fredag 30 december 2011

Monster, av Micael Dahlén


Professor Micael Dahlén har rest världen över och intervjuat fem kända mördare och i den här reportageboken berättar han om sina möten med dessa monster. Innan jag skriver något annat så vill jag ha sagt att jag om någon förstår fascinationen inför seriemördare. Länge har jag följt både fiktiva och högst verkliga sådana genom filmer, serier, böcker och dokumentärer. Men den här boken fick mig snabbt att mest må fysiskt illa.

Det kanske inte är meningen men Dahlén låter imponerad av sina intervjuobjekt; han rodnar när de talar till honom, fnissar när de berättar blodiga detaljer om sina mord och springer tillbaka till hotellrummet för att hinna se teveprogram (Wrestling) de rekommenderat. Det känns som att han ständigt står med mössan i hand och bockar inför överheten, som en ung musikjournalist framför sin största idol. Det är något med hans ordval. Han kan skriva att de är odjur och demoner hur många gånger som helst men det hjälper inte när hela texten andas beundran. Ständigt upprepar han frågan varför vi är så hjälplöst överväldigade av de här människorna, hur vi kan behandla dem som rockstjärnor när de borde stå längst ner på samhällsskalan fast han samtidigt är lika drabbad av myten själv. Han använder både mördarnas egen terminologi samt den som deras fans kör med och därmed går en stor del av analysen den här boken försöker sig på förlorad.

Jag tror det är människans behov av idoldyrkan som skapat detta. Någonstans i våra hjärnor går det snett när vi blandar ihop kändiskap för bra saker med kändisskap för dåligt. Vi har blivit så vana att hylla de vi ser i media att vi tydligen glömmer bort att reflektera över varför dessa människor är kända. Lite: att synas är bra även om det man gjorde för att hamna där inte var det. Som den påhittade seriemördaren Hannibal Lecter sa: We covet what we see every day. Utan att reflektera om varför ser vi upp till de välkända ansiktena på Aftonbladets löp. Att vara känd för mord verkar för somliga bättre än att vara helt osynlig. Om och om igen dyker människor ur Fredrik Strages bok Fans upp i mitt huvud. Exempelvis de som campade utanför Michael Jacksons hotell och de som inte kunde förstå att deras älskade rockstjärnor kunde göra något dåligt. När jag läste den boken blev jag väldigt irriterad på hur irrationella de var, hur blint de älskade någon de oftast inte ens träffat. Men jag trodde den typen av dyrkan var förbehållen tonåriga musikälskare, att det var något som gick över när de växte upp. Så fel jag hade. Boken Monster är full av dem och de älskar alla en människa de oftast bara sett i tidningen och på teve, en människa som mördat och som ansett sig ha rätten att göra som de vill med andra människors kroppar, själar och liv. Det gör mig enbart äcklad.  

Jag tror att det som saknas i den här boken är motpoler. Man får bara träffa de personer som vill ha den niofaldiga giftmörderskan som ”mormor” på Facebook, kvinnorna som vill ligga med den danske seriemördaren Peter Lundin för att de uppfattar honom som häftig och så författaren som har svårt att dölja sin beundran (eller om han bara uttrycker sig på ett lustigt sätt). Var är de som aldrig skulle ta i Lundin med tång? De som skulle springa från den japanska kannibalen Issei Sagawa så fort benen bar dem? De där människorna man är van att möta i böcker om mördare: chockad släkt, sörjande föräldrar och sakliga psykologer. Jag vill ha en analys av någon som står bredvid, utanför idoldyrkan och blåögd fascination. Jag vill ha fakta som kommer från någon annan än mördarna själva eller de som beundrar dem.

Just Peter Lundin fastnar hos mig, eller snarare är det hans fru som gör det. Hon gifte sig med Lundin efter att han åkt dit för mord den andra gången, när han satt inne för att ha tagit livet av sin älskarinna och hennes två barn. Stolt berättar han att djurhanar i det vilda ofta dödar de ungar de själva inte varit upphov till. Hur tänker man som kvinna när man sedan blir ihop med en sådan man? Hur är man funtad när man har en dotter men ändå gifter sig med en dömd barnamördare? Inte heller förstod hon just hur manipulativ han är, trots att han har trettionio av fyrtio poäng på psykopatskalan. I intervjun säger hon att hon nu funderar på att lämna honom men jag tänker mest på hennes dotter. Hur mår det barnet? Trots att Lundin sitter i fängelse så kan det inte vara en önskvärd situation för ett barn att mamma valt att umgås med någon som man tror vill mörda en så fort han får en möjlighet. Men hon pratar om sina problem med att gå på krogen för att alla killar vill ligga med henne då hon är Lundins fru.

Monster är trots allt en delvis intressant bok men jag saknar som sagt en objektiv analys, i varje fall ett försök till en sådan. För mest får jag kväljningar när jag läser.

Läs även gärna Bokcirkus mycket mer positiva recension!

Nördigt ID-kort


Tack Sara på Glory Box för tipset! Hur kul som helst. Gör det själva HÄR.

Mest väntade - Star Trek: Vulcan (något annat hade inte varit logiskt).

onsdag 28 december 2011

Evig natt, av Michelle Paver

Året är 1937 när den fattige och ensamme Jack får en chans att lämna smutsiga London för att följa med som radiotelegrafist på en arktisk expedition till Gruhuken, Spetsbergen i Norge.  Hans resekamrater är alla från överklassen och länge kan Jack inte se bortom deras privilegierade liv. Med på resan finns även åtta polarhundar som Jack till en början har svårt att se något värde i. Men en efter en tvingas de unga männen ge upp och återvända till civilisationen. Olyckor, sjukdom och vad som verkar vara en slump gör att Jack till slut tvingas spendera en lång tid ensam i totalt mörker, den arktiska sommaren är slut och natten är evig. Slutligen måste han inse att platsen han befinner sig på är hemsökt. Där finns ett mörker förutom nattens och vad var det egentligen för skepnad han såg stiga ur havet en av de första dagarna?


Evig natt är en klassisk spökhistoria som utspelar sig på en magisk plats som inte är en herrgård på den engelska landsbygden. Jag älskar beskrivningarna av det arktiska, både det grymma djurlivet och det vackra i det omväxlande rytande och omväxlande lugna vädret. Att läsa den med stormen Dagmar som kuliss var enbart stämningsförhöjande, kunde verkligen känna hur lyckligt lottad jag var som låg i en varm säng och när som helst kunde plocka upp telefonen för att ringa någon. För Jacks isolering blir till slut flämtande klaustrofobisk. Hans växande kärlek till en av polarhundarna, men även en av de andra männen, är jättefint beskriven. Om jag ska nämna något negativt så är det att bokens slut är lite för… tillrättalagt. När det gäller spökhistorier så får författaren gärna lämna lite åt fantasin mot slutet. Men i stort så tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Väldigt, väldigt mycket.

tisdag 27 december 2011

Sidan 118 i Evig natt av Michelle Paver


Men det som du måste komma ihåg, Jack, är att det bara handlar om ett eko. Det är som ett fotavtryck eller en skugga. Det kan inte skada dig. Det enda det kan göra är att skrämma.

måndag 26 december 2011

Strömavbrott

Klockan fyra i morse tog stormen Dagmar strömmen och sedan kom den inte tillbaka förrän lite mer än elva timmar senare. Till frukosten fick vi ta bilen till närmaste köpcentrum med ström för att kunna köpa kaffe och sen åkte vi hem igen och bäddade ner oss i sängen. Och jag slog upp boken Evig natt av Michelle Paver. Visst var det lite dumt att det mesta i kylskåpet fick slängas men jag måste ändå erkänna att det var ganska skönt att inte kunna slå på teven eller datorn, att dammsugning eller matlagning var uteslutet. Ostörd läsning helt enkelt.

söndag 25 december 2011

Julklappsböcker

Med ens så tycker jag lite bättre om julen. Eller så är det min familj jag i ett slag älskar lite, lite mer. Fick så många böcker jag (mer eller mindre) fint hintat om och mitt enorma I-landsproblem just nu är hur jag ska finna tiden att läsa dem alla. Så. Oerhört. Tacksam. För en bra kväll och för att pojkvännens mamma som spenderade julafton på akuten inte led av något värre än en väldigt smärtsam sträckning i ryggen, vi hann tänka många otäcka tankar där ett tag.


