Ulrike är tolv år när andra världskriget bryter ut och samma dag föds hennes tredje lillebror Dietrich. Familjen är fattig och mamman sörjer att hennes barn ska behöva växa upp i krigstid såsom hon själv gjorde, medan Ulrike själv inte alls förstår oron och rädslan. Äntligen ska Tyskland få hämnd för förödmjukelsen efter första världskriget! Det har Hitler lovat. Ulrike minns ingen annan regim än den nationalsocialistiska, hon är med i BDM, Bund deutscher Mädchen, en nazistisk ungdomsgrupp för flickor och anmäler fosterlandsförrädare i rask takt. Men kriget går inte som Ulrike tänkt sig, familjen splittras med pappan vid östfronten och de yngsta barnen evakuerade till landsbygden. Bomberna faller obönhörligen över München och den allt mindre familjen tvingas till fler och svårare uppoffringar.
Det är lätt att döma de som levde före oss, speciellt när man sitter med facit på hand. Vad de som kommer efter oss kommer tänka om vad vi nu gör (och kanske framförallt vad vi inte gör för exempelvis klimatet) vågar jag knappt tänka på. Ulrike var sex år när Hitler tog makten, hon har aldrig upplevt något annat och för henne är allt med nationalsocialismen fullkomligt normalt. Allt Den Store Ledaren säger är sanning. Fast det är ändå plågsamt då man vet att de människor hon anmäler hamnar i koncentrationsläger eller skjuts på plats. Men hon gör som hon blivit lärd, som hon blivit tillsagd. Att hennes föräldrar ofta känner annorlunda får man läsa mellan raderna och de döljer mycket för sitt äldsta barn, förstår att hon inte är mogen eller skulle förstå sanningen. Mot slutet av boken blir allt fruktansvärt blodigt, sorgligt och ångestframkallande. Ulrike har då hunnit bli arton år och när vi lämnar henne står hon i stort sett ensam i ruinerna av ett förstört land och en krossad familj. Som så ofta när jag läser om älskade böcker från barn- och ungdomsåren så är de mycket hemskare än jag minns dem. Förmodligen var inte heller min egen mognadsnivå tillräckligt hög i tonåren för att till fullo förstå krigets fasor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar