Ensam kvar, av Alexandra Oliva

Samtidigt som en av de mest extrema dokusåporna spelas in i USA drabbas världen av en pandemi som dödar hälften av alla människor på jorden. En av deltagarna i programmet, Zoo, är helt ovetande om katastrofen och kämpar vidare i tron att tävlingen fortfarande är igång, att hon filmas av drönare och dolda kameror allteftersom hon kämpar sig genom vildmarken. Att hon blev våldsamt sjuk där i några dagar skyller hon på dåligt vatten. Zoo fortsätter att leta ledtrådar om hur hon ska ta sig vidare, ignorerar de tecken som visar på att något större har hänt och intalar sig själv att de döda hon ser längs med vägen bara är dockor. När hon får sällskap av Brennan, som är mycket yngre än hon först tror och helt ensam då hans familj gått bort, börjar Zoo förstå att allt kanske ändå inte är som det ska. Men det är oerhört svårt att ta in. Hon dras hemåt, går mot hemmet där hon är säker på att mannen hon älskar väntar på henne.

Det här är min typ av litteratur! Världen går under och en ensam person lämnas att slåss för sin överlevnad. Jag gissar att jag gillar det så mycket för att det är min stora fasa, det blir ett sätt att bearbeta skräcken. Vartannat kapitel är skrivet ur Zoos synvinkel och vartannat ur ett allvetande perspektiv där vi får veta vad som hände när dokusåpan fortfarande var en dokusåpa. Det sistnämnda är intressant men jag längtar ändå efter delarna när man får gå bredvid Zoo och se det hon ser. Tävlingsmomenten är i sig ganska tråkiga, speciellt när man faktiskt inte bryr sig om vem som vinner vad när de flesta ändå är så oviktiga för berättelsen. Men detta till trots så låg jag vaken om kvällarna och läste nästintill tvångsmässigt för att få veta hur det slutade. Precis när jag trodde att jag förstått hur allt låg till så fick ändå författaren till en liten twist mot slutet. Underbart!

Stort tack till Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Köp boken på Adlibris eller Bokus.