Rachel Caine - Glashuset
Michael Cunningham - När natten faller
Elin Grelsson - Du hasar av trygghet
Sofia Nordin - Gå sönder, gå hel
Michelle Paver - Evig natt
Belinda Bauer - Mörk jord
Kerstin Ekman - Grand final i skojarbranschen
J.K. Rowling - Harry Potter och fången från Azkaban
J.K. Rowling - Harry Potter och den flammande bägaren


onsdag 21 december 2011

Buffy säsong fyra

(Spoilervarning)

Plockade lite förvånat fram den sista dvd-skivan ur fodralet igår kväll. Hade jag verkligen sett ännu en säsong av Buffy? Jodå, det hade jag. Lyckades till och med se det första avsnittet av säsong fem innan det blev sängdags…

  • Säsong fyra är mycket, mycket, roligare än säsongen innan. Även om det är allvar med så lyckas de klämma in fler oneliners och roliga situationer. Tror jag skrattat högt vid minst ett tillfälle per avsnitt.
  • Det finns några riktiga guldkorn i fyran. Ett av mina all time favoriter är avsnittet Hush som utspelar sig mestadels i tystnad. Aldrig tidigare har jag blivit så skrämd av en skurktyp.
  • Eller Superstar när nörden Jonathan från första sekunden är världens häftigaste och mest eftertraktade man. De avsnitten är oftast de bästa i Buffy, när allt utan förvarning bara är annorlunda och man kastas in i en alternativ verklighet. Förvirrande och roligt. En av de saker som Joss Whedon är brilliant på är att aldrig underskatta sina tittare, han drar sig inte för att vrida saker ett varv extra.
  • Precis som i säsong tre så faktiskt gillar jag vissa personer som jag tidigare var tveksam till. Då var det Cordelia, här är det Riley. Förut har jag mest suttit och väntat på att han skulle försvinna, nu tycker jag han är riktigt… mysig. Får se om det även gäller Dawn i säsong fem. Den gapiga och gnälliga lillasystern har jag haft mycket svårt för tidigare.

tisdag 20 december 2011

Sagan om ringen - tio år senare

Läser hos Sara att det är tio år sedan första Lord of the Rings-filmen hade premiär. Hon tipsar om bloggen Drömmarnas Berg där ett gäng skribenter, inklusive Sara själv, berättar om vad de kände inför och efter premiären samt vilken relation de haft till Sagan om ringen i stort. Riktigt rolig och nostalgisk läsning.

Min första kontakt med J.R.R. Tolkien var som för så många andra när jag hittade Sagan om ringen i mammas bokhylla (de flesta av min barndoms aha-upplevelser vad gäller läsning har börjat där). Det var en utgåva med alla tre böckerna i en och bladen var bibeltunna men ändå hade de lyckats klämma in ganska många illustrationer (om jag ska vara helt ärlig så var det bilderna som lockade). Där någonstans föddes en evig kärlek till Midgård och alla dess invånare och jag blev minst sagt förskräckt när jag långt senare förstod att det var Peter Jackson som skulle regissera… Hur kunde de ge en B-filmsregissör (Braindead, Bad Taste) ansvar för det viktigaste verket någonsin inom fantasy?! Jag var på dejt den där första gången jag såg Sagan om ringen på bio. Egentligen hade jag nog föredragit att se den med vänner men plötsligt stod vi där i kö med biljetterna i hand, några dagar efter premiären. Det tog inte lång stund innan jag glömde vem jag var där med, han försvann någonstans i öppningsscenerna och ersattes av de karaktärer som gått bredvid mig under så många år. Att se dem komma till liv var bland det största jag upplevt i en biosalong. Nu är Peter Jackson redan Sir Peter Jackson och väldigt gift men om det stod i min makt så skulle jag adla honom igen. Samt fria.

Men jag håller med dig Sara, det finns inte många som går upp mot Aragorn. Har till och med förlåtit honom för att han brast ut i sång i slutet av tredje filmen.

måndag 19 december 2011

Merry Flippin’ Christmas

Jag är inte så förtjust i julen. Nej, nu är jag blygsam, för sanningen är att jag faktiskt tycker väldigt illa om julen. Egentligen dog all slags känsla inför högtiden redan för elva år sedan tillsammans med min mormor. Hon var julen. Och sedan blev det bara värre. Numera är helgen mest en manifestation i vilka som inte längre är här och vi som är kvar börjar alltid julaftonsmorgonen med att åka till kyrkogården för att tända ljus. Oftast blir dagen och kvällen väldigt trevlig för vi har det bra med glögg, klappar och lax men med allt det ståhej som pågår veckorna innan så skulle jag lika gärna kunna vara utan. Det blir liksom inte porportionerligt. Precis som med nyårsafton så infrias aldrig de höga förväntningarna och det är väl förmodligen delvis som det ska vara när man blivit vuxen. Vissa saker behöver man barndomens tro och känsla för magi för att kunna uppskatta fullt ut.

När det blir som jobbigast så hör jag Frannys röst i huvudet. Älskade, trasiga men ändå urstarka Franny från Hotel New Hampshire (John Irving) när hon råkat riktigt illa ut under en av USA:s största helger och med gråten i halsen hela tiden upprepar: I hate Halloween. Fast jag byter ut Halloween mot jul. Och så lyssnar jag på Corey Taylor och mår lite bättre.


fredag 16 december 2011

Blir du lönsam, lille vän?


Läste ut Jenny av Jonas Gardell igår kväll. Jag är aldrig beredd på hur mycket jag tappar andan av trilogin om Juha och Jenny, blir överraskad varje gång. Klassrumsångesten väller över mig. Fast den här tredje boken utspelar sig knappt alls i skolan utan på den sista festen innan sommarlovet före gymnasiet, samt många år senare när Juha försöker ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen vid sjön. En mer utförlig recension kommer senare.

Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i deras barndom då de lärde sig att vara rädda.

onsdag 14 december 2011

Buffy säsong tre

Några, mer eller mindre, överraskande reaktioner efter två dagar i Sunnydale. Ja, jag brände en hel säsong på en gång...

  • Kläderna. OMG, kläderna! Var det verkligen så länge sedan?
  • Att jag faktiskt förstår och till och med tycker om Cordelia den här gången.
  • Att jag återigen får en liten crush på Oz.
  • Att jag tidigare inte reagerat på hur hårda de är  mot varandra. Då menar jag inte hur de behandlar monstren utan hur speciellt Buffy, Willow och Xander är sinsemellan. Hur arga de så ofta är, hur mycket de gråter i sin ensamhet och på vilket förvirrande sätt de "fixar" problemen. För de kan prata, gräla, skrika och låta tårarna rinna i all oändlighet men det löser sig först när de blivit attackerade av demoner som Buffy dödar. Sedan är allt frid och fröjd, bara så där.
Ber om ursäkt för det andra inlägget på två dagar som inte handlar om läsning och böcker men förkylningen har helt slagit ut min förmåga att koncentrera mig på längre text. Men i morgon tar jag av mig mjukisbyxorna och återvänder till den riktiga (suck...) världen. Samt åter går till att bli en läsande människa istället för en som i rasande fart kan knappa sig fram på dvd-menyerna utan att titta på fjärrkontrollen.

måndag 12 december 2011

Soffläge

Så var det min (o)tur att bli förkyld, jag hostar, nyser och har ont i halsen. Dessutom har jag tappat rösten, igår lät jag mest som en orch medan jag idag närmar mig Bonnie Tyler. Har inte riktigt lyckats läsa, när jag försökte med The Dead så följde zombierna efter mig in i drömmarna. Så jag lade ner läsandet och plockade upp säsong tre av Buffy the Vampire Slayer och se där - avsnitt två handlade visst om zombier! Att jag verkar ha glömt mycket av handlingen bådar gott för morgondagen då jag hoppas plöja måååånga avsnitt.

(Kryper tillbaka ner under filten till tekoppen och lussekatterna i väntan på mindre snoriga tider.)

lördag 10 december 2011

Tomas Tranströmer

Jag har aldrig tidigare sett prisutdelningen för Nobelpriset men i år var jag tvungen och jag som nästan aldrig är lättrörd fick tårar i ögonen när det var Tomas Tranströmers tur. Hade jag haft champagne hemma hade det nog varit läge att öppna den, nu fick jag höja mitt glas citronfanta mot teverutan i en liten skål. Aldrig någonsin har jag känt så mycket inför litteraturpristagaren och det beror inte på att han är svensk, utan han har följt mig i tjugo år tack vare en poesiälskande tyskalärare på Komvux. Den allra första av Tranströmers dikter som hon läste för mig var Romanska bågar och den är fortfarande en av mina favoriter.



Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
   i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,, Herr Tanaka och
   Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

fredag 9 december 2011

The scared kid




The freakiest bit, the bit that sticks in people's minds, that he calls them mothers and fathers.

torsdag 8 december 2011

Världskrig Z, av Max Brooks

Det är lite mer än tio år sedan det stora zombiekriget nästan utrotade mänskligheten och en man vi aldrig får veta namnet på reser världen över för att samla ihop de överlevandes historier om Den Stora Paniken, Redekerplanen och hur vi till slut fick rätsida på zombieutbrottet. I intervjuer berättar människor om hur de överlevde och hur andra omkring dem inte gjorde det, vilka misstag som begicks. Hur familjer övergav dem de älskade mest och regeringar utrotade tiotusentals för att rädda några få.

Jag älskar hur den här boken beskriver arrogansen vi så gärna uppvisar vid hotande fara, hur vi tror att skönhet, makt, rikedom – eller till och med bara det faktum att vi är människor – ska rädda oss. Vi glömmer att vi är en djurras bland andra och att alla reagerar på instinkt. Vi glömmer även att intelligensen och självmedvetandet, som vi gärna framhäver är det som skiljer oss från andra djur, inte är en garanti mot utrotning. Absolut bäst blir det när det hemska inte skrivs ut utan bara hintas. Som Island. Fantasierna i mitt huvud är alltid mycket värre än alla detaljerade blodiga detaljer på pränt.

Att läsa den här boken var att uppleva zombieversionen av att dra upp fötterna under sig i soffan när man ser en läskig film, jag planerade (återigen) var som är den bästa platsen för att barrikadera sig. När jag gick i Suckarnas Gång mellan pendeltågen och tunnelbanan så försökte jag tänka mig hur det skulle vara om alla runtomkring mig vore zombier. Centralstationen är under ombyggnad och mycket av tak, väggar och belysning är provisoriska, i halvmörkret och trängseln var det inte svårt att inbilla sig saker. Att sitta hemma och läsa i all trygghet är en sak, hur rädd man än blir, men när man mitt i en folksamling nästan lyckas övertala sig själv att alla omkring en är zombier så var paniken nära. Det varade enbart ett par sekunder men var mer än tillräckligt.

I början blev jag lite otålig för att de flesta intervjuerna är korta, några var över på några få sidor och man hann knappt komma in i dem förrän de var över. Men snart var det glömt. Jag slukade mer än läste och fick upp en hastighet som jag inte haft på länge. Världskrig Z är inte bara en zombiebok utan även svidande kritik mot de som missbrukar miljön och i många berättelser får fattigare länder revansch när de förvandlas från ställen varifrån folk flytt, till platser att försöka ta sig till. Kuba tar exempelvis emot amerikaner, sätter dem i läger och ger dem lågstatusjobb. Flyktingströmmar vänds totalt. En negativ sak är att de flestas röster låter nästan likadant, oavsett om de kommer från Indiens fattiga landsbygd, USA:s storstäder eller militären i Ukraina. Och så har vi översättningsproblematiken som tagits upp på flera bloggar tidigare. Men det är verkligen små saker att klaga på vad gäller denna i övrigt fantastiska bok. Världskrig Z gav mig läslusten åter, för det har gått lite trögt här under hösten. Den gav mig problem med att komma av vid rätt tågstationer och jag har inte haft en tanke på sidnummer eller hur mycket jag läst, det har bara rullat på. Jag tror att det här kan vara något även för dem av er som inte är lika jätteförtjust i zombier såsom jag är, för mer än något annat så är det en riktigt bra bok.

Jag funderar fortfarande på Nordkoreas öde.

Andra som läst: Swedish Zombie, Feuerzeug.

Det här var ett recensionsexemplar från Modernista

onsdag 7 december 2011

Den glädjelösa ön, av Enrique Fernández





Geologen Milander Dean kommer till ön Yulkukany där invånarna är valfångare, en plats som beskrivs som: För nära kusten för att locka dem som är på jakt efter det exotiska, för långt bort för en enkel och bekväm resa. Bortglömd av alla på fastlandet. Där möter han flickan Eli som vägrar låta den buttre och tystlåtne mannen vara ifred och snart är han indragen i en historia med talande djur och en mystisk skogshäxa.






Det här är en fantastiskt fin ritad berättelse, bilderna har ett djup och ett ljus jag tidigare sällan sett på papper utan mest på film. Det är underbara landskap, ofta ur hisnande vinklar, och fantastiska detaljer. Mycket av historien står att läsa i huvudpersonernas ansikten och kroppsspråk. Det är en värld att försvinna in i, att längta tillbaka till. Jag tror man blir lite lyckligare av att läsa det här, jag blev det hur som helst. Enda problemet är att det är på tok för kort för jag vill ha mer! Det hade nog gått att brodera ut Den glädjelösa ön till en längre och mer sammansatt historia men det är bara att släppa de tankarna och börja leta efter vad mer den här killen har ritat.

Läs även gärna Schitzo-Cookies recension.

tisdag 6 december 2011

Önskelista

Så. Då var önskelistan inför jul sammanställd och det blev mest böcker. Mitt inofficiella köpstopp (helst inte köpa nya böcker under december månad) har fungerat ganska bra om man inte räknar serieboken Den glädjelösa ön på Sf-mässan i helgen. Ett inköp på sex dagar är faktiskt väldigt bra för att vara jag. Hör hur ni suckar och vill påstå motsatsen nu, men hysch bara. Jag vill inte höra. (Aaaaaah, bingo, bingo, bingo!)

Alltså:
Michael Cunningham – När natten faller
Rebecca Skloot – Den odödliga Henrietta Lacks
Michelle Paver – Evig natt
Elin Grelsson – Du hasar av trygghet
David Dunwoody – Empire
Sofia Nordin – Gå sönder, gå hel
J K Rowling – Harry Potter och fången från Azkaban
J K Rowling – Harry Potter och den flammande bägaren
Shirley Jackson – The Haunting of Hill House

Vilka böcker önskar ni er i julklapp?

måndag 5 december 2011

11/22/63, av Stephen King

 
Don’t mess with Texas.

Det här är stort. Stort på det där sättet som innefattar allt men som gör att man har svårt att peka ut enskilda detaljer och när man ska förklara varför. Kommer jag undan med att säga: Because I say so? Nej, trodde väl inte det heller. 

