The Stranger Beside Me av Ann Rule - Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes

Det blir en något annorlunda synvinkel på en bok som handlar om en av världens mest ökända seriemördare när den är skriven av någon som faktiskt kände mannen i fråga. Ann Rule arbetade tillsammans med Ted Bundy på en stödlinje där de tog emot samtal från människor med självmordstankar och hon blev väldigt förvånad när mannen hon såg som hjälpsam, hårt arbetande och snäll blev gripen och anklagad för de mest fruktansvärda brotten. Jag är emot att kalla människor för monster, det är att avhumanisera och försöka lägga skulden någonstans där den inte hör hemma, men den här mannen kommer så nära som det bara går att hamna i just den kategorin. Monster. För vad ska man kalla någon som verkar ha varit helt utan empati? Som enbart tänkte på sig själv och dessutom drevs av en lust att på många sadistiska sätt döda unga kvinnor. Jag lyssnade på The Stranger Beside Me på Storytel, uppläst av författaren själv, vilket gav ännu en dimension till den här historien. För hur hanterar man att någon man tror att man känner faktiskt mördar, lemlästar, våldtar och (i somliga fall) begraver ett trettiotal unga kvinnor? Bara för att han kände för det. För att han inte kunde hjälpa det. Ann Rule beskriver väl hur svårt det var att förstå, att hennes vän var den mannen. När jag var klar med boken fortsatte jag med Netflix-serien Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes som skildrar de många timmar av inspelade intervjuer med Ted Bundy, efter alla överklaganden, när han till slut började förstå att han verkligen skulle bli avrättad. Just den arrogansen är en av de jobbigaste sakerna med honom, att han under i stort sett hela sitt liv ansåg sig mer intelligent och mer värd än alla andra, vilket fick honom att tro att han helt enkelt skulle bli frikänd. Men när han förstod att allt var förbi, att elektriska stolen väntade, så började han tycka fruktansvärt synd om sig själv. Där fanns ingen ånger för offrens lidande, bara för honom själv. Det är svårt att läsa böcker och se dokumentärer om Ted Bundy. Det hela blir till en avsky för brotten i sig och jag har svårt att värja mig från den tröstlösa uppräkningen av Lauras, Debras och Nancys som flimrar förbi och blir till en ansiktslös massa trots att jag vilt försöker hålla dem kvar. Ofta fick han kvinnor att försvinna spårlöst och jag slutar nästan andas när jag läser om kvinnorna som bara skulle hämta sin lillebror, bara skulle åka och handla, bara åka till jobbet. Det är så otäckt. Familjer som väntar resten av sina liv på svar som aldrig kommer, kroppar som aldrig hittas. Jag tänker också på vilken otjänst vi gör våra barn när vi disneyfierar verkligheten, när vi berättar att de onda alltid är fula. Ted Bundy var skitsnygg. Jag tänker på Jamie Dornan som den fiktiva seriemördaren Paul Spector i BBC's The Fall. Och jag tänker på alla de tjejer som flockas vid rättegångar för de här mördarna, som vägrar tro på brotten för att den anklagade ser bra ut. Sedan stänger jag om Ted Bundy, för jag är klar med honom. Kvinnorna som dog för hans händer, dem skulle jag dock vilja veta mer om.