tisdag 23 maj 2017

Lyckat eller misslyckat inköp?

Då vi verkar ha hoppat över våren tänkte jag köpa mig något ytterplagg att ha till och från jobbet då vinterjackan har blivit alldeles för varm. Hogwarts-munkjacka passar sig inte riktigt på kontoret, åtminstone inte alla dagar. Efter en snabb titt på Åhléns så insåg jag att jag inte skulle hitta något, inget av det som fanns var riktigt jag. Bomberjacka innebär alldeles för många minnen från tonåren när enbart skinheads använde dessa, det spelar liksom ingen roll att de finns i rosa numera. Och kostade inte allt hutlöst mycket? Så jag gick till Akademibokhandeln och köpte mig en bok. Plättlätt. Smärtfritt. Utan minsta baktanke att det kan vara för dyrt så här strax före lön. Det blev Konsten att fejka arabiska av Lina Liman som har undertiteln: En berättelse om autism. Ska bli mycket intressant att läsa!



lördag 13 maj 2017

TV-serielördag: Westworld

Vi befinner oss i en nära förestående framtid där de allra rikaste ständigt söker större och häftigare upplevelser och den mest ultimata semestern får man i nöjesparken Westworld. Det är vilda western, fast på riktigt! Man får bo tillsammans med, umgås med, döda och ha sex med robotar som ser ut precis som vi men som inuti till största delen är mekaniska. Om robotarna ”dör” så lagas de, minnet raderas och de skickas ut igen. De är programmerade med en bakgrund och ofta bundna till en historia som berättas om och om igen, för besökarnas höga nöje. Där finns de prostituerade på horhuset som ägnar dagarna åt att dricka sprit och ragga upp kunder med samma repliker om och om igen. Men även den unga kvinnan som varje morgon pussar sin pappa adjö, ger sig ut för att måla landskap och återkommer hem om kvällen bara för att se fadern bli brutalt mördad. Mannen som varje dag anländer med tåget. Mannen i den svarta hatten. Samtidigt får vi följa de programmerare, mekaniker, säkerhetspersonal och chefer som kontrollerar hela parken bakom kulisserna. 




Det börjar långsamt och utan många förklaringar, en får bara hänga med, och det tog mig åtminstone tre avsnitt innan jag på riktigt började fatta galoppen. Vilket är ett bra betyg! Det värsta som finns är när man listar ut saker för tidigt. Så låt den här serien växa sig stark, för det kommer den att göra. Till en början så är det långt ifrån fartfyllt eller spännande, mest underligt, faktiskt. Om än vackert. Men när saker väl börjar röra på sig; när robotarna minns tidigare liv och blir spontana, så går det mer än en gång rysningar längs med min ryggrad. Westworld ger en många chanser att tänka på vad ett liv utan konsekvenser skulle innebära. När blir en robot en människa? När hon ser ut som en, om hon blöder när man sticker henne, eller när hon kan minnas och lära sig saker? Och viktigast av allt, när ska vi börja behandla henne som en människa? Sedan det som jag har funderat på enormt mycket under den här seriens gång: vad händer med oss ”riktiga” människor när vi tror att vi kan behandla människoliknande robotar som skit? Det kan inte göra gott med våra själar. 



I övrigt så är det en fantastiskt fin lista med skådespelare som gestaltar både människor och robotar. Jag såg Westworld på HBO Nordic men jag hoppas att den snart även dyker upp på exempelvis Netflix. Se den!

måndag 8 maj 2017

Se mörkret, av Elizabeth Hand

Den fristående fortsättningen på Generation Loss. Återigen får vi följa Cass Neary när hon knarkar och super sig fram genom tillvaron och - givetvis - lyckas hamna rejält i klistret, den här gången också. Hon åker till Helsingfors för att se på några fotografier då en uppdragsgivare tycker att hon har ett öga för vad han gillar och vill ha hennes åsikt. Ett par mord senare befinner hon sig i Reykjavik där hon stöter på en gammal pojkvän som är alldeles för insyltad i den gamla dödsmetall-scenen och dess utdöende (pun intented) utövare. Vi slänger in en flygande korp över det isländska höglandet och utfattiga människor i övergivna hus så har du ett bra hum av Se mörkrets visuella stomme. Är man kräsmagad ska man nog inte ge sig på Elisabeth Hand. Man får en hel del detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, ingående redogörelser  av knarkandets vedermödor. Men jag kan ändå inte sluta läsa för språket är snudd på magiskt. Cass själv är en strulputte av rang men hon tillåts vara det utan pekpinnar och tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon är inte en hjältinna som undviker att åka på stryk för att hon är kvinna, om vi säger så. Tvärtom är hon benhård mitt i allt elände och jag tycker så himla mycket om henne. Knark och allt. 

torsdag 4 maj 2017

Pest och kolera - historiens värsta farsoter


En bok för mellanstadiebarn om de sex värsta sjukdomarna som drabbat mänskligheten, fungerar det? Jodå. Kanske delvis för att författarna på ett praktiskt sätt tar udden av det läskiga då man enbart tar upp farsoter som inte längre plågar oss, såsom pesten, smittkoppor och spanska sjukan. I varje fall inte som pandemier och det får det mesta av det som berättas i den här boken att kännas ganska avlägset och tur är väl det. Faktatexterna "lättas upp" med berättelser om faktiska personer som man kan relatera till, vilka drabbats av sjukdomarna. Men det absolut bästa med den här boken är bilderna och vilka bilder sen! Särskilt de som börjar varje kapitel/farsot; svartvita, väldigt vemodiga, helsides och fullkomligt gudomliga.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

onsdag 3 maj 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Orättvisa och förtryck

Ett för mig väldigt lämpligt ämne på Kulturkollo den här veckan, nu när jag precis börjat se tv-serien The Handmaid's Tale skriven av Margaret Atwood, på HBO Nordic, samt bestämt mig för att läsa om boken. Hittade den inte i mina hyllor så jag gick in på Adlibris och beställde den på nytt, den här gången på engelska. 

Den här serien är så isande obehaglig att min pojkvän såg ett halvt avsnitt och sedan bestämde sig för att det räckte. Och visst är det grymt, becksvart och så gastkramande läskigt att man tappar andan, flera gånger per avsnitt. Vi befinner oss i ett framtida USA där (påhittade?) terroristattacker har lett till undantagstillstånd, lagändringar och slutligen diktatur. Som fattig kvinna har man ingen rätt till något, inte ens sitt eget liv. Bara om man fortfarande är fertil, något som ytterst få fortfarande är, har man en chans att leva som livegen i en rik familj som inte kan få egna barn. Man blir våldtagen och om man har "turen" att bli gravid och det mot alla odds föds ett friskt barn så får man lämna det ifrån sig och fortsätta till nästa familj. Homosexualitet är förbjudet och "könsförrädare" avrättas offentligt. Allt är så tröstlöst, så hjärteknipande och rått. Att se på den här serien är som att få den oskyddade själen gnuggad mot sandpapper. Men samtidigt är det det bästa jag har sett på många, många år. 




onsdag 26 april 2017

Mycket existentiellt mörker nu

Jag gick från den oerhört mörka framtidsvisionen av ett Sverige styrt av rasistiska tankar efter ett terroristdåd i Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, till att dyka rakt ner i den skitiga, drogfyllda och våldsamma Se mörkret av Elizabeth Hand. Mycket mörker blir det. Både på jobbet, något hemma och i bokvärlden. Men det känns ändå som lite skönt att kunna grotta in sig rejält, få det ur systemet. Jag har aldrig varit mycket för romantiska eller flamsiga komedier så mitt sätt att hantera jobbigheter har alltid varit att gräva mig djupare ner i mörkret. "Tur" för mig då att jag får spendera tid med Cass som snorfull och aphög trasslar sig igenom ett dystert Reykjavik drabbat av den ekonomiska kraschen 2008. Det är långt ifrån "mitt" Reykjavik, staden jag alltid återkommer till, men det är ändå skönt att kunna känna igen sig rent geografiskt. 



Hallgrímskirkja, januari 2014.

måndag 24 april 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru

Årets bästa, och förmodligen de senaste årens, bästa läsning. Den här boken är så storslagen, skrämmande och vansinnig att jag inte riktigt finner ord för att beskriva den. Vad ska det bli av den här författaren? Jag gissar idel stordåd. För det bästa med den här boken ligger i det som inte skrivs ut, det som inte sägs. Den unga kvinnan som kallas Nour är med och iscensätter ett terroristattentat i en bokhandel i Göteborg, men säger efteråt att hon inte alls kommer från Belgien såsom alla tror utan i själva verket är ifrån framtiden. Ett framtida Sverige där muslimer blivit satta i läger, tvingas rita nidteckningar av profeten och får fläskkött till varje måltid. En författare blir kontaktad av Nour, som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk avdelning, och vill att han ska läsa det hon skrivit, höra det hon har att säga. Hon är inte den de säger att hon är; hon är sänd hit för att förmedla ett budskap, för att ändra historiens gång. Den alternativa framtiden "Nour" beskriver är så obehaglig att jag inte riktigt kan tro på att det är mitt hemland den beskriver. Inte för att jag inte tror att det är något som aldrig skulle kunna hända, snarare tvärtom. Språket i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är rakt och poetiskt, lite drömskt, beroendeframkallande. Nobelprismaterial. Kom ihåg var ni hörde det först!

onsdag 19 april 2017

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, av Karin Bojs

Den här boken släpade jag med mig till Sälen och tillbaka, enbart för att jag helt enkelt inte kunde släppa taget om den. Femhundra sidor eller inte. De allra flesta kapitlen är vansinnigt spännande, även om det givetvis är svårt att få bombsäkra svar om något som hände för så oerhört många år sedan. Bojs använder sig mycket av ny DNA-forskning som på många sätt kan ge svar men långt ifrån alltid så uttömmande och detaljerade som man skulle vilja. Som i exemplet att homo sapiens fick barn med neandertalare, vilket har lämnat spår i vår DNA, spår som går att hitta bland de människor som lever i dag. Men exakt hur denna beblandning av gener gick till är naturligtvis oklar. Handlade det om förhållanden, slumpvisa möten eller våldtäkter? All vår historia antyder att det förmodligen har handlat om det sistnämnda, men bombsäkra kan vi inte vara. Författaren har börjat med sin egen familjs historia, sin mammas begravning, och sedan spunnit vidare ner genom seklerna. Vi får läsa om grottmålningar, mosslik, massgravar och olika sätt att tillverka alltifrån pilar till krukor för matlagning. Jag finner allt det här oerhört fascinerande och vill bara ha mer och mer! Vill du läsa en populärvetenskaplig beskrivning av den europeiska storfamiljens framväxt under de 54 000 åren så är detta boken för dig.

tisdag 11 april 2017

Kulturkollos veckoutmaning: En utmaning i tiden

Jag kan bara, återigen, berätta om världens finaste tidsesenär: Doctor Who. Främst då "min" doktor, David Tennant. Hur mycket jag än har försökt så kan jag inte uppbåda samma känsla för senare skådespelare i samma roll. Vari ligger då storheten med den här tv-serien? Det är roligt, det är på allvar, man får gråta en skvätt och där finns kärlek som känns. Det är en värld jag skulle kunna försvinna i, en värld som jag har försvunnit i. Samtidigt kan specialeffekterna vara plastiga (jag skojar inte, man kan ibland se dragkedjorna i rymddräkterna) och det är serie där världen är London och tillhörande engelsmän. 

