Kulturkollos veckoutmaning: Att hantera sina rädslor

Jag älskar Halloween, att bli lagom skrämd på ett tryggt sätt. Min tonårskärlek för skräckfilm har sedan länge gått över till en kärlek för det psykologiskt mörka. Splatter och mord på lättklädda tonårstjejer göre sig icke längre besvär. Visst är jag rädd för alla de hemskheter som kan hända mig och de som står mig nära, men det räknar jag inte som skräck, det är grym verklighet och sådana saker går liksom inte att förbereda sig på eller hantera förrän man (Gud förbjude) är där. Min stora fasa som barn var (mestadels tyska?) böcker om härdsmältor, unga som kom bort från sina föräldrar i det efterföljande kaos som man kan vänta efter en kärnkraftskatastrof. Av någon outgrundlig anledning så hanterade jag den rädslan lite på samma sätt som jag hanterar obehag nu också; genom att ständigt läsa om texterna, i skräckslagen ensamhet. Repetition, tills det börjar blekna. Som jag har skrivit tidigare så tror jag att min nuvarande (hat)kärlek för zombier grundades där någonstans mitt i strålningsapokalypsen, för all bra skräck bygger på kärlek och rädslan att förlora den kärleken. Kanske är vi alla rädda för samma grundläggande saker, egentligen, det bara manifesteras på olika sätt. På självaste Halloween började jag lyssna på Creepypodden, att jag inte börjat tidigare är konstigt då jag älskar spökhistorier och följer podden på Instagram. Även om det bränner till ibland och blir kusligt, speciellt när jag går hem själv mörka kvällar förbi sjön, så blir jag inte rädd på det sätt som barndomens berättade skräckisar kunde få mig att känna. Men samtidigt så tror jag inte heller att jag vill bli skrämd på samma sätt längre, världen är hemsk nog som den är.

Bild från Stockholm Zombie Walk 2014.