måndag 16 juli 2018

Det lilla huset i stora skogen - Laura Ingalls Wilder


Flickan Laura växer upp mitt i den stora oändliga skogen. Familjen bor i en timmerstuga och nästan allt de äger och äter har de skaffat sig själva. Pappa Charles jagar, odlar och åker ibland in till staden för att byta till sig de få saker skogen inte kan ge dem. Mamma Caroline tar hand om de tre barnen och hushållet medan flickorna får rycka in där de kan. Det är en otroligt långsam berättelse där nästan ingenting händer, förutom när mamma Caroline av misstag daskar en björn på rumpan, och där beskrivningar av hur man tillreder olika matvaror och kulor till geväret får ta hur många sidor som helst. Det är nästan lite hypnotiserande. Det är svårt att gilla det här lika mycket som jag vet att jag gjorde som barn, just för det är så monotont och händelsefattigt, men av nostalgiska skäl så är det lite mysigt ändå ibland. Men mycket mer än så blir det aldrig, allt är så gammaldags och idylliserat att man vrider sig obekvämt i de stärkta kläderna och unkna könsrollerna. Men det är meningslöst att klaga på en berättelse som utspelar sig för närmare hundrafemtio år sedan, vi kan ju inte ändra på hur världen såg ut. Även om det gör ont i själen att flickor helst bara skulle vara tysta och söta och fick stryk om de protesterade. Jag ger mig genast på nästa bok i serien, Det lilla huset på prärien, som är mest känd och namngav hela serien av böcker - och hoppas på lite mer action!



torsdag 12 juli 2018

Sommartips: Science Fiction-bokhandeln

Det finns få ställen jag tycker så himla mycket om som Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Det är som att komma hem varje gång man kliver in där, sommar som vinter, men visst är det något extra speciellt med att gå dit för att bunkra upp sommarläsning! Man plockar på sig någon Harry Potter-pryl i förbifarten, klämmer på gosedjur från japanska serier man aldrig ens hört talas om och funderar återigen på att övertala sambon att han visst behöver ett Game of Thrones-förkläde. Och självklart måste jag ha en mugg som det står "You know nothing, Jon Snow" på! Ygritte rules.




Lägger till en bild från 14 april 2012 när butiken hade Star Wars-dag och hela stället kryllade av Stormtroopers! 




tisdag 10 juli 2018

Silvervägen - Stina Jackson


För tre år sedan försvann Lelles sjuttonåriga dotter Lina, han lämnade henne vid busshållplatsen i byn Glimmersträsk och därefter är hon som uppslukad av jorden. Lelles äktenskap har nu gått i bitar och han spenderar sommarnätterna med att åka mil efter mil längst med Väg 95 som går mellan Skellefteå och nordväst mot Arvidsjaur, Arjeplog och slutligen norska gränsen. Alla småvägar undersöks minutiöst, han går in i ödehus och lador. För livet är inte värt att leva utan Lina, han måste få henne tillbaka. Det viskas om att hon är död men det kan Lelle inte tro på. Samtidigt har tonåriga Meja flyttat in i byn, hennes mamma Silje har träffat en man på nätet och nu bor de på hans gård mitt i granskogen. Meja har aldrig bott någon längre tid på samma plats och heller inte haft någon fungerande förälder, så när grannpojken Carl-Johan bjuder in till sin familj blir hon som hypnotiserad av kärnfamiljen som lever helt utanför samhället samt är självförsörjande. Att hon måste lämna ifrån sig sin smartphone känns som en bagatell mot att efter skolan få komma "hem" till nybakat och nyktra vuxna. 

Då försvinner ytterligare en tonåring från området, en flicka som är väldigt lik Lina. 

Vad gör man när ens barn försvinner spårlöst? När slutar man leta och bara försöker överleva nästa timme, nästa dag? Lelle är helt oförmögen att lägga ner sökandet och jag tycker så förtvivlat mycket om honom men även Meja kommer hålla sig kvar i mina tankar. Beskrivningarna av hur det kan vara att leva med en psykiskt sjuk mamma som självmedicinerar med vin, är hjärtskärande. Jag har så himla mycket jag skulle vilja skriva om den här boken, hur historien vindlar fram och tillbaka och alla de fantastiska personporträtten. Men jag är rädd att ge ifrån mig för mycket av händelseförloppet så därför kommer jag inte skriva så mycket mer än det här; förutom att det är mörkt, hisnande sorgligt samt obehagligt - och helt, helt fantastiskt. 



torsdag 5 juli 2018

Sommartips: zombier, älskade zombier!


Jag sade visserligen att jag skulle läsa Pojken på bron direkt när jag hade läst Flickan med gåvorna, men av många anledningar blev det inte så. Fast nu, många månader senare, ligger jag där om kvällarna och fullkomligt sugs in i zombieapokalypsens hypnotiserande värld. Egentligen är det samma ramhistoria en gång till: en speciell unge paras ihop med kvinnlig vetenskapsman som lyssnar mer på sina känslor än hårda fakta och allt detta under överinseende av en hårdför manlig militär som verkar dölja ett hjärta av rent guld. Men än så länge (ungefär halvvägs in) gör detta upprepande inte så mycket. För äntligen får vi veta fler detaljer om själva undergången! Det är bara tio år sedan världen brakade samman så händelserna är nära i alla inblandades minne, i den första boken var det tjugo år tillbaka. Allt är så smutsigt, eländigt och fattigt men ändå finns det som är bra hos mänskligheten där, det som gör att vi ändå kämpar på. Som alltid så sammanfattar bra zombielitteratur det fina i att vara människa.


måndag 2 juli 2018

The Mountain - Luca D'Andrea


1985 sker ett ohyggligt trippelmord i bergen utanför byn Siebenhoch, belägen i Dolomiterna mellan Tyskland och Italien. Trettio år senare anländer den amerikanske dokumentärfilmaren Jeremiah Salinger för att spela in en tv-serie och blir i det närmaste besatt av massakern som ännu inte fått någon lösning. Han är dessvärre med om en svår helikopterolycka som dödar alla andra i sällskapet, djupt inne i de hemlighetsfulla bergen. En händelse som han av de lokala byborna får skulden för. Själv kämpar han med posttraumatiskt stressyndrom och upplevelsen han hade när han ensam efter olyckan noterade närvaron av något uråldrig och ondskefullt i bergen. Samtidigt försöker han vara en god make och pappa, frun Annalise är uppvuxen i samma by som de nu bor i och tillsammans har de dottern Klara, fem år gammal. 

The Mountain är en spänningsroman där det är svårt att förstå vem man kan lita på, hela alphistorien vänds ständigt på ända och man tvingas tänka om. Där finns krypande skräck av samma typ som även existerar i Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, det är något särskilt med otillgängliga berg som bakgrundsmiljö. Men. Gör inte samma misstag som jag gjorde när jag lyssnade på den här boken på engelska. De flesta i byn Siebenhoch har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Dottern Klara låter mest som en karaktär ur Mupparna. Till slut visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta åt skådespelet. Så vad du än gör - lyssna inte på den "engelska" uppläsningen, den här boken är värd så mycket mer. Jag är så less på uppläsningen att jag till och med funderar på att läsa om boken men då pappersversionen och om några månader. När jag inte längre tänker på fejktyska... 



fredag 29 juni 2018

Den lilla kannibalismen på prärien


På tal om sommarläsning och den amerikanska prärien. Lyssnar på Hunger av Alma Katsu som bygger på den väldigt kända händelsen som i USA blivit känd som historien om The Donner Party. Jag har ju hört talas om detta tidigare och fått klart för mig att det hade något med kannibalism att göra men ändå blandat ihop det med någon flygkrasch i oländig bergsterräng och därmed ändå inte förstått alls. För The Donner Party var ett sällskap som i mitten av artonhundratalet skulle förflytta sig från östkusten till västkusten och det lockande Kalifornien, något man på den tiden fick göra till fots eller med häst och vagn. En resa som i vanliga fall tog mellan fyra och sex månader men som i det här fallet, på grund av flera ödesdigra misstag, tog mycket längre tid och slutade i snöstorm, svält, död och ätande av människokroppar. Än så länge har jag inte nått så långt in i boken att vi kommit till katastrofscenerna och författaren har givetvis enbart utgått från de verkliga händelserna, vad jag förstår så har hon lagt till en mer övernaturlig förklaring till allt, men jag hypnotiseras av de väldigt målande bilderna av ekipagen med häst och vagn som långsamt gungar sig över prärien. En mycket bekant bild från min barndom. Jag kommer nog behöva Laura i Det lilla huset på prärien som paus i den här, mycket, blodigare historien.



onsdag 27 juni 2018

Planerad sommarläsning - Laura Ingalls Wilder


Jag vet ju med mig att det jag bestämmer att jag ska läsa innan semestern ofta visar sig inte bli läst när ledigheten väl är där, men ärligt talat så är ju planerandet nästan det roligaste. Samt brytandet av reglerna. Nu har jag visserligen en månad kvar tills mitt "sommarlov" men det känns ändå som hög tid att lägga sina beställningar så böckerna hinner komma hem. I år har jag bestämt mig för att läsa om Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien-serie, åtminstone de två första böckerna.




Det lilla huset i stora skogen samt Det lilla huset på prärien har fått nya fina omslag; även den tredje boken finns och fler är på väg. Jag dyrkade de här böckerna när jag var barn. Läste med mamma, läste själv, läste om och om igen. Flickan Laura var så lätt att identifiera sig med, även om hennes vardag inte liknade min på något sätt. Självklart har jag även sett TV-serien med samma namn men då den är en nästintill outhärdligt präktig och moraliserande sak som praktiskt taget inte har några som helst likheter med böckerna, behandlar jag dessa som två helt olika saker. Intressant är dock att det tydligen görs en ny film med böckerna som förlaga, ska bli roligt att se om den blir originalet mer trogen. Fast man måste även ha i åtanke att den historia som berättas i böckerna är väldigt städad på många saker, för livet som nybyggare var tuffare än vad som nämns, en död lillebror tas inte upp alls och den gloria av rättskaffenhet som pappan Charles har var långt ifrån hela sanningen. Jag är inte alls rädd att på något sätt förstöra en av min barndoms största läsupplevelser, för jag har läst så mycket om författaren och hur berättelsen kom till, att mina illusioner på något sätt redan har spruckit. Kommer dock få värja mig från en världsbild som var mycket mer tillåtande vad gäller främlingsfientlighet och rasism än vad som är gängse idag. 

måndag 25 juni 2018

Vargattacken - Lars Berge


Den 17 juni 2012 hittades en djurskötare död bland vargarna i SÖKA-hägnet på Kolmårdens djurpark. Hon hade, som så många gånger tidigare, arbetat själv därinne; det till och med uppmuntrades från ledningens håll. Kvinnans svårt sargade kropp hittades av en kollega och man förstod tidigt att det var vargarna som dödat henne. Men hur kunde en djurskötare råka så fruktansvärt illa ut i en av de största och mest moderna parkerna i Europa? Lars Berge har skrivit en reportagebok om vargens historia, det svenska varghatet och djurparkssituationen i allmänhet - med djurparksarbetarens död som utgångspunkt. Det är ingen lättsam läsning. Många gånger fällde jag ihop boken och brast ut i ett: Näe, det här ville inte jag veta! För djurparker är inget skyddat paradis där djuren föds, lever och sedan dör av hög ålder. De trängs på för små ytor, tussas ihop i konstellationer som de själva  aldrig skulle ha valt i det fria, drogas på grund av depression och avlivas ofta även om de är fullt friska. Kolmårdens upplevelse Närkontakt Varg, där grupper om människor fick betala tusen kronor vardera för att få komma in i hägnet och hälsa på de vilda djuren, pågick under många år och var en stor inkomstkälla. Parken fortsatte med arbetet trots rapporter om att både gäster och skötare blivit attackerade och bitna. Men hur kunde det gå så långt att en utbildad och erfaren djurskötare blev dödad på sin arbetsplats? Dödad av djuren hon älskade. Det är en mörk och otäck bok, men därför också så viktig. Hur ser vi egentligen på vilda djur? Men framför allt: hur behandlar vi våra vilda djur i fångenskap?

Ibland blir man något skriven på näsan och förstår snabbt i intervjuer vem som har rätt och vem som har fel och vad man själv ska känna och tycka om det. Jag tycker att Berge har rätt i sak så det är irriterande att han i för stor utsträckning vill tolka informationen åt mig. Men som helhet var detta en bok jag tyckte väldigt mycket om även om det innebar att jag lärde mig mycket som jag helst inte vill veta något om. 



onsdag 20 juni 2018

Harry Potter - Hogwarts Mystery


Det är inte ofta jag spelar spel i mobilen, det har i ärlighetens namn blivit i stort sett bara Candy Crush, men jag var ju tvungen att prova Harry Potter Hogwarts Mystery när det släpptes i slutet av april! 


De första ryktena sade att det skulle bli en variant på Pokémon men det visade sig inte stämma alls. Hogwarts Mystery är ett rollspel där man ska ta sig igenom sju år på den berömda trollkarlsskolan, man bygger relationer och får pluspoäng när man i samtal ger de mest empatiska svaren, man går på lektioner och lär sig trollformler, tillverkar trolldrycker och kastar trollformler. Ja ni hör, allt det där man velat göra sedan man började läsa böckerna för tjugo år sedan! Jag blev insorterad i Ravenclaw och äventyret kunde börja. 


Jag håller helt med alla de som klagar på att allt går för långsamt samt att man helst ska punga ut med en halv förmögenhet för att få något som helst flow i spelet. Ens kraft tar alltid slut mitt i alla intressanta lektioner och händelser och sedan får man sitta där och vänta på att det ska fyllas på. Alternativt köpa sig vidare. Det är löjligt lätt att ruinera sig på det här. Jag hade önskat att man hade kunnat spela någon timma på kvällen; istället får man planera in väntetid och får en påminnelse om att man kan fortsätta spela när man för länge sedan lagt ifrån sig mobilen för att sova. Och spelar man inte då går tidsramen för uppdraget ut och man riskerar att misslyckas. Varje gång man spelar bör man kunna vara tillgänglig en till tre timmar framåt vilket kan vara svårt när man har ett jobb som ska skötas.


Vi får se hur länge jag står ut men än så länge hänger jag med, har precis börjat år 2 på Hogwarts och kan inte annat än njuta av att få gå på lektioner hos professor Severus Snape, ha dueller och gräl med min nemesis Merula (och tillika Draco Malfoy-kopia) samt svepa med fingret över skärmen i särskilda mönster för att kasta trollformler. Någonstans hoppas jag att tillverkarna av spelet ska släppa girigheten och göra detta till ett upplevelsespel istället för kassako. Alla Harry Potter-fans är värda det. 

tisdag 19 juni 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Mina ryska favoriter


Vad tänker du på när du tänker på Ryssland?


Jag tänker ofelbart på det sovjetiska landslaget i hockey, på deras fantastiska nationalsång som i min barndom på åttiotalet kallades för "hockeylåten" för man fick i stort sett bara höra den när Sovjetunionen vann VM-guld. Vilket å andra sidan hände ganska ofta. Man hade ingen aning om vad de sjöng men melodin är oerhört medryckande. Sedan alla klassiska sovjetiska spelare: Vladimir Krutov, Fjatjeslav Fetisov, Sergej Makarov. Det var tider det!



Sedan passar jag gärna på att tipsa om TV-serien The Americans som handlar om en helt vanlig familj som bor i en förort till Washington D.C. i början av åttiotalet. Föräldrarna äger och driver en resebyrå, barnen går i skolan och blir skjutsade till sina aktiviteter. En fullkomligt normal vardag, förutom den "lilla" detaljen att föräldrarna är sovjetiska direktorat S-agenter för KGB och därmed spioner åt den sovjetiska staten. I nästan tjugo år har de levt dolda mitt i fiendeland och fått (amerikanska) barn som är helt omedvetna om vilka deras mamma och pappa egentligen är. Nästan allt utspelar sig i USA under Kalla Kriget men Sovjetunionen är ständigt närvarande och jag älskar att de på den Sovjetiska ambassaden faktiskt pratar ryska och inte engelska med brytning! 



måndag 18 juni 2018

After Tupac and D Foster - Jacqueline Woodson


Jag hade tidigare inte läst Jacqueline Woodson när jag av en slump plockade upp Brun flicka drömmer, vilket är hennes memoarer skriven på fri vers, men efter bok två har jag nu definitivt fått en ny favoritförfattare. Det finns inga som helst tvivel om varför hon fick ALMA-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för hon har ett språk och en röst som är helt unik och till och med lite beroendeframkallande. After Tupac and D Foster handlar om den sortens vänskap man kan ha som barn, när man nästan sitter ihop vid höften och kan tolka varandra ordlöst. Bokens huvudperson (som förblir namnlös hela berättelsen) och hennes granne Neeka växer upp i Queens, New York. De är tolv år gamla när det en dag står en ny flicka på deras gata, hon kallar sig för D. Trots att D bor en lång bussresa bort blir de nära vänner och spenderar all ledig tid tillsammans. Samtidigt handlar mycket om deras kärlek till artisten Tupac Shakur, en ung man som de identifierar sig med på många olika plan. Woodson har en förmåga att beskriva rasism, segregation, kärlek, förlust och vänskap utan att använda för många ord, hon får en att känna oerhört mycket genom till synes små medel. Tjejerna pratar en något svårläst slang, vilket är det enda "negativa" jag har att säga, men det tar inte många sidor innan man vänjer sig. Den här boken är ren och skär girlpower, en av de skickligaste och mest gripande ungdomsböckerna jag någonsin har läst och nu bara måste jag fortsätta läsa hennes verk. 



lördag 16 juni 2018

TV-serielördag: Westworld säsong 2


Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!


Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we areWestworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.





torsdag 14 juni 2018

Satyricon - Gertrud Hellbrand

Olivia blir under studenttiden i Uppsala vän med syskonen Renée och Rufus. Tillsammans med flera andra bildar de sällskapet Satyricon där alkoholen flödar obehindrat samtidigt som de utforskar sin sexualitet. Syskonen har en enorm stadsvåning till sitt förfogande och under sommaren åker de alla ut till deras sommarhus i Sörmlands skogar men vistelsen slutar i en katastrof. Femton år senare får Olivia en festinbjudan från Renée och tackar ja, mot bättre vetande. För vill hon verkligen träffa Rufus? Mannen hon dyrkade och som fick henne att göra saker hon aldrig trodde hon skulle gå med på. 

Satyricon beskrivs som ett mörkt erotiskt drama och jag måste säga att jag ändå gillade dramadelen till stor del. Men som nästan alltid när det kommer till erotiken så är det något som skär sig för mig då det ska till rep, underkastelse och piskande. Kanske blir det extra jobbigt när huvudpersonen under nästan hela boken fortsätter att blir förvånad över att hon faktiskt gillar att bli bunden och utsatt för smärta. (Hallå Femtio nyanser av honom.) Sedan kommer jag aldrig till någon förståelse för varför hon är så förtrollad av Rufus som inte bara är dominerande i sängen utan även en fullkomlig idiot i övriga livet, som kontrollerar henne och övriga kompiskretsen med våld och avundsjuka. Systern Renée förstår jag faktiskt ännu mindre, för hennes drivkrafter får jag inget som helst grepp om. Mot slutet händer allt samtidigt och berättelsen får en nerv, men det var så dags då. Jag tog mig igenom hela berättelsen men det var med nöd och näppe.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplaret!


tisdag 12 juni 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Sex snabba om öar

Semester: Gotland eller Sicilien?
Nu var det länge sedan jag var på Gotland men jag har aldrig varit på Sicilien, så enkelt val.

Musik: Irländsk folkmusik eller Japan-pop?
En fråga som får mig att känna mig oerhört gammal då jag knappt ens vet att Japan-pop existerar...

Drink: Cuba libre eller Manhattan?
Allt med rom är bra!

TV: Shetland eller Skärgårdsdokorn?
Shetland? Förlåt, jag frågar en gång till - Shetland? Aldrig sett. Skärgårdsdoktorn vinner på att jag åtminstone känner igen tv-programmet, men jag gillade det inte särskilt mycket när det begav sig heller.

Film: The Island eller The Island of Dr Moreau?
Återigen, länge sedan jag såg något av det men det mesta med Ewan McGregor brukar vinna.

