måndag 8 juni 2020

Bergtagen - Camilla Sten


Långt in i Jämtlands djupa skogar ligger Järvhöga internatskola dit Sveriges elit skickar sina barn för gymnasieskola och förberedelse inför universitetsutbildningar. Det är en gammal skola med anor och traditioner och när den sjuttonårige eleven Emil försvinner spårlöst kontaktar man givetvis polisen och både elever och ortsbor går skallgång för att hitta pojken. Emils rumskamrat Markus är förtvivlad men vet inte riktigt vem han kan prata med eller lita på. Under en skallgång i skogen träffar han Julia som går på ortens kommunala gymnasieskola och tillsammans börjar de göra egna efterspaningar. För Emil är inte den första unga mannen som försvunnit från Järvhöga.

Bergtagen är den första delen i en trilogi för unga vuxna om en internatskola med hemligheter, omgiven av en ännu mer hemlighetsfull och väldig skog som då och då verkar sluka unga män. Och det är rysligt spännande, jag sträckläste den här boken på ett par få dagar. Jag tycker mycket om att författaren skriver om psykisk ohälsa och sexuell identitet - utöver alla andra saker som tonåringar hela tiden går och grunnar på. Det är lite irriterande att man inte får svar på alla sina frågor mot slutet av boken men den goda nyheten är att det kommer två till delar, så jag hoppas att vi inte behöver vänta så länge till på mer. Bergtagen är riktigt bra magisk realism skriven för alla från tonåren och uppåt!




torsdag 4 juni 2020

Hungerspels-sommar


Fick ju som sagt för mig att jag skulle läsa om Hungerspels-trilogin i sommar och började gräva fram de pocketversioner jag visste att jag hade... någonstans. Fick dock inse att jag slarvat bort tvåan, Fatta eld, alternativt har lånat ut den men inte fått tillbaka den. Så nu har jag två av böckerna i gamla Månpocket och en helt nyinköpt variant med en totalt annan design. Gah! Men jaja, det ska nog gå bra ändå.



måndag 1 juni 2020

Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins


Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar.