Sommartips: zombier, älskade zombier!

Jag sade visserligen att jag skulle läsa Pojken på bron direkt när jag hade läst Flickan med gåvorna, men av många anledningar blev det inte så. Fast nu, många månader senare, ligger jag där om kvällarna och fullkomligt sugs in i zombieapokalypsens hypnotiserande värld. Egentligen är det samma ramhistoria en gång till: en speciell unge paras ihop med kvinnlig vetenskapsman som lyssnar mer på sina känslor än hårda fakta och allt detta under överinseende av en hårdför manlig militär som verkar dölja ett hjärta av rent guld. Men än så länge (ungefär halvvägs in) gör detta upprepande inte så mycket. För äntligen får vi veta fler detaljer om själva undergången! Det är bara tio år sedan världen brakade samman så händelserna är nära i alla inblandades minne, i den första boken var det tjugo år tillbaka. Allt är så smutsigt, eländigt och fattigt men ändå finns det som är bra hos mänskligheten där, det som gör att vi ändå kämpar på. Som alltid så sammanfattar bra zombielitteratur det fina i att vara människa.

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Melanie är en väldigt speciell flicka. Dr Caldwell kallar henne för »vårt lilla geni«.

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Texten ovan är direkt hämtad från Ordfront Förlags hemsida och är en kortfattad men underbar teaser för Flickan med gåvorna. Zombieutbrottet är tjugo år gammalt när vi kommer in i historien, mänskligheten finns kvar men i förskansade städer tungt bevakade av militär. All tillgänglig teknologi är dock lika gammal som utbrottet. Kvar utanför murarna finns även vildarna, ej smittade som varken kan eller vill leva med resten av människorna. Melanies värld på militärförläggningen är väldigt liten men den är på god väg att bli mycket större och hennes älskade lärare, miss Justineau, kommer vara en stor del av det. För somliga människor rustar för strid. Den här boken är oerhört hyllad, den är översållad med entusiastiska blurbs, och den är verkligen både nyskapande och spännande. Ibland faktiskt så pass spännande att man bara måste ligga kvar med lampan tänd och plöja vidare trots att klockan passerat midnatt. För hur ska det gå för människorna som ganska snabbt befinner sig på flykt genom ett "folktomt" men ändå livsfarligt England? Det är en zombieroman med ett nytt perspektiv, ett annorlunda sätt att gestalta undergången och att blanda in barn är både hisnande och briljant. Ibland vet man inte riktigt vem eller vilka man ska heja på och sedan byter man plötsligt sida. Nu ska jag genast ge mig på den prequel som nyligen har kommit ut: Pojken på bron.

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.

• Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 

          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.

• Allt med John Ajvide Lindqvist. Min husgud och idol som bara blir bättre och bättre. 

• Allt med Stephen King. Kommentar överflödig.

• En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 

Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

Kulturkollos veckoutmaning: Att hantera sina rädslor

Jag älskar Halloween, att bli lagom skrämd på ett tryggt sätt. Min tonårskärlek för skräckfilm har sedan länge gått över till en kärlek för det psykologiskt mörka. Splatter och mord på lättklädda tonårstjejer göre sig icke längre besvär. Visst är jag rädd för alla de hemskheter som kan hända mig och de som står mig nära, men det räknar jag inte som skräck, det är grym verklighet och sådana saker går liksom inte att förbereda sig på eller hantera förrän man (Gud förbjude) är där. Min stora fasa som barn var (mestadels tyska?) böcker om härdsmältor, unga som kom bort från sina föräldrar i det efterföljande kaos som man kan vänta efter en kärnkraftskatastrof. Av någon outgrundlig anledning så hanterade jag den rädslan lite på samma sätt som jag hanterar obehag nu också; genom att ständigt läsa om texterna, i skräckslagen ensamhet. Repetition, tills det börjar blekna. Som jag har skrivit tidigare så tror jag att min nuvarande (hat)kärlek för zombier grundades där någonstans mitt i strålningsapokalypsen, för all bra skräck bygger på kärlek och rädslan att förlora den kärleken. Kanske är vi alla rädda för samma grundläggande saker, egentligen, det bara manifesteras på olika sätt. På självaste Halloween började jag lyssna på Creepypodden, att jag inte börjat tidigare är konstigt då jag älskar spökhistorier och följer podden på Instagram. Även om det bränner till ibland och blir kusligt, speciellt när jag går hem själv mörka kvällar förbi sjön, så blir jag inte rädd på det sätt som barndomens berättade skräckisar kunde få mig att känna. Men samtidigt så tror jag inte heller att jag vill bli skrämd på samma sätt längre, världen är hemsk nog som den är.

