Miracle's Boys - Jacqueline Woodson

 

Finns det någon ungdomsroman av Jacqueline Woodson som man inte gråter hejdlöst av? Miracle´s Boys är ännu en fantastisk fullträff och handlar om tre bröder som bor i Harlem. Vi får allt berättat ur tolvåriga Lafayettes synvinkel, om hur mycket han saknar sin mamma som dog två år tidigare i diabetes. Hur den två år äldre Charlie precis har kommit hem från ungdomsanstalt efter ett väpnat rån. Och hur äldsta brorsan Ty'ree försöker hålla den lilla familjen samman genom att jobba istället för att gå på college. Brödernas pappa dog i en olycka innan Lafayette ens var född.

Mellanbrodern Charlie må vara tillbaka från anstalten, men han är en annan pojke än den som försvann två år tidigare. Han är arg. Rasande. Och har skaffat farliga vänner som bär gäng-färger. Lafayette vet inte hur han ska hantera allt och försöker bara göra allt rätt: sköter skolan, gör som storebror Ty'ree säger och kämpar för att hantera sorgen över mamma. En sorg som hela tiden bubblar över av skuldkänslor, för kunde han inte ha gjort saker annorlunda där innan ambulansen kom? Visst kunde han ha gjort mer? 

Miracle's Boys är en bok där i stort sett allt redan har hänt och alla kapitel är samtal mellan Lafayette, Charlie och Ty'ree. Ändå är man helt trollbunden från sida ett, plöjer igenom från pärm till pärm tills allt är slut och man sitter där med ett fullt hjärta och en enorm ömhet för de tre bröderna. Woodson skriver böcker som är på riktigt, om känslor som egentligen är för stora för att ta in men som i slutändan blir till ett slags poesi. Storartat.

Alla är så ledsna nuförtiden - Bart Moeyaert

 

Tolvåriga Bianca kämpar med att hålla ordning på känslorna och omvärlden, föräldrarna är skilda och hon bor tillsammans med sin mamma och svårt hjärtsjuka lillebror Alan. Eftersom pappan träffat ny kvinna undrar han om det inte vore bättre för alla om Bianca inte kommer till den nya familjen så ofta som tidigare. Skulle inte alla gagnas av det? Det är svårt att få föräldrarnas fulla uppmärksamhet i och med broderns många operationer och ständiga tillsyn och Bianca hänger helst bakom grannarnas hönshus där hon får vara ifred med sina tankar. Tills dagen när Alan tar hem en ny lekkompis vars mamma visar sig vara en känd skådespelerska från en tv-serie som Bianca älskar och plötsligt vill hon själv göra något annat än vara ensam i sin egen värld. 

2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert är som vanligt expert på att gestalta barn och tonåringars inre liv. Speciellt bra är han på de truliga, lite traumatiserade själarna, de som inte ens själva vet vad de vill och varför. Allt är tätt skrivet och man gagnas ofta av att ta en liten paus, inte rassla igenom texten för fort, utan låta den ta den tid den behöver. Många av meningarna är exakta och liksom levande. Poetiska och snudd på perfekta. Truliga Bianca kommer stanna kvar länge hos mig.

Gudars like - Meg Rosoff

 

"Alla talar om förälskelsen som det mest mirakulösa, mest livsomvälvande i hela världen. Något händer, sägs det, och då vet du. Du ser in i din älskandes ögon och ser inte bara den person som du alltid drömt om att få möta utan också den du alltid i hemlighet har trott på, den du som väcker längtan och glädje, den du som ingen annan egentligen har lagt märke till förut. Det var det som hände när jag träffade Kit Godden. Jag såg in i hans ögon och jag visste. Det var bara det att alla andra också visste. Alla andra kände precis likadant."

Precis som med Meg Rosoffs debutroman Så har jag det nu så drabbades jag oerhört mycket av Gudars like. Jag låg vaken till sent in på natten för att få läsa klart, med svidande ögon och hjärtklappning. Det sjuttonåriga berättarjaget förblir namnlöst och könlöst hela berättelsen och det är fantastiskt snyggt gjort. Kärlek kräver inte pojke eller flicka. Allt som behövs är en känsla. Jaget bor tillsammans med sin stora familj i ett sommarhus på landet utanför London när två tonårspojkar kommer för att vistas där. Den mörka och tysta Hugo samt den ljusa och närmast gudalika Kit. Och nästan omedelbart slår kärleken till, för flera av de som spenderar sin vanliga lugna sommar med segling, ridning och böcker. Kit slår ner som ett blixtnedslag. Men vad känner han själv, vad är han ute efter? Gudars like är en bok med en exakthet som är ovanlig, både vad gäller känslorna och själva orden. Inte ett enda tecken känns onödigt, allt sitter precis där det ska. Och passionen sköljer över en, som en ostoppbar våg. 

Bergtagen - Camilla Sten

Långt in i Jämtlands djupa skogar ligger Järvhöga internatskola dit Sveriges elit skickar sina barn för gymnasieskola och förberedelse inför universitetsutbildningar. Det är en gammal skola med anor och traditioner och när den sjuttonårige eleven Emil försvinner spårlöst kontaktar man givetvis polisen och både elever och ortsbor går skallgång för att hitta pojken. Emils rumskamrat Markus är förtvivlad men vet inte riktigt vem han kan prata med eller lita på. Under en skallgång i skogen träffar han Julia som går på ortens kommunala gymnasieskola och tillsammans börjar de göra egna efterspaningar. För Emil är inte den första unga mannen som försvunnit från Järvhöga.

Bergtagen är den första delen i en trilogi för unga vuxna om en internatskola med hemligheter, omgiven av en ännu mer hemlighetsfull och väldig skog som då och då verkar sluka unga män. Och det är rysligt spännande, jag sträckläste den här boken på ett par få dagar. Jag tycker mycket om att författaren skriver om psykisk ohälsa och sexuell identitet - utöver alla andra saker som tonåringar hela tiden går och grunnar på. Det är lite irriterande att man inte får svar på alla sina frågor mot slutet av boken men den goda nyheten är att det kommer två till delar, så jag hoppas att vi inte behöver vänta så länge till på mer. Bergtagen är riktigt bra magisk realism skriven för alla från tonåren och uppåt!

Hungerspels-sommar

Fick ju som sagt för mig att jag skulle läsa om Hungerspels-trilogin i sommar och började gräva fram de pocketversioner jag visste att jag hade... någonstans. Fick dock inse att jag slarvat bort tvåan, Fatta eld, alternativt har lånat ut den men inte fått tillbaka den. Så nu har jag två av böckerna i gamla Månpocket och en helt nyinköpt variant med en totalt annan design. Gah! Men jaja, det ska nog gå bra ändå.

Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins

Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar. 

Äntligen får man spendera tid i Panem igen!

Nyligen såg jag om alla Hungerspels-filmerna och blev ännu en gång snabbt trollbunden av den dystopiska framtiden i Panem. För trots sina brister så har den här berättelsen något väldigt speciellt, en känsla av sanning och på riktigt, trots gladiatorspel för barn och muterade hittepådjur. Tror jag måste läsa om böckerna också och anar ett möjligt sommarprojekt. Men först ska jag läsa klart Balladen om sångfåglar och ormar, den prequel som författaren Suzanne Collins släppt. Jag är ungefär halvvägs in och kan inte sluta läsa om hur Coriolanus Snow blir mentor till flickan från Distrikt 12, Lucy Gray i de tionde hungerspelen.

Närmar du dig mjukt - Jacqueline Woodson

Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.

Beröringen - Gustav Tegby

Så fort det ringer på dörren förstår jag att pappa kommer dö idag. Jag tittar upp från chatten med ett ryck. Min blick irrar över bordet, söker pappas. Men hans ansikte har liksom sjunkit ihop, det finns något ledset och uppgivet där som jag aldrig sett förut. Sedan inser han att jag tittar och samlar snabbt ihop ansiktsdragen igen i ett trött leende. Men det är för sent. Jag fattar. Det kanske bara är matbudet, säger han lågt, fast han vet lika bra som jag att matbudet vi beställer av aldrig ringer på. Ingen ringer på hos oss. Aldrig någonsin.

Sextonåriga Elin har levt instängd med sin pappa i en etta hela sitt liv. Allt hon vet om världen utanför har hon lärt sig genom filmer och internet. Genom vad hon sett från köksfönstret och hört genom väggarna. Ett vanligt liv utanför lägenheten är en omöjlighet. För Elin är född med en otrolig förmåga. Eller snarare en förbannelse. Alla hon rör vid dör. Åtminstone om man får tro hennes pappa.

Jag plockade upp den här boken för att läsa på baksidan, sedan började jag läsa de första sidorna på stående fot. Det slutade med att jag låg vaken en halv natt och läste ut för att det var så oerhört spännande. Maken till text att suga in en har jag inte varit med om på länge. Boken var på riktigt helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag tycker så mycket om huvudpersonen Elin som får vara med om så otäcka saker men ändå inte förlorar sin personlighet, hon kan fortfarande vara rolig mitt i kaoset och sorgen. I större delen av boken förblir man, liksom Elin, lika ovetandes om sanningen och hur det verkligen ligger till. Det gillar jag. Men när det väl smäller till och man får veta hur landet ligger så kan jag tycka att förklaringarna har en tendens att bli lite... osannolika (nästan helt omöjligt att diskutera den här boken utan att spoila) men inte så pass mycket att det stör helhetsintrycket. Beröringen är otroligt spännande, gripande och där finns även en kärlekshistoria som är jättefin. Läs!

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.

Slutet - Mats Strandberg

Simon och Lucinda är sjutton år när de med resten av världen får veta att jorden snart krockar med kometen Foxworth, som kommer förånga haven och få bergen att koka. Inget kommer överleva, planeten blir steriliserad. Så vad gör man med sin tid när man vet att den är begränsad? Världen går in i en kollektiv chock, somliga reagerar med våld, andra med förnekelse. Samtidigt har pengar blivit värdelösa, fängelser och kärnkraftverk lämnas vind för våg när människorna försöker spendera sina återstående dagar med människorna de älskar. Allt ska göras för en sista gång. Men huvudpersonerna i den här boken är ändå tonåringar som lever i en tid och ett tillstånd när precis allt cirkulerar kring dem själva och inte ens en nära förestående apokalyps får dem att se så långt bortom sig själva. När en tragisk händelse sker någon som står dem väldigt nära tvingas de ändå se upp över sin egen horisont och en vänskap bildas över ett mysterium som måste lösas innan himlen blir vit och allt liv tar slut. 

Slutet är en väldigt ångestframkallande bok, det är skrämmande lätt att tänka sig in i att livet skulle kunna vara slut om en månad. När jag var mitt inne i boken råkade jag flera gånger ut för tankevurpan att ingenting spelade någon roll när jag läste riktiga nyheter, "för världen skulle ju ändå förstöras snart". Så verklig hade den här boken blivit. Som vanligt i den här författarens böcker är karaktärerna lätta att identifiera sig med och jag förstår varför de reagerar som de gör, även om jag inte måste gilla anledningarna. Jag har läst med andan i halsen, tänkt: bara ett kapitel till, läst sena nätter. Det här är en riktigt jäkla bra bok.

Ljudbokstips: Internatskolan - Linda Skugge

En spännande historia i tio halvtimmesavsnitt om en traditionstyngd internatskola långt inne i de svenska skogarna. En skola som ligger invid Djuptjärn, som enligt legenden skapades när en meteorit slog ner där för många miljoner år sedan. Något verkar dock ha följ med stenbumlingen genom rymden, ett övernaturligt väsen som nu bor långt nere i vattnet och kräver regelbundna offer. När ledaren för det populära gänget Vigilanterna försvinner spårlöst från skolan tror många att han blivit tagen av vad som nu finns där nere i djupet. 

Jag har lyssnat på två av avsnitten och kommer definitivt att fortsätta! För åldrarna tolv till femton men funkar fintfint även för äldre.

Neverworld - Marisha Pessl

För inte så länge sedan tillhörde Beatrice det mest populära gänget på skolan, de som var medelpunkten på alla fester och tillställningar. Men precis när skolåret skulle ta slut så dog Jim, han som var gruppens musikaliska geni och Beatrices pojkvän. Exakt vad som hände har inte klarlagts men polisen har skrivit av händelsen som självmord. Ett år senare återvänder Beatrice till gänget för att fira Whitleys födelsdag på Wincroft herrgård, platsen där de jämt hängde förut. Men det kan självfallet inte längre bli som förr, en av vännerna är för alltid borta och somliga av de som är kvar verkar veta mer än de vill avslöja. Det blir en ganska obekväm kväll och när morgonen kommer ringer det på dörren. Där står en man som kallar sig Väktaren och det han har att berätta kan ingen riktigt acceptera, åtminstone inte till en början, och där börjar vännernas berättelse om Neverworld. Jag vill inte avslöja för mycket men det är som att hamna i en fasansfull version av Groundhog Day, där man måste avsluta varje kväll med en omröstning om det otänkbara. Men, de får en chans att en gång för alla ta reda på vad som hände Jim och vem eller vilka som bär skuld för hans död. Neverworld är en oerhört välskriven ungdomsroman som är både kuslig och spännande, som en deckare med en övernaturlig twist. Det var länge sedan jag sträckläste något på det här sättet och rekommenderar boken å det varmaste.

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!

After Tupac and D Foster - Jacqueline Woodson

Jag hade tidigare inte läst Jacqueline Woodson när jag av en slump plockade upp Brun flicka drömmer, vilket är hennes memoarer skriven på fri vers, men efter bok två har jag nu definitivt fått en ny favoritförfattare. Det finns inga som helst tvivel om varför hon fick ALMA-priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, för hon har ett språk och en röst som är helt unik och till och med lite beroendeframkallande. After Tupac and D Foster handlar om den sortens vänskap man kan ha som barn, när man nästan sitter ihop vid höften och kan tolka varandra ordlöst. Bokens huvudperson (som förblir namnlös hela berättelsen) och hennes granne Neeka växer upp i Queens, New York. De är tolv år gamla när det en dag står en ny flicka på deras gata, hon kallar sig för D. Trots att D bor en lång bussresa bort blir de nära vänner och spenderar all ledig tid tillsammans. Samtidigt handlar mycket om deras kärlek till artisten Tupac Shakur, en ung man som de identifierar sig med på många olika plan. Woodson har en förmåga att beskriva rasism, segregation, kärlek, förlust och vänskap utan att använda för många ord, hon får en att känna oerhört mycket genom till synes små medel. Tjejerna pratar en något svårläst slang, vilket är det enda "negativa" jag har att säga, men det tar inte många sidor innan man vänjer sig. Den här boken är ren och skär girlpower, en av de skickligaste och mest gripande ungdomsböckerna jag någonsin har läst och nu bara måste jag fortsätta läsa hennes verk. 

Uttagningen - Maths Claesson

Linux är en drömmare som sitter helst på höghustaket i Stockholm tillsammans med sitt teleskop riktat mot stjärnorna och drömmer om att bli rymdpilot. Hans föräldrar skilde sig för inte så länge sedan och mamma flyttade till Köpenhamn medan pappa mest är på landet med sin nya flickvän där de odlar grönsaker. Pappa tycker att Linux borde plugga mer och när Linux olyckligt nog får underkänt på slutprovet i matematik verkar han vara dömd att spendera sommaren med att sitta instängd på rummet och förbereda omtenta. Men så berättar en vän om en uttagning som ska ske på Gröna Lund: två ungdomar ska få bli Sveriges rymdambassadörer och flytta upp till Kristallstaden, en rymdstation i omloppsbana runt jorden. Där ska de med andra unga från hela världen få en unik utbildning och förberedas på det liv som kanske väntar mänskligheten inom en snar framtid. Klimatförändringarna har gått långt, överbefolkningen är ett faktum och vår jord har börjat säga ifrån på skarpen. Kanske måste vi snart börja planera för en kolonisation av mars, eller ännu längre bort. För att klara de här uttagningarna, varav många innebär att åka de attraktioner som finns på Gröna Lund, så måste man vara smart, lugn, innovativ - och kunna matematik. 

Jag måste säga att jag gillar Linux. Han är väldigt lik mig i så mycket och jag förstår väl hans frustration när han inte får som han vill, när livet går honom emot. Det är även ett otroligt spännande Stockholm han lever i, en framtid inte alltför långt ifrån nu. Vi känner igen alla landmärken som Globen och Slussen men allt kommer med en twist, tunnelbanan har fler linjer, skyskrapor finns över hela staden, Gröna Lund har en bergochdalbana som delvis går under vattnet. Det är ett möjligt framtidsscenario där jorden kanske håller på att gå sönder och som skaver när man läser. I övrigt så är det mesta ganska förutsägbart, på allra bästa sätt. Det är ett äventyr för yngre tonåringar och man behöver aldrig vara speciellt orolig. Möjligtvis blev det lite i överkant mot slutet med vinster, överraskningar och otroliga sammanträffanden, men eftersom jag inte är målgruppen så får jag nog bara ha överseende. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa de två följande böckerna om Linux!

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Sjuttonåriga Noria Kaitio lever tillsammans med sina föräldrar i Skandinaviska Unionen på en plats som heter Nya Quian. Hela Europa är ockuperat av Kina.  Hon går som lärling hos sin far för att bli temästare, en titel som har ärvts ner genom otaliga generationer. Hon bor i en fjällvärld men inte såsom vi idag känner till den; den globala uppvärmningen har smält polarisarna och totalt gjort om världskartan. Dessutom är det en skriande brist på färskvatten. Alla lever under hårda ransoneringar och människor blir sjuka och dör för att de inte får tillräckligt. Noria har dock turen att ha fötts in i en familj med en egen hemlig vattenkälla, något som till varje pris måste döljas från militären som ständigt är på jakt efter vattenförbrytare. De som döms för brott mot vattenlagarna avrättas. Både Noria och hennes bästa vän Sanja brottas med att hålla vänskapen vid liv samtidigt som båda deras verkligheter växer sig väldigt mer komplicerade då de blir äldre och förväntas ta mer ansvar för sina familjer, dessutom sniffar militären runt i byn i jakt på brottsliga aktiviteter. 

Det är en otäck värld som målas upp i Minnet av vatten. Författaren Emmi Itäranta är fantastiskt skicklig på att beskriva drömska miljöer, solsvedda fjällsidor och underjordiska vattenkällor. Men även vad gäller att gestaltningen av människorna som bor i den här totalitära miljön med ett ständigt hot om törst och våld över sina huvuden. Språket är poetiskt och vackert. Boken får mig verkligen att tänka på vatten, vad som skulle ske om det vi i väst nu tar för givet bara skulle ta slut, vilka ritualer som skulle försvinna och tillkomma. Där vi lever nu i början på tvåtusentalet kallas i boken för Skymningens århundrade, tiden när allt på riktigt gick åt skogen, och det är spännande men ändå mest skrämmande att läsa om vad våra handlingar idag kan skapa för elände för kommande generationer. Minnet av vatten är helt klart en av de bästa dystopierna jag har läst på länge. 

PS: Läs helst inte baksidetexten som spoilar en händelse som jag trodde skulle komma i början av boken men som faktiskt kom först i mitten. Det är inget som förstör historien som helhet men de borde ha låtit det vara osagt.

Sju minuter över midnatt - Patrick Ness

Varje natt vaknar trettonårige Conor exakt klockan 00:07 av att ett monster står utanför hans fönster. Ett monster som har tre historier att berätta innan det vill att Conor ska berätta den fjärde, och den ska bestå av sanningen. Det där jobbiga som han inte vill tänka på, det som han drömmer mardrömmar om nästan varje natt. Det är en sanning som hänger ihop med mamma som är sjuk och måste få behandling på sjukhuset. 

Författaren Siobhan Dowd hann inte skriva klart sin sista bok innan bröstcancern tog henne, så Patrick Ness skrev den åt henne. Otroliga illustratören Jim Kay (som gjort de illustrerade böckerna om Harry Potter) har ritat bilderna till den här finstämda och oerhört sorgliga berättelsen. Hur pratar man med barn om den största katastrofen? Att en förälder kommer att dö. Hur hanterar man känslorna som obönhörligen dyker upp? Jag fulgrät när jag läste de sista sidorna i den här boken, var fullkomligt tröstlös. Visserligen ligger ämnet mig väldigt nära just nu men jag har svårt att tro att någon skulle kunna förbli oberörd inför den här historien. Jag rekommenderar den inte bara för nio till tolvåringar som förlaget gör, utan hoppas att även många vuxna kommer hitta fram till den.

Om du såg mig nu - Sofia Nordin

Ännu en underbar bok i serien om ungdomarna som överlevt feberapokalypsen som dödat nästan alla människor. Den här gången får vi följa Esmael, killen som blev kär i Ella i Som om jag vore fantastisk, den tredje boken. Innan allt hemskt hände så var Esmael en av de där populära tonåringarna som inte hade några större svårigheter att få tjejer. Han liksom bara var rätt, utan större ansträngning. Men nu har han fått nobben av Ella som har flyttat till Umeå för att hon hörde ett svagt radiomeddelande på AM-bandet. Han kan inte tro det, men hon lämnade honom! Så han tar cykeln och far efter och frossar i tankar om hur hon ska falla i hans armar, full av ursäkter. Väl framme ser verkligheten helt annorlunda ut... 

En av de bästa sakerna med den här bokserien är att karaktärerna inte alltid gör rätt och inte alltid är sympatiska. Esmael kämpar hårt med att förstå att det han automatiskt är bra på inte värderas lika högt längre. Hur kan den nördiga lilla killen Ella flytt till vara bättre bara för att han kan bygga solceller? Och svårast av allt: varför börjar hon inte bara älska Esmael lika mycket som han älskar henne? För han vill ju! Han är van att få som han vill. 

Här hittar du en länk till alla mina recensioner om de tidigare tre böckerna i samma serie.

Kulturkollos veckoutmaning: Kärlek och hatkärlek

- Varför kan man inte få äga en annan människa? sa jag till mamma. Det är väl inget fel på det? Varför kan man inte få stoppa in den andra i en liten ask eller nysta in den i en tvångströja eller låsa in den i ett skåpfack i skolan och bara ta ut den ibland och titta på den?

När jag var i de tidiga tonåren kunde jag inte sluta läsa Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Jag läste om och om igen och mitt exemplar av boken blev mer och mer slitet. Fortfarande blir jag alldeles varm av huvudpersonen Svan och hennes himlastormande kärlek till Pelle Marosi, den nya killen i klassen som förstår att hon också vill ha ett träsvärd trots att hon är tjej; på sjuttiotalet korsades inte könsgränserna så ofta. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör den här berättelsen så stor, men Linde lyckas beskriva den första kärleken så att man känner den, inte bara ser den. Jag blir också kär i Pelle Marosi, varje gång, och även om huvudpersonerna är tolv år så är känslorna desamma som när man blivit vuxen. Alla karaktärerna är så levande och närvarande, från Svan själv till alla runtomkring. Just de stora karaktärsbeskrivningarna var något Gunnel Linde var suverän på, man läser inte bara om någon påhittad människa, man bär henne med sig i bröstet, inne i hjärtat. Jag var så ofattbart drabbad av den här boken att jag i sextonårsåldern skrev ett brev till författaren och berättade hur mycket den betydde för mig och hon svarade! Det brevet bor fortfarande i boken, som står där sönderläst och älskad i min bokhylla.