Nog!

Nog nu. Med självutplånande unga fyrtio- och femtiotalskvinnor som ägnar dagarna åt att oroa sig över vad andra kan tänkas tro om dem. Är jag fin nog? Kan jag ha den här klänningen? Äter han lax? (Men fråga honom då för h-vete!) Det är så ointressant. Och texterna må vara hur välskrivna som helst men jag står inte ut med Kristina Sandbergs Maj i Att föda ett barn eller Christina Kellbergs Ellen i boken med samma namn. Ängsligheten får mig att nästan vilja skada mig själv. Speciellt efter att ha spenderat de senaste dryga åttahundra sidorna med Ria i framtiden. Ria som är hur självklar som helst.

Jag vet att det var så här för många kvinnor under de årtiondena men det betyder inte att jag måste läsa om det. Gud ske pris för tiden vi lever i, systrar. Sandberg ska få ett sista försök om några veckor när semestern har infunnit sig men just nu så kvävs jag av ångesten, det kryper innanför huden på mig. Idag ger jag mig ut efter jobbet för att hitta ännu en framtidshjältinna på Science Fiction-bokhandeln, svensk realism faller mig inte alls i smaken just nu.

Sammansvärjningen, av Ursula Poznanski

Det här är andra delen i en ungdomstrilogi, den första heter Sveket. 

Ursula Poznanski går från klarhet till klarhet. Bokhuset hade helt rätt i att tvåan är bättre än ettan, och den var helt suverän! Det är äventyrligt, sorgligt och man får exakt rätt dos kärlek på köpet. Ria är en stark ung kvinna som nojar precis lagom och hon måste inte utstå övermänskliga kroppsliga strapatser. Historien har (ännu inte) tagit sådana vändningar och jag hoppas att vi slipper det i framtiden också. Hon älskar. Åh, vad hon älskar! Men hon låter det inte ta över hela hennes personlighet och hon baserar inte alla sina beslut på den kärleken. Det här är viktigt och stort, exakt det jag så ofta efterlyst i dystopisk ungdomslitteratur. En normal tjej, helt enkelt.

Äntligen får vi veta mer om vad som hänt världen, vad som orsakade Den långa natten och tiden därefter. Ria och hennes vänner är kvar i vildmarken, i kylan. De har fått veta vem förrädaren är och planerar hur de ska få veta mer om varför någon ansåg dem planera sfär-fientliga aktioner. Ria och Tomma är inte så säker på att ta sig till närmaste sfär är rätt väg att gå medan Aureljo och Dantorian har högflygande planer på att nästla sig in i den värld som är deras igen. Det här är ruskigt spännande! Ligga och läsa till långt inpå natten-spännande och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv om jag inte får lägga tassarna på bok tre snart.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Sveket, av Ursula Poznanski

Vi kan den här historien nu. Framtid + katastrof = dystopi. Den här gången är det klimatet som ställt till det. Något istidsliknande har drabbat världen och människorna är uppdelade i de som bor varmt och säkert i stora kupoler och de som kämpar utanför i kylan. Ria är en toppstudent på väg mot utlovad storhet när hon en dag av misstag hör en konversation att hon är en misstänkt förrädare. Ung stark hjältinna + konflikt = omstörtande händelser. Snart befinner hon sig utanför sfären där hon måste använda sina kunskaper om psykologi och retorik för att överleva. 

Poznanski har en förmåga att skriva gastkramande spännande, vilket hon bevisade i sina första två böcker. I Sveket älskar jag att Ria slåss med sitt huvud. Inte för att det saknas fysiska strapatser, den rådande Fimbulvintern öppnar upp för mycket sådant också, men Rias styrka är talets gåva; övertalning, att läsa andra människor. Det är något jag saknat i alla ungdomsdystopier som jag läst de senaste åren. Som helhet är det här riktigt bra. Fantastiskt bra. Jag har bok nummer två väntandes hemma och den ska jag slänga mig över i helgen.

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Poznanskiskt mystiskt och (numera) dystopiskt

Ursula Poznanskis tidigare böcker Erebos och Saeculum utspelade sig båda här och nu medan denna nya trilogi handlar om en dystopisk framtid. Jag tror att hon kan göra ett mycket bra jobb med de premisserna! Snart kommer jag förhoppningsvis kunna börja sniffa lite på den första delen, Sveket, och när det väl händer så hoppas jag att lästiden kommer räcka till för en sträckläsning. Poznanskis böcker har nämligen en förmåga att inte släppa taget om mig förrän på den sista sidan.

