Miracle's Boys - Jacqueline Woodson

 

Finns det någon ungdomsroman av Jacqueline Woodson som man inte gråter hejdlöst av? Miracle´s Boys är ännu en fantastisk fullträff och handlar om tre bröder som bor i Harlem. Vi får allt berättat ur tolvåriga Lafayettes synvinkel, om hur mycket han saknar sin mamma som dog två år tidigare i diabetes. Hur den två år äldre Charlie precis har kommit hem från ungdomsanstalt efter ett väpnat rån. Och hur äldsta brorsan Ty'ree försöker hålla den lilla familjen samman genom att jobba istället för att gå på college. Brödernas pappa dog i en olycka innan Lafayette ens var född.

Mellanbrodern Charlie må vara tillbaka från anstalten, men han är en annan pojke än den som försvann två år tidigare. Han är arg. Rasande. Och har skaffat farliga vänner som bär gäng-färger. Lafayette vet inte hur han ska hantera allt och försöker bara göra allt rätt: sköter skolan, gör som storebror Ty'ree säger och kämpar för att hantera sorgen över mamma. En sorg som hela tiden bubblar över av skuldkänslor, för kunde han inte ha gjort saker annorlunda där innan ambulansen kom? Visst kunde han ha gjort mer? 

Miracle's Boys är en bok där i stort sett allt redan har hänt och alla kapitel är samtal mellan Lafayette, Charlie och Ty'ree. Ändå är man helt trollbunden från sida ett, plöjer igenom från pärm till pärm tills allt är slut och man sitter där med ett fullt hjärta och en enorm ömhet för de tre bröderna. Woodson skriver böcker som är på riktigt, om känslor som egentligen är för stora för att ta in men som i slutändan blir till ett slags poesi. Storartat.

Alla är så ledsna nuförtiden - Bart Moeyaert

 

Tolvåriga Bianca kämpar med att hålla ordning på känslorna och omvärlden, föräldrarna är skilda och hon bor tillsammans med sin mamma och svårt hjärtsjuka lillebror Alan. Eftersom pappan träffat ny kvinna undrar han om det inte vore bättre för alla om Bianca inte kommer till den nya familjen så ofta som tidigare. Skulle inte alla gagnas av det? Det är svårt att få föräldrarnas fulla uppmärksamhet i och med broderns många operationer och ständiga tillsyn och Bianca hänger helst bakom grannarnas hönshus där hon får vara ifred med sina tankar. Tills dagen när Alan tar hem en ny lekkompis vars mamma visar sig vara en känd skådespelerska från en tv-serie som Bianca älskar och plötsligt vill hon själv göra något annat än vara ensam i sin egen värld. 

2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert är som vanligt expert på att gestalta barn och tonåringars inre liv. Speciellt bra är han på de truliga, lite traumatiserade själarna, de som inte ens själva vet vad de vill och varför. Allt är tätt skrivet och man gagnas ofta av att ta en liten paus, inte rassla igenom texten för fort, utan låta den ta den tid den behöver. Många av meningarna är exakta och liksom levande. Poetiska och snudd på perfekta. Truliga Bianca kommer stanna kvar länge hos mig.

Gudars like - Meg Rosoff

 

"Alla talar om förälskelsen som det mest mirakulösa, mest livsomvälvande i hela världen. Något händer, sägs det, och då vet du. Du ser in i din älskandes ögon och ser inte bara den person som du alltid drömt om att få möta utan också den du alltid i hemlighet har trott på, den du som väcker längtan och glädje, den du som ingen annan egentligen har lagt märke till förut. Det var det som hände när jag träffade Kit Godden. Jag såg in i hans ögon och jag visste. Det var bara det att alla andra också visste. Alla andra kände precis likadant."

Precis som med Meg Rosoffs debutroman Så har jag det nu så drabbades jag oerhört mycket av Gudars like. Jag låg vaken till sent in på natten för att få läsa klart, med svidande ögon och hjärtklappning. Det sjuttonåriga berättarjaget förblir namnlöst och könlöst hela berättelsen och det är fantastiskt snyggt gjort. Kärlek kräver inte pojke eller flicka. Allt som behövs är en känsla. Jaget bor tillsammans med sin stora familj i ett sommarhus på landet utanför London när två tonårspojkar kommer för att vistas där. Den mörka och tysta Hugo samt den ljusa och närmast gudalika Kit. Och nästan omedelbart slår kärleken till, för flera av de som spenderar sin vanliga lugna sommar med segling, ridning och böcker. Kit slår ner som ett blixtnedslag. Men vad känner han själv, vad är han ute efter? Gudars like är en bok med en exakthet som är ovanlig, både vad gäller känslorna och själva orden. Inte ett enda tecken känns onödigt, allt sitter precis där det ska. Och passionen sköljer över en, som en ostoppbar våg. 

Bergtagen - Camilla Sten

Långt in i Jämtlands djupa skogar ligger Järvhöga internatskola dit Sveriges elit skickar sina barn för gymnasieskola och förberedelse inför universitetsutbildningar. Det är en gammal skola med anor och traditioner och när den sjuttonårige eleven Emil försvinner spårlöst kontaktar man givetvis polisen och både elever och ortsbor går skallgång för att hitta pojken. Emils rumskamrat Markus är förtvivlad men vet inte riktigt vem han kan prata med eller lita på. Under en skallgång i skogen träffar han Julia som går på ortens kommunala gymnasieskola och tillsammans börjar de göra egna efterspaningar. För Emil är inte den första unga mannen som försvunnit från Järvhöga.

Bergtagen är den första delen i en trilogi för unga vuxna om en internatskola med hemligheter, omgiven av en ännu mer hemlighetsfull och väldig skog som då och då verkar sluka unga män. Och det är rysligt spännande, jag sträckläste den här boken på ett par få dagar. Jag tycker mycket om att författaren skriver om psykisk ohälsa och sexuell identitet - utöver alla andra saker som tonåringar hela tiden går och grunnar på. Det är lite irriterande att man inte får svar på alla sina frågor mot slutet av boken men den goda nyheten är att det kommer två till delar, så jag hoppas att vi inte behöver vänta så länge till på mer. Bergtagen är riktigt bra magisk realism skriven för alla från tonåren och uppåt!

Hungerspels-sommar

Fick ju som sagt för mig att jag skulle läsa om Hungerspels-trilogin i sommar och började gräva fram de pocketversioner jag visste att jag hade... någonstans. Fick dock inse att jag slarvat bort tvåan, Fatta eld, alternativt har lånat ut den men inte fått tillbaka den. Så nu har jag två av böckerna i gamla Månpocket och en helt nyinköpt variant med en totalt annan design. Gah! Men jaja, det ska nog gå bra ändå.

Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins

Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar. 

Äntligen får man spendera tid i Panem igen!

Nyligen såg jag om alla Hungerspels-filmerna och blev ännu en gång snabbt trollbunden av den dystopiska framtiden i Panem. För trots sina brister så har den här berättelsen något väldigt speciellt, en känsla av sanning och på riktigt, trots gladiatorspel för barn och muterade hittepådjur. Tror jag måste läsa om böckerna också och anar ett möjligt sommarprojekt. Men först ska jag läsa klart Balladen om sångfåglar och ormar, den prequel som författaren Suzanne Collins släppt. Jag är ungefär halvvägs in och kan inte sluta läsa om hur Coriolanus Snow blir mentor till flickan från Distrikt 12, Lucy Gray i de tionde hungerspelen.

Närmar du dig mjukt - Jacqueline Woodson

Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.

Beröringen - Gustav Tegby

Så fort det ringer på dörren förstår jag att pappa kommer dö idag. Jag tittar upp från chatten med ett ryck. Min blick irrar över bordet, söker pappas. Men hans ansikte har liksom sjunkit ihop, det finns något ledset och uppgivet där som jag aldrig sett förut. Sedan inser han att jag tittar och samlar snabbt ihop ansiktsdragen igen i ett trött leende. Men det är för sent. Jag fattar. Det kanske bara är matbudet, säger han lågt, fast han vet lika bra som jag att matbudet vi beställer av aldrig ringer på. Ingen ringer på hos oss. Aldrig någonsin.

