torsdag 19 april 2018

Hunger - Roxane Gay

När Roxane Gay var tolv år blev hon gruppvåldtagen av sin pojkvän och hans kompisar i en övergiven stuga i skogen. Ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Efteråt berättade hon inte för någon om vad som hänt. För att förhindra att detta skulle kunna hända igen började hon äta, och hon slutade inte. För var det något hon lärt sig av samhället så var det att en tjock kropp var oattraktiv, icke önskvärd. Hon blev tryggare i takt med att kilona blev fler. Men samtidigt byggde hon sitt eget fängelse, hon uttrycker det själv som att hon sitter i en bur. I takt med att hon blivit äldre har hon förstått att hon kan jobba med traumat, be om hjälp och bli en annan person som inte håller allt inom sig. Hon måste inte vara fet för att förbli trygg. Men det är oerhört svårt att bli av med den övervikten när man burit runt på den i nästan trettio år, när siffrorna på vågen närmar sig trehundra och än svårare är det att leva som överviktig i ett samhälle som föraktar en och ser en som otyglad och slarvig. Varje gång hon lyckas gå ner i vikt går dessutom hennes inre larmsystem igång, känslorna från våldtäkterna kommer tillbaka och triggar viljan att äta för att förbli oattraktiv. Flickan i skogen kommer tillbaka, om och om igen. Gay beskriver sitt liv med knivskarp tydlighet, hur fetman hindrar henne att göra det hon vill, leva som hon borde ha rätten att göra. Det är alltifrån stolar som hon inte får plats i, flygbolag som krånglar, caféer och biografer som är ouppnåeliga mål. Det är hjärtskärande. Men mer än något annat är det lärorikt för alla oss andra, som ofta är väldigt mycket mer privilegierade. Hon uttrycker det som att ju större man är, desto mindre plats får man uppta. Vi lever i ett grymt samhälle. Roxane Gay är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. Språket är oerhört exakt och jag älskar att hon aldrig gör avkall på sig själv när hon skriver.


tisdag 17 april 2018

Kulturkollos veckoutmaning: favoritsyskon

Temat är syskonskildringar, något jag finner extremt fascinerande. Jag spenderade hela min barndom med att undersöka detta på håll men hade det aldrig själv och ville faktiskt heller inte ha. Jag var ett mycket nöjt ensambarn som rös av obehag när vuxna omkring mig bekymrat frågade om jag inte saknade att ha en syster eller bror. Men i form av tv eller litteratur älskade jag att frossa i syskonskildringar och gör så fortfarande. I min nuvarande familjekonstellation har jag fått två bonusbarn på köpet, tvillingpojkar, och det går sällan mer än en vecka mellan gångerna jag högt undrar varför de gör på vissa sätt. Det är en mycket speciell dynamik. Vad gäller de syskonskildringar jag minns bäst från min barndom är Vi på Saltkråkan framträdande med sina flera olika syskongrupper.




Men även böckerna om Vi Fem, som var fantastiska äventyr när man själv befann sig i slukaråldern. Så här i efterhand, med modernare och vuxnare ögon, så är det svårt att bortse från den inte alls dolda rasismen och usla kvinnosynen men där och då gick det rakt över mitt huvud. Givetvis identifierade jag mig med George, ensambarnet med hund som inte var så flickig som omgivningen tyckte att hon borde vara.




En tv-serie som jag följde slaviskt när den repriserades under sent åttiotal var The Waltons. Den visades ursprungligen mellan 1972 - 1981. Serien utspelar sig mellan depressionens trettiotal och andra världskriget och handlar om John-Boy och hans sex (!) syskon. Huvudpersonen är sjutton år när serien börjar och vill bli författare, det var förmodligen just därför och bara därför jag älskade honom och serien så oerhört mycket. När det handlade om någon av de andra myllrande många syskonen så tittade jag med ett halvt öga. Ärligt talat så var The Waltons oftast outhärdligt hurtigt och klämkäckt på ett väldigt amerikanskt sitcom-vis, jag skulle aldrig klara av mer än ett eller två avsnitt idag. 



måndag 16 april 2018

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade faktiskt dagen infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!





Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potterlik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

söndag 15 april 2018

Kulturkollos veckoutmaning: sant eller inte del 2

Det här var riktigt roligt! Alltifrån att hitta på egna påståenden, se andras gissningar och att sedan försöka lista ut deras lögner. Det var riktigt klurigt men en nyttig övning, för det är lättare att fara med osanning än man först kan tro. Man vill ju tro på det man läser, vill att saker ska vara sanna, åtminstone i de flesta fallen. För inte så länge sedan hade jag en tillfällig kollega som ljög om nästan allt, hela tiden, och det skapade en oerhört instabil arbetssituation där man till sist inte ens trodde på hen när hen sade att hen hade köttbullar med till lunch. Om inte hen var mytoman så vet jag inte vem som skulle kunna vara. 

Det var två personer som gissade rätt lögn hos mig! Nummer 3 var falsk. Vilket Marias bokhylla och Fröken Christina listade ut. Roligt att det krävdes en annan person med tatueringar för att se igenom  mina påståenden. För jag ÄR jätterädd för nålar OCH har mer än tjugo timmar tatueringar, de är dock inte synliga för andra än min familj om jag inte har bikini på mig. Det många inte vet är att tatueringsnålar fungerar helt annorlunda än de man får sprutor eller tar blodprover med. Tatueringsverktygen ser inte ens ut som konventionella nålar, så dessa klarar jag av utan problem. Stort tack för att ni var med och gissade!



torsdag 12 april 2018

Ready Player One - Ernest Cline

En snabb repris vad gäller bokens handling:

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av din tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta påskägg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar.

Som vanligt är det nästintill omöjligt att recensera boken utan att samtidigt jämföra med filmatiseringen när man nyligen sett den bioaktuella filmen, så låt oss diskutera båda två! Det är förmodligen underförstått men jag nämner det ändå: boken är mycket mer utförlig och nyanserad än filmversionen. Huvudpersonen Wade känns mer som en riktig människa, både med sina brister och fördelar. Han växer upp i en fruktansvärd slum där han sover i mosterns tvättstuga, samma moster som dessutom snor hans dator för att få pengar till droger. Han är mer som jag kan tänka mig att en speltokig tonårspojke som lämnas vind för våg faktiskt är; i filmen är allt väldigt disneyfierat, ett snäpp gulligare. Berättelsen är så oerhört mycket roligare och sorgligare än jag förväntade mig! De spelutmaningar som ungdomarna måste ta sig igenom är väldigt utförligt beskrivna, dock handlar de mest om spel (och film, musik) som fanns på åttiotalet. Författaren är född 1972 och uppvuxen med arkadspel och Atari, vilket märks. Det som inte är uråldrigt är framtidshittepå. Men jag gillar. Åh, vad jag gillar. Boken har en helt annan historia än filmen även om grunden och personerna är desamma, livet är hårdare och grymmare än i Steven Spielbergs tappning. Tack och lov måste jag säga, för det innebär även att det är mer underbart och trovärdigt.



tisdag 10 april 2018

Kulturkollos veckoutmaning: vad är sant och vad är det inte?

