torsdag 19 november 2015

Röta, av Siri Pettersen

Jag var helt säker på att jag recenserade Siri Pettersens första bok i den här serien: Odinsbarn, men en snabb koll visade att jag mindes helt fel. Vilket är mer än konstigt då jag älskade den, samt har längtat mig blå efter del två.

Hur som helst. Vår hjältinna Hirka tvingades lämna Ymslanden och har underbart nog hamnat i vår värld, London närmare bestämt. En värld som saknar Kraften och håller på att ruttna inifrån. Hon har tvingats lära sig ett nytt språk och en hel uppsättning med lagar och oskrivna regler. Att hon är papperslös är långt ifrån hennes största problem, för hon har börjat förstå vem hon är och vad hon är. Och trots att hon saknar Rime mer än något annat så har hon också förstått att hon måste agera och se till att ondskan inte vinner.

Åh, älskade, fantastiska Hirka! Jag förstår varför hon gör och reagerar på vissa sätt. Hon är helt glasklar, men givetvis ändå inte förutsägbar. Bara rätt. Liksom med så många andra bra böcker är det svårt att skriva så mycket mer om handlingen eller huvudpersonens relationer då man riskerar att avslöja för mycket, så jag nöjer mig där. Men jag sänder ut en signal till alla som älskar att läsa fantasy: det här är den bästa fantasyn som kommit från Norden på många, många år. Om inte den bästa. Läs.

lördag 14 november 2015

TV-serielördag: Bron - en kärleksförklaring

Viss Spoilervarning, säsong 3 av Bron!

Det gör ont att titta på Bron. Det bränner och sticker men ändå kan jag inte låta bli och trots allt ser jag hela tiden fram emot nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa. Saga Norén, Länskrim Malmö finns liksom Emma i Kalles klätterträd bara i fantasin, hon är nästan en karikatyr av sig själv. Hon är en Sheldon Cooper, driven till sin yttersta spets. Jag har skrivit det förut men det tåls att skriva igen, Saga skulle i verkligheten förmodligen inte ha kunnat gå så långt som hon gjort i sitt yrke utan att ha förstått mer av det sociala samspel som pågår mellan människor. Eller åtminstone ha skaffat sig en strategi för alla sådana situationer. Jag känner igen mig i Saga och jag älskar henne. Och jag är skitirriterad på henne, samtidigt och oavbrutet. När hon hellre sitter hemma än träffar folk, när hon inte förstår oskrivna regler, när omgivningen pratar bla-bla-bla om oväsentligheter. Jag längtar och fasar inför varje avsnitt.




Jag har ännu inte sett säsong 1 av Bron utan började med säsong 2. Kanske blev förlusten av Kim Bodnia därför inte så svår för mig och det är förmodligen också delvis varför jag tagit till mig Thure Lindhardt som Henrik Sabroe så starkt. Till en början var den karaktären mest mystisk men nu i väntan på avsnitt åtta så kan man se hur mycket han har vuxit, både trots men faktiskt mest tack vare sina tillkortakommanden. Fast det var först i det senaste avsnittet som jag på riktigt förstod varför jag älskar honom så mycket. Vissa scener var som en knytnävsslag i magen, de drabbade mig utan att jag kunde sätta fingret på varför, i andra var han nästan genomskinlig, inte så viktig. Avsnitt sju gav mig nyckeln: det är när han står eller går bredvid Saga, står upp för henne i samtal med andra, som han blir så fantastisk. Alla scener när de är tillsammans glöder. Han låter henne vara sådan som hon är, framhäver hennes styrkor och bygger sakta men säkert upp ett förtroende. Om även han sviker henne så vet jag inte vad jag gör. För de har alla lämnat henne den här säsongen, Sagas till en början raka rygg har blivit mer och mer böjd. Det är lite trist att underbare Dag Malmberg som polischefen Hans Petterson inte varit med mer men så har jag å andra sidan älskat att ogilla karaktären Linn Björkman (Maria Kulle). Mordhistorierna är som vanligt av underordnad betydelse i den här serien, för ärligt talat: de är onödigt komplicerade, det är de mänskliga relationerna som är viktiga. Nu i säsong 3 vill jag säga att de är finare än någonsin. Så det är med en enorm längtan och vemod jag ser fram emot de tre sista avsnitten.

torsdag 12 november 2015

Mitt drakhuvud är uppe!


Mina böcker är på intet sätt i ordning efter höstens renovering och de är i allt annat än bokstavsordning, men de står i hyllorna och bäst av allt: min drake är uppe! För vad ska den göra om inte vakta min bokskatt?

tisdag 10 november 2015

Att köpa nu eller vänta lite, det är frågan

Varje dag passerar jag Pocketshop och varje dag dividerar jag med mig själv huruvida jag borde köpa nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj eller inte. Någon dag kommer jag absolut göra det, det måste jag. Hon har skrivit i stort sett enbart om saker jag är intresserad av, sådant jag är besatt av; Tjernobyl, kvinnoroller, Sovjetunionen. Jag är lite rädd att jag inte kommer kunna sluta köpa hennes böcker när jag väl börjat. De fina inbundna upplagor som finns på Pocketshop just nu är inte bara frestande och väldigt snygga utan även cirka tvåhundrafemtio kronor dyra, så jag fortsätter väl att hovra på Pocketshop efter jobbet.




måndag 2 november 2015

Rörelsen: den andra platsen, av John Ajvide Lindqvist

Det är inte lika lätt att läsa John Ajvide Lindqvist som det var förut. Jag säger inte att det är sämre men det är helt klart att det inte längre handlar om traditionella skräckromaner. Precis som med Himmelstrand så verkar Rörelsen dela läsarna i två läger; de som älskar och de som inte förstår alls. Jag befinner mig på älskar-sidan.

Den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett hyreshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han ska försöka försörja sig som trollkarl men att jobba på gatan ger inte så mycket pengar och restaurangerna där han vill jobba är inte lika intresserade av honom som han är av dem. Och det är något fel med huset han bor i. I tvättstugan finns något som drar honom och andra hyresgäster till sig, något svart som erbjuder uppfyllda drömmar men tar betalt i blod. Som så ofta är det mörka bäst när det inte förklaras för mycket eller helt dras in i ljuset och därför är de bästa perioderna i den här boken är när det sker mystiska saker som drar verkligheten enbart ett litet snäpp åt något håll. Som de telefonsamtal John får ta emot. Eller vad som händer fåglarna som råkar flyga in på gården. I början av boken tycker man om John, han är en trevlig ung man, men det som händer honom förändrar också honom. Mot slutet är man inte alls förtjust i huvudpersonen och det är faktiskt lite svårt att känna. Man vill tycka om honom. Det blir våldsamt och kulminerar i ett av landets stora trauman: mordet på Olof Palme. Detta är del två i en trilogi och jag ser fram emot del tre som tydligen ska ge svar på både saker som händer i Rörelsen och Himmelstrand.

Stort tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!