onsdag 29 april 2020

Creepypasta - Jack Werner


Detta är en något omarbetad version av samma bok som kom 2014 och är underbara 450 sidor med spökhistorier från nätet. Just ordet "creepypasta" kommer från copypasta som i sin tur är en lek med copy/paste. En Creepypasta är alltså en spökhistoria som publicerats på internet, kopierats och publicerats igen och igen. Vi får allt serverat i olika kategorier och går igenom alltifrån berättelser om Slenderman, konspirationsteorier och skräck om när tekniken fallerar. Och man bör kanske inte göra såsom jag gjorde: plöja den här boken på ett dygn, för det kan bli mastigt om man inte tycker spökhistorier är det absolut bästa som finns. Men jag älskade det. Speciellt när jag låg vaken mitt i natten och skrämde upp mig själv. Somliga har jag hört förut i podd-form men de flesta var helt nya för mig. Efter varje berättelse finns en kommentar och typ av analys, men den kan man i många fall hoppa över om man vill, för åtminstone jag tycker det är mycket roligare att befinna sig inuti historierna istället för att plocka isär dem.




tisdag 7 april 2020

Var är Olle?


1980 försvann elvaåriga Johan Asplund från Sundsvall. Jag var fem år och minns löpsedlarna från när jag var i staden och hälsade på min vuxna halvsyster som bodde där. Och där någonstans började ett intresse för de som försvinner och aldrig mer dyker upp. För de måste ju ta vägen någonstans, människor av kött och blod kan inte bara försvinna ut i tomma intet! Det skrämde mig oerhört - och gör fortfarande. Tre år senare försvann artonårige Olle Högbom, också från Sundsvall. Ingen av de två har hittats. Journalisten Martin Ezpeleta har under många år gjort ett researcharbete för att försöka ta reda på vad som hände Olle, resultatet är en elva avsnitt lång följetong på Storytel. Han guidar oss igenom alla spår som inte ledde någonstans, om den vansinniga rättegången mot Thomas Quick. Men vi får också höra från Olles pappa Ruben, som aldrig slutat leta efter sin son, och systern Maria som hela livet försökt skapa någon slags normalitet i allt. Det är otäckt och sorgligt men ändå gjort med en stor portion respekt. Slutligen når Martin fram till ett spår som trots Rubens påtryckningar hela tiden ignorerats, ligger det något i de anklagelserna?