För ärlig?

(Inte det minsta bokrelaterat. Men detta har funnits i mitt huvud hela helgen och jag måste nog bara få ut det på något sätt.)

För ärlig. 

Jag har blivit kallad för mycket men aldrig tidigare ”för ärlig”. Det kom under mitt Utvecklingssamtal förra veckan och gick ut på att jag sade för mycket när jag i december mailade anställda och chefer på vårt företag och sade att ett externt företag vi köper tjänster av gick hem för kvällen trots att ett problem kvarstod. Jag tyckte att det var något folk skulle veta. Med tanke på den respons som min ärlighet fick så har jag nu förstått att jag förmodligen kunnat snyggat till informationen och inte serverat den så… bryskt. Men jag kan ärligt talat (pun intended) ändå inte förstå magnituden på reaktionen. Jag sade ju som det var. Hur kan sanningen bli så fel? Det handlade inte om något personligt, vad man tycker om människor, utan det var ett enkelt fakta om en arbetsuppgift. Jag skyllde inte på någon utan konstaterade att de som skulle kunna hjälpa oss hade gått hem och jag hade ingen makt att tvinga dem att stanna på kontoret. Vi tar nya tag nästa dag helt enkelt. Men nej, då skulle jag ha ljugit. Mörkat. Skrivit att vi jobbade vidare på problemet fast vi inte gjorde det. För det hade sett bättre ut.

Jag vet numera ganska ofta om jag gör fel, många gånger skiter jag bara i det. I och med stigande ålder och att jag nu vet varför jag är annorlunda så har jag börjat förlåta mig själv för mycket. Man får välja sina fighter helt enkelt, vad jag vill lägga dyrbar energi på. Ofta är det nog med att sitta och jobba i ett öppet kontorslandskap hela dagarna. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför det är så förbaskat viktigt med den där dansen som hela tiden pågår mellan människor. Hur sakers utseende kan vara viktigare än hur de verkligen är. Genom hårt arbete har jag lärt mig vad som anses artigt och inte, därför gör det extra ont när jag misslyckas nuförtiden. Det svider utav bara helvete rent ut sagt. Speciellt i de här situationerna när det känns som att jag gått rakt in i en fälla för det som gör mig extra förtvivlad är när jag inte ens har en vag aning om att jag gjort fel. Det sociala spelet. Fina vinkar. Sugarcoating. Jag suger på allt detta. 

Detta var en bit negativ kritik under ett Utvecklingssamtal. Visserligen något som min chef tyckte var stort nog att ta upp flera gånger och trycka på extra, men ändå en av två negativa saker (jag är inte tillräckligt sociaaaaal och jag deltar i grupparbeten alltför sällan) i ett övrigt positivt möte. Men det hängde med mig över helgen och lär finnas i mina tankar under många veckor till. Först blev jag arg. Sedan bara trött. Jag är så oerhört trött på att göra fel, att inte hänga med och att inte förstå. Jag känner mig som Bernadette i Big Bang Theory som när Howard förklarar att det han sagt var ett skämt svarar: ”Are you sure..?” För ärligt talat så jag vet inte riktigt vad som är upp och vad som är ner längre.

För ärlig?