande turister. Utkanternas befolkning överlever på att sälja krimskrams och läsk till de i bikini och badbyxor, de rotar igenom soptunnor och stjäl. Vad gör man när man inte längre har något att förlora? När Milde är sjutton år tänder hon eld på flera viktiga byggnader i staden och blir dömd till döden men straffet ändras till att hon ska bli den första människan som åker genom ett svart hål, enbart för att vetenskapsmännen ska kunna studera vad som då händer. Just den delen av berättelsen hade lika gärna kunnat utelämnas, för det viktiga händer inom systerskapet. Språket är poetiskt och drömskt, ofta får jag läsa om meningar eller läsa dem högt för att till fullo förstå allt. Men det är värt det. Jag älskade den här boken på ett sätt som är svårt att beskriva, den kröp in under min hud och jag kommer tänka länge på Milde och hennes mamma Essa och de andra kvinnorna i lägret. 




torsdag 3 maj 2018

Kärleken till en besatthet

Av en slump läste jag om en så kallad True Crime-bok som påstods vara exceptionellt bra, så jag började lyssna på den på Storytel. Den heter I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer och är skriven av Michelle McNamara. Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone. Jag har bara läst halva än så länge men kan inte låta bli att tipsa om den ändå. Den är så djupt obehaglig och full av otäcka detaljer att jag nästan bara kan lyssna på den i dagsljus, på väg till jobbet. Som en kvinna i boken säger angående det fruktansvärda sexualiserade våldet: "I love my husband, but I hate men..."











onsdag 2 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Jag fattar inte grejen

Vad eller vem är det du inte fattar? Vem får dig att sitta som ett frågetecken när alla andra hyllar? En riktig guldgruva till utmaning!

Vi kan väl börja med Fifty Shades of Grey, som så många andra har tagit upp tidigare. Så här skrev jag i recensionen av den första boken, för jo, jag har läst den. Hela. Men det var med mycket möda och många pauser.
"Jag tror att det är de galna överdrifterna, ovanpå det undermåliga språket, som gör att jag inte riktigt klarar av den här boken: Ana är oskuld när hon träffar Christian men lyckas ändå ha fantastiskt mindblowing sex från sekund ett med honom, Christian är superduperrik bortom alla gränser samt är så sjukt snygg att alla kvinnor ständigt försöker flirta med honom. Och vad är det med Anas undermedvetna som ständigt gnäller, skriker och kallar henne för hora? Den Inre Gudinnan orkar jag inte ens ta upp… Vadan alla dessa beskrivningar av helvita möblemang? Det är som att se ett avsnitt med en nyrik rappare i MTV Cribs. Och hur många gånger kan hon stöna rakt in i hans öppna mun innan jag slutar vara med i ögonblicket och börjar räkna tillfällena? Check, där hände det igen, en pinne i kanten.  Eftersom jag retar mig så oerhört på allt det jag nu nämnt så blir inte sexet speciellt sexigt, vilket det kunde varit annars. Jag blir mer upphetsad av helikopterturen i början av boken.  Till slut blir det som vilken porrfilm som helst och när det inte blev bättre än så här så kunde författaren lika gärna ha låtit bli att försöka skriva en historia runt sexscenerna."


Solsidan. Nuförtiden har jag nästan helt slutat se på linjär tv, förutom fotboll och Melodifestivalen, men när jag fortfarande satt och zappade runt om kvällarna fick jag akuta panikkänslor av program som exempelvis Solsidan. Alla verkar tycka att det är så himla bra och känner igen sig medan jag hellre skulle osthyvla av mig huden än se ett helt avsnitt. Det är pinsamt, jobbigt och ångestframkallande. Det är alla jobbiga situationer du någonsin varit med om eller hört talas om. Varför skulle jag vilja genomlida de situationerna igen fast gestaltade av skådespelare?