Saeculum, av Ursula Poznanski

Trots att han aldrig gjort något liknande tidigare så lämnar tjugoårige Bastian läkarstudierna för att under pingsthelgen följa med på en lajv. Egentligen är han inte så jätteintresserad av att leka medeltid men Sandra har bett honom delta, söta Sandra med de fina ögonen. I fem dagar ska de leva som på fjortonhundratalet i en avlägsen del av skogen men under tågresan dit berättar en av deltagarna om den förbannelse som finns över skogspartiet där deras äventyr ska äga rum. De flesta deltagarna rycker på axlarna men efter att de anlänt vid lägerplatsen så börjar det hända underliga saker och när människor en efter en försvinner så undrar fler än en om det kan ligga någon sanning bakom de gamla legenderna.

Karaktärerna presenteras i början av boken på ett snabbt och klichéartat sätt, vi har den underskönt vackra, den (mat)glada tjockisen, den mystiska som spår i runor, osv. Som vilken amerikansk tonårsfilm som helst. Jag fick inget riktigt grepp om Bastian förrän efter ett hundratal sidor, ungefär samtidigt som historien tog fart på riktigt. För det som varit ganska medelmåttigt blev snabbt därefter väldigt spännande. Det här är Poznanskis styrka, för exakt som i hennes första bok Erebos så får man aldrig vara särskilt säker på vem man kan lita på eller vad som är verkligt. Finns det en förbannelse? Är de personer som verkar pålitliga det på riktigt? Möjligtvis är boken något för lång och den (näst) sista scenen alldeles för utdragen men som helhet så får den här boken ett högt betyg. Jag läste den i en sittning på några timmar och kunde inte sluta förrän jag fått veta hur det skulle gå. Kommer absolut läsa vad mer författaren skriver, tycker hon har ett fint sätt att beskriva ungdomar och deras rädslor, kärlek och uttryckssätt.

 

Tröst-shopping

Min förkylning hänger envist kvar och i början av veckan fick jag sparken från mitt jobb. Vi är ett femtiotal som får gå, så det är inte bara jag, men jag är chockad, förbannad och ledsen. Efter tio år på samma företag så trodde jag aldrig att det skulle ske på det här sättet. På vägen hem när jag fått gå så shoppade jag loss i ett försök att trösta mig själv, det blev två böcker och en dvd-box. Då jag älskade Ursula Poznanskis Erebos så var det en självklarhet att köpa hennes nya bok, Saeculum. Lika självklar var den tredje delen i Ädelstenstrilogin, Smaragdgrön av Kerstin Gier. Och så första säsongen av Bron. Ser den andra säsongen just nu tillsammans med min pojkvän och vet inte riktigt vad jag tycker om Sofia Helins tolkning av Saga med Asperger, men när jag kommer på det så blir det nog ett inlägg av det också.

Erebos, av Ursula Poznanski

På en skola i London börjar somliga av eleverna att bete sig lite underligt, det smygs och viskas i korridorerna. Ett mystiskt platt paket byter händer och de som inte sitter rödögda och gäspar sig genom lektionerna sjukanmäler sig helt sonika. Med växande avundsjuka ser Nick hur alla verkar vara inblandade utom just han men absolut ingen, inte ens hans vänner, berättar något. När han till slut blir tagen åt sidan av en tjej och får erbjudandet om att vara med så upptäcker han att det handlar om ett spel. Erebos. Reglerna är få men stränga: han får inte prata om spelet med någon, han måste vara ensam när han spelar och får bara en chans. Åker han ut så förblir han ute. Mycket snart upptäcker Nick att Erebos inte enbart utspelar sig i en virtuell värld, på något konstigt sätt så lirkar det sig in i det verkliga livet…

Jag är inte någon som gillar dataspel, min tävlingsinstinkt är lika med noll och de spel jag har provat på har jag misslyckats med fatalt då jag saknar det driv som för en framåt. Jag dör helt enkelt väldigt tidigt. (Jag kunde inte ens spela Sonic för tjugo år sedan då undervattensscenerna fick mig att hålla andan tills jag blev blå.) Så min erfarenhet av spel liknande det som beskrivs i den här boken är nära noll. Dock är min pojkvän en storspelare av WoW, så han kommer absolut få (läs ”tvingas”) läsa den här nu. Är väldigt nyfiken på hans åsikter om Erebos som spel, om det är bra beskrivet.

I början av boken irriterar jag mig lite på det namedroppande angående mejl, Facebook, blogg, chat och liknande som pågår alldeles för länge.  Jaja, vi fattar, eleverna är unga och messar istället för att ringa, de skriver på internet stället för att skicka brev med Posten. Och till en början är spelscenerna lite trista men det kan vara min ovana som gör att jag tycker så. Men sen dras jag snabbt in i intrigen. Även om jag gillar det som utspelar sig i verkligheten bättre än det som sker i spelet så kommer jag in i det på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle göra. Boken har sina brister men mest av allt så är det fruktansvärt spännande, det var länge sedan jag kände ett sådant tvång att läsa klart. Nu vill jag inte spolia för någon så jag vågar inte ta upp bristerna av risk för att säga för mycket, så det enda jag säger är: läs! Läs Erebos för bövelen.