måndag 18 mars 2013

För ärlig?



(Inte det minsta bokrelaterat. Men detta har funnits i mitt huvud hela helgen och jag måste nog bara få ut det på något sätt.)



För ärlig. 

Jag har blivit kallad för mycket men aldrig tidigare ”för ärlig”. Det kom under mitt Utvecklingssamtal förra veckan och gick ut på att jag sade för mycket när jag i december mailade anställda och chefer på vårt företag och sade att ett externt företag vi köper tjänster av gick hem för kvällen trots att ett problem kvarstod. Jag tyckte att det var något folk skulle veta. Med tanke på den respons som min ärlighet fick så har jag nu förstått att jag förmodligen kunnat snyggat till informationen och inte serverat den så… bryskt. Men jag kan ärligt talat (pun intended) ändå inte förstå magnituden på reaktionen. Jag sade ju som det var. Hur kan sanningen bli så fel? Det handlade inte om något personligt, vad man tycker om människor, utan det var ett enkelt fakta om en arbetsuppgift. Jag skyllde inte på någon utan konstaterade att de som skulle kunna hjälpa oss hade gått hem och jag hade ingen makt att tvinga dem att stanna på kontoret. Vi tar nya tag nästa dag helt enkelt. Men nej, då skulle jag ha ljugit. Mörkat. Skrivit att vi jobbade vidare på problemet fast vi inte gjorde det. För det hade sett bättre ut.

Jag vet numera ganska ofta om jag gör fel, många gånger skiter jag bara i det. I och med stigande ålder och att jag nu vet varför jag är annorlunda så har jag börjat förlåta mig själv för mycket. Man får välja sina fighter helt enkelt, vad jag vill lägga dyrbar energi på. Ofta är det nog med att sitta och jobba i ett öppet kontorslandskap hela dagarna. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför det är så förbaskat viktigt med den där dansen som hela tiden pågår mellan människor. Hur sakers utseende kan vara viktigare än hur de verkligen är. Genom hårt arbete har jag lärt mig vad som anses artigt och inte, därför gör det extra ont när jag misslyckas nuförtiden. Det svider utav bara helvete rent ut sagt. Speciellt i de här situationerna när det känns som att jag gått rakt in i en fälla för det som gör mig extra förtvivlad är när jag inte ens har en vag aning om att jag gjort fel. Det sociala spelet. Fina vinkar. Sugarcoating. Jag suger på allt detta. 

Detta var en bit negativ kritik under ett Utvecklingssamtal. Visserligen något som min chef tyckte var stort nog att ta upp flera gånger och trycka på extra, men ändå en av två negativa saker (jag är inte tillräckligt sociaaaaal och jag deltar i grupparbeten alltför sällan) i ett övrigt positivt möte. Men det hängde med mig över helgen och lär finnas i mina tankar under många veckor till. Först blev jag arg. Sedan bara trött. Jag är så oerhört trött på att göra fel, att inte hänga med och att inte förstå. Jag känner mig som Bernadette i Big Bang Theory som när Howard förklarar att det han sagt var ett skämt svarar: ”Are you sure..?” För ärligt talat så jag vet inte riktigt vad som är upp och vad som är ner längre.

För ärlig?
 

12 kommentarer:

  1. Fram för fler saker som ÄR bra, inte bara ser bra ut, tycker jag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig!

      Radera
  2. Man får välja sina fighter... det har jag lärt mej. Men det är tråkigt att strunta i saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har jag också lärt mig. Men visst är det tråkigt när man måste välja bort saker på grund av lite ork.

      Radera
  3. Jag har också varit med om att min arbetsgivare tycker att man ska hyfsa till sanningen i stället för att säga som det är. För egen del anser jag att en arbetsgivare kan tvinga mig till mycket, men h*n min själ inte tvinga mig att ljuga. Alltså berättar jag sanningen eller så får någon annan ljuga. Visst kan man linda in sanningen, men i ditt fall så tycker jag att det bara fanns en sak att göra och det var det du gjorde :) Stå på dig! Det där j-la spelet som vissa anser att man måste spela ger jag inte mycket för. Hellre kan jag sova gott på natten och se mig i spegeln när jag vaknar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har verkligen aldrig tidigare varit med om att en arbetsgivare så öppet bett mig att rent ut sagt ljuga för andra människor. Det var en märklig upplevelse. Kanske har jag bara haft tur hittills? Kanske är det vanligare än vad man tror. Och inte för att jag tycker att det är m e r okej att ljuga för externa parter men just när man uppmanas att tala osanning inför någon på samma företag... Jobbar vi inte mot samma mål här? Det känns som att underminera hela verksamheten.

      Tack för dina uppmuntrande ord. :-) Det hjälper.

      Radera
  4. Jag kommer säkerligen att få höra samma sak en dag. Jag är ärlig. Jag konfronterar problem.

    Visst kan jag spela med, men jag tycker inte om det. Ingenting blir egentligen bättre av att man slätar över problem.

    Folk är rädda för konflikter generellt sett, det är därför de vill gömma undan möjliga oroshärdar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker hela tiden vara ärlig men förstår givetvis att det finns situationer när man borde hålla inne med vissa saker, kanske till och med försköna. Men jag tror det är som du säger, att det finns en allmän rädsla för konflikter och att det var lättare för min chef att få mig att ljuga än att ta diskussionen med de högre cheferna om v a r f ö r den här händelsen hände.

      Radera
  5. Möjligtvis finns det situationer där man kanske inte borde vara komplett ärlig, men då handlar det för mig om situationer som kan såra andras känslor. I den situation du beskriver tycker jag inte att det fanns något annat sätt som du kunde ha hanterat situationen på. Du gjorde exakt som du borde ha gjort. Förstår inte vitsen med att ljuga eller försköna sanningen. Speciellt inte för att upprätthålla något slags socialt spel. Det känns också konstigt att av sin chef uppmuntras att ljuga. Jag tycker verkligen att du hanterade situationen helt rätt och att kalla det att vara "för ärlig" är ju bara nonsens. Fortsätt att vara precis som du är, var ärlig, säg hur det är och var precis så social som du är bekväm med att vara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen exakt. De gånger man far med osanning så är det för att inte såra andra människors känslor. Så mycket vet jag hur som helst. :-) Det är verkligen jätteskönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att det här är uppåt väggarna, somliga här på jobbet har helt hållit med min chef. När det hände i december så tyckte jag att världen var lite tokig men sen när det togs upp nu igen som ett argument emot mig så blev jag riktigt arg och ledsen.

      Radera
  6. Nä men åh! Jag tycker att jag har blivit för gammal för att hymla om saker och ting. SÅ gammal kanske jag inte direkt är men jag har i alla fall kommit över det där med att anpassa mig till andra och tippa på tå runtomkring folk. Jag blir också ofta kallad för "för ärlig" men ärligt talat jag orkar inte något annat. Stå på dig tycker jag för du har inte gjort något fel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite så kände jag också.. I'm too old for this shit! Och då är jag inte lastgammal, inte än hur som helst. Det är precis som du säger: jag o r k a r inte spela några spel i livet, det är för krångligt och tidsödande. Det finns så många roligare saker att göra istället.

      Radera