Sextonåriga Elin har levt instängd med sin pappa i en etta hela sitt liv. Allt hon vet om världen utanför har hon lärt sig genom filmer och internet. Genom vad hon sett från köksfönstret och hört genom väggarna. Ett vanligt liv utanför lägenheten är en omöjlighet. För Elin är född med en otrolig förmåga. Eller snarare en förbannelse. Alla hon rör vid dör. Åtminstone om man får tro hennes pappa.

Jag plockade upp den här boken för att läsa på baksidan, sedan började jag läsa de första sidorna på stående fot. Det slutade med att jag låg vaken en halv natt och läste ut för att det var så oerhört spännande. Maken till text att suga in en har jag inte varit med om på länge. Boken var på riktigt helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag tycker så mycket om huvudpersonen Elin som får vara med om så otäcka saker men ändå inte förlorar sin personlighet, hon kan fortfarande vara rolig mitt i kaoset och sorgen. I större delen av boken förblir man, liksom Elin, lika ovetandes om sanningen och hur det verkligen ligger till. Det gillar jag. Men när det väl smäller till och man får veta hur landet ligger så kan jag tycka att förklaringarna har en tendens att bli lite... osannolika (nästan helt omöjligt att diskutera den här boken utan att spoila) men inte så pass mycket att det stör helhetsintrycket. Beröringen är otroligt spännande, gripande och där finns även en kärlekshistoria som är jättefin. Läs!

Ättlingarna: Hotet av Mats Söderlund

Vi befinner oss inte alltför långt in i framtiden och miljökrisen är ett faktum, de smältande isarna har fått Golfströmmen att stanna av och dricksvatten har blivit en bristvara. Sverige har tillsammans med Finland och sina vattenrikedomar blivit ett mål för klimatflyktingar som ofta lever utan fullständiga rättigheter och utnyttjas som billig arbetskraft. Jenny bor tillsammans med sina syskon och sin mamma, som är FN-ledamot, i Skelleftehamn. Några år tidigare försvann Jennys pappa i samband med en campingtur och trots att hon var det enda vittnet minns hon inte riktigt vad som hände. Men nu börjar saker trots allt komma tillbaka. Jenny och hennes syskon är annorlunda än de flesta andra ungdomarna i skolan, de har starkare sinnen, kan hoppa högre och orkar mer. Men exakt hur annorlunda har de ingen aning om. Samtidigt som mamma Gaupa måste åka till Hong Kong i sitt arbete med att fördela jordens vatten rättvist mellan alla länder ställs saker på sin spets hemma i Skelleftehamn. 

Hotet börjar riktigt jäkla bra och jag älskar att det dröjer innan både vi och Jenny får veta sanningen om hennes ursprung. De inledande sidorna om när Jennys pappa försvinner är inget annat än fantastiska. Det är efterlängtat att läsa dystopi om Sverige och miljöer som vi känner igen, namn som rullar lätt på tungan (även om Augpalligtok inte är ett av dem). På den negativa sidan så är det för många berättarperspektiv som man slängs mellan lite för snävt men som helhet är det här jättefint. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien Ättlingarna.

Kärleken vi inte förstår - Bart Moeyaert

Den första till svenska översatta boken av 2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert. Vilken bok sen! Inte ett enda onödigt ord, inte ett tveksamt kommatecken. Allt består av tre nedslag i samma familj, med några års mellanrum, och utan att egentligen något sägs rakt ut förstår vi ändå precis vad som menas. En av sönerna anklagar mammans nya pojkvän och familjen är på väg att falla sönder. Mer vill jag inte skriva om själva berättelsen då alla bör få uppleva den helt själva. Boken är kategoriserad som ungdomslitteratur men skulle lika gärna vara för vuxna, Moeyaert skriver något som inte riktigt vill fångas av åldersrekommendationer. Det är poetiskt och så vackert att det svider i ögonen. Författaren begränsas heller inte av vad vuxna gärna tror att att barn och ungdomar klarar eller inte, för hemska saker drabbar dem självklart ändå. Han litar på att de klarar av att hantera det svåra och i somliga fall till och med behöver få läsa om det.