Historien är lång och invecklad men i stora drag: Jake Epping är högstadielärare i Lisbon Falls, Maine, och han lever ensam efter att frun träffat en ny man hos Anonyma Alkoholister. En dag berättar den lokale hamburgerrestaurangägaren Al att det i hans förrådsutrymme finns en portal till 1958. Al har själv rest fram och tillbaka i tiden ett flertal gånger med olika mål, senast för att se om han på något sätt kunde förhindra mordet på John F Kennedy men då han blivit svårt sjuk i lungcancer så nådde han inte riktigt ända fram. Nu ber han Jake att åka till 1958 för att leva till 1963 och då befinna sig i Dallas, Texas för att stoppa Lee Harvey Oswald. 

Börjar med det lilla negativa som jag känner angående den här boken. Som det har diskuterats på flera håll tidigare så har King en kvinnosyn som jag kan bli väldigt besviken på. Eller, kvinnosynen kanske inte är hans (jag vet att jag famlar efter halmstrån här men låt mig bara, snälla), fast den dyker osvikligt upp i de flesta av hans böcker. Jag har väldigt svårt för den där romantiska beskrivningen av Den Stora Manliga Sexualiteten som en del författare om och om igen upprepar. Jag trodde faktiskt att King hade kommit ifrån det lite, ålderns rätt och allt det där, för jag minns inget sådant i exempelvis Duma Key men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt. Bara för att man skriver en bok som utspelar sig på femtiotalet så måste man inte omfamna alla de saker som försiggick då. Extra besviken blir jag då han lyckas utmärkt med att skildra den tidens rasism samt antisemitism samtidigt som han skickligt motbevisar alla sådana tankegångar. Men kvinnosynen blir kvar på femtiotalets nivå trots att Jake är en man från tvåtusentalet. Trist.

Jag har andats, ätit och sovit 11/22/63 den senaste tiden. Att öppna boken har varit som att själv kliva in i femtiotalets USA, sidorna har sugit in mig och inte spottat ut mig förrän nio stationer senare längs med pendeltågslinjen. Jag har bokstavligen tappat tid när jag läst. På kvällarna har ett tjugotal sidor varit målsättningen innan sovdags och jag har lagt mig tillrätta, blinkat – och så har det varit tre timmar (och långt mer än tjugo sidor) senare. King är roligare än någonsin, ofta skrattar jag högt åt finurliga formuleringar eller situationer. Men samtidigt är han även mer rörande och våldsam än tidigare. Jag är inte helt med i alla svängar vad gäller tidsresorna men äh, jag väljer att bara svälja allt då historien är alltför fantastisk för att förstöras av sådana detaljer. Jag älskar hur det förflutna inte vill förändras, hur själva Tiden lägger krokben för Jake när han försöker ändra på skeenden. The passed does not want to be changed. Att få kliva in bredvid alla händelser kring Kennedymordet är en hisnande känsla. För det blir levande på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt med alla syner och dofter. När Jake vid ett tillfälle var fruktansvärt magsjuk så fick jag själv ont i magen och blev illamående, för ett ögonblick helt övertygad om att även jag var på väg att bli dålig. Tills jag lyfte blicken ovanför boken och insåg att jag enbart levt mig in i historien. Det var länge sedan (barndomen?) som jag var med om något liknande. Det är mer än möjligt att jag är partisk när det gäller Stephen King, att jag tycker detta är bättre än vad det egentligen är. Men har du gillat det han skrivit tidigare så tror jag inte att du blir besviken på 11/22/63, då kan jag bara varmt rekommendera. 

Läs även gärna Helenas mer utförliga recension.

söndag 4 december 2011

Kort mässrapport



Hade ändå viss kontroll över mig själv på mässan i lördags, jag gick inte helt bananas. Bara så där lagom mycket. Tyvärr var väntetiden till zombieporträtten mer än två timmar när jag kom dit så det blev inte av men jag köpte en TWD-kalender och den väldigt nödvändiga TWD-vattenflaskan (gillar att det står "drickbart vatten" på etiketten) hos Apart Förlag. Sen blev det även en Doctor Who-tröja och serieboken Den glädjelösa ön, den senare efter tips från Schitzo-Cookie. Allt som allt så hade jag väldigt, väldigt roligt, gick flera varv runt hallen som var märkbart större än den de hade förra året. Trots att där var mycket folk så var det inte alls samma trängselkänsla som det varit förut. Man behövde inte armbåga sig fram utan kunde till och med kliva lite åt sidan på många platser utan att hela tiden stå ivägen.

Är det verkligen ett helt år innan det är dags för nästa mässa..? Suck.

fredag 2 december 2011

SciFi-mässa

Ikväll är det pub på jobbet men jag kommer åka hem så fort som det bara går för att inte riskera att vara trött och tråkig på The Scandinavian SCI-FI, Game & Film Convention på Stockholmsmässan i Älvsjö på lördag! De har fått större mässhall än de hade förra året då syret i lokalen var praktiskt taget slut redan vid lunch och trängseln fick mig att kokonga (jo, det är ett ord) under en monter.

Förstår inte riktigt vad medlemmar från komediserien ’Allo ’Allo har där att göra men i övrigt så är det ett nördparadis med Star Wars-Lego, äkta filmrekvisita, signeringar och fotografering med skådespelare och allt annat man kan önska sig. Jag bara kan inte gå in där utan att spendera en mindre förmögenhet på actionfigurer och bara det att det då och då går förbi Stormtroopers gör det värt priset!




Och Swedish Zombie, har du sett att Apart Förlag kommer att vara där? Om man köper The Walking Dead-album så får man ett zombieporträtt.

(Alla bilder är lånade från http://www.scifiworld.se/)

tisdag 29 november 2011

Zombier att se fram emot





I april 2012 kommer fortsättningen på Carrie Ryans De vassa tändernas skog: De dödas strand (The Dead-Tossed Waves). Jag kommer förmodligen läsa även denna på svenska trots att jag läst den på originalspråk, tycker väldigt mycket om den här trilogin.

Bilden är lånad från Styxx Fantasy. Som alltid så är deras omslag fantastiskt snygga.

måndag 28 november 2011

Snape for president

Av ren slump lyckades jag se två stycken Harry Potter-filmer i helgen, först Den flammande bägaren lördag morgon och sedan Fenixorden igår eftermiddags. (Lustigt hur  man kan äga en film på dvd och nästan aldrig komma sig för att se den men när den går på teve så slår man sig omedelbart ner.) Jag har tänkt på detta förut men igår blev det än mer uppenbart: är inte Harry ganska... trist? Eller svär jag i kyrkan nu? Schitzo-Cookie har tagit upp det tidigare och ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det, för visst är nästan alla de manliga karaktärerna i böckerna och filmerna mer intressanta än Harry själv? Missförstå mig rätt här nu, för jag älskar böckerna och tycker väldigt mycket om filmerna, men är han inte lite för fantastisk för att förbli trovärdig?
Han är killen som besegrade världens elakaste trollkarl som ettåring, ändå föredrar man hans något snarstuckna och klumpiga bästa kompis med dåligt självförtroende, trots att denne sällan är mer än medelmåttig. Det känns som att de flesta i familjen Weasley har mer karaktär än Harry, tvillingarna är exempelvis fantastiska.

Sedan tror jag inte att man kan ta upp de manliga karaktärerna i Harry Potter utan att nämna Snape. Alan Rickman är fullkomligt lysande. Han spelar en elak, avundsjuk äldre man vars sanna lojaliteter blir osäkra ända fram till slutet, ändå kan jag inte låta bli att heja lite på honom, ibland mer än jag hejar på de som man med all säkerhet vet är goda. Fast Rickman är oftast som bäst där i gränslandet till The Dark Side, jag kan till exempel se när han är Sheriffen av Nottingham hur många gånger som helst. En favoritscen är när han säger att han ska skära ut Robin Hoods hjärta med en sked och Guy of Gisborne frågar varför och får svaret: Because it's DULL, you twit. It'll hurt more. Som Snape framkallar han både skratt och obehagskänslor, det är många gånger i filmerna som jag på riktigt blir rädd trots att jag vet hur det går.
Det är en komplex karaktär som är snyggt skapad av Rowling när det lätt skulle kunna bli fånigt med det stripiga håret och slängkappan.

