Hur fina är inte de nya Harry Potter-omslagen?

Jag fullkomligt älskar de nya Harry Potter-omslagen och kommer helt klart köpa allihopa igen, trots att jag redan äger dem i flera olika utgåvor, på både svenska och engelska. De mjuka banden med mer stilrena bilder ska tilltala äldre läsare och inte de nio till tolvåringar som var den primära målgruppen en gång i tiden. Bokserien har som bekant överskridit alla åldersgränser och rekommendationer, och har blivit något för alla med ett fantasy-hjärta. Det är den brittiske formgivaren Olly Moss som har skapat de nya, mindre lekfulla och mörkare omslagen. Och jag älskar dem alla med hela mitt Harry Potter-hjärta.

En kärleksförklaring till Stephen Fry's uppläsning av Harry Potter

Det finns sju böcker i serien om Harry Potter och jag har plöjt dem alla oräkneliga gånger. Jag har läst på svenska och engelska, de "vanliga" böckerna, specialutgåvorna, de illustrerade och så ljudböckerna. Nästan hela tiden har jag faktiskt min favorit-trollkarl i lurarna, på vägen till och från jobbet. Många är dagarna när jag bara inte orkar med något annat, i tröttheten om morgonen och den totala utmattningen om eftermiddagarna. Jag har provat att lyssna på svenska med Björn Kjellman men kommer inte ifrån att det är mycket bättre på engelska med Stephen Fry som uppläsare! Han gör rösterna så individuellt att man vet vem han föreställer redan innan namnet nämns. När saker ropas ut i högtalare har man lagt till ett burkigt eko och han läser med en sådan inlevelse att jag blir lycklig ända ner i tårna varje gång. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt hör hans röst i huvudet när jag själv läser text-böckerna. Allt det positiva överglänser med råge det faktum att han till en början inte uttalar "Gryffindor" som de gör i filmerna. "Accio" uttalar han, enligt mig, felaktigt rakt igenom sju böcker. 

Sedan blir lyssningen lite extra kul när man får veta roliga fakta som att han hade svårt att uttala meningen "Harry pocketed it" och sägnen berättar att J.K. Rowling sedan noga petade in den meningen i alla följande böcker. Vilket så här i efterhand sägs vara delvis sant, men jag gillar ändå tanken.

Fredagstips: Makers, Mysteries and Magic - The Crimes of Grindelwald

Sista fredagstipset innan jul måste så klart bli ett från Potter-verse! Om du har sett film nummer två i Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald så kan du även lyssna till Makers, Mystery and Magic, ca fem timmar om hur filmen blev till. Det är Dan Fogler som håller i berättandet, som i filmen spelar Jacob Kowalski, men även de andra skådespelarna och många andra (från regissören till stuntpersonerna och de som byggt alla scener och samlat rekvisita) får göra sina röster hörda. Ibland är det lite fånigt, ofta intressant och några gånger har jag brustit ut i ett högljutt och hjärtligt skratt. Dan Fogler är underbar. Man får inte veta några stora hemligheter men det puttrar på och är ett fint komplement när man sett filmen och ändå vill ha mer Fantastic Beasts.

Finns på Storytel samt att köpa hos Pottermore. 

Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald

Jag läste filmmanuset till Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald på onsdagen och såg filmen på torsdagen - och älskade såklart allt med hela mitt hjärta. Som den extrema Potter-vers-nörd jag är så tror jag inte att jag är kapabel till annat. Den här andra delen i Fantastic Beasts är både mörkare och mer detaljerad än den första, historien liksom vindlar fram samtidigt som den presenterar personer och händelser. Det lönar sig att kunna sin Harry Potter. Fortfarande håller J.K. Rowling på att bygga upp den här världen, även om det självklart är samma trollkarlsvärld som vanligt, fast då många årtionden innan Harry Potter själv. Det är mycket att förmedla, vi har ännu inte kommit till finjusteringarna, nyanserna i berättandet men då det ska bli hela tre filmer till (sammanlagt fem) är jag inte så orolig. Det kommer. Just nu är jag mer än nöjd med att bara få befinna mig i magin igen, höra musiken och känna dragningskraften. Att se en ny film i Potter-verse är ungefär som att åka bergochdalbana: jag vill skrika av skräckblandad förtjusning, det kittlar i magen och jag önskar att det aldrig tog slut.