Kärleken vi inte förstår

Det har fram tills väldigt nyligen inte gått att läsa något på svenska av 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Men nu i dagarna kom äntligen den första översättningen och jag slängde mig på Kärleken som vi inte förstår, knappa etthundra sidor om en familj med en mamma och några syskon, en familj som är på väg att falla sönder. Allt cirkulerar kring tre händelser och med mycket små medel får författaren fram oändliga känslor. Det som inte skrivs ut utan bara hintas blir till inre vrål. Har kommit halvvägs och läser varje ord med andakt, allt är knivskarpt och att läsa för fort blir som att få en kallsup när texten ramlar in lite för fort i huvudet. Men jäklar vad vackert!

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Det är något speciellt med ungdomsförfattaren John Green och sättet han skriver på. Det är sällan särskilt uppmuntrande historier, tvärtom handlar det ofta om unga människor som har det jobbigt, ibland riktigt jäkla jobbigt. I Sköldpaddor hela vägen ner möter vi Aza som förlorat sin pappa och dessutom kämpar med svåra tankar om bakterier och virus, något som gärna gör hennes vardag ganska svårhanterlig. För hur är man tonåring som vill kyssa killen man börjar bli förtjust i när man bara kan tänka på att skölja munnen med handsprit efteråt? Till sitt stöd har hon en överbeskyddande mamma, en knasrolig bästa vän och en psykolog, men ändå blir saker bara svårare och svårare. När miljardären Russell Picket försvinner spårlöst börjar Aza och vännen Daisy att leta efter honom, mycket för att belöningen 100 000 dollar skulle underlätta bådas familjers liv, men även för att Pickets ena son var Azas vän för många år sedan. Kanske kan de med hjälp av den vänskapen snoka reda på något som varken FBI eller någon annan kan? Som alltid med John Greens böcker så blir man helt uppslukad. Mycket tack vare trovärdigheten, att man inte blir lurad av "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" eller att stora problem löser sig i en handvändning. Aza är otroligt irriterande men det är omöjligt att inte tycka mycket om henne, med alla nojor och tvångstankar. Vännen Daisy är underbar och jag skulle gärna läsa mer om hennes fanfiction om Star Wars där Chewbacca har en kärlekshistoria med Rey. Sedan det bästa av allt: tjejerna står stadigt för sig själva, de behöver ingen pojkvän att luta sig mot för att bli fullkomliga. Nu finns det bara en bok av författaren som jag ännu inte läst men den måste genast skrivas upp på Att Läsa-listan.

Ulrike och freden - Vibeke Olsson

Kriget är slut och absolut ingenting har blivit bättre för Ulrike, snarare tvärtom. Hon bor i en utbombad och delvis vattenfylld bunker och tvingas prostituera sig för att få mat för dagen; lönen för arbetet som städerska på Hauptbanhof räcker inte på långa vägar till det nödvändiga. Hon har förlorat hela sin familj och fortsätter att kämpa med känslorna för Stortyskland, Führern och nazismen. Hon ser sig fortfarande som nationalsocialist och hatar de amerikanska soldaterna som är hennes kunder men förstår att hon är beroende av dem. Så blir hon gravid med en av dem. 

Det är svårt att läsa om det tyska folkets umbäranden strax efter andra världskriget, hur människor dog i ruinerna av det som varit deras hem, långt efter krigsslutet. Det är så lätt att tänka "skyll er själva" eftersom de startade kriget men verkligheten var självklart långt mer nyanserad och komplicerad. Precis som i Ulrike och kriget så blir det mesta till en oändlig uppräkning av elände och umbäranden. När barnen dör på grund av brist på mat och sjukvård och Ulrike tänker på sin bäste vän som "flickan med de blonda flätorna" när denne precis fått en könssjukdom och blivit arresterad för prostitution, så är inte tårarna långt borta. Först mot slutet blir det lite ljusare för Ulrike, men hon har ändå inte släppt på lojaliteten till den ideologi som gått i graven med Hitler. Jag undrar så hur det gick för Ulrike när hon fick komma till Sverige.

I döden för dig - Mian Lodalen, Maria Ahlsdotter

Ninas liv är rent ut sagt förjävligt. Hon kan inte sova inomhus på grund av mammas nya man, allt blir outhärdligt för hela familjen när hon försöker men hur ska hon överleva på balkongen hela vintern? Hon får dessutom inte tillräckligt med mat hemma utan överlever på det hon får i skolan samt det som grannen Onni smyger till henne genom ett hål i betongen mellan deras balkonger. Onni, ja. Den mobbade pojken vars mamma ingen någonsin ser. Finns hon ens? Trots de olika erfarenheterna och familjekonstellationerna väcks en vänskap som kan förflytta berg och när de upptäcker att båda har någon de vill döda börjar planer att smidas. När de sedan blir bekanta med de kusliga tvillingarna Cecilia och Carl börjar en nedåtgående spiral mot helvetet.

Jag mådde oerhört dåligt när jag läste den här boken. Om jag kunnat så hade jag ruskat om Ninas mamma och skrikit åt henne att hon måste ta hand om sin dotter! Plocka in ungen från balkongen och ge henne något att äta för bövelen. Gör slut med din barnmisshandlande galning till karl. Den sistnämnda hade även jag försökt röja ur vägen om jag haft honom i min närhet. Det är en fruktansvärd roman om mobbning, utanförskap och dödslängtan. Det är även en helt fantastisk roman om vänskap och kärlek, om att överleva de värsta förhållanden man kan tänka sig. De sista tvåhundra sidorna låg jag vaken med svidande ögon och läste klart trots att det var söndag natt, det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Jag kunde heller inte sluta frossa i och jämföra tvillingparet i boken med Cheryl och Jason Blossom i tv-serien Riverdale, båda paren är alldeles för nära varandra på ett obehagligt sätt. Men alla personerna kommer stanna kvar hos mig länge, på olika vis. I döden för dig är en gudomlig bok om det allra svåraste, det som man inte ens kan prata om utan att gå sönder.

Ulrike och kriget - Vibeke Olsson

Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar. 

Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.

Slutet - Mats Strandberg

Simon och Lucinda är sjutton år när de med resten av världen får veta att jorden snart krockar med kometen Foxworth, som kommer förånga haven och få bergen att koka. Inget kommer överleva, planeten blir steriliserad. Så vad gör man med sin tid när man vet att den är begränsad? Världen går in i en kollektiv chock, somliga reagerar med våld, andra med förnekelse. Samtidigt har pengar blivit värdelösa, fängelser och kärnkraftverk lämnas vind för våg när människorna försöker spendera sina återstående dagar med människorna de älskar. Allt ska göras för en sista gång. Men huvudpersonerna i den här boken är ändå tonåringar som lever i en tid och ett tillstånd när precis allt cirkulerar kring dem själva och inte ens en nära förestående apokalyps får dem att se så långt bortom sig själva. När en tragisk händelse sker någon som står dem väldigt nära tvingas de ändå se upp över sin egen horisont och en vänskap bildas över ett mysterium som måste lösas innan himlen blir vit och allt liv tar slut. 

Slutet är en väldigt ångestframkallande bok, det är skrämmande lätt att tänka sig in i att livet skulle kunna vara slut om en månad. När jag var mitt inne i boken råkade jag flera gånger ut för tankevurpan att ingenting spelade någon roll när jag läste riktiga nyheter, "för världen skulle ju ändå förstöras snart". Så verklig hade den här boken blivit. Som vanligt i den här författarens böcker är karaktärerna lätta att identifiera sig med och jag förstår varför de reagerar som de gör, även om jag inte måste gilla anledningarna. Jag har läst med andan i halsen, tänkt: bara ett kapitel till, läst sena nätter. Det här är en riktigt jäkla bra bok.

Ljudbokstips: Internatskolan - Linda Skugge

En spännande historia i tio halvtimmesavsnitt om en traditionstyngd internatskola långt inne i de svenska skogarna. En skola som ligger invid Djuptjärn, som enligt legenden skapades när en meteorit slog ner där för många miljoner år sedan. Något verkar dock ha följ med stenbumlingen genom rymden, ett övernaturligt väsen som nu bor långt nere i vattnet och kräver regelbundna offer. När ledaren för det populära gänget Vigilanterna försvinner spårlöst från skolan tror många att han blivit tagen av vad som nu finns där nere i djupet. 

Jag har lyssnat på två av avsnitten och kommer definitivt att fortsätta! För åldrarna tolv till femton men funkar fintfint även för äldre.

Neverworld - Marisha Pessl

För inte så länge sedan tillhörde Beatrice det mest populära gänget på skolan, de som var medelpunkten på alla fester och tillställningar. Men precis när skolåret skulle ta slut så dog Jim, han som var gruppens musikaliska geni och Beatrices pojkvän. Exakt vad som hände har inte klarlagts men polisen har skrivit av händelsen som självmord. Ett år senare återvänder Beatrice till gänget för att fira Whitleys födelsdag på Wincroft herrgård, platsen där de jämt hängde förut. Men det kan självfallet inte längre bli som förr, en av vännerna är för alltid borta och somliga av de som är kvar verkar veta mer än de vill avslöja. Det blir en ganska obekväm kväll och när morgonen kommer ringer det på dörren. Där står en man som kallar sig Väktaren och det han har att berätta kan ingen riktigt acceptera, åtminstone inte till en början, och där börjar vännernas berättelse om Neverworld. Jag vill inte avslöja för mycket men det är som att hamna i en fasansfull version av Groundhog Day, där man måste avsluta varje kväll med en omröstning om det otänkbara. Men, de får en chans att en gång för alla ta reda på vad som hände Jim och vem eller vilka som bär skuld för hans död. Neverworld är en oerhört välskriven ungdomsroman som är både kuslig och spännande, som en deckare med en övernaturlig twist. Det var länge sedan jag sträckläste något på det här sättet och rekommenderar boken å det varmaste.

Hush - Jacqueline Woodson

När Toswiahs pappa vittnar mot två poliskollegor måste hela familjen gå med i det armerikanska vittnesskyddsprogrammet. De tvingas flytta från sitt älskade Denver där mormor, katten och alla vännerna finns kvar, människor de aldrig mer får kontakta. Nu lever de isolerade i en hyreslägenhet, i en ny främmande stad. Pappa sitter hela dagarna apatisk framför ett fönster och tittar ut. Mamma får inte längre undervisa utan har gått helt upp i Jehovas Vittnen, något som hon inte alls brydde sig om innan flytten. Så inte nog med att allt har vänts upp och ner, nu får de inte ens fira födelsedagar eller jul längre. Systern gör planer för att fly så fort hon kan och Toswiah själv försöker mest bara överleva. Eller, hon heter ju inte ens Toswiah längre. Hon heter Evie och även om hon i övrigt är helt i sina deprimerade föräldrars händer så har hon åtminstone fått välja sitt nya namn själv. 

Jag kan inte nog upprepa att Jacqueline Woodson är en av de bästa ungdomsförfattarna jag någonsin läst. Hon kan lägga in så mycket känsla i relativt lite text och nästan allt viktigt händer inom människorna, vilket ofta gör väldigt ont att läsa om. Viktigast av allt: det får göra ont. Inget blir tillrättalagt på slutet, det kommer ingen magisk fe och svänger med sin trollstav. Människorna i Woodsons böcker lär sig som bäst att leva med sina förluster, hittar nya vägar, men det får ta tid och somliga saker blir aldrig helt bra. Såsom i verkliga livet. Hon är en författare som tar barn och ungdomar på allvar, ser deras värld och lyser upp den. Vi bara måste få dessa böcker översatta så att fler kan läsa dem även här i Sverige!