måndag 30 maj 2011

Att släpa runt på tre böcker

Ingenting blir färdigläst just nu utan det blir mest småduttar här och där. I min handväska finns just nu: Harry Potter And The Philosopher’s Stone, All My Friends Are Superheroes och A Game of Thrones. Alla tre lite sådär halvlästa. Men av någon anledning så kan jag inte med att lämna någon av dem hemma, jag gillar att kunna byta bok beroende på sinnesstämning och hur mycket lästid jag har framför mig. En lång stund på pendeltåget: A Game of Thrones. Två stationer med tunnelbanan: All My Friends Are Superheroes. Lunchrasten: Harry Potter. Tröstar mig med att alla är på engelska och att det bådar gott inför juni (se föregående inlägg). Dock måste jag köpa en ny handväska då låset gick sönder av boktyngden.

Är ni bra på att läsa flera böcker samtidigt eller är det en åt gången som gäller?

fredag 27 maj 2011

Shoppade lite

Äntligen fick jag lägga händerna på All My Friends Are Superheroes. Köpte även en väldigt snygg version av Harry Potter And The Philosopher's Stone, mest för att den var så fin men även för att det är den enda i serien som jag aldrig läst på engelska. Tänk vad bra jag är på att hitta ursäkter för att få köpa en bok jag redan har..

Börjar fundera på att ha ett tema för juni, inget jättesnävt utan bara att läsa på engelska hela månaden. Zombie-trilogin fick mig att komma igång ordentligt och det vore kul att hålla ångan uppe åtminstone ett tag till. Vet inte riktigt när jag ska få användning för den lilla läslampan, men söt var den.


     

onsdag 25 maj 2011

En fager mö, av Joyce Carol Oates

Redan på den första sidan så känner jag obehaget. Mycket snart famlar jag efter en skämskudde att hålla framför ögonen men det finns givetvis ingen att hitta för när man läser är det bara att bita ihop och ta sig igenom. Eller slå igen boken.

Katya Spivak är sexton år när hon kommer till den rika kuststaden Bayhead Harbor för arbeta som barnflicka, en miljö och situation väldigt annorlunda från den fattiga familj i New Jersey hon själv kommer från. På en promenad med sommarfamiljens två små barn träffar hon den mycket äldre Marcus Kidder, en konstnär som väldigt snart gör ett intryck på Katya. Han köper presenter och vill att hon sitter modell för honom. Och det är här obehaget kommer in i bilden. För Katya tycker att hon är precis så där säker och världsvan som jag själv minns att jag tyckte att jag var i den åldern. Det är en sådan konstig tid, de sena tonåren. Och Marcus Kidder spelar väl på sextonåringens osäkerhet, han vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Men vad har han för avsikter, egentligen?

I familjen Engelhardts hus var Katya Spivak osynlig. Såvida inte mrs Engelhardt plötsligt tilltalade henne med ett hastigt hårt leende och en uppmaning, eller uppsträckning. I huset hemma i Vineland var Katya Spivak ännu osynligare, för ofta fanns ingen annan där: mammans arbetstider växlade på det mest gåtfulla sätt. Men här i mr Kidders sällskapsrum var Katya Spivak fullt synlig.

Det här är Joyce Carol Oates när hon är som bäst. En kortroman (212 sidor) om klass, ålder, inflytande och begär. När hon skriver i det här formatet så kommer så mycket mer fram än när hon pumpar på i många, många hundra sidor (Blonde verkar vara undantaget som bekräftar regeln). Som att hon ”tvingas” komma till poängen och vaska fram guldkornen tidigare. Och klass, ja. Oates har en bra insyn i hur fattigdom fungerar och hur man så lätt åker ner några hack, speciellt då man försöker spara och stoppa undan. Scenen när Katyas mamma ringer och tigger 300 dollar av sin dotter är väldigt talande och Oates beskriver väl missbrukarens växlingar mellan självömkan, smicker och ilska – allt för att få sin vilja igenom.

Det var ett tag sedan nu, jag hade nästan givit upp hoppet, men äntligen en nyskriven Oates som jag gillat från första ordet och sedan rakt igenom.

Happy Towel Day!


I år blev jag tack och lov påmind i förväg av Johanna Ögren på Bokhora så jag kommer inte missa Handduksdagen, eller Towel Day . Frågan är bara hur mina kollegor kommer reagera när jag dyker upp med en frottéhandduk hängandes på handväskan. :-) De är visserligen ganska vana vid att jag kan vara lite... udda. Men ändå. Vad min väns kollegor på Armémuseum ska säga på kvällens vernissage vågar jag inte riktigt tänka på utan hoppas bara att det serveras lite alkohol på tillställningen. Samt att någon, någonstans, under dagen ropar ett "Happy Towel Day" till mig när jag passerar.


Den andra bilden är lånad från Sf-bokhandeln där de säljer dessa underbara Don't Panic!-handdukar.

måndag 23 maj 2011

Varför kom du inte före kriget?, av Lizzie Doron

Den här boken är obligatorisk läsning i israeliska skolor, den kom ut 1989 men har först nu översatts till svenska. En dotter berättar om sin mamma Helena, om tystnaden som omgett dem båda under dotterns uppväxtår i utkanten av Tel Aviv under sextiotalet.

Jag har, frivilligt eller ofrivilligt, varit vittne till ett tigande, ett tigande som ibland ljöd helt öppet och ibland i det fördolda, vars skrik ibland dånade i det inre och ibland etsade sig in i kvarterets gränder, som ibland förstummades i dagsljuset och sken upp i mörkret, som ibland visade sig i den levande Helenas tystnad, ibland i tystnaden hos hennes död.

Fram växer en historia om en kvinna från Förintelsen som bara knappt överlevt. Ibland vill man hålla om Helena, andra gånger ruska henne hårt av irritation. Utan att man får veta vad som hänt henne i koncentrationslägret så förstår man ändå bit för bit vad hon gått igenom. Hon kämpar så hårt för att skapa sig ett nytt liv att hon inte drar sig för att sätta upp egna regler för hur det ska gå till. Gud svek henne så varför måste hon följa hans anvisningar nu? Hon ljuger, låtsas och fuskar med en fullkomlig naturlighet. Sätter upp ett liv för dottern och drar sig inte för att skarva när så behövs. Finns ingen rik släkting i USA som skickar presenter så hittar man på en! Så att inte dottern ska behöva vara det enda barnet på gatan som inte får paket då och då. Alla kapitel är dock inte lika bra, somliga känns lite som utfyllnad vilket är tunt med tanke på hur kort boken är. Så den är ojämn, men det som är bra är riktigt bra.

Jag började läsa den här för flera veckor sedan, men då kom jag inte längre än några få kapitel innan jag ledsnade. Det var inte rätt tillfälle helt enkelt men vid andra försöket gick det mycket bättre. Tycker väldigt mycket om hur Lizzie Doron lyckas förmedla det som man inte talar om. Jag kommer att tänka på Art Spiegelmans pappa i MAUS, på alla dessa överlevanden som levde sina liv i smärta och skam. Som ofta inte kunde prata om det de varit med om, åtminstone inte på många år. Hur de försökte att inte lägga bördan av att ha överlevt mot alla odds på sina barn men därmed skapade ännu mer konflikter.

torsdag 19 maj 2011

The Tiny Wife, av Andrew Kaufman

Har läst flera glada tillrop (BokbitenCalliope Books och Böcker, böcker, böcker) över den här boken så trots att jag egentligen inte får köpa fler böcker innan lön (och verkligen inte har brist på läsmaterial!) så fick den följa med hem sist jag slank in på Pocketshop i väntan på pendeltåget. Och vilken liten pärla. Den består av ca åttio sidor, är ett litet häfte och försvann flera gånger i väskan under det dygn som jag läste.

En rånare kommer in på en bank och skjuter i taket. Men han ber inte om pengar utan vill att alla personerna där ska ge honom den ägodel som de bär på sig just då, som betyder mest av sentimentala skäl. Någon ger ifrån sig ett luggslitet foto, en annan en nyckel, en tredje en miniräknare. Sedan meddelar rånaren att när han går så tar han 51 % av deras själar med sig och att om de vill fortsätta leva så måste de hitta ett sätt att få själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek. Under de följande dagarna börjar underliga saker att hända. En kvinna blir jagad av sin lejontatuering som lämnar hennes ben och kommer till liv, en mans bebis börjar bokstavligen skita pengar och berättarröstens fru, hon börjar krympa. Flera gånger skrattar jag högt, hisnar över formuleringar och blir krossad av sorgliga partier. Nu kan inte lönen komma fort nog, för jag vill ge mig på de andra två böckerna av Andrew Kaufman: All My Friends Are Superheroes och The Waterproof Bible.

De ickesynliga, av Fredrik Härén

Alex är en journalistikstuderande som ska skriva ett arbete om barn med låtsaskompisar. Mycket snart inser hon att historierna hon får höra liknar varandra och när några intagna på det mentalsjukhus där hon arbetar ritar samma slags teckningar som barnen så förstår hon att hon är något på spåren. Samtidigt kämpar hon med sina relationer, hennes familj har förväntningar hon inte riktigt kan leva upp till.

Jag ville verkligen tycka om det här. Till en början blev jag också ganska trollbunden och drogs in i den här världen utan protester men snart förvandlades det mystiska och kittlande till en enda gäsplång föreläsning om filosofi. Det är bemästrande och undervisande. Huvudpersonen Alex går från att vara tvekande och sökande till att svälja allt med hull och hår från den ena boksidan till den andra. Och detta alldeles för tidigt i historien för min smak. Allt andas för mycket New Age och då är jag ändå en person som accepterar mycket av det andra människor fnysande kallar för ”flum”. Jag går med på mycket, men att bli skriven på näsan är inte en av dessa saker. Jag ville så gärna tycka om den här boken. I want to believe! 

Måste nämna bokens utseende som är fantastiskt snyggt! Alltifrån den helt textfria framsidan till att somliga sidor är skrivna med svart text på vit bakgrund och andra med vit text på svart bakgrund. 

tisdag 17 maj 2011

Kerstin Thorvall


Mitt första möte med Kerstin Thorvall hade inget med hennes skandalomsusade Det mest förbjudna att göra, utan jag började med När man skjuter arbetare och fortsatte sedan med de andra två böckerna i den serien. Jag var arton när den första boken i trilogin kom ut och halkade in liksom på ett bananskal då jag var intresserad av Ådalen 31 (vars åttioårsdag uppmärksammades för några dagar sedan) och blev ärligt talat lite besviken när jag insåg att det mest var titeln som hänvisade till händelsen. Fast det gick snabbt över. Jag och mamma har älskat sönder dessa böcker, de är kantstötta och hundörade.

Senare i livet har jag fortsatt med de av hennes böcker som så oförtjänt kallas för bekännelselitteratur. Min lojalitet mot henne har varit orubblig, jag har försvarat henne med näbbar och klor i diskussioner. Det var först när hon hade gått bort som jag började förstå hur hennes familj, och då speciellt sönerna, uppfattat henne. Givetvis kan man inte som läsare skapa sig en bild av hur en människa är ”på riktigt” enbart genom den litteratur hon ger ifrån sig, det är så mycket man missar. Men lite ledsen har jag ändå blivit av min egen ensidiga inställning. Jag har väldigt lätt att höja en skicklig och älskad författare till skyarna, även om jag med stigande ålder inte gör det lite ohämmat längre.

Jag kommer att läsa hennes sons bok som kommer ut i dagarna och jag tror ärligt talat inte att Uppväxt av Hans Falk kommer att ändra min bild av författaren Kerstin Thorvall. Det får bara inte hända.

Nu ett år efteråt så känns diskussionerna mer nyanserade än de gjorde precis efter att Thorvall gått bort. Hela tiden har jag i minnet kommentatorsfälten i de stora tidningarna där folk spydde ut galla över "den kalla modern" och "tanten som hade sex med yngre män". För mitt ibland de benhårda och elaka kommentarerna fanns ett av Kerstin Thorvalls barnbarn som hela tiden vädjade: Visa respekt, tänk på oss som är kvar. Det är min farmor ni pratar om!

söndag 15 maj 2011

Tjärven, av John Ajvide Lindqvist

En grupp fyrtioåringar åker ut till skärgården för att fira midsommar och ha klassåterträff. Vid fyren Tjärven ska de grilla, lyssna på musik, prata minnen och dricka öl. Givetvis går ingenting som de har förväntat sig för mycket snart är de inte längre ensamma på den lilla ön långt ute i havsbandet.

Tjärven är en klassisk zombiehistoria med många blodiga detaljer och är spännande från i stort sett första kapitlet. Blir det läskigare för att dessa zombier rör sig på svensk mark? Över klippor som är mig så bekanta. Igenkänningen är viktig när det gäller skräck, för kan man inte relatera till händelserna eller människorna så blir man inte rädd. En av de saker som skrämmer mig mest med zombiehistorier är den där tröstlösheten. Att hur fort man än kan springa eller hur bra gömställen man än hittar, så kommer monstren nästan alltid ikapp till slut. Den delen lyckas Ajvide Lindqvist mycket bra med. För även om de odöda hasar sig fram så får man hjärtat i halsgropen varje gång någon av dem dyker upp.

