Att älska fiktiva människor

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Jane Austen-dag! Kika in HÄR för att få ett schema på alla inlägg.

I min familj har vi väldigt olika åsikter om böcker, film och underhållning. Min moster tål inte fantasy och nåde den som försöker kolla på Sagan om Ringen eller Harry Potter på jularna, jag avskyr deckare som min mamma älskar. Och så vidare. Men vi har (åtminstone) en gemensam nämnare: Jane Austen, och då speciellt Stolthet och fördom. För ett fika för inte så länge sedan satt vi tre och pratade om karaktärerna som om de vore människor vi känner. Exakt det som vi alltid skrattade åt morfar när han gjorde med poliserna i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott-serie.

 – Jag älskar när Mr Collins fixar med luggen eller gör den där fåniga vinkningen med handen.

 – Han är så läskig!

 – Men bara i boken och BBC-serien, i den nyare filmen med hon vadheterhonnuigen? (Någon fyller i: Keira Knightley.) Just det! Keira! I den filmen är han för perfekt.

 – Och så gillar jag verkligen Charlotte Lucas. Hon som faktiskt gifter sig med honom. Hon är förmodligen den mest praktiska av alla.

Lustigt nog så är det andra än de stora huvudkaraktärerna vi oftast identifierar oss med och pratar om. Kanske är Lizzie, Jane, Mr Darcy och Mr Bingley aningen för storartade för att kunna diskuteras och ältas över kaffebordet? Vi älskar dem, tro inget annat, och visst fälls det alltid en tår eller två när paren äntligen får varandra i slutet. Men det är inte dem vi pratar om. Vi dyrkar Mr Bennet, kan inte låta bli att tycka om Mrs Bennet (förmodligen tack vare hennes brister snarare än motsatsen) och frossar i Catherine de Bourghs snorkiga elakhet. 

Men ändå (som mamma säger). Vi älskar ju Mr Darcy. Och det är något speciellt med Colin Firths gestaltning, otaliga är de kvinnor som har format sin bild av den perfekta mannen efter honom. Förmodligen är det allra mest fascinerande med den här berättelsen att all förälskelse och längtan tillåts byggas upp under så lång tid. Det är först mot slutet de ens håller varandra i handen! Stolthet och fördom är utan tvekan det mest romantiska jag vet och det utan allt det som dagens historier innehåller. Till och med när Mr Darcy blir påkommen med att kliva upp ur en sjö så gör han det praktiskt taget påklädd och jag gömmer mig ändå fnissande bakom en kudde. Det finns en enorm storhet i en berättelse skriven för tvåhundra år sedan och som fortfarande fungerar på alla plan. 

 

Fikat slutade som det oftast gör när vi pratar om våra favoritpersoner.

 – Är det du eller jag som har DVD-boxen med serien?

 – Det är jag. Ska du låna med dig hem nu?

 – Absolut. Jag tar boken också!