Jag fick lust att läsa om någon eller flera av de senare böckerna för att se om jag kände likadant inför Harry där eller om det bara är filmerna som framkallar de känslorna. Men jag vet inte var jag ska börja (och var ska jag hitta tiden?). Läste om den allra första för inte så länge sedan men tror inte jag vill börja på tvåan utan önskar helst hoppa in senare i serien. Får tänka på den ett tag. Eller har du något bra tips, Miriam?

fredag 25 november 2011

Vinn vampyrbok hos Swedish Zombie

Se där, en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva...



Kika in hos Swedish Zombie där du kan vinna Glashuset av Rachel Cain i en utlottning. Förlaget Styxx har som vanligt en rasande snygg design på sina omslag.

Delar av SF-bokhandelns beskrivning av boken:

När smarta sextonåringen Claire Danvers kommer till Morganville för att studera tror hon att hennes största problem är de elaka tjejerna i studenthemmet. Men det visar sig snart att det finns mycket värre saker att frukta i Morganville. Staden är sedan länge ett högsäte för vampyrer och det är de som är den verkliga makten bakom allt som sker i området. Den som inte har en vampyrs beskydd är ett vandrande mellanmål och ingen lyfter på ögonbrynet om några av collegets studenter "försvinner".

tisdag 22 november 2011

Born in '58


Nästan febrigt läser jag 11/22/63. Tidiga morgnar och sena kvällar på pendeltåget, alltid är det novembermörkt där utanför fönstret. Och alltid hör jag Bruce Dickinsons Born in '58 i huvudet.

Born in a mining town in '58
When black and white TV was up to date and men were still around
Who fought for freedom, stood their ground and died

Justice and liberty, you can buy, but you don't get free
In a world of steel and glass, we bury our past

Bruce Dickinson – Born In '58

måndag 21 november 2011

Du och jag Jake, du och jag

En helg som innefattade en jour-rörmokare vid midnatt på lördagen gjorde att det tyvärr inte blev så mycket läsning, mest bläddrande i nya VI Läser. Och inte blev det bättre när jag kom till jobbet (en timma sent, tack SL) och insåg att alla våra system ligger nere. Att åka hem tidigt i eftermiddag för att krypa ner i soffan med en bok och en kopp te känns nu mycket avlägset. Men en mening från 11/22/63 fortsätter att återkomma till mig:

I'm one of those people who doesn't really know what he thinks until he writes it down (...)

Huvudpersonen Jake Epping försöker förklara hur han fungerar och jag nästan flög ur sängen i går kväll för att hitta penna och papper för att skriva ner det. För så fungerar, uppenbarligen, jag också.

fredag 18 november 2011

Flying solo

Det har inte blivit så mycket läst eller bloggat de senaste dagarna och detta beror på att jag inte bara håller på att tränas upp inför en ny roll på jobbet utan även är helt ensam med arbetsuppgifterna nu i två dagar. Min "lärare" och kollega är på begravning och jag har ansvaret för företagets sextio butiker och att deras kassor fungerar. Jag är långt ifrån färdigupplärd och pendlar mellan stolthet och en att vilja gå in på toaletten för att gråta. Istället för att läsa skönlitteratur under lediga stunder så försöker jag memorera script, databaser och manualer och var jag hittar dem i alla system. Fast jag snodde ändå till mig tid för femton sidor i 11/22/63 igår kväll. Jag menar, Stephen King kan man inte ignorera hur som helst.

Ikväll ska jag ta mig ett glas rött och försöka glömma allt vad datorer heter.

tisdag 15 november 2011

Erebos, av Ursula Poznanski

På en skola i London börjar somliga av eleverna att bete sig lite underligt, det smygs och viskas i korridorerna. Ett mystiskt platt paket byter händer och de som inte sitter rödögda och gäspar sig genom lektionerna sjukanmäler sig helt sonika. Med växande avundsjuka ser Nick hur alla verkar vara inblandade utom just han men absolut ingen, inte ens hans vänner, berättar något. När han till slut blir tagen åt sidan av en tjej och får erbjudandet om att vara med så upptäcker han att det handlar om ett spel. Erebos. Reglerna är få men stränga: han får inte prata om spelet med någon, han måste vara ensam när han spelar och får bara en chans. Åker han ut så förblir han ute. Mycket snart upptäcker Nick att Erebos inte enbart utspelar sig i en virtuell värld, på något konstigt sätt så lirkar det sig in i det verkliga livet…

Jag är inte någon som gillar dataspel, min tävlingsinstinkt är lika med noll och de spel jag har provat på har jag misslyckats med fatalt då jag saknar det driv som för en framåt. Jag dör helt enkelt väldigt tidigt. (Jag kunde inte ens spela Sonic för tjugo år sedan då undervattensscenerna fick mig att hålla andan tills jag blev blå.) Så min erfarenhet av spel liknande det som beskrivs i den här boken är nära noll. Dock är min pojkvän en storspelare av WoW, så han kommer absolut få (läs ”tvingas”) läsa den här nu. Är väldigt nyfiken på hans åsikter om Erebos som spel, om det är bra beskrivet.

I början av boken irriterar jag mig lite på det namedroppande angående mejl, Facebook, blogg, chat och liknande som pågår alldeles för länge.  Jaja, vi fattar, eleverna är unga och messar istället för att ringa, de skriver på internet stället för att skicka brev med Posten. Och till en början är spelscenerna lite trista men det kan vara min ovana som gör att jag tycker så. Men sen dras jag snabbt in i intrigen. Även om jag gillar det som utspelar sig i verkligheten bättre än det som sker i spelet så kommer jag in i det på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle göra. Boken har sina brister men mest av allt så är det fruktansvärt spännande, det var länge sedan jag kände ett sådant tvång att läsa klart. Nu vill jag inte spolia för någon så jag vågar inte ta upp bristerna av risk för att säga för mycket, så det enda jag säger är: läs! Läs Erebos för bövelen.

King och tidsparadoxerna

Det gäller att hålla tungan i rätt mun när man skriver om tidsresor. Har kommit ca hundra sidor in i 11/22/63 och har ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, hur krångligt måste det då inte ha varit att skriva det? Försöker hitta svaga punkter men är förmodligen inte smart nog (eller så läser jag bara för sent om kvällarna).

Tänker hur som helst på avsnittet i Big Bang Theory där Leonard irriterar sig på Sheldon angående den replika av tidsmaskinen från just filmen The Time Machine som de köpt.

Sheldon: Why'd you set it for the day before yesterday?
Leonard: Because I want to go back and keep myself from getting a time machine.
Sheldon: You can't. If you were to prevent yourself from buying it in the past, you would not have it available in the present – travel back and stop yourself from buying it, ergo you would still have it. This is a classic rookie time travel mistake.
Leonard: Can I go back and prevent you from explaining that to me?
Sheldon: Same paradox—if you were to travel back in time and, say, knock me unconscious, you would not then have the conversation that irritated you, motivating you to go back and knock me unconscious.

Leonard: What if I knocked you unconscious right now?

måndag 14 november 2011

Högläsaren, av Bernhard Schlink

Michael är femton när han i sextiotalets Tyskland av en slump möter den tjugoett år äldre Hanna. De inleder ett förhållande och Michael blir snabbt uppslukad av kärleken till den här hemlighetsfulla kvinnan, han jobbar hårt för att få vara kvar i hennes värld. Han böjer sig när han kanske inte borde och förstår inte varför hon reagerar som hon gör, nyckfullt och oförutsägbart. Efter skolan går han hem till Hanna där han läser högt för henne, sedan duschar de och hon lär upp honom i kärlekens konst. Varje dag, samma ritual. Men inget är för evigt och en eftermiddag är Hanna borta, hon har flyttat utan att lämna någon ny adress.  Bokens andra del utspelar sig sju år senare när den juridikstuderande Michael åter stöter på Hanna, men nu under helt andra förutsättningar.