Litteratur: Robinson Cruse eller Flugornas herre?
Båda är ganska tråkiga måste jag erkänna. Självutnämnda hjältar som hamnar i trubbel bland palmer och elaka insekter och jag skulle hellre osthyvla av mig huden än att läsa om. Jag väljer Flugornas herre enbart för att den känns snäppet mer modern.

onsdag 6 juni 2018

Tack Stephen King men ljudbok på "fejktyska" fungerar bara inte


Efter tips från Stephen King i senaste Vi Läser började jag lyssna på Beneath the Mountain av Luca D'Andrea. (Jag förstår dock att skräckmästaren själv förmodligen läste boken och inte lyssnade på den.) Den handlar om ett fruktansvärt trippelmord intill den lilla italienska alpbyn Siebenhoch och amerikanen Jeremiah Salinger som blir besatt av händelsen. Det är en bok med krypande skräck och kuslig närvaro i de otillgängliga bergen. De flesta i byn har tyska som modersmål, vilket har lett till att uppläsaren Charles Constant läser alla rösterna på engelska men med en tjock tysk accent. Huvudpersonens fru har en lätt pipig röst, svärfadern en djupare och aningens mer svårtydd och så finns där en handfull bybor, alla med ytterligare olika varianter. Detta blir väldigt påfrestande i längden... Funderar starkt på att köpa pappersboken istället, för snart både tänker och drömmer jag som Schwarzenegger talar.



måndag 4 juni 2018

Brun flicka drömmer - Jacqueline Woodson


Den amerikanska författaren Jacqueline Woodson skriver om sin barndom och uppväxt på fri vers, den enda av hennes trettiotal böcker som än så länge finns på svenska. Efter att ha läst denna hoppas jag vilt på att fler blir översatta för vilket språk hon har, vilken ton! Med korta men exakta meningar vecklas en hel värld ut. Jacqueline föds, tillsammans med sina tre syskon, in i den amerikanska Södern under sextiotalet, med allt vad det innebär. Där finns mamma och mormor som med näbbar och klor kämpar för barnen de älskar så mycket, pappan försvinner ganska snabbt ut ur bilden. Morfar får kliva in och bli en av få manliga förebilder. De flyttar så småningom till Brooklyn, New York, där fattigdomen är av en annan sort men ändå förlamande begränsande. Woodson skriver om segregation, vänskap, rasism, kärlek och avundsjuka och gör det så vackert att man vill gråta. Nu bara måste jag leta fram hennes ungdomsböcker på engelska och plöja igenom - jag anar ett sommarprojekt!

Tidigare i år tilldelades Woodson Astrid Lindgren Memorial Award.









tisdag 29 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: För det första, för det andra, för det tredje...

För det första: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tre.
För det andra: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet sju.
För det tredje: kom på tre film/boktitlar som innehåller talet tretton.



Kommer inte upp i tre av varje, men åtminstone två!

3



Någon mer som kommer ihåg den här pärlan av Caroline B. Cooney? Jag tror jag läste den åtminstone tio gånger under tonåren. Janie är som de flesta andra sextonåringar, hon har vänner och går i skolan. Men så en dag ser hon en bild av en saknad flicka på baksidan av ett mjölkpaket, en flicka som försvann tolv år tidigare och fortfarande söks av sina föräldrar. Det är något med den prickiga klänningen som flickan har på sig som är skrämmande bekant... Just den klänningen var ju Janies favoritplagg! För Janie är den saknade flickan. Boken heter Saknad: Jennie 3 år och hamnade nu i och med den här veckoutmaningen ganska högt upp på min omläsningslista!






Sedan en klassiker som jag inte läst på många, många år: De tre musketörerna av Alexandre Dumas. För mig är det ganska svårt att skriva om boken när alla filmer, speciellt de som gjordes när jag var i tonåren och hade Keifer Sutherland och Charlie Sheen i huvudrollerna, har företräde i mitt huvud. Ärligt talat är historien väldigt hjältefixerad och pintjock med tröttsamma manliga ideal men jag gillar ändå den historiska tidpunkten.


7





Jag fuskar lite och väljer en bok som var min reboot vad gäller ljudböcker, den allra första jag lyssnade på när jag skaffade Storytel för något år sedan. Boken heter The Spook's Apprentice medan filmatiseringen fick heta Seventh Son. Den handlar om trettonårige Tom som är den sjunde sonen till en sjunde son och får en magisk utbildning av en "Spook", en man som åker landet runt för att bekämpa spöken häxor och boggarts. Läs gärna boken men låt filmen vara, den var ganska usel. 







En bok som jag ännu inte har läst men gärna skulle vilja är Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea av Hyeonseo Lee som handlar om författarens flykt från den totalitära kommunistiska regimen. Blott sjutton år insåg hon att hon blivit hjärntvättad och flydde från Kina, bara för att inse att hon inte kunde komma tillbaka och att hon riskerade sina familjemedlemmars liv. Något jag förhoppningsvis kommer lyssna på i sommar!


13


Ännu en högt älskad favorit. The Secret Diary of Adrian Mole Aged 13 3/4 av Sue Townsend. Det är få böcker som liksom denna fått mig att skratta lika mycket som de fått mig att vrida mig i plågor. Stackars Adrian har det inte lätt. Han tycker själv att han är den mest intellektuelle unge mannen i skapelsens historia men trots detta vägrar BBC publicera hans dikter. Han är kär i Pandora men det verkar obesvarat. Hans mamma verkar dock ha ett ganska livligt kärleksliv i och med beundraren Mr Lucas, men vad tycker Adrians pappa om det hela? De bor ju ändå ihop som man och hustru. Och så vidare, och så vidare. 


Jag fuskar lite till och väljer en tv-serie! Warehouse 13. En science fiction-serie som fanns i fem säsonger och som trots sin ofta låga budget ändå lyckades leverera något som man trodde på med hjärtat, även om ögat då och då avslöjade illa dolda blixtlås eller sopiga specialeffekter. Vi får följa två före detta FBI-agenter efter att de blivit rekryterade till specialavdelningen Warehouse 13 och hur de upptäcker en värld de inte trodde fanns. De är anställda för att leta artefakter, föremål laddade med händelser och kraft som gör dem potentiellt farliga. Till sin hjälp har de givetvis flera agenter och de är alla placerade i en enorm lagerbyggnad (därav namnet på serien) i vilken alla föremål lagras men även måste beskyddas från intrång och stöld. Som jag skrev tidigare så är det en serie som egentligen är ganska plastig men som jag ändå föll handlöst för.




lördag 26 maj 2018

Folkmordet i Rwanda

Efter att ha läst Litet land av Gaël Faye så ville jag veta mer om folkmordet i Rwanda, en händelse som jag med fasa minns från mina tonår. Hur kunde nästan en miljon människor slaktas medan omvärlden gjorde absolut ingenting? De belgiska FN-soldaterna åkte hem och lämnade tutsierna att bli mördade med alltifrån machete till maskingevär. Det går inte att läsa så mycket åt gången, allt är så förtvivlat fruktansvärt men jag ska fortsätta läsa om helvetet på jorden även den här helgen, en sida i taget.





onsdag 23 maj 2018

Uttagningen - Maths Claesson

Linux är en drömmare som sitter helst på höghustaket i Stockholm tillsammans med sitt teleskop riktat mot stjärnorna och drömmer om att bli rymdpilot. Hans föräldrar skilde sig för inte så länge sedan och mamma flyttade till Köpenhamn medan pappa mest är på landet med sin nya flickvän där de odlar grönsaker. Pappa tycker att Linux borde plugga mer och när Linux olyckligt nog får underkänt på slutprovet i matematik verkar han vara dömd att spendera sommaren med att sitta instängd på rummet och förbereda omtenta. Men så berättar en vän om en uttagning som ska ske på Gröna Lund: två ungdomar ska få bli Sveriges rymdambassadörer och flytta upp till Kristallstaden, en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Där ska de med andra unga från hela världen få en unik utbildning och förberedas på det liv som kanske väntar mänskligheten inom en snar framtid. Klimatförändringarna har gått långt, överbefolkningen är ett faktum och vår jord har börjat säga ifrån på skarpen. Kanske måste vi snart börja planera för en kolonisation av mars, eller ännu längre bort. För att klara de här uttagningarna, varav många innebär att åka de attraktioner som finns på Gröna Lund, så måste man vara smart, lugn, innovativ - och kunna matematik. 