Jude Law är fantastisk som en yngre Albus Dumbledore och jag älskar att Johnny Depp äntligen är "gammal" nog för att spela riktig skurk, Gellert Grindelwald skrämmer på riktigt. Det är många anspelningar på Nazityskland med den karismatiske ledaren som lindar folk runt sitt lillfinger. Jag önskar att de kommer bre på mer angående Den Stora Kärlekshistorien mellan de två herrarna, för än så länge har det varit mest antydningar och stora svepande gester. I övrigt så fullkomligt älskar jag Jacob Kowalski, en jättefin karaktär som det ligger massor av kärlek bakom. Som så ofta i den här världen är själva huvudpersonen, Newt Scamander, lite slätstruken, men han tillåts vara introvert! Och ser mer på sina egna skor än den han faktiskt pratar med. Systrarna Goldstein är med lite mindre den här gången men både Katherine Waterstone som Tina och Alison Sudol som Queenie tar över varje scen de är med i. Filmens stora överraskning var Zoë Kravitz som Leta Lestrange, jag brukar inte svära i text men: jävlar! Så avslutningsvis, om du gillar den här världen ens bara lite så måste du se The Crimes of Grindelwald.

Kulturkollos veckoutmaning: bokomslag

Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och berätta varför just de är favoriter. Då jag är dålig på att komma ihåg omslag, förmodligen för att de inte är så viktiga för mig, så är åtminstone två av dem relativt nya bekantskaper för mig. Den tredje är en Favorit För Resten Av Livet. 

1. Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

Fria Ligan Förlags smärtsamt vackra illustrerade utgåva ligger sedan en månad tillbaka på bordet bredvid läsfåtöljen. Jag kan inte riktigt sluta ta upp den och försvinna in i bilderna och tappar nästan andan av bokens omslag.

2. We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

Jag vet inte hur många gånger jag stod med den här boken i handen på Pocketshop och var på väg att köpa men sedan ändå bangade i sista sekunden. För omslaget är magiskt med flickorna och den kolsvarta katten. Att jag länge inte visste så mycket om vare sig boken eller författaren spelade inte så stor roll, det var själva känslan som omslaget gav mig som var det viktiga. 

3. Harry Potter och De Vises Sten av J.K. Rowling

Jag har skrivit om det här omslaget så många gånger, men så är det också min stora favorit. Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar. Det innebär ett löfte om tillträde till en magisk värld. Det är en port till Potter-verse samt så hisnande myllrande och fint att jag fortfarande inte riktigt kan se mig mätt på det.

Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash

Företaget Botnik Studios har låtit programmet Predictive Keyboard läsa alla sju böckerna om Harry Potter för att sedan få denna robot att skriva ett eget kapitel om vår favorit-trollkarlsvärld. Resultatet är högst förvirrande men ändå det fantastiskt underhållande Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash. J.K. Rowling har länge sagt att hon aldrig mer tänker skriva en bok om Harry och det verkar tyvärr som att det dröjer innan en robot kan göra jobbet åt henne. Men tills den dagen kommer kan vi åtminstone fnissa åt detta. Som The Guardian skrev: "Bot tries to write Harry Potter book and fails in magic ways." För det här är hysteriskt roligt på sätt som inte går att förklara för icke invigda. Jag skrattade tills jag grät när jag läste det här på jobbet medan min kollega som inte ger ett vitten för vare sig fantasy eller Harry Potter misslyckades med att se det lustiga. Några av mina favoritmeningar är:

“They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was ‘BEEF WOMEN,’ Hermione cried.”

"Voldemort, you're a very bad and mean wizard, Harry savagely said. Hermoine nodded encouragingly. The tall Death Eater was wearing a shirt that said 'Hermoine Has Forgotten How To Dance', so Hermoine dipped his face in mud."

Gå in här och läs själva!

Kulturkollos veckoutmaning: Är katten det ultimata bokdjuret?

Det enkla svaret: ja!

Så det lite längre svaret: På grund av tidsbrist, julstress och en barnslig önskan att vara lite motvalls så går jag helt emot uppgiften att komma på annat djur, alternativt hitta på ett nytt, och publicerar en bild på mitt ständiga läs-sällskap: Cattis och Sussie. För det är inte många saker som är bättre än att krypa ner i sängen, soffan, fåtöljen med mina tjejer, en bok och en muminmugg kaffe. Bilden nedan är från i helgen när vi spenderade söndagen tillsammans med den illustrerade versionen av Harry Potter och fången från Azkaban. 

Mitt i alla böcker

Mitt gamla problem med att jag har svårt att avsluta böcker har återkommit. Jag köper och beställer nytt precis hela tiden, påbörjar och gillar! Men sedan faller både lusten och orken bort när jag kommit till ungefär hälften av texten. Just nu är jag mitt i följande böcker:

Men så är det begravningsvecka också, så jag tillåter oförmågan att avsluta böcker. Det får bli nya tag någon annan gång, just nu är det för mycket med allt som inte har med läsning att göra. 

Jag surfar in på SF-bokhandelns hemsida...

...och hittar alldeles för många saker jag vill ha.

• Otroliga illustrerade Fantastic Beasts and Where to Find Them!

• Tahereh Mafi, som skrev Rör mig inte! har kommit ut med en ny bok, Whichwood, och framsidan är så fantastisk att jag inte riktigt förstår hur jag ska kunna vara utan den!

• En extra skrivbok kan väl inte skada? Härligt Slytherinsk och giftgrön.

Harry Potter och Fången från Azkaban - J.K. Rowling (den illustrerade versionen)

"Den är här nu!" väste jag i fredags som förklaring till varför jag bara var tvungen att kliva av bussen halvvägs på vägen hem för att plocka upp ett exemplar på bokhandeln. Det är som julafton varje gång det kommer en ny illustrerad Harry Potter och jag har spenderat stora delar av helgen med att läsa boken med andakt samtidigt som jag lyssnat på Björn Kjellmans uppläsning av samma bok på Storytel. Magiskt på riktigt.

Den här besattheten...

Jag har knarkat Harry Potter den här semestern. Läst böckerna på svenska och på engelska, sett filmerna. Det har inte funnits någon hejd. Förmodligen beror detta på att det har behövts tröst den här sommaren. Inte för att vi i familjen inte haft det bra, för det har vi. Men för att vi hukar oss och väntar, håller andan en smula. Min tillflyktsort har under de senaste tjugo åren varit Hogwarts, så det är inte underligt att jag fortsätter åka dit. Okej då: "åka". Jag tror även att jag sörjer att vi nyligen gjort allt Harry Potterigt som vi kan; filmstudion i London, Orlando Florida. Det finns inget på vänt, inget vi planerar att åka iväg på och snart är min killes pojkar för stora och kommer inte vilja följa med på sånt här. Ja, ni hör ju hur ynklig jag är. 

Under juli läste jag den sista boken: Harry Potter och dödsrelikerna samtidigt som jag plöjde jubileumsutgåvan av Harry Potter and the Philopsopher's Stone, Ravenclaw edition, den allra första boken. Fråga mig inte exakt hur det går ihop för det kan jag inte förklara ens för mig själv men det var trevligt att samtidigt få börja om från början med den glädjeexplosion som den första boken faktiskt är vid samma tillfälle som jag läste om hur många älskade karaktärer gick bort i den sista. Det är Kulla Gulla all over again. Där började jag allt som oftast om med bokserien när jag kommit till slutet, för jag längtade tillbaka till början när allt var enklare och mer förståeligt. Tryggt.

Den här senaste omläsningen har jag ägnat lite extra åt Professor Snape och mer än tidigare noterat hur han har gestaltats genom alla böckerna, men även familjen Malfoy. Dödsätarna är snäppet mer intressanta än de goda men är det något J.K. Rowling har lärt oss så är det att ingen människa är genomgod eller genomond. Det är dock lika sorgligt varje gång att läsa om hur Harry ser Snapes sista minnen, hur han tänker på Lily och man äntligen får förklaringen till så mycket. Jag älskar Professor Snape lite mer för varje gång jag tar mig igenom böckerna, sedan blir jag ledsen över att Alan Rickman har gått bort. Och så börjar jag om läsningen från början igen. 

"Hemma".

Mina Harry Potter-resor till London och Orlando

Ett inlägg i Harry Potters 20-årsjubileum! 

Inom sex månader åkte jag, min kille och hans elvaåringar till både London och Orlando, Florida för att se inspelningsplatser och uppbyggda Harry Potter-miljöer. I vanliga fall skulle vi kanske inte ha gjort de här resorna så tätt inpå varandra men på grund av något som hände i våra liv förra sommaren så valde vi att bara köra på, både för att vi vuxna behövde det men kanske speciellt för att barnen gjorde det. Ett "Livet är för kort för att inte göra roliga saker"-ögonblick infann sig. 

Vi börjar med lite Londonbilder. Jag rekommenderar verkligen en tur till Warner Bros. Studio som finns i Watford, en kort buss- eller tågresa från London och består av den studio där de spelade in stora delar av filmerna. Självklart är det dyrt och man måste boka sina biljetter långt i förväg, men om man är ett fan så är det verkligen värt varenda krona. Bara shoppen är så att man vill gråta en skvätt när man kliver in i den. 

Sedan kan vi fortsätta till Orlando, Florida där parkerna Universal Studios och Islands of Adventure är en riktig skatt om man gillar film och åkturer. Vi var där i hela två dagar och har på riktigt aldrig haft så roligt, någon av oss. Där får man åka ett riktigt Hogwarts Express-tåg mellan parkerna och de har byggt upp både Hogsmeade och Diagon Alley. Jag ville på riktigt inte åka därifrån, jag ville gömma mig i någon av butikerna och bara bo kvar där medan alla andra gick hem. Att stå på en perrong när ett riktigt Hogwarts Express tuffar in var så stort att jag inte har ord för det, det spelade ingen roll att det var hundratals andra människor omkring en och att man stått i kö i tjugo minuter innan. De har verkligen lyckats förmedla känslan från böckerna och filmerna. På just de här parkerna finns även två stycken Harry Potter-rides som var helt fantastiska: Harry Potter and the Forbidden Journey samt Harry Potter and the Escape from Gringotts. Sök gärna på dessa på google och YouTube.

Allt på parkerna i Orlando, Florida är på riktigt snordyrt men om man är ett lika stort fan som jag är så är det banne mig också värt varenda krona. 

Missa inte Harry Potter-utlottningen!

Mörkret i Harry Potter

Ett inlägg i Harry Potters 20-årsjubileum! 