Högläsaren är en lågintensiv men rasande uppgörelse med Tysklands krigsförflutna. Det är en tunn liten bok som innehåller kärlek, skuld och skam. Kanske begick jag ett misstag när jag såg filmen innan jag läste boken men jag tycker väldigt mycket om båda. Tror inte att jag tidigare läst om hur de generationer som föddes efter andra världskriget hanterade sina föräldrar och alla andra som ”var med”. Hur enkelt det var för de yngre att döma alla som medlöpare och hur de såg sig själva som moraliskt överlägsna.

Boken väcker intressanta frågeställningar om just skuld och skam. Vem är skyldig till vad och varför, för verkligheten är sällan så svart eller vit som man som barn vill se den. Jag tänker fortfarande på det moraliska dilemma som Michael brottas med under den andra halvan av boken, om han bör berätta eller inte. Jag tycker att det här är en fantastisk liten bok, men därmed inte sagt att man håller med eller ens förstår Michael och Hanna hela tiden. De är allt annat än konstant sympatiska, men det är en del av tjusningen, för de beskrivs hela tiden som trovärdiga och det är det som är viktigt. De kommer hur som helst stanna kvar hos mig länge, de båda huvudpersonerna.

söndag 13 november 2011

En icke-recension

Jag gjorde precis det jag önskade i fredags, jag stannade hemma hela helgen och läste (med några pauser för tvättstugan och lussekattsbakande). En förkylning som inte riktigt bryter ut men som gjort mig oerhört trött var mitt alibi, jag avbokade de få saker jag hade inplanerade.

Redan efter några få timmar hade jag tagit mig igenom Bernhard Schlinks Högläsaren. Sedan har jag spenderat stor del av helgen med att tänka på den, försöka formulera mina tankar. För jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Inte för att det var en dålig bok, tvärtom, det var en riktigt bra bok, utan för att jag inte riktigt får grepp om det som var bra. Det går inte att säga så mycket om handlingen utan att berätta för mycket (om det nu finns någon därute som ännu inte läst boken eller sett filmen med Kate Winslet och Ralph Fiennes) och vill kunna läsa/se för första gången. Jag ska tänka lite till.

lördag 12 november 2011

Angående DN:s recension av Joan Didion

Blev lite upprörd redan efter några få rader när jag läste DN:s recension av Joan Didions Blue Nights i morse. Vadan detta behov av att först definiera författaren som just kvinna innan man går vidare med syftet med artikeln, nämligen bedömningen av hennes senaste bok? Varför förväntas kvinnor ursäkta sin saklighet, här kallad kyla, och varför i hela friden förväntas kvinnor ständigt förklara sin (eventuella) brist på femininet? Kan vi inte vara både kvinnliga och analytiska? Varför förväntas vi ständigt brista ut i okontrollerad fulgråt så fort det handlar om sorg eller andra otäcka saker? Är det inte möjligt att som kvinna först bryta ihop och sedan skriva en saklig bok om det? Framförallt: varför måste det slösas bort en fjärdedel av en recension på att konstatera att Didion inte är som andra kvinnor, lite mindre kvinnlig, lite hårdare?



Didion är saklig, nykter, närmast kylig i sin beskrivning av sorgens ritualer. Det är svårt att tycka riktigt mycket om henne. (.......)
Att detta autonoma drag hos kvinnor ofta anses som oattraktivt och skrämmande är irrelevant för dem.


Bara för att Didion inte skrivit en bok där hon gråter sida upp och sida ner så måste det definieras och pekas ut? Gör det henne mindre värd som kvinna? Jag säger inte att man inte får skriva sådana böcker, för så reagerar många (kvinnor och män) på sorg. Men det är inte en sådan berättelse Didion har skrivit här. Artikelförfattarens sätt att hålla upp Didions påstådda hårdhet emot henne som ett bevis på hennes brist på kvinnlighet, känns inte rätt. Kan hon inte bara få vara en författare som skrivit om sorgen efter en älskad dotter?

Uppdatering: här finns artikeln på nätet.

fredag 11 november 2011

Skaderisken vid läsning

Stephen Kings nya bok är alldeles för tung för att läsa liggandes i sängen. Finns det något handledsskydd att köpa för att stötta veka underarmar? Jag borde verkligen vara bättre tränad än detta, har många års erfarenhet av att läsa tegelstenar efter läggdags.

torsdag 10 november 2011

Galet många böcker

Helena på Dark Places blev överlycklig över två böcker i brevlådan. Då måste ju jag visa upp min bokskörd för dagen, och att jag också blev mer än förtjust behöver jag nog knappast lägga till. 1. Köpte 11/22/63 på vägen hem från jobbet (och läste så mycket jag hann på tåget). 2. Hämtade ett paket från Bokus med tre böcker i på ICA på väg från pendeln. 3. Hade en bok på hallmattan när jag kom hem!



Alltså:
11/22/63 av Stephen King
Den vita tigern av Aravind Adiga
Högläsaren av Bernhard Schlink
The Painted Darkness av Brian James Freeman
Blue Nights av Joan Didion

Nu vet jag inte riktigt var jag ska  börja men åh vad jag vill stanna hemma hela helgen för att läsa.

(Har aldrig utlyst officiellt köpstopp men måste erkänna att jag nu aldrig varit så nära...)

Dying to Live, av Kim Paffenroth

Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.

En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.

Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…

Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert.  Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.

(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)

En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.

Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!

måndag 7 november 2011

Att analysera det odefinierbara

Har under helgen läst en tredjedel av Dying to Live som är en recensionsutmaning från Swedish Zombie och i går kväll visades det första avsnittet i säsong två av The Walking Dead (TWD) på TV11. Har sedan i fredags tänkt på exakt vad det är med zombier som gör mig så vettskrämd.

Redan som barn så sökte jag mig till det otäcka. Det började med klassiska spökhistorier och när jag senare gick på mellanstadiet så kom det ut många böcker med kärnkraftsolyckor som tema, de senare handlade oftast om barn som kom ifrån sina föräldrar och sedan drabbades av alla möjliga hemskheter i form av svält och strålsjuka. Allt detta slukade jag samtidigt som jag var kallsvettig av skräck. Länge har jag undrat varför jag gillar att plåga mig själv, varför jag söker mig till rädslan, samtidigt som jag försökt analysera exakt vad det är jag blir rädd för. Det måste trots allt finnas en röd tråd i alla dessa historier om människor som lämnas övergivna och får kämpa för överlevnad. Något i dem måste definiera mig.

Den senaste tiden har jag läst en del zombielitteratur och somligt av det har skrämt mig, dock inte som kärnkraftsböckerna gjorde när jag var liten. Men det är något med tröstlösheten, det oåterkalleliga i att hela världen är sjuk och ett enda litet misstag, om det så är ett bett från en zombie eller att dricka kontaminerat vatten, kan döda dig. Att man inte får en andra chans. Samma känsla som jag får när jag läser Vägen av Cormac McCarthy.


När jag igår kväll klockan tio slog mig ner i soffan för att kolla på The Walking Dead så grep skräcken ett hårdare tag än vanligt om mitt hjärta. Bara några minuter in bytte jag kanal och kollade istället på Big Bang Theory (underbara bokstavliga Sheldon är en utmärkt sköld mot läskigheter). Efter att ha bytt fram och tillbaka lite så kunde jag trots allt se resten av TWD, men det var mycket läskigare än jag mindes från säsong ett. Jag får andnöd av den här gruppen skitiga, arga och sorgsna människor som inte har något egentligt skydd mellan sig och döden och det är av någon anledning väldigt mycket läskigare på teve än i litterär form (vilket är ovanligt för mig då jag brukar kunna jaga upp mig mer när jag får fantisera ihop monstren själv). Zombiefilm är, konstigt nog, det närmaste existentiell ångest som jag tror att jag kommit.