Jag måste säga att jag gillar Linux. Han är väldigt lik mig i så mycket och jag förstår väl hans frustration när han inte får som han vill, när livet går honom emot. Det är även ett otroligt spännande Stockholm han lever i, en framtid inte alltför långt ifrån nu. Vi känner igen alla landmärken som Globen och Slussen men allt kommer med en twist, tunnelbanan har fler linjer, skyskrapor finns över hela staden, Gröna Lund har en bergochdalbana som delvis går under vattnet. Det är ett möjligt framtidsscenario där jorden kanske håller på att gå sönder och som skaver när man läser. I övrigt så är det mesta ganska förutsägbart, på allra bästa sätt. Det är ett äventyr för yngre tonåringar och man behöver aldrig vara speciellt orolig. Möjligtvis blev det lite i överkant mot slutet med vinster, överraskningar och otroliga sammanträffanden, men eftersom jag inte är målgruppen så får jag nog bara ha överseende. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa de två följande böckerna om Linux!



tisdag 22 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Debuter och debutanter

Vi pratar om debuter och debutanter - vi pratar förstlingsverk, om premiärer och första framträdanden. Vi pratar om författaren, låtskrivaren, artisten, skådespelaren, regissören och konstnären som gör sin debut och vi pratar såklart om deras verk. 

 

Jag får en vild lust att citera Highlander (There can be only one!) här. För det finns nog bara en debutant som påverkat mitt liv så mycket att hon är värd att nämnas. J.K. Rowling. Så här har jag skrivit tidigare:

Jag snubblade över den första boken av en slump. Precis när den kommit på svenska så hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de efterföljande böckerna och filmerna, skulle ha på mitt liv. Redan på den första sidan skrattade jag högt och jag vet inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem läsa klart, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att sluta. Där fanns de hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trapporna, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt. Allt var oemotståndligt. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Jag fick samma "välkommen hem"-känsla när jag dök in i den första boken. Det är här du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Att jag var strax över tjugo år istället för tolv spelade absolut ingen roll.


 The Queen. And some old woman in a hat
(Som många Potter-fans uttryckte sig på Twitter för inte så länge sedan.)

torsdag 17 maj 2018

Litet land - Gaël Faye

Tioårige Gabriel växer upp med en yngre syster, rwandisk mamma och fransk pappa i det lilla centralafrikanska landet Burundi. Det är en privilegierad tillvaro med privatskola, tjänstefolk och stor villa. När han inte går i skolan hänger han med grannskapets andra pojkar som lever liknande liv, de tjuvröker, badar eller bara sitter och pratar i den övergivna bil som blivit deras klubbhus. Gabriel räknas som vit och har franskt medborgarskap trots att han aldrig varit i pappans hemland. När föräldrarnas äktenskap börjar falla isär ungefär samtidigt som Burundis första folkvalda president dödas i en statskupp, förändras pojkens enkla tillvaro till något han inte kan hantera. Våldsspiralen snurrar snabbare och snabbare och i grannlandet Rwanda, mammans hemland, påbörjas ett folkmord, en fullkomlig slakt som spiller över på Burundi. Litet land är en av de där böckerna som får en att resa i tid och rum, som gör att det på riktigt känns som att man vore där och då. Språket är i det närmaste poetiskt men ändå framstår allt som glasklart. Först det loja tidsfördrivet för en handfull barn som inte har något vettigare att ha för sig, de pallar mango från grannen, senare det isande våldet som obönhörligt drar alla med sig som en tsunami. Jag älskade den här boken, med hela mitt hjärta.



tisdag 15 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: En kunglig personlighet

Vi ska berätta om en kunglig personlighet, någon vi gillar eller avskyr eller vill veta mer om. Det kan handla om någon nu levande, död sedan länge eller fiktiv person. 


Jag gissar att jag inte kommer vara den enda som tar upp The Crown. Läs gärna hela min recension av första säsongen här. Jag har börjat se säsong 2 men livet har kommit emellan och nu var det ett tag sedan jag hade tid att titta men jag kommer absolut fullfölja även denna andra säsongen. Den känns mörkare, ogenomtränglig. 

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 




Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.


Sedan en fiktiv kunglighet. Arvid är kung mot sin vilja, han glider runt under sömnlösa nätter och funderar på sin tillvaro men det är först när han får träffa strykpojken Helge som saker börjar falla på plats. För det kan vara svårt att hantera att en helt annan människa får ta de spöstraff man själv skulle ha haft om man bara inte var kunglig. Det är medeltid och Arvid har en dvärg och senare även en fru. Själv är han så sorgsen och grubblande att man som läsare knappt vet var man ska ta vägen! Jag läste den här boken som barn och minns den som i ett skimmer, det var ett exemplar som mamma själv hade haft som liten och det var oklanderligt skött. Omslaget var som nytt trots att det var trettiofem år gammalt. Men jag vet inte om jag skulle våga läsa om boken som vuxen, för jag gillar min bild av I klockornas tid. Det är långt ifrån alla älskade barndomsklassiker som håller för en omläsning.



onsdag 9 maj 2018

I'll Be Gone in The Dark - Michelle McNamara

Jag tänker på dem nästan varje kväll; när jag står i sovrummet på övervåningen och gör mig i ordning för natten; när jag inte längre kan se trädäcket på baksidan för att utebelysningen är släckt och heller inte skulle lägga märke till om någon stod gömd bakom staketet. Området jag bor i är medelklass till övre medelklass; vi har radhus och villor med stora fönster. Det är lätt att stjäla sig en glimt av våra liv. Vi vill gärna tro att våra pengar, BMWs och larmskyltar ger oss skydd men det är i områden likt detta som The Golden State Killer under 1970 och 80-talen bröt sig in i minst 120 hus, våldtog över femtio kvinnor samt dödade tolv människor. Vi är potentiellt lättplockade offer bakom våra tunna glasrutor och alltför ofta olåsta bakdörrar.