Så här skrev jag här på bloggen för två år sedan:

Drömmen om tidsresor är drömmen om oändliga möjligheter. Att åka när- och varsomhelst, se världen födas och dö på samma dag. Eftersom vi inte kan göra det här i verkligheten så är det den perfekta fantasin med oräkneliga möjligheter. Det handlar om chansen att göra om, att åka tillbaka och ställa saker till rätta. Men även att åka framåt i tiden för att se vad som finns där. Det mest hjärtskärande är när de åker tillbaka för att laga något som inte låter sig lagas, när det är för sent redan innan man försökt. En fast tidpunkt i historien.



onsdag 5 april 2017

Två systrar, av Åsne Seierstad

Detta är historien om Ayan och Leila, två systrar med somalisk härkomst som växte upp i Norge. Två unga kvinnor som liksom sina jämnåriga gick i skolan, hade kompisar och fritidssysselsättningar. Men så hände något; söndagslektioner med en radikal imam och koranlärare, medlemskap i olika ungdomsgrupper och mycket sökande efter texter och videomaterial på YouTube. Två år senare var både Ayan och Leila så radikaliserade att de lämnade sina liv i väst för att kriga för IS i Syrien. Kvar fanns förtvivlade föräldrar, syskon och kompisar. Hur kunde de gå från att spela fotboll, få bra betyg och ha en umgängeskrets till att gå klädda i heltäckande niqab och anse att det enda sättet att tjäna Gud var att resa till en krigszon? Åsne Seierstad har intervjuat föräldrarna, kompisarna, lärarna och syskonen samt läst enorma mängder elektronisk kommunikation för att få ihop den här omfattande boken. Hur kunde det gå så fel? Och framför allt: hur kommer det sig att det främst är andra generationen invandrare som blir radikaliserade? De som borde bli mer västerländska än sina föräldrar. Mamman i den här familjen kan bara inte förstå hur hennes duktiga religiösa döttrar som hon aldrig behövt oroa sig för plötsligt har rymt iväg för att bli bortgifta och föda barn för Kalifatet. Pappan slänger sig iväg till Turkiet för att under stor dramatik korsa gränsen till Syrien i flertalet försök att få hem döttrarna till Norge igen. Brodern reagerar genom att bli ateist, för hur ska han kunna tro på en Gud som kräver de offer som systrarna givit? Det är spännande, hjärteknipande och vansinne på så många nivåer i den här boken och ofta är det helt omöjligt att förstå varför systrarna gjorde som de gjorde. Men Seierstad har gjort ett fantastiskt jobb med att lista ut de många olika vägarna till radikalism, vad föräldrar, skolan och andra vuxna i omgivningen kan göra, vilka varningssignalerna är. För sällan är det bara en sak som är orsaken. Detta är en viktig bok som jag hoppas kommer läsas utav många. 

fredag 31 mars 2017

Har ni sett trailern till nya Det av Stephen King?

Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot en remake av en film såsom jag gör med Stephen Kings Det. Jag älskar boken för vemodet, för de fantastiska beskrivningarna av sorg och död, och för kamratskapet mellan barnen. Sedan har boken en hel handfull mindre bra saker, som de ofta usla kvinnoporträtten. Så här skrev jag för snart tre år sedan när jag läste om:

På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...




torsdag 30 mars 2017

Tiden är inte än, av Elin Boardy

Jag har tidigare aldrig läst något av Elin Boardy men jag lovar att Tiden är inte än inte kommer bli det sista av den författaren för mig. Det finns inte ett enda onödigt ord eller kommatecken i texten, allt är precis där det ska vara. Och hon skriver vackert. Det är en konst att skriva om en sådan hemsk händelse, i det här fallet digerdöden, och göra magi av det hela och även få in samhällskritik om världen vi lever i idag. 

Människan som vi får följa på den här vandringen genom Europa under mitten av trettonhundratalet är ibland kvinna, ibland man. Tidsandan dikterade att endast män fick röra sig ute själva utan förkläde. Men kanske väljer just den här människan detta även för att fly det som hände där hemma på gården i Falsterbo? Går det snabbare att glömma om man klipper av sig håret och klär sig i manskläder? Om man inte längre klär sig i jaget som förlorade hela sin familj till en av de mest fruktansvärda sjukdomarna någonsin. Det är åtminstone värt ett försök. Så Sigrid, Jon, Olof och Amund vandrar vidare, i jakt på livet, på döden. På befrielse. 