Kom egentligen i säng alldeles för sent igår, men var ju ändå tvungen att läsa några sidor i min recensionsutmaning också. Lite fler zombier kunde knappast skada. Huvudpersonen Jonah har precis blivit en riktig person för mig, någon av kött och blod istället för det där platta och endimensionella som karaktärer gärna är i början av en berättelse. Men ändå berör han mig inte såsom exempelvis Andrea i TWD gör. Hennes sorg går att ta på, jag vill skrika åt henne att skärpa sig samtidigt som jag vill ge henne en kram och be henne slå mig, bara det får henne att må bättre. När Jonah och de andra personerna i boken berättar om vad de gjorde när apokalypsen började, berättar om döda barn, äkta män och mammor, så känns det inte i mig som det borde göra. Men jag tror inte att det är bokens fel, jag misstänker att det snarare ligger hos mig. Tur att det är många avsnitt kvar av TWD och att Swedish Zombie kan tipsa mig om många fler läsvärda böcker så att min självanalys kan fortsätta.

onsdag 2 november 2011

Klick, klick, klick

Efter en bit chokladtårta på jobbet så går jag in på Bokus och klickar hem några böcker.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
- 1 st Blue Nights (9780007432929) à 94.00 kr
- 1 st The Painted Darkness (9781587672088) à 138.00 kr
- 1 st Den vita tigern (9789173373562) à 48.00 kr

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

(Skyller allt på sockerchocken.)

tisdag 1 november 2011

Ännu fler zombier




Var för första gången helt lämnad med mitt nya ansvarsområde på jobbet men var ändå tvungen att kika in hos Swedish Zombie för att se om jag skulle få recensera Dying to Live. Och se på fan. Blev så lycklig att jag knöt näven, svingade den upp mot taket och ropade YES!!! Kollegorna såg lite förvånade ut men frågade inget då jag snabbt satte mig ner igen och höjde volymen på musiken i lurarna.

Tack! Det här ska bli jättekul.

Klappa händer små, av Dan Rhodes

I en liten stad någonstans i Tyskland finns något så ovanligt som ett självmordsmuseum. Ägarinnan Pavarottis fru har en idé som går ut på att få de som inte längre vill leva på andra tankar men självklart fungerar det inte riktigt som hon vill. Istället kommer människor dit för inspiration och tar till och med sina egna liv med hjälp av utställningarna efter stängningsdags. Museets intendent är en äldre man som går klädd som begravningsentreprenör och har en förkärlek för spindlar . Att äta alltså. Ännu en huvudperson är allmänläkaren Ernst Fröhlicher och hans svarta labrador Hans. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som Bröderna Grimm möter Tim Burton. Jag kan ingenting annat än hålla med. Författaren Dan Rhodes är en riktigt sjuk jävel och det säger jag med beröm och värme i rösten.

Det börjar väldigt bra, allt är lagom hemligt och suggestivt. Otäckt på det där underbara ”mitt ute i solen”-sättet. Här behövs verkligen inga mörka blåsiga hedar för att håren i nacken ska resa sig. Historien om Madalena och Mauro är underbart bitterljuv, den berör mig verkligen. Hela boken består egentligen av vuxensagor som vävs ihop på ett finurligt sätt, man anar vart det barkar men får ändå känns sig smart i sina gissningar. Den unga kärlekshistorien är som sagt fantastisk, den spindelälskande museiintendenten likaså. Men för mig tippar det finurligt makabra över till delvis rent äckel någonstans i mitten av boken. Jag börjar tänka för mycket och blir liksom utkastad ur sagan, det fantastiska förlorar sin lyster. Det blir för verkligt och innebär ett rejält hack i skivan innan jag kommer på rätt spår igen. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta lättare på det för jag gillar verkligen historien och jag räknar mig inte på något sätt till de kräsmagades skara, tvärtom så brukar jag vara den som går närmare skeletten och burkarna med kroppsdelar i formalin när alla andra drar sig därifrån. Jag har även vissa problem med hur människorna i boken beskrivs och det gäller både de underskönt vackra och de svartklätt magra, de har en tendens att bli något stereotypa. Folk blir sällan mer än sina yttre attribut. Fast som helhet så gillar jag den här boken och måste givetvis titta närmare på vad mer författaren skrivit.

Se till att kika in på Dan Rhodes hysteriskt roliga blogg, jag fnissade mig tokig till bilden: this candid shot of him rising from the lake at Pemberly, under avdelningen About the Author (givetvis roligast om man överdoserat på Jane Austen och då främst BBC-filmatiseringen av Pride and Prejudice).

Detta var ett recensionsexemplar från Basil.

torsdag 27 oktober 2011

Klappa händer små

Hittills har jag köpt alla böcker själv, alternativt lånat dem av vänner, mamma eller på biblioteket men för några dagar sedan tog jag mig själv i kragen och gav mig på att beställa mitt allra första recensionsexemplar från ett förlag. Vet inte riktigt varför jag inte gjort det tidigare, för även om jag har möjlighet att lägga en ganska stor summa på böcker varje månad så är jag inte gjord av pengar. Har haft den här bloggen i över ett år men det är först nu som jag förstått att utnyttja de möjligheter jag har.

Läste bra om Klappa händer små, hos Schitzo-Cookie, så den fick det bli! När jag kom hem idag så låg den på hallmattan och jag blev löjligt överlycklig. Sedan fick jag givetvis hjälp både med att packa upp och fotografera paketet och boken. (Ledsen Swedish Zombie, mer kattfoton.)

onsdag 26 oktober 2011

Ännu mer Legenden om Morwhayle

Tack BookLover för tipset!

Gå in på Peter Bergtings hemsida för lite mer material om Morwhayle. Kanske en novell om Gorgobestor kan passa, eller ett fint skrivbordsunderlägg. Och så kan du ta reda på vad som hände Adler Holst efter förvandlingen.

Bilden är lånad från http://www.bergting.com/.

tisdag 25 oktober 2011

Shoppade lite

Jag har fortfarande inte fått någon speciell fart på läsningen men ändå fortsätter jag att köpa böcker som om det vore lösningen på precis allt. Jag tröstshoppar sällan kläder eller mat, är ganska dålig på att gå på krogen, men böcker… där har jag tydligen inga spärrar. Den senaste veckan har det blivit dessa.

    




fredag 21 oktober 2011

En bit av mig fattas, av David Levithan

Så blev det elfte september igen, kanske för den hundrade gången bara i år. Någonstans inom många av oss finns den dagen för alltid kvar, stannad i tiden. Jag behöver bara se de välkända bilderna av planen som kraschar in i tornen för att jag åter ska känna allt jag kände då. Och jag tror att vi som vid den tidpunkten var gamla nog att förstå händelserna blev för evigt påverkade, på samma sätt som exempelvis mordet på Olof Palme och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl skapade ett nytt nationellt och internationellt medvetande.

Omväxlande berättar Claire, Jasper och Peter om sina upplevelser under tisdagen den elfte september i New York samt månaderna efteråt. Ingen av dem är personligt drabbade, även om Claires familj inte direkt får återvända till sin lägenhet då den ligger inom den avspärrade zonen, men de har ändå svårt att få livet att gå vidare som vanligt. De har sömnproblem, saknar någon att prata med eller vill bara stänga världen ute. Mycket snart korsas deras vägar och vänskap utvecklas på ett sätt som förmodligen inte varit möjligt under andra förutsättningar. Det här är en väldigt stark och fin bok. Huvudpersonerna känner inte någon som dör i attackerna men jag gillar att deras sorg och känslor ändå tas på allvar. Att de har rätt att känna det de gör. De tre ungdomarna blir alla väldigt tydliga i mitt inre med sina skilda personligheter och sätt att fundera. Jag hoppas den här boken kan bli ett viktigt dokument för de tonåringar som nu växer upp och inte har egna minnen av elfte september, för den ger en utmärkt inblick i hur det var.