Vad är det då som får en fyrtiotvåårig kvinna med familj och jobb att på fritiden önska att hon vore tolv och befann sig i ett fantasislott i Skottland? Som får henne att köpa merchandise för tusentals kronor, planera resor för ännu mer pengar till både London och Orlando, Florida - enbart för att få vistas i de miljöer som beskrivs i böckerna och visas i filmerna. När jag försöker analysera varför jag på riktigt älskar det här så mycket, så kommer jag allt som oftast fram till att det är tack vare mörkret. Berättelsen börjar som vilka barnböcker som helst men då de bland annat skrevs för att en generation barn och ungdomar skulle kunna växa upp tillsammans med dem, blev de snabbt vuxnare och läskigare. Mörkare. Familjen Dursley och situationen på Privet Drive är inget annat än fruktansvärd men den ställs ändå mot löftet om en annan framtid, man tror aldrig riktigt att det kommer vara för någon längre tid. Men Harrys saknad efter sina föräldrar är "på riktigt" från första början, den slarvas inte bort. Och när fler människor man älskar och beundrar, fortsätter att dö i framförallt de senare böckerna, så kan jag inte känna annat än stor beundran inför J.K. Rowling. Hon tillåter sina karaktärer att vara småaktiga, krävande, arga och sörjande. Också. Samtidigt som de är älskvärda, roliga och spännande. Ännu ett exempel på fint beskrivet mörker är Nevilles föräldrar, Frank och Alice Longbottom, som blev torterade till vansinne av Bellatrix Lestrange, och ligger på Sankt Mungos Sjukhus För Magiska Sjukdomar och Åkommor. Neville själv skäms på tonåringars vis, Ron och Hermoine är först nyfikna men skäms sedan också när de förstår vad som hänt. Nevilles farmor däremot, hon blir arg och säger åt Neville att vara stolt. Böckerna tar upp många sådana här exempel, situationer när de flesta barn och ungdomar kanske skäms och döljer saker när de faktiskt inte har någon anledning.

Sedan finns såklart även en helt otrolig uppsättning med skurkar som man älskar att hata, som jag praktiskt taget frossar i. Dolores Umbridge är den jag avskyr mest, mer än exempelvis familjen Malfoy som är så onda att de nästan blir klichéer. Det är läskigare när ondskan bär rosa, har bilder av kattungar på väggarna och gillar att följa regler, än när de bor i fuktiga slott och har tatueringar. Sedan Snape då. En av de mest spännande karaktärerna någonsin eftersom man i sju böcker hela tiden funderar på om han på riktigt är ond eller god. Men visst bär han på ett mörker inom sig, ett mörker som hela tiden riskerar att sippra ut. Så sammanfattningsvis är det bästa mörkret i Harry Potter det som beskriver den mänskliga naturen, inte de ondaste av onda trollkarlar eller de läskigaste av drakar.

Missa inte Harry Potter-utlottningen!

!! Harry Potter 20 år idag !!

Ett inlägg i Harry Potters 20-årsjubileum! 

Idag är det ofattbara tjugo år sedan den första boken om Harry Potter släpptes, denna fantastiska berättelse som har betytt mer för mig än någon annan historia. Det måste givetvis firas! Så den här veckan kommer det enbart att handla om Harry Potter; det kommer bli inlägg om mina känslor inför både böcker och filmer, foton från mina resor till London och Orlando och upplevelserna där, ett försök att förklara magins dragningskraft och så givetvis en utlottning med fint pris! Jag hoppas ni vill hänga med mig in i den värld dit jag alltid flyr när den riktiga världen är för jobbig, en hittepåvärld som jag gör allt för att klamra mig fast vid. 

Bok + trollstav = perfektion

Ibland måste en lägga allt annat åt sidan och bara börja läsa Fantastisc Beasts and Where to Find Them. Kanske enbart för att det var måndag och en inte har lust med något annat än att dyka ner i den värld som för någon vecka presenterade sig på bioduken. Att jag plockade fram min Snape-trollstav har jag inte riktigt några ursäkter för... annat än att det var otroligt roligt! Den här årstiden och arbetsbördan på jobbet kräver helt enkelt lite extra lek för att jag ska stå ut.

- Will we die, just a little? Fantastic Beasts and Where to Find Them

De hade ingen lätt uppgift, filmmakarna som skulle fortsätta arbeta på Harry Potter-världen men inte ha med Harry själv. Många som älskar de tidigare böckerna och filmerna har starka åsikter och många av dem har svårt för förändringar (räcker upp handen!). Men jag måste säga att de har gjort ett fantastiskt arbete med Fantastic Beasts and Where to Find Them! Det känns mer vuxet och lika mörkt på det där kittlande sättet som de senare Harry Potter-filmerna är. Karaktärerna känns levande och mångfacetterade och kvinnorna är långt ifrån bortglömda även om huvudpersonen Newt Scamander är man. Jag älskar att de hela tiden påtalar allas rätt att få vara sig själva, att vi måste ta hand om djur och natur; att människan är det farligaste rovdjuret som finns. Sedan är det helt underbart att en mugglare har en av huvudrollerna! En "helt vanlig människa" som dessutom inte är supersmal och tillåts vara det utan kommentarer. Som ni märker så är jag helt förtrollad. Men jag är ju partisk till Harry Potter-universe, jag kan inget annat än älska. Det går faktiskt inte.

När Voldemort har tagit makten i USA

Ett citat som cirkulerade mycket i mina flöden när Donald Trump för en vecka sedan vann det amerikanska presidentvalet var:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.

 - Albus Dumbledore

Det glädjer mig hur mycket Harry Potter-världen har letat sig in i sina läsares vardag, att vi använder karaktärerna, händelserna och orden i stort sett dagligen för att beskriva den verklighet vi har omkring oss. Speciellt nu när det känns som att Voldemort har kommit till makten. Ännu gladare blev jag när jag igår läste i DN att Harry Potter-läsare är mer toleranta mot minoriteter och mer kritiska mot Trump än genomsnittet, detta oavsett partipolitisk övertygelse. Så även om jag är väldigt ledsen och rädd angående den politiska situationen i det stora landet i väster så är jag glad över att J.K. Rowlings värld fungerar! Det finns en väg ut ur intolerans och rasism och det stavas litteratur. 

Bild: skärmdump från DN.

Harry Potter och Hemligheternas kammare - den illustrerade utgåvan

Jim Kay fortsätter att imponera med sina otroliga bilder till J.K. Rowlings välbekanta berättelse men självklart måste en (läs jag) läsa om hela boken trots att man nästan kan den utantill. Då jag läst böckerna flest gånger på engelska uppskattar jag att göra det på svenska, trots att många av namnen och företeelserna blir helt annorlunda. Det är något speciellt med att läsa och samtidigt få bilder, som inte har något med filmerna att göra. Ett av mina bonusbarn utbrast besviket att Harry inte alls såg ut som Daniel Radcliffe och blev ännu mer förundrad när jag försökte förklara att det var med flit. Men jag gillar det! Undrar dock hur det ska gå med det en enorma formatet när vi kommer längre ner i serien då bok två som är en av de tunnare redan är väldigt tung att läsa om man inte gör det vid ett bord. Att läsa i sängen är förenat med möjligt näsblod, men oj vad fina de är!

Jag har varit på Hogwarts!

En dröm gick i uppfyllelse under semestern i år, för jag tog pojkvännen samt bonusbarnen och åkte till  Harry Potter Studios i Watford, England. Det var där de spelade in stora delar av filmerna och många av rummen, dekoren och detaljerna finns kvar. Exempelvis finns hela stora hallen där, med riktigt stengolv och allt. Tioåringarna jag hade med mig tyckte att det såg litet ut, i jämförelse med filmerna, och det får jag nog hålla med om, men jag kunde ändå inte sluta le. Det finns faktiskt inte ett enda foto på mig från den dagen när jag inte ler fånigt.

Många av sakerna är liksom staplade på varandra, Dumbledores kontor ligger precis bredvid Gryffindors sovsal. Det är lätt att bara springa från den ena scenen till den andra utan att känna efter, utan att tänka på vad man verkligen ser. Man fastnar i en loop av "Åh, kolla där!" Men en av de platser som var mest fantastisk att se var Diagon Alley, där var det väldigt lätt att frammana en känsla av "på riktigt" eftersom gatan faktiskt finns där med alla butiker längs med sidorna.

Jag har inte så många negativa saker att säga om den här upplevelsen, annat än att det var väldigt dyrt och man hade något för lite tid på sig när man hade bokat paketresa med buss från London. Fast det gjorde inte så jättemycket att jag inte hade en timme på mig i shoppen för då hade den här utflykten kostat flera tusen kronor till... Är du liksom jag totalt förlorad i den här världen så är detta ett måste om du åker till London!

 

 (Min pojkväns ögon utstrålar inte riktigt lika mycket lycka såsom mina gör.)