Jättesvår utmaning den här veckan! Det handlar om sanningar och osanningar och att skilja dem åt. Man ska berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk. Det var förvånansvärt svårt att hitta på en lögn, som ändå verkar trovärdig, så kanske är mina påståenden väldigt enkla att se igenom.

   1. Jag är l i v r ä d d för alla typer av nålar.


   2. Jag har ungefär tjugo timmar av tatueringar på min kropp.


   3. Jag tjatade till mig hål i öronen när jag var åtta år, trots att mina föräldrar ursprungligen       sa nej.







lördag 7 april 2018

TV-serielördag - Jessica Jones säsong 2

Den här extremt efterlängtade andra säsongen är mycket mer lågmäld än den första. Den är även helt utan någon Big Bad. Som jag nämnt tidigare var den första säsongens skurk, Kilgrave spelad av David Tennant, så djupt obehaglig att man inte riktigt visste var man skulle ta vägen i all ondska. Men Jessicas andra säsong berättar för oss att det egentligen inte finns några (super)hjältar eller dito skurkar, alla är människor med olika grader på sina styrkor och svagheter. Ingen är genomgod eller genomond. Men tro inte att det är händelselöst för det! Jessica Jones är fortfarande känslosamt, ren action och våldsamt och får en att ständigt tappa andan. Flera av sidokaraktärerna, som Trish, Malcolm och Jeri, får utvecklas till större personligheter. Jag måste erkänna: jag saknar Luke! Men den saknaden är inte värre än att den går att ta sig igenom på ett par avsnitt. Den här andra säsongen är väldigt annorlunda än den första men det är en förändring jag går med på och faktiskt gillar. Kärleken till karaktären Jessica är oerhört stark, den här urstarka kvinnan med så fatala svagheter vänder upp något inom mig, ger mig känslor som bara kan kallas ren kärlek. 



torsdag 5 april 2018

Postapokalyps mot lässvacka

Jag hamnade i en lässvacka. Mitt smack under påskledigheten när jag "skulle ha så mycket extratid till att krypa upp i fåtöljen med mina oräkneliga böcker". Yeah right. Lägg sedan till en av de tröttaste arbetsveckorna den här sidan jul och jag vill inte längre läsa - jag vill sova. Men tidiga morgnar när jag sitter och kämpar för att hålla ögonen öppna på bussen in till stan brukar jag ändå orka lyssna på bok; det är nästan som att vara liten och bli läst för. Så jag valde Ready Player One av Ernest Cline, för att hela familjen sett den på bio nyligen och tyckte väldigt mycket om den. För att den kändes lekfull och spännande. 

Det är 2044 och större delen av världens befolkning lever i fattigdom på grund av miljöförstöring, brist på fossila bränslen och global uppvärmning. Tonåriga Wade lever i Oklahoma Citys slum och spenderar merparten av sin tid i den virtuella världen OASIS, han till och med går i skolan där. Mannen som konstruerade OASIS är död sedan flera år tillbaka men i och med hans bortgång annonserades att den spelare som kan hitta det så kallade Easter Egg som finns gömt i spelet, vinner hela företaget och alla pengar det är värt. Tillsammans med sina vänner letar Wade, eller Parzival som hans avatar heter, efter detta Easter Egg. För att bli någon, för att komma ur fattigdomen och bort från knarkande släktingar och minnet av döda föräldrar. Boken är förvånansvärt rolig i jämförelse med filmen, kanske delvis för att den läses av min idol Wil Wheaton. Jag har kommit ungefär halvvägs men kan verkligen rekommendera den med hela mitt hjärta.



lördag 31 mars 2018

Trygghetsläsning 2.0

Så kommer de där dagarna när man, trots oräkneliga nya böcker som ligger och glöder på nattduksbordet, ändå väljer att för femtioelfte gången ta upp Harry Potter och den flammande bägaren. För att man behöver något tryggt, för att man behöver magin. När man egentligen borde ta vara på den extra lediga tiden och läsa något helt nytt. Men äh, egentligen, schmegentligen.



tisdag 27 mars 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Fem snabba om påsken

Jag har en nästan obefintlig relation till påsken; högtiden innebär några extra lediga dagar men inte mycket mer än så. Den kan dock alltid trösta sig med att den inte får mig att känna samma motvilja (läs: hat) såsom julen gör. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på en majoritet av frågorna i Kulturkollos inlägg förutom att påskmust är toppen, så vi går raskt vidare och tipsar om påskläsning! För redan igår hade jag tänkt ut en jättefin gul bok som jag ville skriva om, nämligen En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag har sällan blivit så drabbad av en bok som jag blev av En halv gul sol när den kom ut. Författaren var för mig okänd och jag hade aldrig tidigare läst något om hennes land, ändå tvekade jag inte inför den lilla tegelstenen. Redan de första sidorna fullkomligt sög in en i historien, berättelsen om de privilegierade tvillingarna som lever i sextiotalets Nigeria, när sedan kriget och slutligen svälten kommer faller även de rikaste. Som barn hörde jag talas om Biafra, det var något som hänt innan jag föddes men jag förstod inte hela innebörden förrän jag som vuxen läste den här boken. Inbördeskriget i Nigeria skapade utbrytarstaten Biafra, en blockad ledde till svår brist på mat och i slutändan till att hjälporganisationen Läkare utan gränser skapades. Mitt i den här katastrofen, men även runtomkring den, utspelar sig En halv gul sol och vi får lära känna en familj som försöker göra såsom folk gör mest: att leva, arbeta och senare även överleva. Boken är utan tvekan en av de bästa jag läst. 



måndag 26 mars 2018

Pestens år, Döden i Stockholm 1710 - Magnus Västerbro

I juni 1710 seglar skeppet Stäkesund in i Stockholms yttre skärgård. Det har rest från Pernau, en bit land i Baltikum som tillhör Sverige men som håller på att förloras i det pågående kriget. Alla inkommande skepp ska sättas i karantän och så görs även med Stäkesund men sedan är det något som går mycket fel. På okänt sätt lyckas kaptenen smita igenom karantänen och går i land i Erstaviken för att äta middag och senare under kvällen faller han ner död. En av de dödligaste sjukdomarna någonsin har åter kommit till Stockholm och Sverige. Under sommaren och hösten sprids pesten, först ganska långsamt, men slutligen fortare och fortare och när allt är över har nästan halva stadens befolkning gått åt. Liken ligger kvarlämnade i sina sängar och på gatorna, massgravarna fylls till bredden och en obönhörlig lukt av död sprider sig över de tättbebyggda områdena. Detta är ingen skönlitterär bok men många gånger känns det som en sådan ändå, för den beskriver verkliga och namngivna personer som faktiskt genomlevde, eller dog i, pestens härjningar för trehundra år sedan. Speciellt intressant är hur vi människor beter oss i krissituationer som denna för i grunden är vi samma människa nu som då; förmodligen skulle exakt samma försvarsmekanismer sätta in om en svår och obotlig sjukdom började sprida sig bland oss. Pestens år fick mig att ligga vaken till sent om natten och väcka min sambo med "oemotståndliga" fakta om pesten och dess härjningar. Otäck bok. Underbar bok.