Jag vet inte om jag kan säga att det är hans bästa bok, för alla hans böcker bor i så skilda delar av mitt hjärta. Jag tycker om dem av olika anledningar och därför kan jag inte rangordna. Men Tjärven är riktigt, riktigt jäkla bra.

lördag 14 maj 2011

The Dark and Hollow Places, av Carrie Ryan

Detta är den tredje delen i Carrie Ryans zombieserie och det är mycket mörkare än tidigare, krävande och kvävande becksvart. Vi kastas nästan direkt in där The Dead-Tossed Waves slutade, fast nu ser vi ur en annan persons synvinkel. Exakt vem den här personen är vill jag inte avslöja, för allt hänger ihop och röjer jag namn här så kommer den som inte läst längre än till de två första böckerna att förstå hur det kommer att gå senare. Men att det är en tjej det handlar om, så mycket vågar jag säga.
     Vi började trilogin i den isolerade byn i skogen, gick vidare till småstaden Vista och landar nu slutligen i metropolen The Dark City. Allt är hårt, vasst och ensamt. Jag får bilder från filmen Land of the Dead (med Dennis Hopper) i huvudet när jag läser. Alla dessa skyddslösa människor som är utelämnade till de starkares eventuella empati, de krossar mitt hjärta under läsningen. Barn som lämnas vind för våg, unga flickor vars kroppar tas och sedan slängs iväg. Den känsla av familj och samhörighet som ändå fanns mitt i eländet i de två tidigare böckerna är nu borta, här gäller det att klara sig själv. Huvudpersonen är mycket tuffare än de två tidigare, där Mary och Gabry velade och var ganska oskuldsfulla är den här tjejen stenhård utåt. En produkt av uppväxten i The Dark City.

Språket i de två tidigare böckerna var långt ifrån dåligt fast det känns som om det har höjts ett snäpp i trean, men om det endast är allvaret och bokens ton som ger det intrycket vet jag inte. Det enda jag irriterar mig på är att alla ständigt snörper på läpparna. ”She pursed her lips”, ett problem som följt med sedan bok två.

Jag blir under läsningen helt omsluten av mörkret, stundtals är det tröstlöst och ångestframkallande. Klaustrofobiskt. Men på ett bra sätt, hur det nu går ihop.. Hoppas ni förstår vad jag menar. Som alltid i väl berättade zombiehistorier så är det inte bitandet, döden eller blodsprutandet som är grejen, utan poängen är vad som sker med de levande. Det som håller människorasen samman eller vad som gör att vi sviker varandra. Kärleken som ett kitt. För hur svart det än blir i The Dead and Hollow Places så finns där alltid hopp om förälskelse och kärlek, en glimt av en ljus framtid. Mitt i all död så är boken en hyllning till viljan att leva.

Jag har uppskattat och älskat denna bokserie enormt. Släpat med mig böckerna på tåg och läst genom lunchraster så jag kan inget annat än rekommendera. Läs! Och vill ni sedan diskutera historierna mer i detalj så vet ni var jag finns. :-)

onsdag 11 maj 2011

Kapitulation

Jag ger upp.

Idag kommer John Ajvide Lindqvists nya bok Tjärven ut och den handlar om zombieutbrott i den svenska skärgården, allt till tonerna av glättig åttiotalspop. Måste. Ladda. Ner. Nu. De få recensioner jag läst har varit översvallande positiva, har snappat upp saker som ”Ajvide Lindqvists bästa”. Universum sänder mig uppenbarligen signaler om att läsa alla zombieböcker jag kan komma över, så vem är jag att försöka motsätta mig?
Har hört mutter och gnäll om att den enbart kommer ut som e-bok samt ljudbok, men jag väljer att försöka se bortom det. Och bara njuta av det faktum att en ny Ajvide Lindqvist-bok är här. Som jag har längtat!

Fiktiviteters recension hittar du HÄR.
Bokhoras Johanna Karlssons recension hittar du HÄR.

tisdag 10 maj 2011

I dödsskuggans dal


Det är aldrig bra för min plånbok att gå förbi Sf-bokhandeln i Gamla Stan, det är baske mig omöjligt att komma därifrån utan att vara minst trehundra kronor fattigare. Men oj vad roligt det är! Igår köpte jag De Ickesynliga och The Game of Thrones. Fick svår beslutsångest när jag på väg till kassan fick syn på den tredje boken i Ola Skogängs Theo-serie, inte för att den var så väldans dyr utan för att jag redan sprängt dagens budget. Den fick ligga kvar, snyft, men jag lovade dyrt och heligt att komma tillbaka och hämta den efter lön.


måndag 9 maj 2011

På väntelistan

Efter en helg där nästan all tid gick åt till att göra stugan klar för sommaren så har jag inte kommit längre än sidan 124 i The Dark And Hollow Places. Hoppas på många helger mer i läsandets tecken än denna och mitt mål är som vanligt att ha en solbränd nacke innan september är här. Men vad ska jag ge mig på efter denna zombie-marathon?
  • The Passage, av Justin Cronin. (Är ÄNNU mer zombies verkligen vad jag behöver?)
  • Varför kom du inte före kriget, av Lizzie Doron.
  • En fager mö, av Joyce Carol Oates.
  • A Game of Thrones, av George R.R. Martin.
  • De ickesynliga, av Fredrik Härén.
Att ha för mycket att läsa är ett angenämt "problem" och jag vill inte på något sätt låta gnällig. Men när ska jag egentligen få tid..?

fredag 6 maj 2011

Tävling hos Annikas litteratur- och kulturblogg


Kika in hos Annika där du kan vinna Fredrik Häréns bok De ickesynliga. Låter hur spännande som helst!

När journaliststudenten Alexandra intervjuar barn om deras låtsasvänner börjar underliga saker hända. Barnen beskriver vita människor som finns i deras närhet och som föräldrarna inte kan se. En teckning gjord av en mentalpatient visar en känd men ändå märklig värld, som både skrämmer och lockar henne.

onsdag 4 maj 2011

Självklart blir det fler zombier

Äh, vad försöker jag inbilla mig, vem tror jag att jag kan lura? Självklart fortsätter jag direkt med The Dark and Hollow Places! :-) Efter att nu ha läst baksidestexten så måste jag. Kan inte förklara exakt varför utan att spoila The Dead-Tossed Waves men så är det bara.

Men sedan måste jag nog lugna mina nerver med lite mer verklighetsnära berättelser. För två zombieböcker på rad har fått mina planeringsnojor inför apokalypsen att eskalera till löjliga nivåer. Frågan är bara hur länge jag klarar av att låta bli att läsa The Passage.

The Dead-Tossed Waves, av Carrie Ryan

Tillbaka bland mina älskade zombier. :-)


I den lilla staden Vista vid kusten har människorna levt relativt skyddade från zombier under en sådan lång tid att ungdomarna börjat trotsa lagarna om att aldrig någonsin gå över Barriären för att utforska vad som finns på andra sidan. Gabry bor med sin mamma i stadens fyr och har en starkare rädsla för de odöda än sina jämnåriga kamrater, något som beror på de berättelser hennes mamma upprepat under uppväxten. Berättelser om The Forest of Hands and Teeth, som mamman lämnade för länge sedan. Men en natt följer Gabry ändå med bästa vännen Cira, kärleksintresset Catcher samt de andra ungdomarna i samma ålder för att undersöka det övergivna nöjesfältet strax utanför staden. På några ögonblick är hälften av tonåringarna i deras generation döda.

Det är något med tonåringar och zombier. De förstnämndas vilja att vara fria, skapa egna liv samtidigt som de testar sig fram kombineras sällan bra med köttätande dödsmaskiner. Och så finns det något väldigt lockande med den här typen av dystopi, en framtid som är mer likt dåtid, där teknik och kunskap fallit i glömska. Jag har lätt att se hur detta skulle kunna ske då människan som ras är väldigt stolt och glömsk. Inte alltid den bästa kombinationen.
Till en början irriterar jag mig enormt på Gabry som är både fegare och veligare än Mary i The Forest of Hands and Teeth. Gabry tar konstigare beslut och nojar alldeles för mycket för min smak. Det är för många upprepningar av bokens kärlekskonflikt. Men när historien tar fart så gör den det med besked och jag kan inte sluta läsa. Vet inte hur många nätter jag legat vaken och försökt lägga ifrån mig boken bara för att kika lite på de första meningarna i följande kapitel och sedan helt enkelt fortsatt. För jag måste få veta hur det ska gå. Och precis som i The Forest.. så vet man inte vilka personer som kommer att dö, men man vet att många kommer gå åt. I den bemärkelsen följer Carrie Ryan zombiereglerna, tro inte att man blir besparad enbart för att det är en ungdomsbok. Som sammanfattning så irriterade jag mig en del de första hundra sidorna men efter det slukade jag boken. Gillar. Jättemycket.

Nu vet jag inte om jag ska slänga mig på trean i serien, The Dark and Hollow Places, på en gång eller om jag ska spara den en stund.

tisdag 3 maj 2011

Eating Animals, av Jonathan Safran Foer

Jag börjar med att erkänna att jag inte läst klart den här boken. Trots att den bör läsas från pärm till pärm och inte som en faktabok där man kan bläddra fram och tillbaka, så har jag ändå gjort det senare. Och när det har blivit för jobbigt så har jag ibland hoppat över vissa stycken, ett fåtal gånger för att inte återvända. Ändå känner jag att jag läst tillräckligt för att samla mina tankar om den. Men Eating Animals kommer att få fortsätta ligga framme på vardagsrumsbordet, för läsa ut vill och kommer jag.

När jag blev vegetarian för sju år sedan hade jag ingen aning om hur provocerande mitt val var. Jag trodde i min enfald att det kanske skulle framkalla en del frågor och undringar men att jag för det mesta skulle lämnas i fred med vad som i slutändan påverkade enbart mig. Vad jag bedrog mig. Fortfarande är jag förvånad över hur somliga människor fortsätter att ta upp ämnet, ofta på väldigt aggressiva sätt, och sedan anklagar mig för att vara extrem och predikande. Jag pratar gärna om min vegetarianism om folk är intresserade och verkligen vill veta om de bakomliggande orsakerna, men jag skriker inte ”mord” i lunchrestaurangens kö när mina kollegor väljer korv och jag tar absolut inte upp slakthusens fasor under släktmiddagen. Fast jag har under årens lopp samlat på mig ganska många argument och metoder för att få ha min mat och mina val ifred. Att läsa Eating animals av Jonathan Safran Foer var att få ännu fler argument på min lista.

Han beskriver Factory farming (som står för 99 % av köttproduktionen i USA) som koncentrationsläger, fasorna för djuren är så äckliga att jag fått läsa lite i taget med pauser emellan. På ett sätt så får jag dåligt samvete över att jag inte ens orkar läsa om det när miljontals djur lever detta varje dag. Vissa fakta om den amerikanska djurhållningen är så hårresande att jag ibland knappt vågar tro det. Det kan inte vara sant, det får inte vara det. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Om någon hanterar sin hund eller katt på samma sätt som kor, grisar och höns behandlas i dessa köttfabriker så skulle denne få fängelse. Varför accepterar vi skillnaden? Hur kan vi dalta med våra husdjur och i stort sett behandla dem som barn när vi samtidigt stödjer köttindustrins otroliga djurplågeri? De pumpas fulla med antibiotika trots att de inte är sjuka, trängs ihop på ytor så små att de börjar äta på varandra, vi amputerar deras könsorgan utan bedövning och godtar att uppåt trettio procent av dem bryter ett eller flera ben under sin livstid.
     Jag får ibland frågan om jag tror att jag någonsin kommer att äta kött igen. Mitt svar är alltid att när djuren behandlas med värdighet och får leva ett naturligt liv, då kanske. Men jag kommer nog alltid ha svårt att skilja på katterna hemma och smågrisarna i stian på bondgården eller korna i hagen. För mig är de lika mycket värda och lika lite föda.

Vill dock påpeka att det inte är köttändande i stort, som en global företeelse jag är emot. För jag inser att människor kommer att fortsätta med animalisk föda (även om både människor och miljö skulle må bättre av en minskning). Det är detta som kallas Factory Farming som är så fruktansvärt, dessa köttfabriker där djuren far fantastiskt illa. Vi har ändrat på deras naturliga beteende, livscykel och åsamkar dem under deras korta liv ett stort lidande. Det måste få ett slut. Vi måste få bilden av en liten familjegård ur huvudet när vi äter köttbullar eller falukorv, för vårt kött kommer med största sannolikhet inte från ett sådant ställe. Återigen, jag försöker inte få alla att sluta äta kött. Det är heller inte Safran Foers mission. Men vi måste börja titta närmare på varifrån vår mat kommer, vilka skador våra vanor har på jorden, hur vi behandlar våra djur.