Charlene Smith. Lyman Smith. Manuela Witthuhn. Gregory Sanchez. Janelle Lisa Cruz. Några exempel på människor som var med om det allra värsta på den plats där de borde varit som tryggast: sängen i sitt eget hem. De var alla med om att vakna mitt i natten med förövaren i sovrummet och en ficklampa riktad mot sina nyvakna ansikten. Eller, förmodligen. För det var så det gick till när han fortfarande "bara" band och våldtog sina offer, innan han gick över till att även mörda dem. Personerna jag nämnt vid namn fick aldrig en chans att berätta om sin gärningsman, de dog där hemma i sina sängar, och det är dem jag tänker på när jag drar ner rullgardinen om kvällen, när jag försöker stänga ondskan ute med en bit styvt tyg. För övrigt finns det inget "bara" med våldtäkt, meningen ovan kommer av att jag inte vet hur jag annars ska uttrycka mig. The Golden State Killer band pojkvännen/sambon/maken eller fick kvinnan att göra det, sedan satte han gärna en kaffekopp med tillhörande fat på mannens rygg och sa att om han hörde minsta skrammel skulle han döda honom. Sedan band han och våldtog kvinnan. När han fortfarande lämnade dem levande låtsades han ofta gå ifrån huset när han var klar och när offren efter många långa minuter äntligen andades ut och började försöka ta sig loss så lade han en knivsudd mot deras rygg för att visa att han fortfarande var kvar. Sedan låg de kvar i timmar, rädda att röra en enda muskel, gråta eller till och med andas för högt. Han fick det att verka så enkelt, han åkte inte fast förrän fyrtiofyra år senare, 72 år gammal, och då med hjälp av DNA-bevisning och släktforskningssidor på nätet. Precis som Michelle McNamara förutspådde. Jag är så oerhört ledsen att hon inte fick leva länge nog för att uppleva hans tillfångatagande men jag är samtidigt säker på att hon ändå vet, var hennes själ än befinner sig idag. 

Och jag kollar varje kväll att alla dörrar är låsta och sover inte längre med sovrumsfönstret på glänt.




tisdag 8 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Bra och dåliga grannar

Vem är min favoritgranne? Vem slipper jag helst småprata med vid brevlådan?

Då jag är ganska asocial har jag gärna de flesta grannarna på behörigt avstånd. Som Gaël Faye skriver i Litet Land: "Vi undviker varandra hjärtligt i trappuppgången" (Inget ordagrant citat då jag inte har boken med mig just nu.) Men någon jag skulle kunna tänka mig att faktiskt bo granne med, och då kanske inte så mycket för det eventuella sällskapet som för det fantastiska kråkslottet till hus, är Stephen King. För kolla in det här! Det är hit man vill gå först på Halloween




Bland de fiktiva valen så måste jag nog välja Familjen Weasley i Harry Potter. För att bo granne med dem innebär att finnas några kilometer bort och inte så tätt inpå. Samt att det känns som att man alltid skulle vara välkommen in på en kopp te eller whisky vid behov, om man ändå mot förmodan känner sig lite sällskaplig. 




Vilka grannar jag inte vill ha? De allra flesta andra, riktiga som påhittade.

Händelsehorisonten - Balsam Karam

Vad händer med människor när samhället inte länge anser att de har några rättigheter? Vart tar man vägen när man förvisats och deporterats från staden till ett berg och soptipp, när man blir papperslös. Kvinnorna och barnen har huvudrollerna i Balsam Karams Händelsehorisonten. De har namn och en historia, alla männen är vita och poliser, domare eller vetenskapsmän. Ansiktslösa. Milde var bara sju år när hon och hennes mamma förflyttades till berget och tältlägret, till Utkanterna, och hon minns knappt hur det var att vara medborgare i staden. Allt utspelar sig i en vag framtid och äger rum utanför en stad som inte har något namn men dock avenyer; bredvid finns ett hav med en strand och vita besökande turister. Utkanternas befolkning överlever på att sälja krimskrams och läsk till de i bikini och badbyxor, de rotar igenom soptunnor och stjäl. Vad gör man när man inte längre har något att förlora? När Milde är sjutton år tänder hon eld på flera viktiga byggnader i staden och blir dömd till döden men straffet ändras till att hon ska bli den första människan som åker genom ett svart hål, enbart för att vetenskapsmännen ska kunna studera vad som då händer. Just den delen av berättelsen hade lika gärna kunnat utelämnas, för det viktiga händer inom systerskapet. Språket är poetiskt och drömskt, ofta får jag läsa om meningar eller läsa dem högt för att till fullo förstå allt. Men det är värt det. Jag älskade den här boken på ett sätt som är svårt att beskriva, den kröp in under min hud och jag kommer tänka länge på Milde och hennes mamma Essa och de andra kvinnorna i lägret. 




torsdag 3 maj 2018

Kärleken till en besatthet

Av en slump läste jag om en så kallad True Crime-bok som påstods vara exceptionellt bra, så jag började lyssna på den på Storytel. Den heter I'll Be Gone in the Dark, One Woman's Obsessive Search For the Golden State Killer och är skriven av Michelle McNamara. Det är något med hur hon skriver som fascinerar så otroligt mycket, allt detta jobb som lades ner av en true crime-författare under sena kvällar och nätter när resten av hennes familj låg och sov. Även jag har blivit besatt, men snarare av henne, av Michelle. Jag googlar efter bilder och blir irriterad över att det knappt finns en enda på henne ensam, nästan alla är premiärbilder från olika Hollywood-event och alltid med skådespelarmaken Patton Oswalt vid hennes sida. Inte för att jag har något emot honom, tvärtom. Men Michelle förtjänar att få uppmärksammas ensam, för vad hon gjort, för det oerhörda som närmast kan benämnas som ett livsverk i jakten på serievåldtäktsmannen och seriemördaren The Golden State Killer. Hon har inte fått tillräckligt med erkännande för detta men jag hoppas och tror att det kommer. För bara några veckor sedan, två år efter Michelles död, grep polisen mannen som mördade tolv människor och begick minst femtioen våldtäkter. Hennes bok måste ha med saken att göra, även om de ansvariga poliserna inte har velat erkänna det. Än åtminstone. Jag har bara läst halva än så länge men kan inte låta bli att tipsa om den ändå. Den är så djupt obehaglig och full av otäcka detaljer att jag nästan bara kan lyssna på den i dagsljus, på väg till jobbet. Som en kvinna i boken säger angående det fruktansvärda sexualiserade våldet: "I love my husband, but I hate men..."











onsdag 2 maj 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Jag fattar inte grejen

Vad eller vem är det du inte fattar? Vem får dig att sitta som ett frågetecken när alla andra hyllar? En riktig guldgruva till utmaning!