fredag 23 mars 2018

Rökridå - Krysten Ritter

En bok om att återvända till den lilla barndomsstaden och att inse att somliga saker, på gott och ont, är precis likadana som man lämnade dem medan många andra har blivit helt annorlunda. Så skrapar man på den redan trasiga ytan och inser att det som var illa faktiskt blivit ännu värre. Abby kommer tillbaka till Barrens som miljörättsjurist för att undersöka ortens stora arbetsplats Optimal då deras vattenutsläpp misstänkts innehålla giftiga ämnen. Hon tvingas återigen konfronteras med de gamla klasskamraterna som mobbade henne i high school, de som blev kvar och startade egna familjer och fortsatte småstadslivet. Den stundande miljöskandalen får Abby att minnas Kaycee, den tidigare bästa vännen som blev plågoande och som sista året i skolan drabbades av någon slags sjukdom som senare spred sig bland tjejerna. Eller hittade de bara på för att få uppmärksamhet? Även Kaycee flydde staden efter att skolan tagit slut, men hennes vittnesmål skulle vara betydelsefullt. Rökridå är en bok om svagheter, det där man inte talar om och framför allt småstadsmentalitet. Abby själv är en ganska trasig själ men jag kan inte annat än gilla henne, mycket till och med. Själva berättelsen är spännande och trots att man har sina misstankar så dröjer till slutet innan man vet hur det (mesta) ligger till. Just eftersom det är Krysten Ritter som skrivit så får man inget trams om skeva könsroller eller liknande, det är en feministisk bok helt enkelt! Det kan dock vara svårt att tänka bort Jessica Jones ur ekvationen men det "problemet" ligger hos läsaren och är nog en träningsfråga. Ritter får mer än gärna skriva fler böcker.



tisdag 20 mars 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Fångad, fängslad och fjättrad

Jag är på sluttampen på 1793 av Niklas Natt och Dag, det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa dessa fyrahundrafemtio sidor. Boken har utnämnts till Årets bästa svenska debut 2017 och jag förstår sannerligen varför då historien är becksvart, otäck och... helt, helt underbar. Jag vet att det låter som en motsägelse men den här boken är fantastisk, språket är otroligt och människorna som beskrivs bygger små bon intill läsarens hjärta. En av dem är den unga flickan Anna Stina som när hennes mor dör hamnar på Spinnhuset felaktigt anklagad för hor, det vi i dag kallar prostitution. Intentionerna för de här spinnhusen var nog i grunden goda. De som sålde sina kroppar eller hade blivit dömd för annat brott skulle bort från gatan, få ett straff för sin brottslighet och sedan återassimileras i samhället efter avtjänad tid. I verkligheten blev dessa ställen till ännu en plats där kvinnornas kroppar utnyttjades sexuellt av fångvaktare, med skillnaden att de nu inte fick betalt. De fick mat efter hur snabbt de jobbade, hur fort de kunde hantera spinnrocken, och om de sackade efter fick de mindre mat. Det var en grym ekvation. Mindre mat = svagare = jobbade ännu sämre. Många kvinnor svalt helt enkelt ihjäl och det på några veckor. Sidorna om den fängslade Anna Stina i 1793 grep mig på ett sätt som jag hade svårt att förutse. Vi må ha långt kvar till ett jämställt samhälle idag men när man ser på hur det såg ut för lite mer än tvåhundra år sedan så är det svårt att förstå hur illa det faktiskt var. En kvinna var inte fri, hon hade ingen kontroll.


Den byggnad som en gång i tiden var Långholmens Spinnhus, fotograferat 2010.

måndag 19 mars 2018

Ny "Science Fantasy" med Lyra av Philip Pullman

Nu vet jag såklart vad jag ska lätta upp all den svåra läsningen med! Sjutton år senare har Philip Pullman äntligen skrivit vidare på berättelsen om den mörka materian. Det blir ytterligare en trilogi som kommer att heta Boken om stoft, där den första delen kallas Lyras färd. Boken är en prequel och utspelar sig när Lyra var bebis och vi får lära känna den nya karaktären Malcolm. Den kom ut igår och ska genast inhandlas på Science Fiction-bokhandeln på väg hem från jobbet idag! Science Fantasy, here I come.



fredag 16 mars 2018

Så mycket hat och mörker

Jag lyssnar på Det svenska hatet av Gellert Tamas samtidigt som jag läser Pestens år av Magnus Västerbro samt 1793 av Niklas Natt och Dag. Den förstnämnda handlar om relativt nya händelser, än så länge har författaren inte tagit mig längre tillbaka än andra världskriget, men åh vad tungt det är. Det är trots allt totalt tjugo timmar rått och mörkt hat, så ibland klarar jag inte mer än en timme i taget. På kvällarna alternerar jag de två fysiska böckerna från 1700-talets Sverige. Pestens år är inte skönlitteratur men känns ofta som det; boken är en beskrivning av hur pesten dödade halva Stockholms befolkning under 1710. Den andra boken om samma århundrade, 1793, utspelar sig såklart just det året och är den hyllade och prisade deckaren om fyra fiktiva personer, även de från huvudstaden. Dessa två böcker är också oerhört utmattande, för allt är så sorgligt, fattigt och tröstlöst. Jag börjar förstå varför människor under den här tiden söp som de gjorde, för hur skulle man annars stå ut? Många kunde inte göra rätt hur de än försökte. Sammanfattningsvis så kommer alla de här tre böckerna ta tid att ta sig igenom. Kanske måste jag lätta upp stämningen med något ur en helt annan genre under tiden? Något lättsamt och fantasy känns lämpligt, förslag mottages tacksamt.

Annars blir det Harry Potter.

onsdag 14 mars 2018

Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Författaren Colson Whitehead har berättat att han som barn blev väldigt besviken när han fick höra att den underjordiska järnvägen som hjälpte slavar att fly från plantagen i de södra staterna, inte var en faktiskt järnväg utan en enbart ett namn på något som skedde till fots och till häst ovan jord. Så när han skrev den här boken om Cora, den sextonåriga flicka som lever på ett bomullsplantage i Georgia, förvandlade han flyktvägen till räls och tåg som minsann går under marken. Cora och vännen Caesar börjar sin flykt undan slaveriet och senare även slavjägaren Ridgeway som följer dem genom landet. Den underjordiska järnvägen är ett hopkok av amerikansk historia, många av de sakerna som här tillskrivs artonhundratalets slavtid hände egentligen långt senare, men det gör absolut ingenting negativt med historien. Man förstår vad författaren vill göra, vad han vill berätta om slavmentaliteten, om hur vita sett på den arbetskraft de med tvång hämtade från en annan kontinent och sedan torterade till döds med olika snabbhet. Det är en fruktansvärd historia om oändligt lidande men därmed också så fantastiskt viktig, en historia vi inte får glömma. Fast framför allt är det en historia med otrolig berättarglädje och fint språk. Cora placerar sig intill ens hjärta och stannar där, länge. 

måndag 12 mars 2018

Min vän Dahmer - Derf Backderf

En seriebok om det allra värsta, om ett barn som förvandlas från udda till seriemördare och kannibal, och detta mitt framför ögonen på ett helt samhälle som valde att göra just ingenting. Boken är skriven av en man som gick i samma skola som Dahmer och han berättar om den fanclub, Dahmers Fanclub, som startades på högstadiet då många av barnen fann det annorlunda barnet oerhört underhållande, om än inte älskvärd. De ville inte vara han vän, de ville frossa i hans utanförskap. Men barnen är utan skuld. Det är de vuxnas totala oförmåga att se Jeff som författaren hela tiden återkommer till, varför var det ingen i skolan eller övriga samhället som såg vad som hände? Pojken drack sig full på skoltid, klarade inte av att hantera rösterna i sitt huvud utan alkohol och samlade dessutom på döda djur. Jag är inte förvånad att det gick som det gick. Min vän Dahmer berättar en historia som är svår att tro på, som är djupt obehaglig helt utan otäcka scener i form av mord eller våld. Men det blir värre än den värsta skräcken när man får bevittna det här barnets totala utsatthet och ensamhet. Jag kommer att återvända till den här boken.



söndag 11 mars 2018

How rapey of you - äntligen mer Jessica Jones

Säsong 1 av serien Jessica Jones var inget mindre än en uppenbarelse vad gäller feminism och historieberättande. Jag började titta av en slump men fastnade omedelbart för jag har sällan sett en serie där kvinnor blir så väl representerade. Därmed inte sagt att alla kvinnor är helt igenom goda, för det är de sannerligen inte, allra minst Jessica själv. Men de får ha huvudroller, ta plats och framförallt: säga smarta saker. Det ska bli spännande att se om säsong 2 får samma nerv utan Kilgrave som The Big Bad, för den rollen var så otroligt obehaglig att man älskade att hata honom och fasade för varje scen där han var med. Min sambo pratar fortfarande om serien som "Jessica!" uttalat med hans karakteristiska brittiska accent. Säsong 2 känns än så länge lite mer spretig men med samma humor och framförallt svärta, saker får vara hemska utan att hela tiden bli tillrättalagda. Samt fantastiska skådespelare i form av Krysten Rytter och Carrie-Anne Moss. Allra bäst i avsnitt ett var när en man självsäkert sade:

 - I never take no for an answer.

Och Jessica svarade:

 - How rapey of you.




tisdag 6 mars 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Vi skapar en chicklit-kanon!

Jag har i ärlighetens namn inte läst så mycket chichlit, förmodligen för att jag allt som oftast är ganska allergisk mot kärlekshistorier. Innan alla nu rasar och förklarar att chicklit verkligen inte bara handlar om kärlek så får jag flika in att: jag veet. Men de få jag faktiskt har läst har ändå handlat om just det. Kärlek. Först bristen på den och sedan det lyckliga slutet. Min första kontakt med chicklit kom när jag i tjugoårsåldern blev dumpad av min dåvarande pojkvän dagen före julafton och min mamma kom hem till mig med en flaska Baileys samt boken Vattenmelonen av Marian Keyes. Jag slukade båda inom två dygn. Boken fick mig både att skratta och gråta och, faktiskt, tänka på något annat än hur synd det var om lilla mig, i säkert flera minuter åt gången. Jag har efter detta läst ytterligare ett par böcker av samma författare men inget slog så hårt som just den där första boken när man själv precis hade blivit lämnad. 

Ännu en chicklit som jag faktiskt har läst är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och filmen återser jag åtminstone en gång per år, gärna runt jul när den går på tv. Ja, den handlar också om att hitta kärleken men åtminstone den första boken handlar även om att hitta sig själv. Så älskar jag filmen väldigt mycket för att Colin Firth ännu en gång fick spela Mr Darcy även om det inte var samma roll. Jag fick nyligen sambon att se BBC-miniserien Stolthet och fördom och han gick med på det helt utan höjda ögonbryn eller suckar. För att vara helt ärlig så var det något jag gjorde mest för att han till fullo ska kunna förstå alla kopplingar mellan den och Bridget (men även för alla roliga memes som cirkulerar om just Mr Darcy). Vilket för mig till frågan: skrev Jane Austen chicklit? Jag är långt ifrån den första att ställa frågan och den skrivs helt utan hånfullhet, för från min sida finns enbart kärlek för henne. Om svaret är ja så måste jag erkänna att även jag älskar chicklit. 







Fandom - Anna Day

Violet ska på Comic Con i London och givetvis är hon utklädd till hjältinnan i boken och filmen hon dyrkar: Rose från Galgdansen, en framtida dystopi där människorna delats upp i Gemmar (opererade, genmanipulerade och "perfekta") som lever i rikedom i skyddade samhällen  samt Impar (vanliga människor) som lever i total misär. Givetvis vill imparna få till en ändring och det är där Rose kommer in, hon är den som startar och leder revolutionen. Violet och hennes kompisar kan den här historien utantill och bästisen Alice skriver till och med egen fanfiction om Galgdansen-världen. Så det är inte utan att förväntningarna är skyhöga när de anländer till mässan där de dessutom ska få träffa skådespelaren som porträtterar Willow, gemmen som Rose blir kär i och  som givetvis är underskön även i verkligheten. Men väl på plats börjar mässhallen skaka, inredningen faller ner och när de fyra vännerna vaknar upp befinner de sig i boken Galgdansen. Inom några minuter har de dessutom orsakat hjältinnans död, Rose blir skjuten och nu måste Violet kliva in i hennes plats för att revolutionen ska kunna starta. Men verkligheten i Galgdansen är mycket mer brutal än både boken och filmen beskrivit, människorna är inte heller sig helt lika vilket är både på gott och ont. Historien vill gärna följa samma spår som den alltid gjort men det visar sig vara nästintill omöjligt när en av huvudpersonerna inte längre finns.

Det kan vara förvirrande med en historia i historien och allt är väldigt meta men jag fullkomligt älskar det här. För hur mycket man än gillar de världar som man lärt känna genom böcker och filmer så är det ändå lättare att identifiera sig med andra fans som plötsligt landar i dessa världar. Jag har ingen aning om hur det är leva i en dystopisk framtid men däremot vet jag precis allt om att dyrka Hungerspelen, Harry Potter eller Sagan om Ringen. Rent litterärt är Fandom inget mästerverk men den är ändå tillräckligt bra skriven och har ett fantastiskt driv som gör att man fullkomligt rinner igenom boken och om jag älskade den, vad kan den då göra för en sjuttonårig fangirl eller fanboy?



måndag 5 mars 2018

Sportlov eller läslov?

Jag tog mig ett sportlov, eller försök till läslov kanske man ska kalla det. Allt med bloggen fick ta en välförtjänt vila medan jag och familjen först var insnöade hemma och sedan åkte till landet och hälsade på svärföräldrarna. Det är lite lustigt hur man börjar slappna av först när den lediga veckan praktiskt taget är slut, att man är så pass uppe i varv att inte ens sju dagar av sova när man är trött, äta när man är hungrig hjälper. Så det var först till den andra helgen som läsningen fick den fart jag hade hoppats den skulle ha haft från dag ett. Jaja, det är som det är. En fantastisk sportlovsvecka fick vi hur som helst, med mer snö och is än vi kunnat drömma om.



torsdag 22 februari 2018

Tänk om du en dag vaknar upp i Hungerspelen?

Snubblade över den här boken av en slump och blev lite lycklig när jag insåg att den finns som ljudbok på Storytel. För när det inte finns någon ny Harry Potter eller Hungerspelen att plöja igenom kan en alltid läsa om andra (dock påhittade) fans som älskar fantasy, dystopier och science fiction. Anna Days bok är, åtminstone inledningsvis, rent briljant! Huvudpersonerna i Fandom klär ut sig till karaktärerna i deras favoritbok och film Galgdansen för att gå på Comic Con i London och träffa en av huvudrollsinnehavarna, den unge mannen som spelar den undersköne Willow. Fast någonting går snett och snart befinner sig Violet, Alice, Katie och Nate i historien de dyrkat så länge, de befinner sig i boken Galgdansen, men det är en historia som ändrar sig och tar nya vägar, den följer inte längre mallen de kan utantill. Framför allt: hur i hela friden ska de komma hem igen?

Jag har bara lyssnat några få kapitel men är som du märker oerhört förtjust. Funderar dock på om jag ändå ska köpa pappersboken för allt händer i en rasande fart och jag tror att historien skulle vinna på att läsas i min egen takt, det blir fler naturliga pauser än när jag lyssnar. Håller tummarna för att det här håller hela vägen ut!



tisdag 20 februari 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Vad ser du fram emot i (v)år?

Jag ser fram emot ljuset, både bildligt och bokstavligt talat. I vanliga fall är jag inte mycket för våren, den gör mig ärligt talat mest deprimerad, men nu behöver jag förändringen. Med risk för att upprepa mig: hösten och vintern var så tuff att jag och familjen ännu inte riktigt har tagit igenom oss det värsta. Inte för att jag trodde att vi skulle ha gjort det vid det här laget men aldrig tidigare har vi varit i så stort behov av ljus, semester och vila. Eller bara bra saker i allmänhet! Så jag ser fram emot tid med familjen, att vi fortsätter med plättfrukost om söndagarna, skridskoåk på sjön i några veckor till, massor av lästid och då gärna framför brasan. Sedan har jag börjat längta efter rosévin på balkongen, ni vet den där första varma aprildagen när man kan sitta i lä med solen i ansiktet. Spela roll att man kanske måste ha en mössa och extra tröja, man är utomhus! Jag har inte kommit så långt att jag ser fram emot specifika saker, boksläpp eller annat,  utan det är mer en allmän känsla av bättre som jag är ute efter. 



Vilket får illustreras av hur det såg ut när solen gick upp över Östermalm och Riddargatan i morse. Det är fortfarande kallt ute. Men ljusare!


måndag 19 februari 2018

Om en seriemördare

Jag köpte och plöjde seriealbumet Min vän Dahmer i fredags. Men trots att den gick fort att läsa så behöver jag några dagar till att smälta allt, för att kunna recensera. Det är fasansfullt att läsa om en pojke som senare i livet blev seriemördare, en av de grymmaste. För hur i hela friden kunde det bli så här? Mest är det ändå sorgligt. Det borde varit uppenbart att den här tonåringen behövde hjälp men de vuxna lös med sin frånvaro och efteråt förnekade de alla att det skulle ha funnits alarmerande tecken. Att en högstadiepojke samlade på och dissekerade döda djur samt var full varje dag i skolan räckte tydligen inte. 






torsdag 15 februari 2018

30 år av tystnad, mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme - Anna Hage & Ana Udovic

Anna Hage var sjutton år när hon av en händelse blev vittne till mordet på Olof Palme. Hon slängde sig ur bilen hon satt i på Sveavägen och började genast göra hjärt-lungräddning på mannen hon till en början inte alls kände igen som Sveriges statsminister, medan hennes väninna gjorde sitt bästa för att ta hand om Lisbet Palme. I efterhand har Anna beskrivits i media och vid rättegångar som en ung sjuksköterskestudent när  hon i själva verket var minderårig gymnasieelev. En vilsen sjuttonåring som inte fick någon hjälp alls att komma igenom traumat under mordnatten och heller inte blev förberedd inför de rättegångar hon förväntades vittna i. Chockad och rädd fick hon klara sig själv och det har hon sedan fortsatt att göra, tills det en dag bara tog stopp. 2016 insåg hon att hon måste ta tag i de känslor och reaktioner som Palme-mordet fortfarande rörde upp i henne och som begränsade vardagen. 

Mordet på statsminister Olof Palme är ett nationellt trauma. Jag var bara elva år när det hände men minns förvirringen, chocken och senare ilskan och förtvivlan när mördaren aldrig greps. Jag har läst mycket om händelsen men har som så många andra aldrig förstått just hur dåligt behandlad Anna Hage blev. Till tidens försvar så visste man inte då i Sverige hur vittnen till våldsamma händelser borde behandlas, att de behöver debriefas och få hjälp med bearbetning efteråt men bara sunt förnuft borde fått någon i allt detta att fånga upp henne. Om inte annat borde man förstått att hon skulle bli ett mycket bättre vittne om hon fick hjälp av förstående vuxna. Nu fick hon istället bearbeta händelsen med sina jämnåriga som ofta förvärrade hennes känslor av panik och skräck, fast de självfallet inte menade att göra det. Men allra mest mystiskt måste ändå vara de personer: poliser, privatspanare, militärer (!) och journalister som under dessa trettio år kontaktat henne på alla möjliga tider och platser för att få veta mer eller varna henne för att tala med andra, hur hon ständigt bara förväntats ställa upp. Jag kan förstå hur det plötsligt och upprepat måste försatt henne i ett tillstånd av skräck med tanke på hur fasansfullt det var för henne att ständigt återkomma till mordet. Det har varit ett privilegium att få följa med Anna på resan mot bearbetning för att möjliggöra ett avslut.