Fredrik Backman. Den här är jobbig. För jag älskar den här författarens kortare verk, novellerna om Alzheimers sjukdom, cancer och utanförskap. Samt hans Instagram-konto. Men så fort jag försöker ge mig på hans böcker så stöter jag på patrull. Som längst har jag kommit ca sjuttio sidor in i Björnstad men där har det tagit stopp, två gånger dessutom. Jag kan inte med En man som heter Ove, Britt-Marie var här eller Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag vet inte varför och är uppriktigt sagt ganska ledsen över det. Jag vill också gilla!


måndag 30 april 2018

Nomadplaneten - Emanuel Blume

Det är tidigt 2100-tal och mänskligheten har till slut haft sönder sin enda beboeliga planet. Isarna har smält, klimatförändringarna är fruktansvärda och en stor del av jordens befolkning har tvingats flytta från de sönderbrända områdena vid ekvatorn. Vi krigar om land, vatten och de vanliga politiska konflikterna. Det var länge sedan vi var ute i rymden då alla resurser har lagts på mycket mer akuta problemområden, men när några astronomer en dag skymtar en ny himlakropp på himlen tänds ett hopp om internationellt samarbete istället för söndring. Himlakroppen är en så kallad nomadplanet på väg igenom vårt solsystem och världssamfundet bestämmer sig för att skicka upp en expedition för att undersöka planeten när den passerar. Åtta personer från olika länder och världsdelar väljs ut för sina militära eller vetenskapliga meriter. Inte långt innan de ska skickas iväg avslöjas att en av deltagarna är medlem i en terrororganisation och hon byts ut mot den svensk-kenyanske astrofysikern Jonathan Othiambo som snart befinner sig i en rymdfarkost på väg runt Jupiter. När de väl har landat på planeten som döpts till Gilead gör de mycket konstiga vetenskapliga upptäckter som väcker både rädsla och konspirationsteorier. Vem kan man lita på, vilka personer har dolda agendor? Vi får även stifta bekantskap med en general som borde ha ett VM-guld i härskartekniker. Sedan tappar rymdfararna kontakten med jorden och Jonathan tvingas välja sida. 

Rymden är så oerhört klaustrofobisk, man flyter runt i små utrymmen och strax utanför de tunna väggarna väntar döden. Inte för att det skulle hindra mig att åka med om jag bara fick, men det är en riktigt bra miljö för böcker och film. Konfliktmöjligheterna är oändliga. Jag trodde inte att Nomadplaneten skulle drabba mig såsom den gjorde, att jag skulle ligga vaken om nätterna för att "bara läsa ett kapitel till". Även om jag är tveksam till somligt av det som händer i berättelsen så tror jag på helheten och mot slutet så grep paranoian tag även i mig. Jonathan är lite väl försiktig men bekant introvert och jag förstår det mesta som han gör, varför han gör det. Det är en rysligt spännande bok om en möjlig framtid som bara inte får ske.

Köp Emanuel Blumes bok på hans egen hemsida eller hos Science Fiction-bokhandeln!





torsdag 26 april 2018

Sveriges bästa författare

Jag köpte boken för mer än en vecka sedan men har haft fullt upp med att gräva ner mig i science fiction, Johannes Anyuru fick vänta. Nu faller jag handlöst genom Strömavbrottets barn. Vilket språk, blir helt mållös. Är så oerhört förälskad i allt han skriver, läser om meningar och uttalar dem högt. Detta måste vara landets bästa författare just nu.

    Det finns ett skrivande som liknar att lyfta händerna för att skydda ansiktet från slag.
  Det handlade inte i första hand om mig. Det handlade om min far: en välutbildad, ambitiös människa vars drömmar sakta hade sipprat ur honom sen han anlänt till Sverige som flykting, bland annat eftersom något i Sverige uppenbarligen inte kunde se värdet i ett svart ansikte. Det handlade om åren som hade gått medan han drivit omkring på Hisingens isbelagda gator, i det som numera kallas för prekära anställningar, berövad sin värdighet, sin rikedom av erfarenheter. I allt detta - i denna förspillda tid - såg jag blod som hade hällts upp i en skål.