Vi kan väl börja med Fifty Shades of Grey, som så många andra har tagit upp tidigare. Så här skrev jag i recensionen av den första boken, för jo, jag har läst den. Hela. Men det var med mycket möda och många pauser.
"Jag tror att det är de galna överdrifterna, ovanpå det undermåliga språket, som gör att jag inte riktigt klarar av den här boken: Ana är oskuld när hon träffar Christian men lyckas ändå ha fantastiskt mindblowing sex från sekund ett med honom, Christian är superduperrik bortom alla gränser samt är så sjukt snygg att alla kvinnor ständigt försöker flirta med honom. Och vad är det med Anas undermedvetna som ständigt gnäller, skriker och kallar henne för hora? Den Inre Gudinnan orkar jag inte ens ta upp… Vadan alla dessa beskrivningar av helvita möblemang? Det är som att se ett avsnitt med en nyrik rappare i MTV Cribs. Och hur många gånger kan hon stöna rakt in i hans öppna mun innan jag slutar vara med i ögonblicket och börjar räkna tillfällena? Check, där hände det igen, en pinne i kanten.  Eftersom jag retar mig så oerhört på allt det jag nu nämnt så blir inte sexet speciellt sexigt, vilket det kunde varit annars. Jag blir mer upphetsad av helikopterturen i början av boken.  Till slut blir det som vilken porrfilm som helst och när det inte blev bättre än så här så kunde författaren lika gärna ha låtit bli att försöka skriva en historia runt sexscenerna."


Solsidan. Nuförtiden har jag nästan helt slutat se på linjär tv, förutom fotboll och Melodifestivalen, men när jag fortfarande satt och zappade runt om kvällarna fick jag akuta panikkänslor av program som exempelvis Solsidan. Alla verkar tycka att det är så himla bra och känner igen sig medan jag hellre skulle osthyvla av mig huden än se ett helt avsnitt. Det är pinsamt, jobbigt och ångestframkallande. Det är alla jobbiga situationer du någonsin varit med om eller hört talas om. Varför skulle jag vilja genomlida de situationerna igen fast gestaltade av skådespelare?

Fredrik Backman. Den här är jobbig. För jag älskar den här författarens kortare verk, novellerna om Alzheimers sjukdom, cancer och utanförskap. Samt hans Instagram-konto. Men så fort jag försöker ge mig på hans böcker så stöter jag på patrull. Som längst har jag kommit ca sjuttio sidor in i Björnstad men där har det tagit stopp, två gånger dessutom. Jag kan inte med En man som heter Ove, Britt-Marie var här eller Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag vet inte varför och är uppriktigt sagt ganska ledsen över det. Jag vill också gilla!


måndag 30 april 2018

Nomadplaneten - Emanuel Blume

Det är tidigt 2100-tal och mänskligheten har till slut haft sönder sin enda beboeliga planet. Isarna har smält, klimatförändringarna är fruktansvärda och en stor del av jordens befolkning har tvingats flytta från de sönderbrända områdena vid ekvatorn. Vi krigar om land, vatten och de vanliga politiska konflikterna. Det var länge sedan vi var ute i rymden då alla resurser har lagts på mycket mer akuta problemområden, men när några astronomer en dag skymtar en ny himlakropp på himlen tänds ett hopp om internationellt samarbete istället för söndring. Himlakroppen är en så kallad nomadplanet på väg igenom vårt solsystem och världssamfundet bestämmer sig för att skicka upp en expedition för att undersöka planeten när den passerar. Åtta personer från olika länder och världsdelar väljs ut för sina militära eller vetenskapliga meriter. Inte långt innan de ska skickas iväg avslöjas att en av deltagarna är medlem i en terrororganisation och hon byts ut mot den svensk-kenyanske astrofysikern Jonathan Othiambo som snart befinner sig i en rymdfarkost på väg runt Jupiter. När de väl har landat på planeten som döpts till Gilead gör de mycket konstiga vetenskapliga upptäckter som väcker både rädsla och konspirationsteorier. Vem kan man lita på, vilka personer har dolda agendor? Vi får även stifta bekantskap med en general som borde ha ett VM-guld i härskartekniker. Sedan tappar rymdfararna kontakten med jorden och Jonathan tvingas välja sida. 

Rymden är så oerhört klaustrofobisk, man flyter runt i små utrymmen och strax utanför de tunna väggarna väntar döden. Inte för att det skulle hindra mig att åka med om jag bara fick, men det är en riktigt bra miljö för böcker och film. Konfliktmöjligheterna är oändliga. Jag trodde inte att Nomadplaneten skulle drabba mig såsom den gjorde, att jag skulle ligga vaken om nätterna för att "bara läsa ett kapitel till". Även om jag är tveksam till somligt av det som händer i berättelsen så tror jag på helheten och mot slutet så grep paranoian tag även i mig. Jonathan är lite väl försiktig men bekant introvert och jag förstår det mesta som han gör, varför han gör det. Det är en rysligt spännande bok om en möjlig framtid som bara inte får ske.

Köp Emanuel Blumes bok på hans egen hemsida eller hos Science Fiction-bokhandeln!





torsdag 26 april 2018

Sveriges bästa författare

Jag köpte boken för mer än en vecka sedan men har haft fullt upp med att gräva ner mig i science fiction, Johannes Anyuru fick vänta. Nu faller jag handlöst genom Strömavbrottets barn. Vilket språk, blir helt mållös. Är så oerhört förälskad i allt han skriver, läser om meningar och uttalar dem högt. Detta måste vara landets bästa författare just nu.

    Det finns ett skrivande som liknar att lyfta händerna för att skydda ansiktet från slag.
  Det handlade inte i första hand om mig. Det handlade om min far: en välutbildad, ambitiös människa vars drömmar sakta hade sipprat ur honom sen han anlänt till Sverige som flykting, bland annat eftersom något i Sverige uppenbarligen inte kunde se värdet i ett svart ansikte. Det handlade om åren som hade gått medan han drivit omkring på Hisingens isbelagda gator, i det som numera kallas för prekära anställningar, berövad sin värdighet, sin rikedom av erfarenheter. I allt detta - i denna förspillda tid - såg jag blod som hade hällts upp i en skål.

Citat ur Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru.

onsdag 25 april 2018

Lyras färd, Boken om stoft - Philip Pullman

Det är tolv år innan händelserna i Den mörka materian. Lyra är en liten bebis och finns undangömd i ett nunnekloster. Både hennes pappa Lord Asriel och andra, mycket mer ondskefulla krafter, vill hitta henne. I värdshuset på andra sidan floden bor elvaårige Malcolm tillsammans med sina föräldrar, han arbetar ibland extra i klostret för att hjälpa systrarna och när han får träffa Lyra blir han omedelbart förtjust i henne och ett speciellt band uppstår mellan de två barnen. När den värsta översvämningen i mannaminne sveper över bygden samtidigt som ondskan verkar ha kommit ikapp Lyra tar Malcolm spädbarnet samt kökspigan Alice och flyr i en kanot med sikte på säkerheten i London. Hack i häl har de den otäcka mannen med den skadade dæmonen, mannen som inte verkar dra sig för att skada eller till och med döda. 

Allt det jag älskar med Philip Pullman och hans böcker om stoft är det som religiösa fanatiker i bland annat USA och England hatar honom för, eller åtminstone gjorde för tjugo år sedan. Det förekom till och med bokbål. För att han är ateist, förespråkar yttrandefrihet och uppmanar människor till att ha en egen åsikt och inte blint följa auktoritära ledare, kort sagt att vara goda demokratiska medborgare som motverkar diktaturer. Ja, ni hör - fruktansvärt, eller hur? Jag är fortfarande oerhört förtjust i den här världen som är nästan som vår, även om den där initiala förälskelsen som kom med den allra första boken om Lyra inte infinner sig. Men det är nästan lika bra som då. Malcolm är ett mycket mer ordentligt barn än Lyra och jag kan sakna hennes självklara upprorsanda, att hon högaktningsfullt struntar i vad andra tycker! Men det är lätt att älska Malcolm, pojken som känner ansvar och kämpar så hårt för att göra rätt. Jag kommer självklart att läsa även nästa del i den här trilogin.




torsdag 19 april 2018

Hunger - Roxane Gay

När Roxane Gay var tolv år blev hon gruppvåldtagen av sin pojkvän och hans kompisar i en övergiven stuga i skogen. Ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Efteråt berättade hon inte för någon om vad som hänt. För att förhindra att detta skulle kunna hända igen började hon äta, och hon slutade inte. För var det något hon lärt sig av samhället så var det att en tjock kropp var oattraktiv, icke önskvärd. Hon blev tryggare i takt med att kilona blev fler. Men samtidigt byggde hon sitt eget fängelse, hon uttrycker det själv som att hon sitter i en bur. I takt med att hon blivit äldre har hon förstått att hon kan jobba med traumat, be om hjälp och bli en annan person som inte håller allt inom sig. Hon måste inte vara fet för att förbli trygg. Men det är oerhört svårt att bli av med den övervikten när man burit runt på den i nästan trettio år, när siffrorna på vågen närmar sig trehundra och än svårare är det att leva som överviktig i ett samhälle som föraktar en och ser en som otyglad och slarvig. Varje gång hon lyckas gå ner i vikt går dessutom hennes inre larmsystem igång, känslorna från våldtäkterna kommer tillbaka och triggar viljan att äta för att förbli oattraktiv. Flickan i skogen kommer tillbaka, om och om igen. Gay beskriver sitt liv med knivskarp tydlighet, hur fetman hindrar henne att göra det hon vill, leva som hon borde ha rätten att göra. Det är alltifrån stolar som hon inte får plats i, flygbolag som krånglar, caféer och biografer som är ouppnåeliga mål. Det är hjärtskärande. Men mer än något annat är det lärorikt för alla oss andra, som ofta är väldigt mycket mer privilegierade. Hon uttrycker det som att ju större man är, desto mindre plats får man uppta. Vi lever i ett grymt samhälle. Roxane Gay är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. Språket är oerhört exakt och jag älskar att hon aldrig gör avkall på sig själv när hon skriver.


tisdag 17 april 2018

Kulturkollos veckoutmaning: favoritsyskon

Temat är syskonskildringar, något jag finner extremt fascinerande. Jag spenderade hela min barndom med att undersöka detta på håll men hade det aldrig själv och ville faktiskt heller inte ha. Jag var ett mycket nöjt ensambarn som rös av obehag när vuxna omkring mig bekymrat frågade om jag inte saknade att ha en syster eller bror. Men i form av tv eller litteratur älskade jag att frossa i syskonskildringar och gör så fortfarande. I min nuvarande familjekonstellation har jag fått två bonusbarn på köpet, tvillingpojkar, och det går sällan mer än en vecka mellan gångerna jag högt undrar varför de gör på vissa sätt. Det är en mycket speciell dynamik. Vad gäller de syskonskildringar jag minns bäst från min barndom är Vi på Saltkråkan framträdande med sina flera olika syskongrupper.




Men även böckerna om Vi Fem, som var fantastiska äventyr när man själv befann sig i slukaråldern. Så här i efterhand, med modernare och vuxnare ögon, så är det svårt att bortse från den inte alls dolda rasismen och usla kvinnosynen men där och då gick det rakt över mitt huvud. Givetvis identifierade jag mig med George, ensambarnet med hund som inte var så flickig som omgivningen tyckte att hon borde vara.




En tv-serie som jag följde slaviskt när den repriserades under sent åttiotal var The Waltons. Den visades ursprungligen mellan 1972 - 1981. Serien utspelar sig mellan depressionens trettiotal och andra världskriget och handlar om John-Boy och hans sex (!) syskon. Huvudpersonen är sjutton år när serien börjar och vill bli författare, det var förmodligen just därför och bara därför jag älskade honom och serien så oerhört mycket. När det handlade om någon av de andra myllrande många syskonen så tittade jag med ett halvt öga. Ärligt talat så var The Waltons oftast outhärdligt hurtigt och klämkäckt på ett väldigt amerikanskt sitcom-vis, jag skulle aldrig klara av mer än ett eller två avsnitt idag. 



måndag 16 april 2018

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade dagen faktiskt infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!





Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potterlik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

söndag 15 april 2018

Kulturkollos veckoutmaning: sant eller inte del 2

Det här var riktigt roligt! Alltifrån att hitta på egna påståenden, se andras gissningar och att sedan försöka lista ut deras lögner. Det var riktigt klurigt men en nyttig övning, för det är lättare att fara med osanning än man först kan tro. Man vill ju tro på det man läser, vill att saker ska vara sanna, åtminstone i de flesta fallen. För inte så länge sedan hade jag en tillfällig kollega som ljög om nästan allt, hela tiden, och det skapade en oerhört instabil arbetssituation där man till sist inte ens trodde på hen när hen sade att hen hade köttbullar med till lunch. Om inte hen var mytoman så vet jag inte vem som skulle kunna vara. 

Det var två personer som gissade rätt lögn hos mig! Nummer 3 var falsk. Vilket Marias bokhylla och Fröken Christina listade ut. Roligt att det krävdes en annan person med tatueringar för att se igenom  mina påståenden. För jag ÄR jätterädd för nålar OCH har mer än tjugo timmar tatueringar, de är dock inte synliga för andra än min familj om jag inte har bikini på mig. Det många inte vet är att tatueringsnålar fungerar helt annorlunda än de man får sprutor eller tar blodprover med. Tatueringsverktygen ser inte ens ut som konventionella nålar, så dessa klarar jag av utan problem. Stort tack för att ni var med och gissade!



torsdag 12 april 2018

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.



tisdag 10 april 2018

Kulturkollos veckoutmaning: vad är sant och vad är det inte?

Jättesvår utmaning den här veckan! Det handlar om sanningar och osanningar och att skilja dem åt. Man ska berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk. Det var förvånansvärt svårt att hitta på en lögn, som ändå verkar trovärdig, så kanske är mina påståenden väldigt enkla att se igenom.

   1. Jag är l i v r ä d d för alla typer av nålar.


   2. Jag har ungefär tjugo timmar av tatueringar på min kropp.


   3. Jag tjatade till mig hål i öronen när jag var åtta år, trots att mina föräldrar ursprungligen       sa nej.







lördag 7 april 2018

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek.