Katitzi, av Katarina Taikon

Katitzi är sju år och bor på ett barnhem med vännerna Gullan och Pelle när hennes pappa kommer för att hämta hem henne. Först vill hon inte åka och gömmer sig men efter hjälp från den snälla fröken Kvist så hittar hon till slut modet att åka med mannen som för henne är en helt okänd människa. I lägret finns syskonen Rosa, Paul och Lena samt pappans nya fru, Tanten, och deras barn. Tillsammans med Katitzi får vi lära oss vad det innebar att vara rom i krigets Sverige, för allt är lika nytt för henne som för oss.

Jag älskade böckerna om Katitzi när jag var liten, vet att jag lånade på biblioteket och läste om och om igen. Det var något med den här flickan som fick uppleva sin egen kultur med någon annans ögon, hur hon sju år gammal fick vänja sig av med att bo i hus för att flytta tillbaka till tält och vagnar. Av någon anledning så minns jag som vuxen mest de snälla människorna hon råkade på, de som bortsåg från den allmänna rasismen och främlingsfientligheten och behandlade romerna som fullvärdiga människor. Men nu när jag faktiskt läser om så är det just rasismen som slår igenom väldigt hårt, det lyser på en från nästan varje sida i boken. Men jag tror att budskapet når fram till barn ändå, även om man kanske inte tänker på det aktivt i den åldern. De här böckerna gjorde sannerligen något med mig då jag så tydligt minns de här berättelserna. Lite överraskad blir jag även av Rosas ålder. Som barn tyckte jag att Rosa var så vuxen, hon var praktiskt taget en extramamma men nu ser jag att hon faktiskt inte var så väldigt många år äldre än Katitzi. 

Det här var bara den första boken av femton, det ska bli mycket intressant att läsa om allt detta.