Kulturkollos veckoutmaning: Italien

Jag var så hoppfull inför den första boken, Min fantastiska väninna, och förmodligen förstörde förväntningarna vad jag faktiskt tyckte om boken. Läs min recension här. Inte för att det var dåligt på något sätt, det var riktigt fint! Men bara inte det jag trodde att det skulle vara. Självklart började jag ändå läsa bok nummer två och tänkte att om det inte klaffar nu heller, då ger jag upp Elena Ferrante. Och vilken underbar käftsmäll jag har fått av nummer två, Hennes nya namn, det är så bra att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på! De två huvudkaraktärerna Elena och Lila är nästan vuxna nu, med betoning på "nästan" då Lila är gift redan vid sexton års ålder. Varje bokstav och ord berättar en om en värld där männen bestämmer, där kvinnans roll är att finna sig i att vara en ägodel. Där kvinnorna har ansvar inte bara för sig själva, utan även för sina pojkvänner, bröder och makar. Jag blir vansinnig av orättvisorna och lätt gråtfärdig men älskar formuleringarna och hur författaren beskriver det patriarkala italienska efterkrigssamhället. Elena är berättarrösten som mot alla odds har fått studera vidare trots att familjen är fattig, som går mellan hemmet och skolan och som inte är lika populär som den vackra väninnan Lila. Lila själv däremot, kämpar för att hitta ett fotfäste i en värld där enbart hennes utseende räknas då ingen lyssnar på vad hon har att säga. Hon förväntas jobba hårt och föda barn till sin makes familj. Skillnaderna gör att de båda unga kvinnorna slits mellan vänskap och uppbrott.

Först nu förstår jag vad alla har pratat om och jag ber om ursäkt om jag för vidare de grandiosa förväntningarna på någon annan läsare, som kanske därmed blir besviken. Men det här är magiskt bra.