måndag 27 mars 2017

En liten paus i fjällen

Det har varit trögt med både läsandet och bloggandet på sistone. Jag påbörjar böcker men lyckas sällan avsluta, även om jag kommer ganska långt i dem. Mitt arbetsliv tar alldeles för mycket tid och sedan är det allt som pågår därefter på hemmaplan. Det finns ingen tid att andas, att bara vara jag. Jag hade hoppats att resan till Sälen på fyra dagar skulle ge mig ett nödvändigt andrum, att jag skulle kunna sitta långa stunder och bara läsa när de övriga slängde sig upp och ner i skidbacken, men självklart blev det inte så. Jag fick faktiskt den längsta sammanhängande lässtunden när vi åkte hem till Stockholm igen, när jag plöjde hundrafemtio sidor av Elin Boardys Tiden är inte än. Men tanken med resan var ändå god, jag fick mer frisk luft än om jag varit hemma och... ja, det var väl det. Men nu börjar vi om igen. Igen. Reboot, och allt det där.



måndag 6 mars 2017

Fangirl, av Rainbow Rowell

Cath ska börja på college och inte nog med att hon har allmänt svårt för nya saker, hennes tvillingsyster Wren har plötsligt bestämt sig för att hon vill dela rum med någon annan, det vill säga en total främling! Vilket betyder att Cath måste göra samma sak och snart sitter hon på en alldeles för liten yta med den buttra Reagan som alltid har sin gängliga pojkvän där. Skolarbetet är givetvis tufft och eftersom Cath dessutom skriver en av de mest populära fanfictions som finns så har hon inte många minuter över varje dygn. Tidigare har böckerna och filmerna om Simon Snow totalt slukat tvillingsystrarnas liv, speciellt när deras mamma försvann ur deras liv, men nu är det bara Cath som fortfarande är engagerad nog att skriva de texter som har tusentals träffar varje dag. Men hur ska hon orka och hinna med allt? Speciellt när hon dessutom måste oroa sig för pappa som nu lever själv hemma i det stora huset och försöker skapa sig ett eget liv när döttrarna flyttat ut, pappan som ibland inte mår så bra.

Jag fullkomligt älskar att Cath inte bara är lite knasig utan faktiskt helt bat crap crazy i vissa sammanhang. Ofta kan författare beskriva ångest och tvångstankar men förvandla dem till något roligt och quirky men Cath har riktiga problem med nya situationer och människor vilket bland annat leder till att hon lever på proteinbars i flera veckor eftersom hon inte är bekväm med att gå till kafeterian. Jag gillar även hur stor plats boken-i-boken får ta, den fiktiva Simon Snow är underbar. Visst känner man igen sin Harry Potter men tillräckligt mycket är ändrat för att det inte ska kännas för uppenbart. När Cath sedan förvandlar allt till en homosexuell kärlekshistoria så jublar jag tyst i min läs-säng, knyter näven triumferande. Som ofta i amerikanska ungdomsböcker om kärlek som utspelar sig på college så är kärlekshistorien alldeles för kysk. Återigen menar jag inte att jag vill ha detaljerade beskrivningar av storslagna sexscener, men kom igen! Artonåringar har hormoner, artonåringar både hånglar och ligger med varandra, men i böckerna av den här typen så verkar de "duktiga" personerna alltför ofta bära oskuldhetsringar. Tråkigt. Som meningen: Men allting med honom fick Cath att känna sig lösaktig och omoralisk. Förlåt, men va? Hon är kär för bövelen! Fast kärlekshistorien är riktigt fin, pojkmannen i fråga är en pärla om än lite väl dreamy i vissa fall. Han hade vunnit på att få ha lite hårdare konturer. Och när man väl tagit sig igenom alla de hinder som alltid dyker upp i en berättelse som denna (gillar han på riktigt lilla jaaag? missförstånden, såg hon honom verkligen med en annan tjej? utbrott, tjejsnack, gråt i sängen osv) så rullar det ändå mest på som tidigare. Man blir aldrig så orolig för att det inte ska fungera. 

Om jag hade fått bestämma så hade det blivit mer Simon Snow, mer fandom över huvud taget, anledningen till att jag läste den här boken! Mer nörderier helt enkelt. Det är lite grand därför jag är här. 

tisdag 28 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Din litterära favoritmiljö

Vi pratar om karga platser, avlägsna platser och mörka miljöer. Då känns En helvetes vinter av Daniel Woodrell väldigt passande. Både boken och filmen, den senare med Jennifer Lawrence, är mörka och karga på alla möjliga sätt. Jag skrev så här om boken i min recension 2011.

En helvetes vinter är en bok om hederskultur, om kontrasten mellan de regler som sällan eller aldrig sägs högt och så det som man bankar in i folk med våld. Sextonåriga Ree har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma, två yngre bröder samt huset i Ozarkbergen, USA. Pappa Jessup tillverkar metamfetamin och försvinner långa perioder från familjen. Ree är, liksom stora delar av det samhälle hon lever i, en Dolly. Man har benkoll på varandra. Man ställer upp för familjen och man tjallar inte. De är rester av ett resandefolk som lever på att framställa och sälja knark samt på jakt, ibland blir det ekorre, andra gånger hjort. Människorna är trasiga, smutsiga och hungriga. Pappa Jessup har inte varit hemma på länge när polisen kommer förbi för att förklara att om han inte infinner sig i rätten mycket snart så kommer delstaten ta familjens hus som Jessup satt upp som borgen innan han sjappade. Ree måste hitta honom, levande eller död. Men släkten erbjuder ingen hjälp, till största delen ensam reser Ree runt och letar. Hon hindras av det man inte får fråga och det man absolut inte får göra men ansvaret för familjen blir i slutändan större och viktigare än allt annat. Sakta börjar hon tänja på gränserna och områdets alla urgamla strukturer synliggörs, blir både lättare och svårare att förstå. Det är en becksvart bok. Men inte utan hopp, absolut inte utan kärlek. Ree’s omtanke och känsla för den sjuka mamman och de aningslösa bröderna överstiger allt annat. Det är för dem hon gör det, även om det försätter henne själv i fara. En ljusglimt är också den bästa kompisen som bor i en husvagn på svärföräldrarnas tomt med ett spädbarn och en äkta man som egentligen inte ville ha henne. Tillsammans drar de två unga kvinnorna varandra uppåt, tröstar och hjälper.



tisdag 21 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Hälsa och välmående

Vi pratar välmående och energitjuvar. När mår jag som allra bäst? Jag kan inte göra detta utan att nämna Harry Potter, som är mitt liv och min kärlek. Jag upplever just nu en återförälskelse och ser om filmerna samtidigt som jag läser pappersböckerna och lyssnar på Stephen Fry när han läser upp dem på engelska på Storytel. Att få befinna mig i Harry Potter-verse är att få vara rent lycklig en liten stund, hur fånigt det än kan verka för de oinsatta och ointresserade. Förmodligen är detta en inte helt oväntad reaktion på lite oro i mitt privatliv; jag försöker fly. Men det fungerar! Fantasy och Science Fiction har varit min räddning ända sedan jag läste Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och det fungerar än. 




Och just det. När andan faller på och vädret stämmer så åker jag gärna skridskor på Bagarsjön. Det kan vara den största frihetskänslan som finns efter att flyga.

tisdag 14 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek och hatkärlek

- Varför kan man inte få äga en annan människa? sa jag till mamma. Det är väl inget fel på det? Varför kan man inte få stoppa in den andra i en liten ask eller nysta in den i en tvångströja eller låsa in den i ett skåpfack i skolan och bara ta ut den ibland och titta på den?


När jag var i de tidiga tonåren kunde jag inte sluta läsa Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Jag läste om och om igen och mitt exemplar av boken blev mer och mer slitet. Fortfarande blir jag alldeles varm av huvudpersonen Svan och hennes himlastormande kärlek till Pelle Marosi, den nya killen i klassen som förstår att hon också vill ha ett träsvärd trots att hon är tjej; på sjuttiotalet korsades inte könsgränserna så ofta. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör den här berättelsen så stor, men Linde lyckas beskriva den första kärleken så att man känner den, inte bara ser den. Jag blir också kär i Pelle Marosi, varje gång, och även om huvudpersonerna är tolv år så är känslorna desamma som när man blivit vuxen. Alla karaktärerna är så levande och närvarande, från Svan själv till alla runtomkring. Just de stora karaktärsbeskrivningarna var något Gunnel Linde var suverän på, man läser inte bara om någon påhittad människa, man bär henne med sig i bröstet, inne i hjärtat. Jag var så ofattbart drabbad av den här boken att jag i sextonårsåldern skrev ett brev till författaren och berättade hur mycket den betydde för mig och hon svarade! Det brevet bor fortfarande i boken, som står där sönderläst och älskad i min bokhylla.



måndag 13 februari 2017

Frågor jag fått om förintelsen, av Hédi Fried

Ju längre vi i tid kommer ifrån en händelse, desto mer angeläget är det att vi påminns om den. Min generation hade ofta släktingar som var gamla nog att minnas andra världskriget och dess fasor, de som växer upp nu har sällan en egen koppling till förintelsen. Så det är först nu vi kommer märka om vi lärt av historien eller om vi är dömda att genomleva det igen och det är därför människor som Hédi Fried så viktig. Hon är en av de sista som finns kvar, en av de sista som fortfarande berättar om det hon var med om. Jag gillar att boken är byggd på de frågor som hon ofta får under föreläsningarna som hon ger. De hemskaste svaren kommer gärna ur de enklaste frågorna; Var man hungrig hela tiden? Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz? Eller det där som jag, och förmodligen många andra kvinnor undrat genom årens lopp undrat, men som få pratat om: Vad gjorde ni när ni hade mens? Hédi berättar rakt och utan omsvep om det ofattbara, hur det är att vid ankomsten till ett utrotningsläger bli utvald för arbete och först många månader senare förstå att ens föräldrar dog första dagen i lägret. Hon beskriver med glasklar skärpa hur förändringarna smög sig på innan kriget, hur lätt man vande sig vid indragna rättigheter och trodde att det bara var tillfälligt. Det skulle nog bli bättre igen. Vi måste komma ihåg de här berättelserna, minnas att det varit så här flera gånger tidigare i historien! Samt göra motstånd. Den här till formatet lilla, men i betydelse och mening stora boken, är viktig i det arbetet. Köp den, läs den med dina barn och ge bort den i present. Den är det mest angelägna på länge.

torsdag 9 februari 2017

The Princess Diarist, av Carrie Fisher

När jag lyssnade på Carrie Fishers inläsning av The Princess Diarist på vägen till och från jobbet under en veckas tid så hände det ofta att jag googlade på bilder av just henne och Harrison Ford under inspelningen av Star Wars. Av någon anledning hade jag fått för mig att deras kärleksaffär enbart skulle bli nämnd lite så där i förbifarten, för det var så det togs upp i pressen precis när boken kom ut (förmodligen utav respekt för de inblandade, läs: den store manlige skådespelaren Harrison Ford) men jag blev lite lycklig när jag hittade nedan bild, för hennes blick säger så mycket. 




Jag skulle ha velat ha fler berättelser om själva tillkomsten av Star Wars, hur det gick till när de filmade, anekdoter om alla skådespelare, rekvisitan och annat. Men knappt en enda scen finns beskriven. Istället handlar det mycket om den store regissörens födelsedagsfest (med en sorglig beskrivning av hur vuxna män hetsar den väldigt unga Carrie att dricka sig redlös), Den Stora Kärlekshistorien och långa monologer som beskriver hur hennes fans ofta närmar sig henne (hysteriskt roligt). Men ändå kan jag inte annat än älska, även om det inte var det jag väntade mig, för jag älskar hela kvinnan; hennes raspiga röst och attityd. Hon hade det inte alltid så lätt, med psykisk ohälsa och missbruk. Men ingenting kunde i längden ta bort den där glimten i ögat eller hindra henne från att helt enkelt vara den hon var. Hon tillät inget annat.