tisdag 13 februari 2018

Call me by your name - André Aciman

Åh Elio. Jag har levt med hans förälskelse länge nu, dykt ner i den om och om igen tillsammans med den heta italienska sommaren. Som jag skrev redan för en månad sedan så är Call Me By Your Name en av de mest träffsäkra beskrivningarna av att bli kär som jag läst, för även jag har blivit kär i Oliver. Jag har suttit för mig själv och läst otaliga stycken högt, för det är så vackert men även bitter-ljuvt. Det är precis så här det kan vara att bli förälskad, att älska. De där tvångstankarna, när man nästan önskar att inget ska hända för då får man behålla allt perfekt inom sig, då måste man inte konfronteras med en verklighet som kanske inte lever upp till ens förväntningar. Den här boken är en  kärlekshistoria där det är fokus på det viktiga: kärleken. Inte rädslorna eller omvärldens fördomar. De historierna ska också få finnas men det är så befriande när det nästan bara handlar om fjärilarna i magen och orden som kommer ut för fort. Deras förälskelse är ren och självklar, Elio frågar sig inte varför han dras till Oliver, han bara älskar och han behöver inte konfrontera hela sin identitet då kärleken till Oliver är för stor för att ifrågasättas. Jag inser att jag svamlar mycket här och har svårt att beskriva själva händelseförloppet men det kan du gott få läsa och upptäcka själv. Hela den här boken är som en enda stor känsla i mig, jag hoppas den kan bli det för dig också.



torsdag 8 februari 2018

Jag kommer inte igenom Kazuo Ishiguro...

Jag har väldigt svårt att ta mig igenom Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Något som förvånar mig väldigt då jag förbehållningslöst älskat författarens tidigare verk som Återstoden av dagen samt Never Let Me Go. Den här boken borde verkligen vara min kopp te med fantasy, England, riddare och drakar men jag tycker att språket är så oerhört högtravande snirkligt samt att jag blir skriven på näsan. Måste han verkligen kalla henne för "prinsessan" h e l a tiden? En snabb googling visar dock att jag verkar vara ensam om att inte swoosha igenom Begravd jätte, kanske är det helt enkelt fel tillfälle för mig?







tisdag 6 februari 2018

Kulturkollos veckoutmaning: En element-fyrväppling

Vi talar om de fyra elementen och de filmer, böcker, musik eller tv-serier vi förknippar med dem!

En film. Jord. 



Interstellar med Matthew McConaughey. Trots att den främst marknadsförts som en rymdfilm så får den mig alltid att tänka på jord som i jorden vi brukar för att få mat, jorden vi är så himla bundna till trots att vi söker oss ut i oändligheten, i det här fallet för att hitta ett nytt hem då vi misskött det gamla så fatalt. Magiskt vackert. 

En bok. Eld. 


Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Bok nummer två i trilogin om de magiska ungdomarna i Engelsfors. Kommentar är överflödig. 

En tv-serie. Luft.



Dark. Som i total avsaknad av luft, som i klaustrofobi på grund av småstadsmentalitet, eviga strukturer och människor som fortsätter att ljuga för varandra av vana samt för att de inte förmår annat. Jag satt bokstavligen och drog i kragen när jag såg det här, för att det var så snävt, så fritt från luft. 

Musik. Vatten. 


Brusa högre lila å av Björn J:son Lindh. Ett av de vackraste musikstycken som finns och som fortfarande kan få mig att gråta floder (pun intended) vid rätt tillfälle. 

tisdag 30 januari 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Vad vårdar du i februari?

Det var en tuff höst och vinter, det ska jag inte sticka under stol med, och än är vi inte igenom. Jag vill vårda och kommer att vårda min familj: min pojkvän, de två bonussönerna och så mina pälsbarn. Vi har mycket läkande att ta oss igenom, speciellt pojkarna. Men även vi vuxna som tog januaris sista lördag till att bo på hotell, bada i uppvärmd pool och äta på Den Gyldene Freden. För sinnesfridens skull. Jag har dessutom nyligen instiftat Filmsöndag som innebär att alla i familjen bänkar sig för att äta upp helgens sista godsaker samtidigt som vi ser vad som helst som går att hyra eller streama på boxen. För att bara vara, för att andas ut. Så många filmkvällar, braskvällar, plättfrukostar och kattklappningar hoppas jag att det blir. För kissarna planerar jag också att vårda. VAK, vård av katt blir det självklart då. Mina gamla tanter som börjar bli lite luggslitna men bara måste finnas kvar ett tag till, något annat finns det inte ork till. Nu är det inte längre bara jag som är beroende av deras gos. 


En typisk filmsöndag när jag fått välja film. Harry Potter, såklart! 



lördag 27 januari 2018

En stor liten bok om Förintelsen

Det är Förintelsens minnesdag idag, det internationella högtidlighållandet av Förintelsens offer. Vilket innebär att det är 73 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades, en händelse som aldrig upphör att vara hisnande. Det är svårt att tänka på vad allt det där hatet, men kanske främst ignoransen, orsakade. För varje år som går så kommer vi allt närmare ett upprepande när de som var med under andra världskriget försvinner och inte längre kan berätta sina historier. I år läser jag Och du kom inte tillbaka av Marceline Loridans-Ivens som femton år gammal anlände till Auschwitz tillsammans med sin pappa. Hon överlevde medan han blev dödad av nazisterna. Boken är skriven till pappan i du-form som ett svar på den lilla lapp han på något outgrundligt sätt lyckades sända henne i lägret, ett meddelande hon inte längre minns förutom de inledande orden Min kära lilla dotter. Hur överlever man att överleva nästan total förintelse? Detta är en till formatet pytteliten bok men varje ord och mening är vägt på guldvåg och fullkomligt dånar i mitt huvud medan jag läser. Visst är det otäckt, men samtidigt så finns det nästan inte ord för att tillräckligt beskriva de här handlingarna och händelserna, de vanliga räcker liksom inte till. Det blir för abstrakt. Man läser om död som industri och kan inte förstå att det faktiskt hände på riktigt men detta är alldeles för viktigt för att se bort ifrån. Vi måste våga och orka läsa de här berättelserna.

Åt alla de som stod i lobbyn och läste listor eller ute på trottoarerna och viftade med plakat och foton på jakt efter försvunna familjemedlemmar upprepade jag: "Alla är döda." Om de envisades och visade familjefoton sade jag lugnt och stilla: "Fanns det barn? Inte ett enda barn kommer att återvända." Jag vaktade inte på mina ord, tog ingen hänsyn till deras känslor, jag var van vid döden. Jag hade blivit lika hård som de deporterade som mötte oss när vi kom till Birkenau och inte gav ett ord till tröst. Som överlevande står man inte ut med andras tårar. Man skulle kunna drunkna i dem.