Bild från Stockholm Zombie Walk 2014.

På flykt

Bild lånad från den här sidan.

 

 

Jag fick en utmaning av Fiktiviteter, en utmaning som inte bara känns intressant utan till och med nödvändig att skriva. Ursprungligen kommer det hela från bloggen Bläddra som började tipsa om böcker med temat barn på flykt. Det som händer just nu i Europa är ofattbart, orden räcker inte till. Det vi hela tiden svär på inte ska få hända igen, det händer igen, och ofta med så fruktansvärda verkningar att det inte går att ta in. Man skänker några hundralappar till valfri organisation medan verkligheten fortsätter att vråla precis utanför EUs gränser. Här kommer mina boktips om barn på flykt, både för vuxna, ungdomar och barn.

 

Molnet av Gudrun Pausewang. En härdsmälta i ett kärnkraftverk tvingar syskonen Janna och Uli att fly på cykel genom dåvarande Västtyskland för att komma undan radioaktiviteten. Det är naket, grymt och stundtals outhärdligt.

 

Om det var krig i Norden, av Janne Teller. Tänk tanken att det är krig i Sverige. Allt det som du i vanliga fall bara läser om, som bara händer i andra länder, det händer nu dig. Du flyr, kanske kommer ifrån din familj och hamnar i ett tältläger i Egypten. Hur anpassar du dig till ett nytt klimat, en ny religion och en helt ny uppsättning värderingar? Ett tänkvärt experiment i passformat.

 

Den femte vågen, av Rick Yancey. Jorden har blivit invaderad av något vi inte riktigt vet vad de är för något. Deras skepp hänger långt över våra städer och i våg efter våg försöker de utrota människorna. Tonåriga Cassie och hennes lillebror Sam har förlorat sina föräldrar och försöker klara sig i den här nya världen där man inte kan lita på någon. Det är inte krig i "vanlig" bemärkelse men ger ändå en bra bild av hur ensamma och utsatta barn kan bli.

 

Carrie Ryans zombietrilogi. Återigen ett okonventionellt boktips men även dessa barn och ungdomar är på flykt. Zombier har tagit över världen och de få levande som finns kvar lever i stängda byar och städer. I slutändan handlar alla tre böckerna om unga människor som tvingas kämpa sig fram utan vuxna i en värld fylld av våld och kaos. Rekommenderas å det varmaste.

Jag utmanar Boken är tankens barn, Vargnatts bokhylla och Det mörka tornet att göra detsamma.

Stockholm Zombie Walk 2014

Så var det igår dags för ett av mina favoritevenemang: Stockholm Zombie Walk. Årets utgångspunkt var Armémuseum vilket jag tycker fungerade väldigt bra med den stora gårdsplanen att preppa och fotografera på. De historiska zombiesoldaterna smälte snyggt in bland kanoner och stridsvagnar. Ett minus var det irriterande regn som fick smink och blod att rinna när det inte skulle strax före avmarsch men lagom tills klockan slog två så sprack det upp och solen kom fram igen.

Zombienatt på Armémuseum

Som en del i Kulturnatt Stockholm arrangerade Armémuseum i lördags zombienatt och jag var naturligtvis där. Det var visning av filmen Död Snö, föreläsning av Herman Geijer på ämnet "Hur man överlever zombieapokalypsen", DJ, bar och prisutdelning för bästa kostym. Alla bilder nedan är tagna av Bengt Wallman på Armémuseum, stort tack för att jag fått låna dem!

(Bengt fotograferar mig som fotograferar väggen med "saknade".)