Citat ur Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru.

onsdag 25 april 2018

Lyras färd, Boken om stoft - Philip Pullman

Det är tolv år innan händelserna i Den mörka materian. Lyra är en liten bebis och finns undangömd i ett nunnekloster. Både hennes pappa Lord Asriel och andra, mycket mer ondskefulla krafter, vill hitta henne. I värdshuset på andra sidan floden bor elvaårige Malcolm tillsammans med sina föräldrar, han arbetar ibland extra i klostret för att hjälpa systrarna och när han får träffa Lyra blir han omedelbart förtjust i henne och ett speciellt band uppstår mellan de två barnen. När den värsta översvämningen i mannaminne sveper över bygden samtidigt som ondskan verkar ha kommit ikapp Lyra tar Malcolm spädbarnet samt kökspigan Alice och flyr i en kanot med sikte på säkerheten i London. Hack i häl har de den otäcka mannen med den skadade dæmonen, mannen som inte verkar dra sig för att skada eller till och med döda. 

Allt det jag älskar med Philip Pullman och hans böcker om stoft är det som religiösa fanatiker i bland annat USA och England hatar honom för, eller åtminstone gjorde för tjugo år sedan. Det förekom till och med bokbål. För att han är ateist, förespråkar yttrandefrihet och uppmanar människor till att ha en egen åsikt och inte blint följa auktoritära ledare, kort sagt att vara goda demokratiska medborgare som motverkar diktaturer. Ja, ni hör - fruktansvärt, eller hur? Jag är fortfarande oerhört förtjust i den här världen som är nästan som vår, även om den där initiala förälskelsen som kom med den allra första boken om Lyra inte infinner sig. Men det är nästan lika bra som då. Malcolm är ett mycket mer ordentligt barn än Lyra och jag kan sakna hennes självklara upprorsanda, att hon högaktningsfullt struntar i vad andra tycker! Men det är lätt att älska Malcolm, pojken som känner ansvar och kämpar så hårt för att göra rätt. Jag kommer självklart att läsa även nästa del i den här trilogin.




torsdag 19 april 2018

Hunger - Roxane Gay

När Roxane Gay var tolv år blev hon gruppvåldtagen av sin pojkvän och hans kompisar i en övergiven stuga i skogen. Ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Efteråt berättade hon inte för någon om vad som hänt. För att förhindra att detta skulle kunna hända igen började hon äta, och hon slutade inte. För var det något hon lärt sig av samhället så var det att en tjock kropp var oattraktiv, icke önskvärd. Hon blev tryggare i takt med att kilona blev fler. Men samtidigt byggde hon sitt eget fängelse, hon uttrycker det själv som att hon sitter i en bur. I takt med att hon blivit äldre har hon förstått att hon kan jobba med traumat, be om hjälp och bli en annan person som inte håller allt inom sig. Hon måste inte vara fet för att förbli trygg. Men det är oerhört svårt att bli av med den övervikten när man burit runt på den i nästan trettio år, när siffrorna på vågen närmar sig trehundra och än svårare är det att leva som överviktig i ett samhälle som föraktar en och ser en som otyglad och slarvig. Varje gång hon lyckas gå ner i vikt går dessutom hennes inre larmsystem igång, känslorna från våldtäkterna kommer tillbaka och triggar viljan att äta för att förbli oattraktiv. Flickan i skogen kommer tillbaka, om och om igen. Gay beskriver sitt liv med knivskarp tydlighet, hur fetman hindrar henne att göra det hon vill, leva som hon borde ha rätten att göra. Det är alltifrån stolar som hon inte får plats i, flygbolag som krånglar, caféer och biografer som är ouppnåeliga mål. Det är hjärtskärande. Men mer än något annat är det lärorikt för alla oss andra, som ofta är väldigt mycket mer privilegierade. Hon uttrycker det som att ju större man är, desto mindre plats får man uppta. Vi lever i ett grymt samhälle. Roxane Gay är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. Språket är oerhört exakt och jag älskar att hon aldrig gör avkall på sig själv när hon skriver.