torsdag 25 januari 2018

Vi har alltid bott på slottet - Shirley Jackson

Då jag blev oerhört förtjust i Shirley Jacksons bok Hemsökelsen på Hill House var jag självfallet tvungen att även läsa Vi har alltid bott på slottet, en bok som jag har hört beskrivas som ungefär "skräck utan spöken, monster och övernaturligt". Vilket är en helt korrekt redogörelse. Systrarna Merricat och Constance Blackwood lever tillsammans med sin gamla farbror Julian i ett enormt hus på landsbygden. För inte så länge sedan var de sju familjemedlemmar men efter att det på något sätt hamnat arsenik i sockerskålen under en middag är de bara tre kvar. Merricat lever för att hon blev skickad i säng utan middag, Julian för att han inte åt så mycket av sockret till efterrättsbären och Constance för att hon helt enkelt inte tycker om bär och därmed inte åt alls. Constance blev åtalad för morden men frikändes då det inte fanns tillräckligt med bevis. Invånarna i den närliggande byn är dock övertygade om att hon kommit undan med att ha dödat sin familj och är väldigt aviga mot de kvarvarande medlemmarna av Blackwood-klanen, rentav elaka. Avskyn pyr för att ohejdat flamma upp när Merricat kommer för att handla matvaror; barnen springer efter henne och sjunger nedsättande ramsor medan deras föräldrar öppet visar sitt hat. Det är här skräcken kommer in i bilden för det finns inget monster så otäckt som en illvillig människa. Människor är på riktigt, monster finns bara i fiktionen. De unga kvinnorna Blackwood har dessutom problem med OCD, torgskräck samt magiskt tänkande, vilket på inget sätt underlättar situationen. Constance har inte lämnat huset och dess ägor sedan rättegången; de hemskaste fängelserna är de man bygger åt sig själv. Jackson var otroligt skicklig på att skildra isolerade människor med starka påtryckningar utifrån, den här boken är ett litet mästerverk. 

tisdag 23 januari 2018

Kulturkollos veckoutmaning: Året var 1968

När jag tänker på årtalet 1968 så hör jag låten Hurdy Gurdy Man av Donovan spela i huvudet. Den släpptes faktiskt exakt det årtalet. Men främst dyker låten upp för att den inleder filmen Zodiac vars handling kretsar kring den seriemördare som blev känd som The Zodiak Killer och började döda unga kvinnor och män 1968, den 20 december för att vara exakt. Spelfilmen kom dock 2007 och har bland andra Mark Ruffalo, Jake Gyllenhaal, Chloë Sevigny och en rasande fantastisk Robert Downey Jr. som en alltmer sliten reporter med alkohol- och drogproblem, i rollerna. Låten är i det närmaste psykedelisk och försätter alltid mig i en lätt förskrämd sinnesstämning då den omedelbart förflyttar mig till sextiotalets Kalifornien och den skräck som nämnda seriemördare orsakade. Filmen är två timmar och trettiosju minuter lång, under långa perioder händer ingenting och man kommer faktiskt inte fram till något bra svar i slutet, precis som i verkligheten. Fortfarande vet man inte med säkerhet vem The Zodiac Killer var. Ändå älskar jag filmen förbehållslöst och ser gärna om den någon gång om året, bara för att bli lika vettskrämd vid varje tillfälle. Det årtal jag mer än något annat borde förknippa med blomsterbarn, hippies och fri kärlek är istället bundet till en hård polismiljö, unga människor som skjuts till döds och en reporter som vägrar ge upp jakten på en mördare och förlorar sin familj och sina vänner på vägen. Det kanske är dags att se om den igen? 







lördag 20 januari 2018

Voldemort: Origins of the Heir

Den 13 januari släpptes den av fans gjorda prequel Voldemort: Origins of the Heir, som hör hemma i Harry Potter-verse. De två italienarna Gianmaria Pezzato och Stefano Prestia har skapat nästan en timmas spelfilm om Voldemort, vad som hände sista tiden han gick på Hogwarts och vad som skedde när hans skolgång var slut och han började arbeta på Borgin & Burkes. Vi får även lära känna hans tre närmaste vänner på skolan: Grisha McLaggen (Gryffindor), Wiglaf Sigurdsson (Ravenclaw) och Lazarus Smith (Hufflepuff). Filmen finansierades genom crowdfunding på Kickstarter, kostade ca 15 000 pund och med tanke på förutsättningarna så är detta jättefint gjort. Jag tar varje möjlig chans att få befinna mig i den här världen och även om de storslagna miljöerna och effekterna självklart inte finns med som i de officiella filmerna så fångas jag ändå av känslan. Harry Potter-känslan. Extra roligt är att Warner Brothers, som äger rättigheterna till Harry Potter, har godkänt den här filmen med det enda kravet att den skulle vara gratis vilket betyder att den ligger på YouTube. Självklart har den sina brister men hjärtat finns på det rätta stället och man kan se vad de här personerna skulle kunna göra om bara resurserna vore de rätta. Filmen får tre trollstavar av fem möjliga.


torsdag 18 januari 2018

Passagen - Simon Stålenhag

Jag skulle bara slå upp Passagen och bläddra lite, kanske läsa ett par få sidor för det var onsdag kväll, jag var trött och mitt uppe i åtminstone två andra böcker. Två timmar senare släckte jag lampan med svidande ögon och hade som i trans plöjt hela boken för jag var bara tvungen att se hur det skulle gå för Michelle och roboten Skip. Som vanligt i Simon Stålenhags böcker så är det dåtid, 1997 den här gången, men på samma gång även en framtid som ännu inte varit. En för mig helt oemotståndlig blandning. Det är en framtid med högteknologi i form av hjälmar som skänker människorna en fristad från sina trista liv men samtidigt får dem att glömma den riktiga världen, att äta och ta hand om sina barn och djur. Det amerikanska samhället håller på att kollapsa och Michelle försöker ta sig till kusten; under resans gång får vi veta mer om hennes liv innan kriget, om föräldrarna och kärleken som försvann någonstans längs med vägen. Det är en mörk berättelse, becksvart och dystopisk, och en krypande känsla följer en när man försöker ta in all information som finns i de enorma bilderna. Med andra ord helt fantastiskt. Jag kan inte nog rekommendera Passagen som följer samma koncept som författarens tidigare böcker, ur Varselklotet och Flodskörden. Kanske är det mer speciellt för oss som är födda på 70- och 80-talen då det slår an på vår barndom men jag kan på riktigt inte få nog av bilderna på enorma maskiner i öde landskap samt de tillhörande historierna.

Varmt tack till Fria Ligan Förlag för recensionsexemplaret!




tisdag 16 januari 2018

J*vlar, vilken kärlekshistoria!

Jag har endast läst halva den här boken men kan redan säga att Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 


Bild från filmatiseringen som går på bio just nu. Den har fått rasande bra recensioner och det viskas om Oscarsnomineringar. 

måndag 15 januari 2018

Livet går så fort. Och så långsamt - Martina Haag

"Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."