Zombie Iceland, av Nanna Árnadóttir

Efter en olycka på ett isländskt kraftverk sprider sig zombiesmittan över landet. I Reykjavík har de tre syskonen Barbara, Jónsi och Lóa barrikaderat sig i lägenheten där de bor. Deras pappa är och jagar någonstans i ödemarken och svarar inte på mobilen så ungdomarna måste klara sig själva. Tack och lov är storasyster Barbara, tillsammans med pappan, en prepper av rang för i källaren finns proviant, färdigpackade bug-out-bags och vapen. Men frågan är ändå, kan de överleva i staden eller måste de ta sig någon annanstans? 

Detta är en bok om Island, skriven på engelska och tänkt som något för turister. Varje kapitel har en egen isländsk låt och under resans gång får vi lära oss mycket om landets politik, matvanor och företeelser. Till en början är det irriterande med alla dessa fotnötter och det känns att de enbart är inslängda för sakens skull, inte för berättelsen. Men ganska snart så kunde jag ha överseende med det. Jag har ett par smärre klagomål vad gäller styckesindelning och en viss avsaknad av prepositioner här och där, men det är verkligen småsaker. Och som så ofta i zombiehistorier så har jag delvis svårt att förstå varför karaktärerna gör som de gör. Här "måste" de till apoteket trots att apokalypsen är mindre än ett dygn gammal och de tre huvudpersonerna är unga och friska. Men, men. För att det hela ska rulla igång till en historia där det händer något så måste de inblandade ut och röra på sig. Jag går med på det. I övrigt så är det här rasande underhållande och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller könsrollerna, något som inte är vanligt i den här genren. Barbara är en jäkligt kompetent hjältinna som har gjort sin zombieläxa. Sammanfattningsvis: roligt, halsbrytande och snyggt.

Stockholm Zombie Walk 2013

Kika in på Swedish Zombie och kolla in bilderna jag tog på årets Zombie Walk! Det var som vanligt en skrämmande rolig tillställning med mycket hjärta, jobb och låtsasblod.

Inlägg ett.
Inlägg två.

Zombielarm i Montana, USA

Jag. Skulle. Skita. På. Mig.

(Givetvis var allt fejkat av hackers men shit vad läskigt att det gick ut live i tv.)

DN Boklördag skjuter återigen långt över målet

För det första: en zombie, flera zombier. För det andra: är det bara tonåringar som får gilla zombielitteratur och zombiefilmer och då bara för att det påminner om deras egna halvtaskiga hygien? Det finns få saker som skrämmer och lockar mig som zombier, jag knarkar de odöda på samma sätt som jag som tonåring slukade böcker om kärnvapenolyckor. För det handlar snarare om vad världens undergång gör med människan som individ och som kollektiv än ett frossande i smuts, blodsprut och halshuggningar. Åtminstone för mig. Vem och vad offrar vi och framförallt varför. En riktigt bra bok om apokalypsen tvingar mig att hantera allt om livet och döden. De här fem och en halv raderna av Hö Hö-humor hade jag kunnat vara utan.

Stockholm Zombie Walk 2012

Kika gärna in på Swedish Zombie där jag lagt upp foton från årets Stockholm Zombie Walk.

Jag har blivit en Svensk Zombie!

Hej, jag heter Ela och är beroende av zombier. För att säkerställa att jag får min dagliga fix så ska jag nu även börja läsa och skriva för fantastiska Swedish Zombie! Så kika gärna in där och läs min presentation om inte annat så för att du nu för första gången har chans att se min gamla nuna på fotografi i bloggsammanhang (jag verkligen avskyr att vara med på bild). I morgon publiceras min första zombierecension där.

Nevermore, av David Dunwoody

Har nu läst David Dunwoodys novell Nevermore som var en del av den fina vinsten från Swedish Zombie! Givetvis började jag med det lilla häftets (103 sidor) andra del då tävlingen var en Dunwoody-tävling, den första delen är en novell av Kim Paffenroth som nu står på tur som pendelläsning. Nevermores öppningsmeningar är inget annat än fantastiska:

Malcolm Witt died in his sleep at 11:07 PM. Four minutes later, his body rose and walked from the room. Malcolm watched it happen.

Är lite rädd att avslöja för mycket av handlingen vilket är väldigt lätt när historien endast är femtiotalet sidor men grunden är Malcolm som ska gå på restaurang med ett gäng vänner. Mycket kretsar kring hans före detta (otrogna) pojkvän Leo och Malcolm hinner dricka ganska mycket alkohol innan han stupar i säng. Sedan spelade Megadeths "Wake up Dead" i huvudet på mig när Malcolm som ett spöke såg sin kropp resa sig för att ge sig efter vännerna, en efter en.

Det är något med dessa historier där huvudpersonen dör redan på den första sidan, allt blir så oåterkalleligt men bådar samtidigt för en berättelse där allt är tillåtet. När Dunwoody sen gör allt till en blandning av en sorglig spökhistoria och blodig zombiehunger så kan jag inget annat än le. Det är långt ifrån logiskt och ibland fick jag läsa om för att förstå full ut men slutbetyget blir riktigt bra. Ela likes mashups.

The Zombie Apocalypse Has Started!

Läser i Miami Herald att en man sköts till döds av polisen när han försökte äta upp en annan mans ögon och ansikte på en motorväg precis utanför tidningens redaktion. Vill absolut inte vara morbid men det kan inte bara vara jag som tänker att zombieapokalypsen har börjat...

Jag tackade nyligen nej till jobbets After Work-aktivitet på torsdag, vilket är skjuta med pistol. Kanske ska jag tänka om där?

Uppdatering: Hittade den här fruktansvärda beskrivningen: "Police officer came over, told him several times to get off and a police officer climbed over the divider and got in front of him and said, 'Get off!' And told him several times and the guy just stood his head up like that with a piece of flesh in his mouth and growled," said Vega.

Jag funderar inte längre på det utan är nu helt övertygad om att zombieapokalypsen har börjat.

Vadderat grönt kuvert med zombier

Det här är lyxigt... att få komma hem och ett paket sprängfyllt med zombier väntar på hallmattan. Jag fick till och med packa upp allt i fred då katterna var mer intresserade av maten än det prassliga, gröna vadderade kuvertet. Egentligen var det tänkt att vi skulle ut till sommarhuset i morgon, kratta gräsmattorna och rensa landen, men nu när väderprognosen säger ösregn så kan det bli så att jag stannar i soffan med te och zombieläsning.

Tack Swedish Zombie!

Map of the Dead

Måste tipsa om sidan Map of the Dead som ska hjälpa dig att hitta förnödenheter, bensin, vapenaffärer och sjukvårdsprylar efter zombieutbrottet. Hur man nu ska kunna gå ut på nätet när strömmen gått... Detaljer, detaljer.

Map of the Dead

The Reapers are the Angels, av Alden Bell

She means, Moses Todd explains quietly, survival ain’t a team sport.

Det här är min typ av apokalyps. Om man nu får säga så när miljontals människor har dött, återuppstått som zombier och vandrar på jordens yta. Men i stort sett alla andra böcker om ämnet som jag läst (och filmer jag sett) så har situationen snabbt blivit gränslöst tröstlös, en efter en dör alla människor och zombierna tar över. Det finns aldrig någonstans att fly, ingenstans att hämta andan eller börja om på nytt. Fast det finns det i The Reapers are the Angels. Visst är zombierna både obehagliga och väldigt dödliga men om man tänker efter lite så går det att överleva, det går till och med att bygga nya samhällen.

Femtonåriga Temple reser runt i ett ganska öde USA och tar dagen som den kommer. Hon är snabbtänkt, smart och dödlig för de som vill henne illa, människor som zombier. Det fanns en gång en bror, Malcolm, men honom vill hon inte berätta om eller ens tänka på. Snart hittar hon Maury, en utvecklingsstörd man som inte kan prata men som ändå blir ett resesällskap och tillsammans försöker de hitta Maurys familj. Sedan gör Temple sig en fiende i mannen Moses Todd och deras liv flätas om och om igen samman på ett både våldsamt och oväntat sätt. En av de saker som gör mig mest illa berörd med sådana här berättelser är inte vad monstren (eller naturen, kärnvapen) kan göra utan vad människorna gör mot varandra när allt gått under. Allt det där som pågår redan nu men som det tunna skyddet av civilisation åtminstone delvis reglerar. Det handlar om stölder, våldtäkt och mord för sakens skull. För att man är starkare, för att man vill och kan. Allt det här blir väldigt synligt när man läser om en ung tjejs ensamma resa genom ett zombiefierat landskap och jag blir fruktansvärt arg när hennes största problem inte är de odöda. Men oftast blir jag upprörd i all ensamhet för Temple själv är van vid det. Moses Todd säger det bäst:

See, a lot of people think the planet’s out of whack because of the creepers – they think everything’s up for grabs, blood and mind and soul.

Mer än något annat så är The Reapers are the Angels en bok som är så vackert skriven att det nästan gör ont i mig när jag läser. Jag känner sympati för människorna istället för att sitta och förbanna deras dumhet, något som jag ofta gör när jag läser andra zombieböcker. Huvudpersonen Temple är fantastisk. På inga sätt en hjältinna som gör alla rätt, tvärtom, men utan att bli irriterad så förstår jag varför hon gör saker. Den enda tveksamma delen jag hittar är när det dyker upp mutanter, där någonstans tappar författaren mig en stund men det är verkligen en liten parentes i en övrigt storslagen berättelse. Det här är en bok som jag kan rekommendera precis alla för det spelar ingen roll om du inte gillar zombielitteratur, läs den för att det är en fantastisk bok. Och gör det snart.

Stort tack till Swedish Zombie för boktipset!

Varma kroppar, av Isaac Marion

Apokalypsen är sedan länge ett faktum och de få överlevande människorna lever instängda i enorma arenor medan skaror av odöda driver runt utanför i jakt på något att äta. Zombien R bor på en flygplats där han samlar på föremål som påminner om det tidigare livet. Han åker även rulltrappa om och om igen vid de tillfällen strömmen fungerar. Vid en räd till den närmsta staden så äter han en dag en ung mans hjärna och plötsligt så förändras livet (döden?) för R. Mannen han åt upp, Perry, börjar göra sig till känna inom R, där han visar sitt liv och sina tankar och framförallt sina känslor. Perry var ihop med Julie och nu finner R att även han är kär. Så vad ska en kärlekskrank zombie göra? Långsamt börjar monstret att minnas hur det var att vara levande och förvandlas till något nytt.

Oftast innebär zombieutbrott i romaner och filmer att allt väldigt snabbt blir outhärdligt tröstlöst. Givetvis blir det så, det är mycket det som är själva tanken med apokalypsen. Men något jag uppskattar med Varma kroppar är att allt inte har gått helt åt skogen. De överlevande har lyckats skapa något som åtminstone delvis liknar ett samhälle för som jag nämnt tidigare så existerar fortfarande ett elnät, liksom att vissa telefonlinjer satts upp. Jag har verkligen svårt att förlika mig med tanken på att allt skulle bli stenålder på så kort tid och är en hope junkie som får ångest när det inte ens finns en tanke om någon väg ut. Jag behöver fungerande skolor, byggjobb och organiserade vaktpatruller. Det finns det här. 

Språket i Varma kroppar är riktigt, riktigt fint. Många formuleringar och funderingar är så fantastiska att jag skrivit sida efter sida av dem i min anteckningsbok. Men allt detta drömmande stör mig lite. Ibland visste jag inte vem som talade eller vems huvud man var i, R eller Perry, och förmodligen är det så det är tänkt att vara, men det gjorde att jag då och då suckande bläddrade framåt.  

Jag vet att jag inte riktigt kan klaga på det jag nu kommer gnälla på, för accepterar man zombier som någon man kan tro på så ”måste” man tro på allt omkring det. Så jag vet att det är fånigt men jag har ibland svårt att få allt att gå ihop i huvudet när zombien R inte ens kan minnas sitt eget namn, än mindre vad han arbetade med eller om han hade familj, men ändå kan ha inre monologer där han använder ord som psykosomatisk, posthumana och interpunktion. Självklart går det inte att skriva en bok med en huvudperson som har vokabulär som en zombie för då skulle inte bli någon text. När man är nere på de hjärnresurserna så måste en mer allmän berättarröst kliva in men det är ändå en tanke som återkommer till mig vid flera tillfällen. Fast i stort så är det en riktigt bra bok och det inte ”bara” för att vara i zombiegenren. Det är en suverän bok, utan specificering angående typ, men förhoppningsvis kan det få fler människor som vanligtvis undviker skräck att läsa något utanför sin bekvämlighetszon. Jag rekommenderar den å det varmaste. 

Andra som läst: Swedish Zombie, Eli läser & skriver och Bokstävlarna