Borde vara död, av Pål Eggert

Sebastian arbetar som socialarbetare på Lundbygården som är ett boende för hemlösa i Göteborg. Tillsammans med sina kollegor försöker han hjälpa de psykiskt sjuka, missbrukarna och de kriminella men det är långt ifrån lätt alla gånger. Att Sebastian själv bär på hemligheter, både magiska och mer våldsamma i form av huligankontakter, gör inte jobbet lättare. En dag flyttar Isa in. Isa som har en svans och verkar vara förföljd av döden, människor som pratar med henne tar livet av sig strax efteråt. Sebastian inser snart att han måste konfrontera henne men hur pratar man med någon man tror kan vara farlig?

Jag slukade de första hundra sidorna av den här boken, läste som besatt trots feber och svidande ögon. Det var spännande, fartfyllt och hade ett rejält driv. Speciellt gillade jag delarna om Sebastians barndom i Jehovas Vittnen, det är något fascinerande med uppväxthistorier som är så olika ens egen. Även berättelserna om människorna på Lundbygården tilltalade mig, detta myller av folk som hamnat snett i livet och som sällan beskrivs med så mycket ärlighet och kärlek som här. Men sedan tappade allt liksom farten och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag plötsligt inte gillade lika mycket längre. Det blev för spretigt och hattigt och jag upptäckte till min sorg att jag helt enkelt inte brydde mig om Sebastian, Isa eller hur det skulle gå för dem. Tror det kan vara så enkelt att Borde vara död inte var min kopp te. 

Kika in på Swedish Zombie där Jonny skrivit en väldigt mycket mer positiv recension!