Sonja går sista terminen i högstadiet på Lidingö. Många i hennes klass har det ganska mycket bättre ställt hemma och det är svårt att vara bland de mest populära när mamma och pappa inte har råd att köpa den rätta dunjackan eller jeansen. Hon drömmer om att bli skådespelerska och förstår inte hur matematik eller slöjd ska kunna hjälpa henne dit, betygen dalar. Men det allra mesta handlar ändå om klasskamraterna och närmiljön runtomkring Sonja: tjejerna som sviker och intrigerar, killarna som domderar och styr. För att inte tala om festerna man bara måste få inbjudan till, samt festerna som man själv ordnar och som går överstyr. Det är nästan outhärdligt att minnas hur fruktansvärt sårbar man var. På riktigt utelämnad och nedvärderad. Hur lätt det var att hamna snett. Hur litet som behövdes för att man skulle landa utanför gemenskapen. Till en början är det för många svordomar och nedsättande uttryck i texten, som givetvis med för att skapa en känsla av hur gammal huvudpersonen är och vilken tid hon befinner sig i, men sedan blir det bättre. Eller är det bara jag som vänjer mig? Boken är något spretig men känslan den ger mig är oslagbar, för Livet går så fort. Och så långsamt är en resa tillbaka till en jobbig skoltid och ett åttiotal som alltid kommer att finnas i mig. Vare sig jag vill det eller inte.



lördag 13 januari 2018

TV-serielördag: Så många serier!

För första gången på länge så känns januari inte lika grått och trist som det skulle kunna göra; serie efter serie har åter premiär på tv och olika streamningstjänster vilket gör vardagskvällarna en hel del roligare. Här kommer några av mina favoriter!

Bron


Hur ska livet bli när man inte längre får följa Saga Norén, Länskrim, Malmö? Jag är i vanliga fall svårt allergisk mot svenska produktioner men här kan jag inte annat än älska. Så mörkt, så tröstlöst och grått. Så underbart. Brons sista säsong har öppnat starkt. 

The Magicians


Säsong 3 av The Magicians har nu börjat gå på amerikanska SYFY channel och HBO. Jag avgudar böckerna och är nästan orimligt förtjust i filmatiseringarna. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att även denna säsongen håller måttet, vilket jag egentligen inte hyser några som helst tvivel om.

Star Trek Discovery


Vi har väntat så länge på en ny Star Trek och jag var rädd att förväntningarna skulle lägga krokben för vad som än skulle komma. Men icke. Det är är briljant på så många sätt att jag inte kan skriva kort om det. Folk har blivit upprörda över de starka kvinnliga karaktärerna, att skeppen inte ser ut som de borde, att homosexuella män har framträdande roller. Vilket enbart bevisar att detta är storartat och viktigt. 

torsdag 11 januari 2018

1007 - Johannes Pinter

En sommarkväll blir Anton förförd av en oerhört tilldragande kvinna och sedan biten av en man i hennes sällskap. När han vaknar upp i sin lägenhet i Gällivare är han hungrig och verkar inte tåla solljus. En riktigt dålig kombination eftersom maten han har hemma plötsligt är oätlig för honom och sommarsolståndet just har inträtt. Det kommer alltså inte bli mörkt på 1007 timmar. Ensam kämpar han för att överleva. Eller är det dö han måste göra? Johannes Pinter har skrivit en smaskigt äcklig roman om en ung och ganska ensam man som råkar ut för något fruktansvärt och än värre blir det. 1007 är drömsk, exakt och otäck. Men aldrig så otäck att jag slutar läsa, jag vill bara ha mer. Så släpp inte dina katter ur sikte, dra upp fötterna under dig och njut av en svensk vampyrroman!

Varmt tack till Swedish Zombie Förlag för recensionsexemplaret!




tisdag 9 januari 2018

Kulturkollos veckoutmaning: En riktig pionjär

Ämnet är Att bryta ny mark och trots att det inte nödvändigtvis ska handla om upptäcktsresande måste ändå jag skriva om ingenjör August Andrée och hans polarexpedition 1897. För det är på samma gång det mest korkade och hjältemodiga jag vet. Mest var det ändå dumdristigt, men trots det är det nästan omöjligt att inte trollbindas av de tre männen som nästan helt utan vare sig erfarenhet, utbildning eller utrustning bestämde sig att åka till Nordpolen i luftballong. De måste få högsta betyg i beslutsamhet och framåtanda även om det brast angående så mycket annat.

S.A. Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel kryper in under huden på mig. Hur kunde dessa oerfarna och in till dumhet kaxiga män få för sig att åka luftballong till Nordpolen? De hade långt ifrån lämpliga kläder, släpade med sig totalt onödiga saker medan de lämnade de viktiga och hade ingen som helst kunskap om eller respekt för den arktiska naturen. De gav sig ut i en vildmark de inte visste något om, en vildmark som snabbt slukade dem. Luftballongen flög inte ens en tredjedel av den tänkta sträckan och när de väl nödlandat för att börja gå norrut förstod de först inte att isen under dem rörde sig fortare söderut. Hur de än kämpade så kom de bara längre ifrån målet. 


Nils Strindberg har fotograferat den kraschlandade Örnen, ett fotografi som framkallades trettiotre år efter expeditionen.


De dog med den ena släden helt ouppackad enbart tre dagar efter att de stigit i land på Vitön. Maten skulle ha räckt över vintern, de hade vapen och ammunition men ändå gick de under. Varför? Trettio år senare hittades kropparna av en slump och sedan dess har en gissningslek pågått om varför allt gick så snett så fort. Jag kan inte nog rekommendera Bea Uusmas otroliga bok Expeditionen Min kärlekshistoria som med sina bilder och författarens besatthet är mer ett mirakel än bok. Se dock till att köpa den illustrerade versionen för den är värd varenda krona. 

onsdag 3 januari 2018

Hemsökelsen på Hill House - Shirley Jackson

Kan ett hus vara ondskefullt - ha känslor, tankar eller till och med uppsåt? Dr Montague har hyrt Hill House över sommaren för att undersöka just hur hemsökt det är. Med sig har han de, förhoppningsvis, övernaturligt känsliga kvinnorna Eleanor och Theo samt den framtida arvingen till huset: Luke. Det excentriska kråkslottet kommer med både en vaktmästare och hushållerska i form av de äkta makarna Mr och Mrs Dudley men båda vägrar vara kvar på markerna efter mörkrets inbrott. Hill House ger alla de tillfälliga gästerna krypningar längs med ryggraden vid första anblicken men det är inget mot vad som väntar när de ligger nedbäddade på sina rum efter läggdags. 

Hemsökelsen på Hill House bjuder på något så ovanligt som subtil skräck med oförklarliga ljud, dörrar som lever sina egna liv och vägrar stå uppställda samt en allmän känsla av ren ondska. Aldrig får man "se" för mycket vilket är ett av kardinalmisstagen inom genren. För visst fasen blir man rädd, till och från även skräckslagen. Den här boken har fått oerhört mycket beröm från stora författare och jag måste säga att den fortfarande håller trots att den kom ut 1959. Det är inte ovanligt att skräck, liksom humor, är en färskvara. Jag ska genast fortsätta med Vi har alltid levt på slottet av samma författare och ser fram emot den TV-serie av Hemsökelsen som just nu spelas in och produceras av Netflix!