- Varför kan man inte få äga en annan människa? sa jag till mamma. Det är väl inget fel på det? Varför kan man inte få stoppa in den andra i en liten ask eller nysta in den i en tvångströja eller låsa in den i ett skåpfack i skolan och bara ta ut den ibland och titta på den?
När jag var i de tidiga tonåren kunde jag inte sluta läsa Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Jag läste om och om igen och mitt exemplar av boken blev mer och mer slitet. Fortfarande blir jag alldeles varm av huvudpersonen Svan och hennes himlastormande kärlek till Pelle Marosi, den nya killen i klassen som förstår att hon också vill ha ett träsvärd trots att hon är tjej; på sjuttiotalet korsades inte könsgränserna så ofta. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör den här berättelsen så stor, men Linde lyckas beskriva den första kärleken så att man känner den, inte bara ser den. Jag blir också kär i Pelle Marosi, varje gång, och även om huvudpersonerna är tolv år så är känslorna desamma som när man blivit vuxen. Alla karaktärerna är så levande och närvarande, från Svan själv till alla runtomkring. Just de stora karaktärsbeskrivningarna var något Gunnel Linde var suverän på, man läser inte bara om någon påhittad människa, man bär henne med sig i bröstet, inne i hjärtat. Jag var så ofattbart drabbad av den här boken att jag i sextonårsåldern skrev ett brev till författaren och berättade hur mycket den betydde för mig och hon svarade! Det brevet bor fortfarande i boken, som står där sönderläst och älskad i min bokhylla.
