Tjernobyl är en del av min barndom. Jag minns rädslan när den första radioaktiviteten nådde Sverige och man trodde att det var ett svenskt kärnkraftverk som hade läckt ut den. Nyhetssändningar med sprakande dosimetrar. Sedan kom dagarna när vi inte fick leka på skolgården om det regnade eftersom vinden låg på från öst. Sommaren när jag var elva fick vi inte äta bär eller svamp från skogen och på tv bulldozrade man ner nödslaktade renar i stora gravar. Jag har levt med den här händelsen i nästan hela mitt liv, läst artiklar och böcker, men aldrig har jag kommit Tjernobyl så nära som nu.
Boken börjar rent fasansfullt med en berättelse av en kvinna som var gift med en av de brandmän som var först på plats efter katastrofen. Det handlar om kärlek i sin renaste form men som gestaltas genom smärta. Sedan blir det otroligt nog bara värre. Röst efter röst matas fram genom texten, det är vittnesmål och monologer. Alla kryper de innanför huden. Hur överlever man att man genom en medtagen mössa givit sitt barn en hjärntumör? Det är många varianter av den historien, alla lika ofattbara. Och djuren. Herre Gud, djuren. Just de passagerna var jag tvungen att bläddra förbi. Kvarlämnade hundar och katter som svälter och blir skjutna, övergivna kor som skriar i sina bås. Jag. Klarar. Inte. Av. Det. Men det mest fascinerande i En bön för Tjernobyl är det sovjetiska. All den hjältedyrkan och stelbenta byråkrati som förvärrade, fördubblade, den här katastrofen eftersom ingenting gjordes. Den sovjetiska folksjälen; när fosterlandet kallade så ställde man upp. Även om det betydde att stå ovanpå en brinnande reaktor och skyffla radioaktivt avfall (eftersom robotarna skurit ihop) medan man drog döden på sig. Man litade på staten. När militären dök upp i Pripjat morgonen efter olyckan så blev folk inte rädda utan kände sig trygga. Den sovjetiska armén kunde fixa allt. Det här var min första bok av Svetlana Aleksijevitj men det kommer absolut inte bli min sista. Det är nyskapande och helt storartat.