Jag läste boken på svenska men den amerikanska utgåvan är fantastiskt mycket snyggare med de två blå strålkastarna som ett halvår efter attentaten riktades rakt ut i rymden i ett försök att åtminstone tillfälligt laga New Yorks skyline. Andlöst vackert och sorgligt. Många av tankeställningarna i boken handlar just om tomrummet som tornen lämnade efter sig, både det fysiska och det inuti människors hjärtan.
Love is the Higher Law är efter en textrad i U2-låten One. 



torsdag 20 oktober 2011

Hur jag missbedömde storleken på min framtida seriesamling


Vid den senaste ommöbleringen av min bokhylla så fick serier och poesi (samt en promille av min barnbokssamling, resten bor kvar hos mamma) varsitt hyllplan i min trettiocentimeters Billy där alla pocket tidigare bodde.

Serierna syns under dinosaurien, sedan kommer poesin och därunder skymtar barnböckerna.

Fråga mig inte hur jag tänkte där. Både serierna och poesin har vuxit ur sina utrymmen och allt kräver ännu en omorganisation, kanske till och med inköp av fler Billy. En till skulle gå in i sovrummet/biblioteket men sen är det stopp. Ett lyxproblem, jag vet. Får man köpa ny lägenhet bara för att böckerna behöver ett eget rum?

måndag 17 oktober 2011

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children, av Ransom Riggs

Den här boken köpte jag i stort sett enbart på utseendet, något som är tämligen ovanligt för mig men Miss Peregrine’s är en liten visuell karamell. Den är sprängfylld med foton som alla är äkta och noga framletade av samlare. Det jag visste om boken innan jag började läsa var det som står på insidan av omslaget: A mysterious island, an abandoned orphanage, a strange collection of very peculiar photographs.

Sextonåriga Jacob får veta nervkittlande hemligheter om sin farfar, hemligheter som tar honom till en underlig ö utanför Wales där ruinerna efter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children finns. Och mycket mer vågar jag inte avslöja av rädsla för att säga för mycket men jag kan lova att det är en bra resa man bjuds på. Jag köper det allra mesta, från tidsresor till övermänskliga förmågor. Man bjuds även på en fascinerande ”teori” om vad som orsakade den enorma explosionen i Tunguska, Sibirien 1908. Författaren har ett fint språk som är lätt att läsa men ibland även hisnande vackert.

And that is how someone who is unusually susceptible to nightmares, night terrors, the Creeps, the Willies, and Seeing Things That Aren’t Really There talks himself into making one last trip to the abandoned, almost-certainly-haunted house where a dozen or more children met their untimely end.


Jag har lite svårt för de två typerna av ”monster” som finns i boken, de känns lite för uttänkta, om ni förstår vad jag menar. De är bundna av en massa regler som har lika många undantag, för att få ihop alla lösa trådar. Och kärlekshistorien är söt men inte riktigt nödvändig för historien, mer där för att tillfredsställa alla typer av läsare. Eller är jag bara bitter nu? Men allt som allt så är det en mycket trevlig, lagom läskig bok.

Hur gick det då med lästorkan?

Jag undvek allt vad bokbloggar hette under helgen och läste vad jag ville när jag ville, vilket ärligt talat inte var så mycket. Först på söndagseftermiddagen tog det lite fart igen när jag öppnade George RR Martins A Clash of Kings och kände hur mycket jag saknat alla personerna. Sextio sidor försvann i ett litet nafs. Jag tror att det som vanligt är jag själv som sätter omöjliga krav, jag känner att jag borde läsa mer, hela tiden mer, fast jag vet att jag därmed förstör för mig själv. För egentligen kan jag inte läsa mer än jag gör (nästan varje vaken sekund när jag inte jobbar). Äsch, det är bara att släppa på kraven och hitta tillbaka till glädjen igen. Så, nu har vi bestämt oss för det.

I eftermiddag kommer en recension av Miss Peregrine's Home for Peculiar Children.

torsdag 13 oktober 2011

Vart tog den söta lilla läslusten vägen?

Fast det är egentligen inget fel på läslusten, för läsa vill jag. Förstår bara inte var jag ska hitta tiden eller orken. Det är som att all energi bara slagits ur mig. Håller på att läras upp för en ny tjänst på jobbet och efter ännu en dag av att snurra runt i nya kassasystem så somnar jag i soffan direkt efter middagen. Försöker läsa Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children på pendeln och plockar upp Bibliotekspolisen för en lässtund innan jag ska sova, men det är som att jag inte riktigt kommer någonstans i någon av dem. Och det är absolut inte böckernas fel. Den här kommande helgen ska jag sova så mycket som det bara är möjligt.

måndag 10 oktober 2011

Jacobs värld, av Jodi Picoult

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om Aspergers syndrom (AS) och få alla inblandade att känna igen sig till hundra procent. De flesta skulle dessutom protestera redan vid den här bokens baksidestext där AS beskrivs som en sjukdom när det i själva verket är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det blir lätt stereotypt när symptom och beteenden staplas på varandra för att förklara en grupp med människor som egentligen inte behöver ha mer gemensamt än två slumpmässigt valda personer du träffar på gatan. Fast okej, Jacob har: svårt med ögonkontakt, tycker inte om beröring, tolkar allt bokstavligt och kan inte ljuga. Check, check, check och check. Men jag blir lite kallsvettig, för tänk om folk tror att alla på autismspektrat är exakt såsom Jacob, när det i själva verket är mycket mer nyanserat. Dessa tankar hindrar mig något när jag läser Jacobs värld även om jag försöker bortse från dem. Tack och lov har Picoults språk blivit en hel del bättre sedan 19 Minuter, som är den enda bok jag tidigare läst av författaren, så speciellt mycket irriterar jag mig inte för det flyter på fint. Om jag måste jämföra med något så ser jag likheter med Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin, både språkligt och vad gäller ämnet.

Trots en IQ på geninivå så har Jacob stora svårigheter att göra sig förstådd i samhället. Matteläraren är besviken att hans elev inte är någon Rain Man, brorsan Theo förstår inte varför Jacob inte bara kan vara normal och mamman Emma kämpar sig blodig för att kunna ge sina pojkar ett så bra liv som möjligt. Men hur hon än försöker så är det alltid en av dem som kommer i kläm och oftast är det Theo. När Jacobs handledare i social träning en dag hittas död blir Jacob genast misstänkt, hela hans beteende signalerar ju skuld! Eller är det som stora delar av samhället tolkar som skam och ansvar bara hans normala sätt att förhålla sig till världen? Emma måste börja fundera på om hennes son är kapabel att ta livet av en annan människa. Omväxlande får man följa Jacob, Theo, Emma, advokaten Oliver och polisen Rich medan historien rullas upp.

Det är mycket plågsamt att läsa om hur Jacob behandlas av rättssystemet. Speciellt då han skadar sig själv och i de situationer man långt i förväg kan se att det kommer gå illa. Det är irriterande att både advokaten och polisen hela tiden förlorar sig i Emmas kolafärgade ögon, trots att hon är h e l a tio år äldre eller den huvudmisstänktes mamma.  Måste det verkligen alltid vara lite romantik med? Men spännande är det mest hela tiden, jag känner ett driv att läsa vidare för att få veta hur det går för alla. Och trots att jag listar ut gåtan efter halva boken så fortsätter det vara nervpirrande, för hur ska de få ihop allt? Det kan ibland vara jobbigt hur Asperger beskrivs, för det blir på något sätt både spretigt och samtidigt väldigt specifikt. Varför detta behov av att ta upp alla teorier om varför vissa har AS? Det här ska trots allt vara en roman och vill folk veta mer så får man gå till biblioteket och slå upp en fackbok om ämnet. Men jag kommer nog ändå fram till slutsatsen att det trots allt är viktigare att det skrivs om det än att allt är på pricken korrekt.